Om begreppet » vagabonderande alkoholist». Den år 1938 genomförda ändringen av alkoholistlagen med införande av särskilda bestämmelser rörande åt alkoholmissbruk hemfallen, som för ett kringflackande liv, fyllde en stor brist. Visserligen var denna lag redan före den därmed skedda utvidgningen av dess 1 § till att omfatta jämväl sådan alkoholmissbrukare i allmänhet tillämplig på lösdrivare, då dessa i regel skaffa sig härför tillräckligt antal fylleriförseelser, men mycket ofta strandade lagens tillämpning å lösdrivaren, enär han, då den framställning om förordnande för hans intagande å alkoholistanstalt, som ingivits av nykterhetsnämnden å den ort, där den senaste fylleriförseelsen blivit begången, skulle delgivas honom, redan hade försvunnit från orten i fråga utan att någon där hade kännedom om vart han begivit sig.
    Möjlighet att hindra detta försvinnande av den kringflackande alkoholisten erhölls med 1938 års lag om ändring av alkoholistlagen genom tillägget i dess 17 § att den åt alkoholmissbruk hemfallne, som för ett kringflackande liv, ofördröjligen kan, om det föreligger anledning befara att han kommer att avvika från orten, omhändertagas av polisen för förvaring på lämpligt sätt, tills länsstyrelsen fattat beslut i anledning av ansökan om förordnande för hans intagning å alkoholistanstalt — med skyldighet för polismyndigheten att, därest någon sålunda blivit omhändertagen, innan ansökning gjorts om förordnande att hanmå intagas å allmän alkoholistanstalt, utan uppskov göra sådan ansökning.
    Genom här relaterade lagändring, som trädde i kraft d. 1 jan. 1939, vanns sålunda, att en vagabonderande alkoholist, som blivit omhändertagen av ena eller andra orsaken såsom fylleri eller bettleri m. m., kan kvarhållas i förvaring tills länsstyrelsen kunnat besluta i frågan om hans intagande å alkoholistanstalt. I propositionen, vari förslag till denna lagändring framlades, anfördes beträffande tolkningen av begreppet »kringflackande liv», att därmed avsåges en livsföring, som i varje fall står lösdrivarens nära, men att den föreslagna lagbestämmelsen om vagabonderande alkoholister därutöver i enstaka fall, t. ex. ifråga om vissa agenter, cirkusartister och dylikt, kunde tillämpas å yrkesutövare med ett kringflackande liv. I samband med detta uttalande framhöll departementschefen dock, att man torde kunna utgå

ifrån att de personer, å vilka det nya lagbudet i praktiken komme att tillämpas, i så gott som alla fall tillhöra lösdrivarnas kategori.
    Det första villkoret för att här avhandlade paragraf i alkoholistlagen skall vara tillämplig på den, som för ett kringflackande liv, är ju att han är hemfallen åt alkoholmissbruk. De i propositionen ifråga anförda exemplen på yrkesutövare med kringflackande liv, som kunna falla under denna paragraf, äro ju sådana, som i land flacka från ort till ort och alltså — i den mån de ha tillgång på medel därtill — ha tillfälle att dagligen missbruka alkohol. Det är ju också välbekant att åtskilliga agenter och försäljare, som fara från stad till stad, äro i mer eller mindre grad hemfallna åt alkoholmissbruk.
    Från min verksamhet som polisläkare har jag emellertid fått riklig erfarenhet om att det ej sällan ifrågasättes att alkoholistlagens bestämmelser om vagabonderande alkoholister skola tillämpas å sjömän, fast de under sitt kringflackande liv ute å haven i allmänhet icke ha möjlighet missbruka alkohol utan endast vid de kortvariga besöken i hamnarna kunna få tillfälle till alkoholmissbruk. Det är sålunda icke ovanligt att länsnykterhetsnämnd, som fått kännedom om att en sjöman gjort sig skyldig till tre eller flera fylleriförseelser under de två sista åren, begär att han genom att upptagas på kriminaltekniska anstaltens spärrlista skall efterlysas som kringflackande alkoholist för att omedelbart var han anträffas bli av polismyndigheten omhändertagen jämlikt alkoholistlagens 17 §. Härom har jag fått kännedom genom att alltsomoftast kallas till kriminalstationen för undersökning av sjöman, som på grund av sådan efterlysning blivit på fartyg, d vilket han är anställd, omhändertagen när detta kommit till Stockholm för lossning eller lastning, varvid min uppgift alltså varit att utfärda det för förordnande för hans intagning å alkoholistanstalt erforderliga läkarbetyget.
    Bland de sålunda i nyktert tillstånd till kriminalstationen införda sjömännen, vilkas omhändertagande begärts för polisförvaring tills vederbörande länsstyrelse beslutat om vidare förfarande i ärendet, har det funnits sådana, vilkas sista fylleriförseelse legat mer än ett halvt år tillbaka i tiden, och att den sista fylleriförseelsen ägt rum några månader före omhändertagandet har ej varit ovanligt. Vidare ha i åtskilliga av dessa fall fylleriförseelserna varit ganska glesa, i det att de förekommit endast ett par eller några få gånger på ett år, vilket ju visar att dessa sjömän — då de årliga hamnbesöken givetvis i allmänhet varit vida fler — kunnat komma på besök i hamnar utan att göra sig skyldiga till fylleriförseelse.
    Det finns för övrigt exempel på att även person, som ej för ett kringflackande liv, blivit efterlyst som vagabonderande alkoholist, därför att han gjort sig skyldig till fylleriförseelse å olika orter i landet. Sålunda hade en f. d. sjöman, vilken under hela kriget föredragit att vara hamnarbetare i sin sjöstad i stället för att riskera livet på sjön, blivit efterlyst, enär han under de två sista åren förutom en fylleriförseelse i hemorten haft två fylleriförseelser i Stockholm. Då han sedan, efter att åter ha tagit hyra då kriget slutat, på fartyget kom till Stockholm och

därvid på grund av efterlysningen omhändertagits av polisen, inhämtades vid den då företagna utredningen, att de två fylleriförseelserna i Stockholm hade blivit begångna under militärtjänstgöring härstädes. I ett annat fall, där en lantarbetare, som förutom några fylleriförseelser i den närmaste staden i hans hemort haft en fylleriförseelse i en helt annan del av landet, blivit efterlyst som vagabonderande alkoholist, befanns det likaledes att det ej varit tal om något »kringflackande», i det att sistnämnda fylleriförseelse begåtts i en stad, utanför vilken han haft ett par månaders arbete. Detta förhållande — vilket alltså synes ha varit obekant för den länsnykterhetsnämnd, som begärt hans efterlysande — framgick av utredning som polisen i Stockholm, dit han kommit för att söka skogsarbete, hade verkställt, medan han på grund av den skedda efterlysningen var omhändertagen som vagabonderande alkoholist.
    Det hade ju varit fullkomligt orimligt om personer, som ordentligt fullgjort sitt arbete vare sig under kringflackande liv till sjöss eller på olika orter inom landet, skulle blivit av polismyndighet kvarhållna för förvaring jämlikt alkoholistlagens 17 §. Polismyndigheten i Stockholm följer också strikt den i propositionen med förslag till införande av denna lagparagraf angivna ståndpunkten, att däri omnämnd förvaring ej får förekomma i fråga om andra än vagabonder av lösdrivartyp, vartill i tjänst varande sjömän ju ej kunna räknas. I fall av här skildrad art inskränker sig polismyndigheten i Stockholm därför till att genom tillkallande av läkare anskaffa det för erhållande av förordnande för intagande å alkoholistanstalt erforderliga läkarbetyget samt därpå översända detta jämte polisutredningen till sökanden. Då läkarbetyget i dessa fall icke kunnat upplysa om annat alkoholmissbruk än fylleriförseelserna beträffande vilka kontrollstyrelsen lämnat upplysningar såväl i fråga om tid som ort, har det sålunda icke kunnat giva stöd för att den undersökte varit hemfallen till alkoholmissbruk i lagens mening. Enligt vad jag genom förfrågan hos vederbörande länsstyrelse i några av de mera uppseendeväckande fallen inhämtat, hade någon framställning om förordnande för intagande å alkoholistanstalt sedan icke heller blivit ingiven.
    Man har emellertid ingen garanti för att alla polismyndigheter i vårt land intaga samma ståndpunkt som polismyndigheten i Stockholm ifråga om tolkningen av begreppet vagabonderande alkoholist. Det finns också exempel på att alkoholistlagens 17 § blivit tillämpad å en sjöman, vilkens sista fylleriförseelse låg bortemot ett år tillbaka i tiden. Denne sjöman hade — efter att under ett år, under vilket han farit till sjöss, gjort sig skyldig till 5 fylleriförseelser — haft 7 månaders militärtjänstgöring och därpå efter två månaders sysslolöshet utan fylleriförseelse åter tagit hyra. Då han sedan under denna anställning vid fartygets besök i en insjöhamn blev omhändertagen för fylleri, blev han av polisen tagen i förvar som kringflackande alkoholist samt därpå överförd till alkohplistanstalt, varigenom han sålunda berövades sin anställning.

    Även om en länsstyrelse ej skulle godkänna av polismyndighet vidtagen åtgärd jämlikt alkoholistlagens 17 § emot en i tjänst varande sjöman, så att denne efter länsstyrelsens beslut i frågan blir släppt, hade ju likväl förvaringen hos polisen i avvaktan på länsstyrelsens åtgärd medfört stor skada för honom, då han hindrats att följa med sitt fartyg och sålunda mist sin anställning.
    Som min här i korta drag återgivna erfarenhet från min verksamhet som polisläkare i Stockholm ger vid handen, finnes på vissa håll bland dem, som ha alkoholistvården — eller nykterhetsvården, som den numera officiellt kallas — om hand, en tendens till orimlig utvidgning av begreppet vagabonderande alkoholist. Det är att hoppas att de av denna betänkliga tendens förorsakade administrativa frihetsinskränkningarna mot samhällsmedborgare, som ordentligt fullgöra sina arbetsuppgifter, icke mera skola bliva möjliga efter den ändring av alkoholistlagstiftningen, som nu är under utarbetande.

Alfred Petrén.