En lucka i lagstiftningen om förmögenhetsbrott? Ett bokverk av typen »Vår fiskerinäring och dess män» är under utgivning till ett beräknat pris av omkring 100 kr. Agenter reser omkring och tar upp beställningar på verket. Marknaden är emellertid ganska mättad med tidigare förlagsprodukter av liknande slag och affärerna går därför trögt. Man tycker allmänt att 100 kr. är för dyrt. För att animera till större köplust börjar en agent att uppge priset till endast 50 kr. och förmår genom denna falska uppgift ett flertal personer, vilka eljest avstått, att teckna beställningar. Priset sätter agenten försiktigtvis inte ut i ordersedlarna. I sinom tid kommer verket från förlaget mot postförskott å 98 kr. 50 öre, som beställarna utan hänsyn till protester tvingas lösa ut. Det är inte att undra på om de beställare, som blivit lovade verket för 50 kr., tycker att de blivit bedragna och frågar sig, om inte agentens handlingssätt är straffbart. Men vad säger lagen? Har agenten gjort sig förfallen till ansvar?
    För bedrägeri enligt 21 kap. 1 § strafflagen fordras, utom ett vilseledande som orsakar en disposition, att dispositionen innebär en förmögenhetsöverföring eller vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde. Det sistnämnda rekvisitet, förmögenhetsöverföringen, brister i det här ifrågavarande fallet. Boken måste antagas vara värd det pris den betingar från förlaget, och någon sådan skada som fordras för tillämpning av bedrägeriparagrafen har köparna icke lidit. För sådant fall av vilseledande, där av dispositionen varken vinning för gärningsmannen eller skada för den vilseledde uppkommer, stadgar 21 kap. 7 §strafflagen — som i första punkten behandlar enbart skadegörande oredlighet — i andra punkten straff för oredligt förfarande, såvitt vilseledandet skett i utövning av yrke eller näring och avsett beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahållits. Det är sålunda (icke bedrägeri men) oredligt förfarande, anför kommentaren bl. a. som exempel, om en handlande säljer margarin under uppgift att det är smör, därest priset är det för margarin gängse (och köparen sålunda i verkligheten icke lidit någon skada lika litet som säljaren gjort sig någon vinning).
    Vilseledande som icke medfört påvisbar skada är emellertid straffbart allenast under angivna två förutsättningar, dels att det skett i utövning av yrke eller näring, och dels att det avsett beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahållits. Den första förutsättningen är i det här skärskådade fallet uppfylld. Agenten har uppenbarligen handlat i utövning av yrke eller näring. Men den andra förutsättningen? Vilseledandet avser absolut icke bokverkets »myckenhet»eller ursprung utan dess pris. Och icke kan väl priset hänföras till beskaffenheten. Det ligger tydligen annorlunda till med — som i kommentaren anmärkes — en uppgift om motprestationens värde, t. ex. notering av värdepapper. En sådan uppgift kan räknas till beskaffenheten men icke gärna en uppgift om det aktuella priset. Såvitt jag kan förstå brister den andra förutsättningen för stadgandets tillämpning och agenten torde icke kunna fällas till ansvar.

    Är nu detta rätt och riktigt?
    Som motiv för den begränsning av straffbarheten, som ligger i förutsättningen att vilseledandet avsett beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahållits, anför kommentaren — sedan vilseledande utan påvisbar skada av andra än yrkes- och näringsutövare förklarats icke tar va straffrättslig behandling — att icke heller inom yrkes- och näringsutövning något verkligt behov av en straffbestämmelse torde föreligga annat än då någon förmår annan till ett ömsesidigt förpliktande avtal genom vilseledande ifråga om sin egen prestation.
    Riktigheten av detta uttalande synes med den omtalade agentens handlingssätt för ögonen kunna starkt ifrågasättas. Ett dylikt förfarande lärom det lämnas straffritt kunna taga stor omfattning. Icke endast bokagenter av tvivelaktig moralisk kvalifikation utan klockskojare och allehanda mindre nogräknade försäljare kunna begagna sig därav till att lura sina offer att köpa. Att sådant förekommit vet jag ur egen erfarenhet, det relaterade fallet är icke någon fantasiprodukt. Och jag kan ej finna annat än att här föreligger ett lika starkt behov av en tillämplig straffbestämmelse som när en handlande säljer margarin för smör. Oredliga yrkes- och näringsutövares uppfinningsrikedom är stor. Begränsning av straffbarheten till vilseledande i avseende å den egna prestationen synes icke motiverad.

Bertil Sandegren.