Följdförfattningar till nya RB, behandlade av 1947 års riksdag.¹ Ehuru huvudparten av följdförfattningarna till nya RB antogs vid 1946 års riksdag, ha åtskilliga sådana behandlats vid årets riksdag. Även i nya RB ha ändringar vidtagits (se SvJT 1947 s. 442). Sistnämnda ändringar ha liksom flertalet följdförfattningar utfärdats d. 10 juli 1947 och upptagits i SFS under nr 616—646.
    Bland de rent process rättsliga följdändringarna märkas ändringar i lagen om fri rättegång. Ändringarna överensstämma i huvudsak med det inom justitiedepartementet utarbetade förslag, för vilket redogörelse lämnats i SvJT 1946 s. 782, men några skillnader kunna anmärkas. Fri rättegång skall sålunda kunna beviljas i ärenden, förutom ommuntlig förhandling utsatts, jämväl om eljest med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskilda skäl äro därtill. Rättegångsbiträde skall vara advokat eller annan som avlagt jur. kand. examen och finnes skickad för uppdraget. Ur lagen har uteslutits den nuvarande föreskriften att part bör ha varit personligen tillstädes innan biträde för talans utförande förordnas.
    Genom lagen angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. torde ha skapats möjlighet att utdöma sådana vittnesersättningar att fullgörandet av vittnesplikten även i de mål, där ersättningen skall utgå av allmänna medel, icke längre skall behöva bli en ekonomisk börda. Enligt nya RB äger vittne rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

 

¹ Redogörelsen för ändringarna i arbetsdomstolslagen har lämnats av hovrättsfiskalen GUSTAF PETRÉN.

Ersättning för kostnad till uppehälle skall enligt den nu antagna lagen beräknas till högst åtta kronor om dagen eller, om domstolen i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövar skäligt, till högst femton kronor. Därjämte skall ersättning för tidsspillan kunna tillerkännas vittne med högst 20 kronor om dagen.
    Lagen om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall innefattar — som framgår av lagens rubrik — icke någon allmän reglering av nämnda skyldighet. Lagen avser endast vissa särskilda spörsmål rörande tingshusbyggnadsskyldigheten, beträffande vilka behovet av reglering ansetts särskilt framträdande vid nya RB:s ikraftträdande. I främsta rummet är det fråga om de ekonomiska förhållanden som uppkomma vidändring av bestående tingslagsindelning. Vidare innehåller lagen bestämmelser om kostnader för sammanträdeslokal för ting med tremansnämnd. — Det bör nämnas, att riksdagen vid ärendets behandling uttalade sig för att en mera fullständig lagstiftning om tingshusbyggnadsskyldigheten borde komma till stånd.
    Vissa specialdomstolar komma att kvarstå även efter nya RB:s ikraftträdande, ehuru förslag om deras avskaffande föreligga och kunna väntas bliva förverkligade inom en nära framtid. Så är fallet med krigsdomstolar, konsularrätter och konsulardomare samt domkapitel. För att reglera denna specialprocess under mellantiden mellan nya rättegångsbalkens ikraftträdande och den dag, då dessa domstolars domsrätt upphör, ha under året tillkommit lagar om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol, om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare samt om fullföljd av talan från domkapitel.
    I arbetsdomstolslagen ha vidtagits ändringar i två olika hänseenden. Bestämmelserna om förfarandet vid domstolen ha omarbetats i anledning av nya RB:s ikraftträdande och vidare har domstolen för vissa mål fått ändrad sammansättning.
    I fråga om förfarandet vid arbetsdomstolen gives i 29 § arbetsdomstolslagen en generell hänvisning till vad som stadgas i nya RB beträffande rättegång vid rådhusrätt i dispositiva tvistemål. Därutöver innehåller arbetsdomstolslagen i sin nya lydelse liksom tidigare en översiktlig framställning av rättegången vid domstolen, samtidigt som i lagen angives, i vilka hänseenden förfarandet avviker från vad gäller för de allmänna domstolarna enligt nya RB. Den nya lagstiftningen innebär i stort sett, att de nuvarande arbetsformerna vid domstolen bibehållas, sådana de utvecklats under domstolens hittillsvarande verksamhet. De viktigaste avvikelserna från det allmänna rättegångsförfarandet komma att bliva följande. Tredskodomsförfarande förekommer icke. Förberedelsen är i princip skriftlig. Domstolen har vissa befogenheter att själv föranstalta om bevisning, t. ex. inkalla vittnen. I nya RB bestämda frister, inom vilka påbörjad huvudförhandling skall fortsättas och dom meddelas, gälla icke för arbetsdomstolen. Till grund för domen, som i första hand skall bygga på vad vid huvudförhandlingen förekommit, få läggas även andra i målet förebragta omständigheter. Slutligen gälla särskilda reg-

ler om omröstning och rättegångskostnader. I domstolen har tillkommit en särskild ledamot för tjänstemannamål, vilken skall inträda i domstolen i stället för en av de efter landsorganisationens förslag utsedda ledamöterna vid handläggning av vissa mål, huvudsakligen sådana, där tjänstemannaförening eller medlem i sådan förening är part.
    I samband med ändringarna i arbetsdomstolslagen har antagits en särskild lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m. Enligt denna skall allmän underrätt meddela dylikt föreläggande, oaktat tvist om anspråket hör till arbetsdomstolen. Först därest tvist verkligen uppstår, överlämnas målet till arbetsdomstolen.
    1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. har ändrats i vissa hänseenden i anslutning till nya RB. Beträffande domstolshandlingar bibehålles den hittills varande principen, att förutsättningen för hemlighållande av sådana handlingar skall vara att förhandlingen i målet ej varit offentlig. Av de ändrade reglerna om protokollföringen följer emellertid, att det sekretesskydd som hittills gällt för domstolens protokoll måste tillkomma även »annan dylik uppteckning» vid förhandling i målet (t. ex. utskrift av utsaga som upptagits stenografiskt eller på fonetisk väg) samt vid förhandlingen företedda handlingar. I avbidan på att förhandling skall äga rum äger domstolen befogenhet att meddela beslut om hemlighållande av handlingar som inkomma i målet. Ett av domstol meddelat lagakraftvunnet förordnande om hemlighållande har enligt hittills gällande rätt icke kunnat upphävas av domstolen, även om de förhållanden, som legat till grund för förordnandet, väsentligen ändrats. K. M:t har emellertid ägt befogenhet härtill och beträffande spionerimålen har efter det sista världskriget befogenheten också i stor utsträckning kommit till användning. Lagen har nu ändrats på denna punkt, så att beslut om hemlighållande kan upphävas av domstolen, och detta gäller även beträffande beslut, som meddelats före lagens ikraftträdande. — I lagen har vidare intagits stadgande om myndighets skyldighet att tillhandahålla domstol sådan allmän handling av hemlig natur, som kan antagas vara av betydelse som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål.
    Genom en särskild lag om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar ha ökade möjligheter skapats att hålla förhandling inom stängda dörrar för att bevara sekretessen i fråga om hemlig handling. Företes sådan handling vid förhandling inför domstol och finnes det vara av synnerlig vikt att ej genom handlingens offentliggörande något uppenbaras som bör hållas hemligt, äger domstolen förordna att förhandlingen i vad den angår sådan handling skall hållas inom stängda dörrar.
    Av intresse äro de ändringar, som med anledning av rättegångsreformen vidtagits i stämpel- och lösenförordningarna (SFS 1947: 538 och 539). Då systemet för uttagande av rättegångsavgifter icke längre kan byggas på att protokollsutskrifterna avgiftsbeläggas, skola avgifterna i stället huvudsakligen uttagas i form av lösen och stämpelavgift som debiteras dels stämningsansökan och dels domen i målet. Till grund för ändringarna ligger ett inom justitiedepartementets processreformbyrå

utarbetat förslag (SvJT 1946 s. 780), i vilket dock åtskilliga jämkningar vidtagits.
    Bland de följdförfattningar till nya RB av privaträttsligt innehåll, som behandlades vid 1946 års riksdag, förekom icke lagstiftningen om föräldrar och barn och om förmynderskap. Anledningen härtill var att ärvdabalkssakkunniga i sitt förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49) även omarbetat hithörande bestämmelser i anslutning till nya RB. Avsikten var att föräldrabalken skulle träda i kraft samtidigt med nya RB, men då detta icke kunnat medhinnas ha istället vid årets riksdag de ändringar vidtagits i ifrågavarande lagar som äro nödvändiga för anpassningen till nya RB. Genom lagar d. 10 juli 1947 har sålunda ändring skett i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om barn utom äktenskap, om adoption och om förmynderskap. Ändringarna äro nästan uteslutande av formell eller lagteknisk natur. Avskaffandet av den normerade partseden i faderskapsmål och dess ersättande med partsförhör under sanningsförsäkran med den ena eller båda parterna torde vara den mest betydelsefulla ändringen. Det må erinras, att ärvdabalkssakkunniga föreslagit, att i stället för förhör under sanningsförsäkran barnets moder eller dess förmente fader skulle höras under vittnesansvar. Vederbörande departementschef och riksdagen ansågo emellertid ett sådant partsförhör stå i mindre god överensstämmelse med nya RB:s bevisningssystem och dess regler för förfarandet.
    Följdändringar till nya RB i strafflagen ha upptagits i lagen d. 20 dec. 1946 om ändring i strafflagen, vilken lag dock endast berör strafflagens allmänna del. I straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten finnes även förslag till sådana ändringar i strafflagens speciella del som föranledas av nya RB. Då emellertid den lagstiftning som grundas på kommitténs förslag icke kan bli gällande förrän efter det nya RB trätt i kraft, antagligen d. 1 jan. 1949, har för tiden dessförinnan erforderliga straffbestämmelser upptagits i lagen d. 10 juli 1947 om ändring i strafflagen. Lagen innehåller i 10 kap. 21 § andra stycket ett stadgande om straff för överträdelse av förbud, som offentlig myndighet med stöd av nya RB 27: 15 meddelat för säkerställande av utredning om brott, i samma kapitel 24 § tredje stycket en bestämmelse om straff (böter) för den som obehörigen giver sig ut för advokat samt i 13 kap. 7 § ett stadgande om straff för osann utsaga vid partsförhör under sanningsförsäkran.
    Lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga har i anledning av nya RB:s ikraftträdande jämkats på så sätt att lagen endast kommer att äga tillämpning å brott, varå kan följa svårare straff än böter. Beträffande bötesbrott finnas nämligen bestämmelser om åtalseftergift i 20 kap. 7 § nya RB.

Johan Björling.