Medicinalstyrelsens utlåtanden rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet. I 42 § 4 st. sista punkten sinnessjuklagen stadgas, att om någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, förklaras vid gärningens begående hava lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.
    Sedan JO funnit att nämnda föreskrift om angivande av skäl icke städse iakttagits i de utlåtanden, som medicinalstyrelsen, utan att kunna hänvisa till av undersökningsläkare angivna skäl, själv avgivit, infordrade JO yttrande från medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen gjorde gällande bl. a. att föreskriften avsåge undersökningsläkaren och icke gällde eller lämpligen borde gälla för medicinalstyrelsen.
    I en till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse har JO, efter redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande stadgande, bl. a. framhållit, att det uteslutande ankommer på domstol att avgöra frågan om den psykiska abnormitetens inverkan på det straffrättsliga bedömandet av brottsliga gärningar.

 

    För att erhålla önskvärd ledning vid tillämpandet av bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen äga domstolarna, skriver JO, att anlita medicinsk sakkunskap genom inhämtande av utlåtande av rättspykiater rörande gärningsmannens sinnesbeskaffenhet. Dessa utlåtanden äro emellertid endast rådgivande, och domstolarna intaga till de rättspykiatriska utlåtandena samma ställning som till andra sakkunniguttalanden, som i bevisningshänseende förebringas vid rättegång. Denna domstolarnas ställning medför, att domstolarna böra söka tränga in i de rättspykiatriska frågorna och bilda sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen av de i varje särskilt fall uppkomna spörsmålen. För att så skall kunna ske är det självfallet nödvändigt, att slutsatserna i de rättspsykiatriska utlåtandena äro i erforderlig grad motiverade . . . Denna fordran på motivering av de rättspsykiatriska utlåtandena gör sig särskilt gällande vid bedömandet av de ofta svåra gränsfall, som i 5 kap. 5 § strafflagen betecknas såsom annan själslig abnormitet

NOTISER. 635av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Av vad som förekommit vid tillkomsten av de år 1945 vidtagna ändringarna i 42 § sinnessjuklagen framgår, att lagstiftaren velat skapa garantier mot att domstolen på grund av bristande motivering av ett rättspsykiatriskt utlåtande ställes utan möjlighet att själv bedöma riktigheten av ett psykiaterns uttalande att en sådan jämställdhet får anses föreligga.

 

    Att den i 42 § sinnessjuklagen för fall av dylik beskaffenhet meddelade särskilda föreskriften om skyldighet att angiva skäl för uttalandet intagits i lagtexten i anslutning till bestämmelserna om innehållet i undersökningsläkares utlåtande kan med hänsyn till vad nu anförts, fortsätter JO, icke innebära, att medicinalstyrelsen skulle vara befriad från sådan skyldighet.

 

    Härutinnan kan icke göras någon skillnad mellan utlåtande av undersökningsläkare och av medicinalstyrelsen. 42 § 4 st. sinnessjuklagen innefattar allmänna bestämmelser rörande omfattningen av den utredning, som i anledning av verkställd sinnesundersökning skall framläggas för domstolen, och om beskaffenheten i övrigt av denna utredning. Det åligger uppenbarligen medicinalstyrelsen likaväl som undersökningsläkaren att tillse, att utredningen har den fullständighet, som lagen angiver. Härtill kommer, att medverkan av den centrala medicinska instansen är ett nödvändigt villkor för åstadkommande av den fasta och enhetliga praxis, som är önskvärd på ifrågavarande område ...

 

    Slutligen har JO — som även hänvisar till att första lagutskottet i utlåtande nr 1 till 1947 års riksdag uttalat, att de skäl, som av riksdagen åberopats för föreskriften om de rättspsykiatriska utlåtandenas innehåll, uppenbarligen hade samma betydelse i fråga om medicinalstyrelsens som i fråga om undersökningsläkarnas utlåtanden — förklarat sig finna, att den praxis i ovannämnda hänseende som tillämpas av medicinalstyrelsen icke står i överensstämmelse med gällande lag i ämnet. JO har emellertid låtit bero vid sina i skrivelsen gjorda uttalanden under förväntan, att medicinalstyrelsen i framdeles förekommande fall, då medicinalstyrelsen förklarar någon icke sinnessjuk eller sinnesslö person vid brotts begående ha lidit av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall i utlåtandet särskilt angiva på vilka speciella omständigheter i det föreliggande fallet medicinalstyrelsen grundat sitt omdöme.

G. S.