Sakutmätning och rättighetsutmätning. UL skiljer i 62 § mellan lösören, fordran eller annan rättighet samt fast egendom såsom utmätningsobjekt. I en del följande paragrafer ges därefter vissa särskilda regler om utmätning av »fordran eller rättighet» (73, 75, 88 b och 91 §§).För att ha ett par korta termer kan man lämpligen, i nära anslutning till lagens eget uttryckssätt, tala om »sakutmätning» och »rättighetsutmätning», när det gäller att återge lagens innehåll samt att skildra rådande uppfattning och rättspraxis. Utmätningsförfarandet är i vissa stycken olika när det gäller sak och när det gäller »fordran eller annan rättighet».
I doktrinen har nu den uppfattningen blivit tämligen allmän, att varje utmätning har en rättighet till objekt. Därmed avser man naturligtvis inte på något sätt att sudda ut den olikhet i förfarandet, som lagen föreskriver beträffande de slag av utmätningsobjekt, varmed den räknar. Meningen är att till sitt väsen varje utmätning är en utmätning av en rättighet. Det skall alltså icke förhålla sig så som lekmannen tror, att den här bilen blir föremål för utmätning. Nej, det är äganderätten till bilen som utmätes, säger doktrinen.
Detta betraktelsesätt förefaller ganska skruvat och är ägnat att förvirra. Det blir emellertid fullt förklarligt, om man tar hänsyn till de förutsättningar, från vilka doktrinen utgår. En persons förmögenhet tänkes bestå i hans rättigheter. Därav följer, att det som tas i anspråk till förnöjande av hans borgenärer måste tänkas vara en rättighet. Doktrinen har därför från sin utgångspunkt varit fullt konsekvent, när den bestämt utmätningsobjektet såsom bestående i en rättighet, även när det omedelbart sett utgöres av en sak.
Därmed är emellertid inte sagt, att doktrinens uppfattning är riktig. Allt hänger på utgångspunkten, och därmed kommer man in på rättighetsbegreppet. För den som förkastar det traditionella rättighetsbegreppet uppstår frågan, hur man utan detta begrepp skall skildra utmätningsförfarandet och särskilt det förfarande, som kallas utmätning av en rättighet. Det är nödvändigt att kritiken av rättighetsbegreppet kompletteras genom positiva framställningar rörande dylika frågor. Kritiken kan icke bli riktigt fruktbärande, om man icke får något att sätta i stället för det gamla. Det nya bör bli en beskrivning av verkligheten med hjälp av begrepp som täcka realiteter, en beskrivning som på intet sätt är något märkvärdigt, sedan man väl en gång kommit att betrakta rättighetsbegreppet såsom ideologiskt. Därjämte bör emellertid rättsideologien förklaras, vilket är en besvärligare uppgift.
I min bok »Utsökning» har jag sökt ge en dylik beskrivning av vad
som i verkligheten sker vid s. k. rättighetsutmätning, vilket naturligtvis måste jämföras med vad som sker vid sakutmätning. Resultatet blir att det som äger rum i båda fallen, bortsett från de tekniska olikheterna i förfarandet, är någonting principiellt likartat. Detta kan uttryckas så, att det i båda fallen inträffar en serie förändringar i imperativsystemet. Utmätningsförklaringen är liksom försäljningsförklaringen av imperativ natur och går in i den stora massan av dylika förklaringar, till vilka rättsreglerna anknyta. Härav framgår, att det verkligen ligger någonting bakom doktrinens principiella likställande av rättighetsutmätning och sakutmätning, ehuru detta genom beroendet av rättighetsbegreppet kommit att uttryckas på ett alldeles felaktigt sätt.1
Det är förvånande att finna, hurusom professor sion av nämnda arbete (SvJT 1946 s. 352 ff.) presenterar utredningen angående innebörden av rättighetsutmätningen såsom »ett spörsmål av mera terminologisk natur, som O. intresserat sig för.». Vidare säger rec., att »som motivering för denna terminologi (d. v. s. termerna sakutmätning och rättighetsutmätning) anför O. att de praktiska konsekvenserna äro olikartade vid rättighetsutmätning och sakutmätning». Ytterligare säges, att O. anser det vara av stor betydelse att rätt skilja mellan »sakutmätning» och »rättighetsutmätning » vid bedömande av frågor i samband med avbetalningsköp m. m., varemot rec. har »svårt att förstå att terminologien härvid skulle spela någon roll». Slutligen uttalar rec., att han finner det »ur pedagogisk synpunkt föga välbetänkt att överhuvudtaget röra i saken, innan frågan om en radikal omläggning av hela den juridiska terminologien upptas till bedömande».
Allt detta visar, att rec. totalt missuppfattat den fråga varom det rör sig. Terminologien klaras av på s. 95 utan någon som helst diskussion. Motivet för densamma ligger ingalunda i att de praktiska konsekvenserna äro olikartade vid rättighetsutmätning och sakutmätningutan däri, att det valda uttryckssättet är lättbegripligt och nära ansluter sig till lagens eget uttryckssätt. Självfallet tillmätes ingenstädes terminologien någon betydelse för avgörande av realfrågor. En helt annan sak är att man i praxis noga skiljer mellan t. ex. att utmäta en bil och att utmäta en avbetalningssäljares eller -köpares »rätt» till densamma. (Jfr bl. a. NJA 1945 s. 160.) Denna skillnad måste naturligtvis iakttagas vid skildringen av rättspraxis.2
Ekelöfs betänkligheter ur pedagogisk synpunkt mot att överhuvud-
taget röra i saken »innan frågan om en radikal omläggning av hela den juridiska terminologien upptas till bedömande» förefalla tämligen kuriösa. Termerna sakutmätning och rättighetsutmätning ansluta sig som sagt nära till lagens eget uttryckssätt och ha ingenting alls att göra med frågan om en »radikal omläggning av hela den juridiska terminologien». Om Ekelöf skulle anse det vara ur pedagogisk synpunkt »föga välbetänkt» att i en för studieändamål avsedd framställning söka ge en realistisk förklaring av vad en s. k. rättighetsutmätning innebär, så måste en bestämd gensaga inläggas häremot. Icke minst ur pedagogisk synpunkt är det av vikt att man utreder, vilka realiteter som ligga bakom sådana fraser som att en rättighet utmätes.
Karl Olivecrona.