Förslag till ny fiskerilagstiftning. Nya bestämmelser om rätt till fiske m. m. föreslås av fiskerättskommittén (se SvJT 1943 s. 863 och 1944 s. 94), som avlämnat ett innehållsrikt betänkande med förslag till fiskelag och därmed sammanhängande författningar (SOU 1947:47). Förslaget omspänner hela fiskerilagstiftningen. Den nya fiskelagen är avsedd att ersätta både 1896 års lag om rätt till fiske och lagen om

686 GÖSTA G. THULIN.gemensamhetsfiske av år 1913. I särskilda lagförslag beröras bl. a. frågor om ägogränser i vatten, om skydd för fiskearrendatorer, om kronansfisken, om expropriation för yrkesfiskets behov samt om fiskerätt vid avstyckning.
    Bland nyheterna i fiskelagsförslaget märkas främst ändrade regler om gränsen mellan enskilt fiskevatten och det fria fiskevatten, där varje svensk medborgare har rätt att fiska. Den oklarhet, som nu på många håll råder om hur »inomskärs »-begreppet och bestämmelserna om den s. k. 180-metersgränsen från »stadigt djup» av 2 meter skola tolkas, har föranlett kommittén att föreslå radikalt nya grunder för gränsdragningen. Sålunda skall enligt förslaget den yttre gränsen för enskilt fiskevatten vid öppen havsstrand som regel löpa 300 meter från stranden. Vid särskilt långgrunda stränder, där den stranden följande kurvan för högst 3 meters djup går längre ut från land än 300 meter, kommer emellertid frivattensgränsen att i stället följa denna djupkurva. Till det enskilda »inomskärs »-området skall enligt kommittéförslaget hänföras allt vatten vid fastlandskusten, som ej har bredare förbindelse med öppna havet än 1 kilometer; det fria fiskevattnet skall med andra ord sträcka sig så långt in mot fastlandet som man kan komma utan att behöva passera vatten med en bredd av blott 1 km eller mindre. Smärre holmar räknas i dessa sammanhang ej med. Kommittén framhåller att de föreslagna bestämmelserna kunna medföra ibland en utvidgning av det enskilda vattnet i förhållande till vad som nu gäller, på andra ställen åter en minskning därav. I den mån genom den nya lagstiftningen intrång sker i välförvärvade rättigheter, bör ersättning utgå av statsmedel. Oavsett detta torde det emellertid för fiskerinäringen vara så angeläget att komma ifrån det nuvarande osäkerhetstillståndet, att kommittén funnit de enskilda intressena böra i viss mån få vika för allmänintresset.
    Samma regler i fråga om gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten, som föreslagits för saltsjön, skola — med två lokala undantag — också tillämpas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Övriga insjöar, däribland Mälaren, samt rinnande vatten skola såsom hittills i sin helhet utgöra enskilt fiskevatten.
    De nya reglerna om gränsdragningen mot fritt fiskevatten ha utarbetats i samråd med lagberedningen, som i sitt förslag till jordabalk (SOU 1947:38, se nästa notis) framlagt ett liknande gränsdragningssystem för fastighets utsträckning mot allmänt vattenområde. I avbidan på att jordabalksförslaget skall bli lag har fiskerättskommittén — för att undvika skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns — till särskilt lagförslag brutit ut lagberedningens stadganden om gräns mot allmänt vattenområde. Även föreslås bestämmelser avsedda att möjliggöra att dylik gräns kan bli föremål för lantmäteriförrättning.
    För rätt att i fritt fiskevatten använda närmare angivna slag av kvarstående (»fasta») fiskeredskap skall liksom nu fordras tillstånd av myndighet. Utan tillståndsprövning skall dock fiskerättsägare ha viss

FÖRSLAG TILL NY FISKERILAGSTIFTNING. 687rätt att från sitt enskilda vatten utsträcka eljest tillståndskrävande redskap.
    Från den allmänna grundsatsen om strandägarnas ensamrätt i enskilt fiskevatten innehåller förslaget, i likhet med gällande rätt, ett flertal undantag, vilka i allmänhet avse begränsade delar av kusten ellerviss sjö. På intet annat lagstiftningsområde äro rättsreglerna så landskapsbetonade som på fiskerättens. Kommittén framhåller hurusom det ur enhetlighetens synpunkt kan synas önskvärt att undvika lokala särbestämmelser och att alltså reglera fiskerätten likformigt överallt. Emellertid ha de provinsiella specialbestämmelserna sin grund i levande sedvanerätt, som visserligen endast äger lokal räckvidd men icke förty är fast rotad i befolkningens medvetande och av stor vikt för fiskarenas utkomstmöjligheter. Detta har kommittén ej ansett kunna lämnas obeaktat vid lagstiftningen. Sålunda föreslås i Östersjön lokala undantagsstadganden för det betydelsefulla strömmingsfisket. För västkusten är den viktigaste nyheten att hummerfisket föreslås fritt i hela Bohuslän. Också för de stora insjöarna upptar förslaget flera specialbestämmelser; så t. ex. skall i Vättern det livaktiga rödingfisket med utter och drag vara helt fritt utanför öppen strand.
    Fiskelagsförslaget innehåller vidare ändrade stadganden om rätt att disponera annans strand eller vattenområde för fastgöring av redskap m. m. och om rätten till fiske i oskiftat vatten. Reglerna om beslag ha moderniserats. Straffet för olovligt fiske föreslås skärpt. Även frågan om utlännings fiskerätt beröres.
    Gemensamhetsfiske skall ej vidare få inrättas. I stället skall för främjande av fisket och fiskevården i visst fiskevatten med två eller flera ägare kunna bildas s. k. fiskevårdsområde. Med anledning av erfarenheterna från tillämpningen av lagen om gemensamhetsfiske (jfr SvJT 1943 s. 820) har kommittén sökt göra bestämmelserna om fiskevårdsområde så enkla och smidiga som möjligt. Endast de grundläggande föreskrifterna ha intagits i lagen, och förfarandet i övrigt skall regleras på administrativ väg. En viktig nyhet är att fiskevårdsområde under särskilda förutsättningar skall kunna bildas genom beslut av myndighet (länsstyrelse) också mot en majoritet bland fiskevattensdelägarna.
    Som i viss mån en motsvarighet till lagstiftningen om vanhävd av jordbruk föreslår kommittén att länsstyrelsen skall kunna ingripa mot fiskerättsägare som i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter sitt fiskevatten genom rovfiske eller genom att låta fisket ligga outnyttjat.
    Av vattenrättsligt intresse äro de bestämmelser om fiskådra, som avse att trygga vandringsfiskens framkomst.
    Förslaget innehåller vidare regler avsedda att bereda större trygghet åt fiskearrendatorer som idka yrkesmässigt fiske. Sålunda avses att vissa bestämmelser om sociala jordbruksarrenden skola bli tillämpliga på sådana fiskearrenden. Detta innebär bl. a. att fiskearrende i princip skall gälla för minst 5 år med optionsrätt för arrendatorn.

688 FÖRSLAG TILL NY FISKERILAGSTIFTNING.    För att bereda fiskarbefolkningen utrymme för att uppföra brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfisket, föreslås expropriationsrätt för kronan, kommun eller hushållningssällskap. Sådan expropriation skall avse nyttjanderätt under en tid av högst 25 år.
    För att hindra att vid avstyckning av fastighet fiske splittras på en mängd händer till förfång för fiskenäringen i orten föreslås slutligen ändringar i jorddelningslagen.
    Betänkandet har tillkommit i kontakt med representanter för skilda landsdelar och intressegrupper. Sammanlagt har kommittén utefter saltsjökusten och vid de stora insjöarna hållit 33 offentliga möten besökta av inemot 1,100 personer. En koncentrerad redogörelse härför ingår i betänkandet.
    Kommitténs ordförande har varit expeditionschefen Carl Romberg. Såsom ledamot har deltagit bl. a. hovrättsrådet Per Olof Palmquist. Revisionssekreteraren Gösta Thulin har tjänstgjort som kommitténs sekreterare.
    Betänkandet är enhälligt utom beträffande ett par frågor av lokal räckvidd, nämligen frigivandet av det bohuslänska hummerfisket och visst laxfiske med fast redskap i Skälderviken.

Gösta G. Thulin.