Avlidna tyska rättslärda. Under kriget har den tyska rättsvetenskapen förlorat många av sina mest framstående män, i synnerhet sådana som stått i motsatsförhållande till nationalsocialismen. I deras öden återspeglar sig tidens allvar. Många blevo utbombade och avledo av umbäranden i torftiga nödbostäder, många dödades under luftangrepp, andra omkommo i koncentrationsläger eller togo sig av daga för att undgå deportation, och ej så få avledo i landsflykt, sedan de förklarats i akt av de tyska maktinnehavarna.
    Det är ännu icke möjligt att vinna full klarhet om alla dödsfall bland sådana tyska rättslärda, vilkas skrifter vunnit beaktande även i Sverige. Följande namnförteckning är endast ett urval ur en mycket längre dödslista, som även den sannolikt kommer att tarva en ytterligare komplettering.
    Två framstående germanistiska rättshistoriker, vilka även gjort sig förtjänta genom forskningar inom den nordiska rättshistorien, äro avlidna: professor Freiherr von Kiinssberg, en synnerligen rakryggad motståndare till nationalsocialismen, vilken dog under kriget i Heidelberg, samt professor Freiherr von Schwerin, som föll offer för en bomb i München.
    Eberhard von Künssberg var född österrikare, men var verksam i Heidelberg sedan sitt trettionde levnadsår. Vi hava honom att tacka för åtskilliga detaljundersökningar rörande germanska rättsseder och rättsformer. Hans favoritområde var dock utforskningen av rättsspråket och dess utveckling. Resultatet av hans tjugofemåriga flit och omfattande lärdom föreligger i de första tre digra banden av »Deutsches Rechtswörterbuch». Enligt vad von Kiinssberg inledningsvis framhållit, har han i dessa även anlitat skandinaviska källor till förklaring av rättstermer med gemensamt ursprung. Hans andra huvudarbete utgöres av en omarbetning av Richard Schröders »Lehrbuch der deutschen Rechtsgeschichte», som redan utgått i sju upplagor. Detta arbete har blivit ett standardverk, och dess innehåll har i många avseenden anknytning till den skandinaviska rättshistorien.
    Claudius von Schwerin, vilken härstammade från den katolska grenen av en gammal tysk ätt, kallades 1935 efter en långvarig verksamhet i Freiburg till professuren i München som efterträdare till den oförglömlige store germanisten Karl von Amira. Von Schwerin har under hela sitt liv visat ett särskilt intresse för Sveriges rättshistoria. Redan år 1919 utkom hans grundliga och kunskapsrika undersökning »Zur altschwedischen Eidhilfe», och även i senare skrifter behandlas många gånger den nordiska rättsutvecklingen. I festskriften för Alfred Schultze publicerade han en längre avhandling »Zum westgötischen Prozess».

Verkliga mästerverk äro hans tyska översättningar av den äldre västgötalagen och upplandslagen, vilka år 1935 ulkommo i Weimar som sjunde band i skriftserien »Germanenrechte». År 1938 följde åttonde bandet i samma serie med en översättning av forndanska lagar. Von Schwerins övriga arbeten äro mångfaldiga. Av hans historiska arbeten må här omnämnas: »Rituale für Gottesurteile», »Freiheit und Gebundenheit im germanischen Staat», »Germanische Rechtsgeschichte» samt hans strax före hans våldsamma död i en andra upplaga utkomna »Grundzüge der deutschen Rechtsgeschichte» (se SvJT 1942 s. 621).
    Även den tyska straffrätten har förlorat betydande teoretiker.
    Graf Alexander zu Dohna, som tillhörde en ostpreussisk adelssläkt, var professor i Bonn sedan 1925. Politiskt arbetade han till Hitlerdiktaturens början inom den tyska liberalismen. Dohna var en synnerligen självständig, fin och djup tänkare med stor grundlighet, som även sysslade mycket med rättsfilosofiska frågor. Vid sidan om sin lärobok i straffprocessrätt har han i sina talrika skrifter och uppsatser behandlat straffrättsliga detaljproblem. År 1936 utkom hans knapphändiga men till sitt innehåll grundläggande skrift »Der Aufbau der Verbrechenslehre».
    Heinrich Gerland var liksom Dohna tidvis liberal riksdagsman. Han undervisade i Jena och bekände sig till den klassiska straffrättsskolan. Hans huvudsakliga arbeten äro läroböcker i straffrätt och straffprocessrätt. Gerland hade intima kunskaper om den för utlänningar så svårtillgängliga engelska rätten, som han framställde och behandlade i ett flertal omfattande verk. Han blev 72 år gammal.
    James Goldschmidt hörde till de av Hitler bortdrivna juristerna. Han dog 1940 i Montevideo i en ålder av 66 år. Han intog den särskilt bemärkta och hedersamma platsen som professor i straff- och civilprocessrätt vid Berlins universitet. Goldschmidt var en mycket skarpsinnig jurist med stor logisk skärpa och klarhet. Han medverkade även i förslaget till en ny tysk strafflag. På civilprocessrättens område är hans mest betydande verk »Der Prozess als Rechtslage», som utkom 1925. En översikt över Goldschmidts tidigare arbeten har publicerats i SvJT 1921 s. 166, en artikel av honom i samma årgång s. 121.
    En annan ledande tysk processualist, advokaten Richard Kann, begick 1943 självmord i Berlin tillsammans med sin maka för att undgå deportation. Kanns kommentar till civilprocessordningen (Förster-Kann) räknades till de processuella standardverken. Samtidigt var han utgivare av »Zeitschrift für deutschen Zivilprozess» och deltog i betydande utsträckning i utgivandet av det 1933 utkomna samlingsverket »Der Zivilprozess der europäischen Staaten». När Kann icke längre fick publicera sina arbeten i Tyskland, ägnade han sig åt polsk rätt och utgav böcker på polska språket om den polska process- och utsökningslagen.
    Av samma anledning som Kann tog Karl Neumeyer, professor i München, under kriget sitt liv tillsammans med sin maka. Neumeyer var en av de mest framstående europeiska specialisterna på internatio-

nell privaträtt. Hans livsverk är det år 1910 påbörjade och 1936 fullbordade, i fyra band utkomna verket »Internationales Verwaltungsrecht», där ett rikt och värdefullt material granskats och kommenterats med överlägsen sakkunskap (se Tidsskrift for Retsvidenskab 1913 s. 185).
    Julius Magnus har gjort sig känd i utlandet ej genom egna skrifter utan som juridisk redaktör och kompilator. Den av honom redigerade» Juristische Wochenschrift» blev under hans skickliga ledning Tysklands mest spridda och bästa juridiska tidskrift. Välkända äro hans samlingsverk »Die höchsten Gerichte der Welt» (se SvJT 1930 s. 27) och »Die Rechtsanwaltschaft» (se SvJT 1931 s. 33), i vilka även svenska jurister medverkade. Av utomordentlig praktisk nytta äro hans ofta begagnade »Tabellen zum internationalen Recht» (se SvJT 1928 s. 579 och 1931 s. 448). Magnus anhölls trots sin höga ålder av de tyska ockupanterna i Amsterdam, dit han hade emigrerat, och deporterades till Theresienstadt, där han avled till följd av umbäranden. Många tyska jurister, vilka alla här icke kunna uppräknas, hava delat hans öde både där och i många andra koncentrationsläger. Det tyska justitierådet Hans von Dohnanyi avrättades 1945 i samband med Hitlerattentatet.
    Av de bortgångna civilrättslärarna kunna här endast ett fåtal omnämnas och utrymmesbristen förbjuder att värdesätta deras verk efter förtjänst. Professor Paul Krückmann dödades i en ålder av nära 80 år vid ett bombangrepp mot Münster. Han hade särskilt sysslat med frågor rörande köp. Heinrich Titze, professor vid Berlins universitet, avled i april 1945 i en ålder av 73 år strax före det militära sammanbrottet. I utlandet har han blivit mindre känd genom sina talrika civilrättsliga skrifter än genom sina rättskomparativa arbeten. Leipzigprofessorn Ernst Jäger, som dog strax före krigets slut, var på konkursrättens område obestridligen Tysklands främsta auktoritet. Hans Leipzigkollega Alfred Schultze, vilken dog efter det tyska nederlaget i den höga åldern av 82 år, var en lika betydande civilrättslärare som rättshistoriker och kyrkorättslärare. Ett flertal av hans talrika arbeten behandla med stor grundlighet nordisk rätt. Hans främsta rättshistoriska arbete är »Augustin und der Seelteil des germanischen Erbrechts» (1928). År 1939 utkom hans mycket sakkunniga skrift »Zum altnordischen Eherecht».
    Arbetsrättsspecialisten och sociologen Hugo Sinzheimer dog 1945 i Amsterdam som emigrant. Ända till 1933 hade han varit verksam i Frankfurt som på en gång professor, advokat och socialistisk politiker. Framför allt ägnade han sig åt kollektiv arbetsrätt och socialpolitik.
    Den offentliga rätten har med den store statsrättsläraren i Berlin, Heinrich Triepel, som avled i november 1946 i en ålder av 78 år, förlorat den främste representanten för den äldre generationen; han var lika ansedd både som vetenskapsman och som lärare. Hans namn var välkänt även på folkrättens, i synnerhet sjökrigsrättens område. Triepel, som var av konservativ läggning, emeriterades snart efter Hitlers makttillträde och höll sig borta från politiken. Även hans 1938 utkomna, mycket betydande verk »Die Hegemonie» undvek, bortsett från några

slutord, att gå in på detta då aktualiserade ämnes problematik. Triepel har skrivit ej mindre än 32 böcker, och hans sista, postuma verk »Vom Stile des Rechts» skall utkomma inom kort. Hans skrifter komma att överleva honom länge.
    Med Hermann Kantorowicz, rättsfilosof, rättshistoriker, straffrättslärare och rättssociolog från Kiel, vilken dog 1940 i Cambridge som emigrant i en ålder av 62 år, har en säregen personlighet gått bort. Det är numera 40 år sedan hans lilla broschyr »Der Kampf um die Rechtswissenschaft» under pseudonymen Gnaeus Flavius publicerades och då väckte ett numera nästan ofattbart uppseende vida utanför Tysklands gränser. Den innehöll proklameringen av den s. k. frirätten. Kantorowicz krävde i lidelsefulla ordalag rättsskipningens frigörande i största möjliga utsträckning från bokstavsrätten och gjorde den fria, ur domarens rättsmedvetande härledda rättsskipningen till en självständig rättskälla. Uttryckligen krävde han emellertid — något som hans motståndare ofta förbisågo — att ett domslut aldrig skulle få ske contra legem. Mycket omstridda och ofta missförstådda — vartill visserligen hans egna överdrifter och hans många gånger fräna och ironiska skrivsätt bidrogo — hava emellertid hans ideer under årtiondenas lopp utövat ett starkt inflytande på rättslivet. Bittert var det dock för honom att slutligen få uppleva, att hans tankegångar, som skulle tjäna rättvisan, sedermera missbrukades av nationalsocialistiska jurister för att förstöra rättssäkerheten.
    Föga bekant är, att Kantorowicz samtidigt var en av de främsta europeiska experterna på medeltida italiensk rätt, som av honom behandlades i ett flertal omfattande och om rika kunskaper vittnande verk. (»Albertinus Gandinus und das Strafrecht der Scholastik», 2 band, 1907 och 1926, samt »Studies in the Glossators of the Roman Law» 1938.) Hans straffrättsliga trosbekännelse är nedlagd i hans 1933 i Schweiz utkomna verk »Tat und Schuld» (jfr Radbruchs mycket läsvärda nekrolog över Kantorowicz i »Schweizerische Zeitschrift für Strafrecht» 1946 s. 262).
    Slutligen bör här en man omnämnas, som visserligen icke var jurist men dock har utövat ett starkt inflytande på den nutida straffrätten. Professorn i psykiatri i Köln Gustav Aschaffenburg hör till den moderna kriminologiens grundläggare. Hans för första gången 1902 och i en tredje upplaga 1923 utkomna bok »Das Verbrechen und seine Bekämpfung» (se Tidsskrift for Retsvidenskap 1924 s. 204) är ett av kriminalpsykologiens och kriminalbiologiens klassiska verk, som utgör grunden för nutidens försök att vinna insikter om brottslingens personlighet. (Svensk översättning och bearbetning ombesörjdes 1911 av Olof och Julia Kinberg under titeln »Brottet och dess bekämpande»). Aschaffenburg skapade sig i »Monatsschrift für Kriminalpsychologie und Strafrechtsreform» ett eget forum, där han samlade kring sig en krets av jurister och läkare, som sökte giva straffrätten en ny riktning. Till hans sextioårsdag ägnade hans medarbetare och kolleger honom en festskrift. Över 70 år gammal bortdrevs han från Tyskland och avled sedermera i Baltimore.

Gerhard Simson.