Om Ålands självstyrelse. Då Finland efter det första världskrigets slut tillkämpade sig full statlig självständighet, uppstod inom den åländska öbefolkningen under intrycket av krigshändelserna och grundsatsen om nationaliteternas självbestämmelserätt en opinion, som krävde ögruppens förening med det gamla moderlandet. Denna separatistiska rörelse, som mot bakgrunden av det för tiden rådande prekära politiska läget har sin förklaring i ögruppens insulära och från det finska fastlandet avskilda läge samt befolkningens livliga önskan att bevara sin egenart och sitt svenska språk, vann Sveriges understöd. Från finsk sida gjordes gällande, att landskapet utgjorde en integrerande del av landets statsterritorium, och hävdades Ålands samhörighet med Finland på historiska och rättsliga skäl.
    I juli månad 1920 hänsköts frågan genom Englands förmedling till Nationernas förbund. Redan därförinnan hade dock Finlands regering, i syfte att tillmötesgå de åländska kraven på nationella skyddsgarantier i den omfattning bevarandet av rikets enhet medgåve, låtit utarbeta ett förslag till självstyrelse för Åland, som förelades 1919 års riksdag och behandlades i den ordning landets konstitution om stiftande av grundlag stadgar. I enlighet med riksdagens beslut stadfäste sedermera republikens president d. 6 maj 1920 en lag om självstyrelse för Åland (den s. k. Ålandslagen) jämte därtill hörande verkställighetslag.
    Ålänningarna voro emellertid icke tillfreds med den lösning självstyrelselagen erbjöd och lagen kunde icke på utsatt tid bringas i verkställighet. Genom avgörandet i Geneve vid Folkförbundets rådssammanträden d. 24 och 27 juli 1921 erkändes Finlands suveränitetsrätt

över Åland, men förklarades tillika, att de nationalitetsgarantier självstyrelselagen innehöll borde ytterligare utvidgas i den allmänna fredens intresse ävensom för tryggande av den framtida vänskapliga förbindelsen mellan Sverige och Finland och av Ålandsbefolkningens välfärd. För att genom finsk lagstiftning förverkliga de av förbundsrådet förordade och av Finland godkända tilläggsgarantierna utfärdades sedermera d. 11 aug. 1922 i överensstämmelse med riksdagens beslut en särskild grundlag (den s. k. garantilagen), innefattande de ändringar av och tillägg till självstyrelselagen som av Genève-besluten påkallades.
    Särskilt för sig har spörsmålet om Ålandsöarnas neutralisering och återupplivande av det genom Paris-traktaten av år 1856 grundlagda Ålandsservitutet varit föremål för internationell handläggning. Genom en konvention, ingången i Genève d. 20 okt. 1921 mellan Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Lettland, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland samt ratificerad av Finland d. 28 jan. 1922, har förbudet mot Ålandsöarnas befästande högtidligen bekräftats, och utgick man härvid från att Ålandsservitutet av år 1856 fortfarande var i gällande kraft. Finland förbehölls vissa rättigheter under fredstid beträffande ordningens och säkerhetens upprätthållande samt väpnade styrkors användande på Åland; därjämte ålades Finland att vidtaga vissa åtgärder för avvärjande av angrepp och skyddande av Ålands neutralitet.
    Frågan om Ålandsöarnas icke-befästande reglerades genom 1921 års konvention utan medverkan av de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund. Efter vinterkrigets slut avslöts med Rådsunionen ett d. 11 okt. 1940 dagtecknat fördrag angående Ålandsöarnas demilitarisering. Uti det mellan Finland samt Rådsunionen och England d. 19 sept. 1944 ingångna avtalet om vapenstillestånd upptogs en klausul av innehåll, att 1940 års avtal angående Ålandsöarna åter skulle sättas i kraft.¹
    Ålands statsrättsliga ställning har genom Genève-besluten fått sin definitiva lösning, i viss mån genom den internationella opinionens påtryckning i syfte att tillgodose Ålands berättigade krav på nationalitetsgarantier och självstyrelse. Denna sida av frågan — det statsrättsliga och administrativa problemet — kommer att bliva föremål för vår utredning här nedan. Det storpolitiska Ålandsproblemet och spörsmålet om ögruppens neutralisering lämnas härvid å sido.²

 

I. Den gällande självstyrelselagen.
    I väsentliga delar är Ålands autonomi formad efter ett självständigt system i nära anslutning till ett tidigare framlagt principförslag om

 

¹ Fördraget av år 1940 innehöll endast bestämmelser om förpliktelse för Finland att demilitarisera Ålandsöarna, att icke ställa dem till främmande staters förfogande samt angående den neutrala zonens område. Dessutom tillerkändes Rådsunionen rätt att på Åland upprätthålla ett eget konsulat med uppgift bl. a. att övervaka, att de fastställda förbindelserna angående öarnas demilitarisering och icke-befästande fullgjordes.

² Vid redogörelse för den åländska autonomins nuvarande gestaltning har i vissa delar använts en av förf. i Nordisk Administrativt Tidsskrift år 1926 införd uppsats i samma ämne.

införande i republikens hela statsområde av medborgerlig självstyrelse inom större förvaltningsområden än primärkommunerna.
    För betecknande av det åländska självstyrelseområdet har i lagen återinförts det historiska begreppet »landskapet Åland». Landskapet utgör en del av republiken Finland, men genom autonomilagarna, som hava grundlags helgd och icke kunna ändras, förklaras eller upphävas annorledes än med Ålands landstings bifall, äro statsmaktens funktioner med avseende å ögruppen inskränkta i fråga om lagstiftning, beskattning och förvaltning, jämte det motsvarande befogenheter överförts å landskapet och dess organ. I den mån landskapsautonomin icke är gällande äga rikets allmänna lagar fortfarande giltighet. Riket tillkommer därjämte rätt att övervaka, att självstyrelsen upprätthålles i överensstämmelse med lag och att den lokala lagstiftningen icke strider mot republikens allmänna intressen.
    De nationalitetsgarantier, vilka på initiativ av Folkförbundets råd tillkommo i Genève och vilka upptagits i den s. k. garantilagen, hava iklätts en internationell karaktär, i det att Förbundsrådet tillerkändes befogenhet att vaka över tillämpning av garantilagens stadganden. Landskapet Åland, vars självstyrelse tillkommit genom den finska statsmaktens yttringar och stöder sig på rikets statsförfattning, utgör icke en autonom statsbildning, utan endast ett landskap inom riket med vidsträckta självstyrelsbefogenheter. Att en del nationalitetsgarantier, på sätt ovan antytts, iklätts en internationell karaktär förändrar icke Ålands ställning såsom en oskiljaktig och integrerande del av statsområdet. Detta förhållande är även folkrättsligt bekräftat genom den tidigare åberopade konventionen angående Ålandsöarnas neutralisering.
    För utövningen av sin självstyrelse har landskapet sina speciella organ. Landskapets representation utgöres av landstinget, vars medlemmar väljas genom omedelbara, proportionella och hemliga val med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, som fyllt 21 år. Landstinget sammankommer årligen och består av 30 medlemmar.
    Riksregeringens representant på Åland är landshövdingen, som utses av republikens president. Utnämningen skall ske efter överenskommelse med landstingets ordförande; uppnås ej samförstånd, skall landshövdingen utses bland fem av landstinget föreslagna kandidater, vilka förordats av landstinget och erbjuda erforderliga förutsättningar för att landskapet skall väl förvaltas samt statens säkerhet tillvaratagas. Denna bestämmelse har tillkommit för att säkerställa valet av en person, åtnjutande befolkningens sympatier och förtroende och som besitter kännedom om dess egenart och strävanden. Landshövdingen bevakar rikets intressen och handhar jämte statens centrala myndigheter de till statsförvaltningen hörande åliggandena inom landskapet. Å honom ankommer jämväl att sammankalla urtima landsting, öppna och avsluta landstingets sessioner samt med begivande av republikens president upplösa landstinget och utlysa nya val.
    Förvaltningen av landskapets angelägenheter handhaves av en landskapsnämnd, som utses av landstinget, och av de tjänstemän, som lands-

tinget tillsätter. Såsom landskapsnämndens ordförande fungerar ett lantråd, som tillsättes av landstinget.
    Självstyrelselagstiftningen avser att skapa effektiva garantier för bevarande av ålandsbefolkningens nationella egenart genom a) fastställande av skäliga gränser för inflyttades förvärvande av rösträtt; b) tryggande av svenska språkets ställning såsom ämbets- och undervisningsspråk, samt c) åtgärder för bibehållande av den åländska jorden i befolkningens egna händer.
    Till förebyggande av störningar i de åländska samhällsförhållandena stadgas i garantilagen särskilda förutsättningar för deltagande i utövning av valrätt till landsting och kommunalrepresentation. Nyinflyttade finska medborgare erhålla nämligen rösträtt först efter det de haft sitt »laga bo och hemvist» på Åland under fem år.
    Ett spörsmål av stor betydelse är frågan om ämbetsspråket i landskapet. I lagen stadgas, att statsmyndigheternas ämbetsspråk i landskapet är svenska, och samma är självfallet även förhållandet med landskapsförvaltningen underlydande myndigheters och tjänstemäns skriftväxlingsspråk. Skriftväxlingsspråket mellan de lokala organen och statsmyndigheterna på Åland samt regeringen och centrala myndigheter är svenska. I statens tjänst på Åland får icke antagas någon, som icke styrkt sig äga fullständig förmåga att i tal och skrift behärska svenska språket.
    I fråga om undervisningsspråket och skyldigheten att upprätthålla undervisningsanstalterna innehåller garantilagen särskilda bestämmelser av vikt. Med avvikelse från de å detta område gällande allmänna regler stadgas nämligen, att Ålands landsting och kommuner icke äro skyldiga att underhålla eller lämna bidrag till andra skolor än sådana, i vilka undervisningsspråket är svenska; att svenskan är det enda och obligatoriska undervisningsspråket i alla statens undervisningsanstalter på Åland; samt att undervisning i finska språket ej får utan kommunens samtycke meddelas i folkskola, som underhålles eller subventioneras av stat eller kommun.
    I syfte att bibehålla den åländska jorden i åländska händer och förebygga den fara för denationalisering, som jordens överlåtande åt främmande kan innefatta, inför garantilagen en lösningsrätt vid försäljning av fastighet på Åland till person, som icke därstädes har sitt laga bo och hemvist. Lösningsrätt tillkommer landstinget, hemkommun eller enskild person, som har laga bo och hemvist på Åland. Löseskillingen bestämmes, i brist på godvillig överenskommelse, av underrätt å orten i enlighet med rådande prisläge.
    Garantilagen förutsätter, att närmare bestämmelser angående lösningsrättens utövande skola utfärdas genom en särskild lag. Från åländskt håll hade särskilda gånger påpekats, att syftemålet med lösningsrätten— jordens bevarande i den åländska befolkningens händer — vore förfelat, om fastighetsförvärvet endast skulle vara beroende av överflyttning till Åland, resp. mantalsskrivning. Genom lag av d. 1 sept. 1939 infördes en sådan modifikation av de lagstadgade villkoren för lösningsrätt vid försäljning av fastighet, att innehavandet av jord (liksom

fallet är med utövande av rösträtt) blott kan förvärvas genom fem års faktisk bosättning.
    Såsom en naturlig konsekvens av rikets enhet innehåller självstyrelselagen bestämmelse därom, att inbyggarnas i landskapet Åland rätt att taga del i val av republikens president och i val till riksdagen icke genom självstyrelsen undergått någon förändring.
    Ålandslagen inrymmer, såsom ovan antyddes, i självstyrelsen rätt till lagstiftning inom vissa gränser. Denna lagstiftningsrätt handhaves av Ålands landsting. De genom landstingets beslut tillkomna lagstiftningsakter benämnas landskapslagar. Enligt stadgad praxis anses landstingets lagstiftningsbehörighet vara utsträckt till samtliga de ämnesområden, som ligga inom ramen för den lokala lagstiftningen, oavsett huruvida resp. frågor enligt statsförfattningens grunder begreppsenligt höra till området av lag eller förordning. Ur synpunkten av rikets helhetsintressen har från det åländska landstingets kompetens undantagits vissa lagstiftningsområden, vilka äro av den betydelse, att dithörande lagar utan vidare böra träda i kraft inom hela statsområdet. Dessa lagstiftningsområden äro enbart och ovillkorligen förbehållna rikets lagstiftande organ.
    All övrig lagstiftning hänföres till Ålands landstings kompetens, såväl därutinnan att ny lag, som inom riket trätt i kraft, icke får tilllämpas på Åland innan densamma blivit av landstinget antagen, som sålunda, att landstinget är behörigt att i dessa ärenden antaga lokala lagar, vilka genom landshövdingen i ämbetsväg delgivas regeringen, dock utan att stadfästelse erfordras. Emellertid innehåller Ålandslagen stadgande därom, att ifall presidenten finner landstinget hava överskridit sin befogenhet eller att beslutet är stridande mot rikets allmänna intressen, så äger han, med begagnande av sin absoluta veto-rätt, förordna, att dylikt beslut skall förfalla. Men presidenten har icke befogenhet att sätta något annat i stället för det upphävda beslutet. Begagnar presidenten sig icke av sin veto-rätt inom förloppet av tre månader, från det underrättelse om lagens antagande delgivits honom, träder lagen i gällande kraft och kan promulgeras av landskapsmyndigheterna. I tvivelaktiga fall hör presidenten i dylika lagfrågor högsta domstolen.
    Jämväl i sådant ärende, som förbehållits rikets lagstiftning, kan behov yppas av lag, rörande endast landskapet. För sådant fall har landstinget tillerkänts initiativrätt, vilken utövas sålunda, att landstinget antager petition eller motion beträffande dylik lokallagstiftning att genom regeringens försorg föreläggas riksdagen.
    Enligt Ålandslagen har i enlighet med ovan antydda kompetensfördelning till landskapsförvaltningens gebit hänförts ett avsevärt antal viktiga lagstiftningsfrågor från olika sidor av samhällslivets områden. Sålunda falla inom landskapets behörighetsområde bl. a. kommunallagen, dock med den inskränkning att »grunderna för kommunal rösträtt» bestämmas genom allmän rikslagstiftning; skollagstiftningen, dock så att »grunderna för undervisningsväsendet» undantagits, ävensom näringslagstiftningen, med det förbehåll, att »grunderna för rätt att

idka näring och yrke» hänförts till rikslagstiftningen. Omförmälda begränsningar äro avfattade i alltför svävande ordalag och hithörande föreskrifter hava även i praxis varit föremål för olika tolkning. Till landskapets kompetens hör vidare lagstiftningen angående ordning och säkerhet, brand- och byggnadsväsendet, fattig- och hälsovård, vägbyggnad, skjutshållning, expropriation för landskapets behov, natur- och fornminnesskydd, jordlegoförhållandena, flottning, dikning, jordbruket och dess binäringar etc. etc.
    Landskapets administration är ordnad enligt sådana grunder, att statens myndigheter handhava all den förvaltning, som enligt vad ovan angivits förbehållits rikets exklusiva lagstiftningsmakt. Hit höra bl. a. utrikesärendena, justitieförvaltningen, militära angelägenheter, statens säkerhet, statens finansförvaltning, statens kommunikationer etc. Övriga ressorter skötas, med vissa undantag och begränsningar, av lantrådet eller landskapsnämnden. De till centralförvaltningen hörande fackmyndigheterna hava ålagts att vid behov med sin sakkunskap tillhandagå landskapsnämnden.
    Ålandslagen medgiver att en förskjutning av förvaltningsbefogenheterna mellan statens och landskapets myndigheter får genomföras, där en sådan i något avseende anses ändamålsenlig. Överenskommelse härom bör då träffas mellan landskapsnämnden och statsrådet, varefter överenskommelsen fastslås i förordning, utfärdad med nämndens begivande.
    Domsrätten i rättegångsmål och ärenden utövas även framgent av rikets domstolar i konsekvens med stadgandet att lagstiftningen om rättegångsväsendet förbehållits rikets lagstiftningsmakt. Den administrativa lagskipningen ankommer å länsstyrelsen. Över landskapsnämndens beslut kunna besvär anföras hos högsta förvaltningsdomstolen. Landshövdingen äger handhava en viss legal kontroll över verkställigheten av landskapsnämndens beslut.

II. Revision av självstyrelselagstiftningen för Åland.

    Vid tillämpning av landskapet Ålands autonomi i praxis har framgått, att självstyrelselagstiftningen lider av särskilda otydligheter, vilka erfordra klarläggning genom lagstiftning ävensom vissa kompletteringar. Såsom en brist i Ålandslagen bör särskilt annoteras, att maktfördelningen mellan riket och landskapet icke blivit utstakad med önskvärd skärpa och tydlighet samt att denna lagstiftning — tillkommen i den politiska kompromissens tecken — vid kompetensprövningen erbjudit åtskilliga tolkningssvårigheter. Många behörighetsfrågor hava genom praxis blivit lösta, andra kvarstå olösta och nya sådana yppa sig i den mån landskapet gör bruk av sin lagstiftningsrätt.
    Från åländsk sida har flera gånger framhållits önskemålet om en revision av självstyrelselagstiftningen i syfte att avlägsna vissa otydligheter, som vidlåda densamma. De upprepade bakslag, som på grund av meningsskiljaktighet rörande självstyrelselagens rätta tolkning mött åländska lagstiftningsinitiativ, hava utgjort ett irritationsmoment, som bibragt ålänningarna den uppfattning, att en riktig och frisinnad till-

lämpning av lagen i många fall fått vika för en med autonomisystemetsanda och syftemål oförenlig restriktiv tolkning.
    Genom en till Finlands regering riktad framställning av d. 11 sept. 1945 har spörsmålet om revision av autonomilagstiftningen blivit aktuellt och nya av det ändrade politiska läget föranledda synpunkter framlagts till stöd för kravet om stabilisering av landskapets statsrättsliga ställning. Bl. a. har från åländskt håll gjorts gällande, att tryggandet av jordbesittningen på Åland och det landskapet tillförsäkrade nationalitetsskyddet icke vore tillfyllest. Verklig oro hade den omständigheten framkallat, att de internationella garantierna för Ålands autonomi genom Nationernas förbunds upplösning försvagats. Till svar härå uttalade statsrådet i en till landstingets talman riktad skrivelse att de framställningar och förslag, som av landstinget göras, städse skola av regeringen med förståelse prövas inom de gränser autonomilagstiftningen samt rikets enhet och suveränitetsprincipen det medgåve.
    De anmärkningar och önskemål, som från åländsk sida framhållits i fråga om självstyrelselagstiftningens brister, föranledde regeringen att upptaga detta ärende på sitt arbetsprogram. D. 8 nov. 1945 tillsatte statsrådet en kommitté för uppgörande av förslag till revision av lagstiftningen angående Ålands självstyrelse. Vid uppdragets fullgörande borde beaktas, att Åland utgör en integrerande del av riket. Till ordförande i kommittén utsågs hovrättspresidenten frih. ALBERT VON HELLENS och till ledamöter akademiekanslern OTTO HJ. GRANFELT, landshövdingen i landskapet Åland HERMAN KOROLEFF, landstingets talman fil. mag. HUGO JOHANSSON och dess vicetalman bankdirektören TOR BRENNING. Som kommitténs sekreterare fungerade lagman JOHN UGGLA. Kommittén avgav sitt betänkande i april 1946.
    Någon genomgripande omgestaltning av Ålands statsrättsliga ställning har icke av kommittén föreslagits. De utredningar och förslag, som vid det tidigare beredningsarbetet framlagts, hava till stor del kunnat utnyttjas och beaktas vid kommittéförslagets utarbetande. Garantilagen har för vinnande av enhetlighet i lagstiftningskomplexet inkodifierats i självstyrelselagen. De av kommittén vidtagna viktigaste ändringarna skola i det följande beröras.
    Kommittén har låtit sig angeläget vara att i möjligaste mån förtydliga bestämmelserna om kompetensfördelningen och att uppdraga skarpare gränser mellan rikets och landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt kommitténs åsikt måste vid fastställande av lagens rätta mening och grund tillbörlig hänsyn i de föreliggande fallen tagas till de olika rättsbudens syften och de samhällsbehov lagstiftaren med desamma velat tillgodose ävensom till den rätt vidsträckta rörelsefrihet för de lokala organen, som autonomilagen avsett att förverkliga och ändamålet med autonomin betingar. För att vinna en större smidighet vid

 

¹ Frågan om självstyrelselagens revision har tidigare varit föremål för beredning av en statskommitté som avgav sitt betänkande den 20 februari 1939 samt av en kommitté, tillsatt av Ålands landskapsnämnd. Sistnämnda kommittés betänkande är dagtecknat den 24 oktober 1941. I anslutning till detta betänkande har Ålands landsting till regeringen insänt en den 26 februari 1944 dagtecknad, till riksdagen ställd motion i föreliggande ärende.

intressekonflikternas lösande och ytterligare understryka lagens andemening har kommittén givit Ålandslagen en sådan avfattning, enligt vilken lagstiftningsrätten handhaves av landskapet med undantag av vissa angelägenheter, som förbehållits statsmakten. De viktigaste ändringarna i gällande lag äro enligt förslaget följande.
    Kommittén har i förslaget infört ett stadgande, som närmare preciserar grundlagsbegreppet i anslutning till nuvarande praxis.
    Uttryckliga stadganden därom, att lagstiftningen angående krigstillstånd samt angående livsmedels- och prisreglering hänföras till rikets exklusiva lagstiftningsmakt hava intagits i förslaget.
    Enligt gällande lag har lagstiftningen om expropriation förbehållits rikets lagstiftningsorgan med undantag av lagstiftning rörande expropriation för landskapet Ålands behov mot full ersättning. Begreppet landskapet Ålands behov är i viss mån svävande och har givit anledning till olika tolkning. Enär stadgandet i sin nuvarande formulering ej synes rätt överensstämma med autonomilagstiftningens system i övrigt, har kommittén velat föreslå en avfattning, som ansluter sig till regeringspropositionen i ämnet av år 1919. Landskapet skulle sålunda tillförsäkras rätt att lagstifta om expropriation med undantag av rätt till expropriation för statens behov, vilken lagstiftning givetvis skulle förbehållas riket.
    Lagstiftningen om undervisningsväsendet har av kommittén i huvudsak överlämnats åt landskapet. Stadgandet angående grunderna för kommunal rösträtt har åter ersatts med den hävdvunna grundsatsen att de i rikets kommunallagstiftning upptagna bestämmelserna rörande allmän och lika rösträtt samt omedelbara, proportionella och hemliga val böra gälla på Åland. Rätten att antaga lag på kommunallagstiftningens område skulle i övrigt likasom enligt gällande autonomilag ankomma å landskapet.
    Stadgandena i den gällande lagen om lagstiftningen inom den allmänna och speciella privaträtten samt näringsrätten hava utfallit redaktionellt och sakligt otillfredsställande och hava av kommittén förtydligats utan att någon avsevärd förskjutning av behörighetsgränserna åsyftats. Såsom riket förbehållna uppräknas i kommittéförslaget: familje-, förmynderskaps-, arvs- och testamentsrätt, upphovsmanna-, uppfinnar- och patenträtt, rätt till släktnamn och förnamn, bolags- och aktierätt, andelslag, försäkringsavtalet, handelsrätt, illojal konkurrens, växel- och checkrätt, bokföringsskyldighet, handelsregister, firma och prokura, varumärke, ursprungsbeteckning, upplags- och warrantrörelse, privat sjörätt. Till landskapets behörighetsgebit skulle höra jordbruket och dess binäringar utan inskränkande förbehåll, jordinlösen och kolonisation samt vattenrätten i hela dess vidd. De rättsgebit, som innefattas uti näringsrätten i inskränkt mening, hava tillhört landskapet med undantag för »grunderna att idka näring och yrke». Detta förbehåll har ur lagtexten utmönstrats såsom alltför obestämt. I lagen hava uppräknats en grupp av reglementerade näringar, vilka underlåge rikets lagstiftningsbehörighet. Vid sin lagstiftning bör landskapet vara

bundet av grundsatserna om näringsfrihet och villkoren för utlännings näringsrätt.
    Lagstiftningen angående social omvårdnad, fattigvård, vårdnämnder, moderskapsunderstöd, familjebidrag och barnskydd har i princip tillerkänts landskapet med vissa undantag. Sålunda har behandlingen av lösdrivare och alkoholister förbehållits rikets behörighet.
    Lagstiftningen om arbetarskydd och arbetarförsäkring har såsom i nu gällande lag är fallet hänförts till rikets kompetens, likaså lagstiftningen angående kollektivavtal och medling i kollektiva arbetstvister. Lagstiftningen om arbetsavtal, arbetsreglemente, läroavtal, arbets- och bostadsförmedling skulle förbehållas landskapet.
    Enligt gällande lag har riket förbehållits »det allmänna övervakandet av hälsovården», vilket uttryck givit anledning till tolkningssvårigheter. Kommittén har eftersträvat en kompetensfördelning enligt klarare linjer genom uppräkning av vissa rättsgebit, som ansetts böra förbehållas rikets lagstiftningsmakt.
    Med avseende å de begränsade möjligheterna att i riket erhålla specialundervisning på svenska språket och att rekrytera den för hälso och sjukvården erforderliga personalen på Åland, har kommittén ansett sig kunna medgiva läkare och vissa andra grupper av yrkesidkare, som äro finska medborgare och erhållit sin utbildning i Sverige, rätt att vid sin verksamhet på Åland utan dispens anses uppfylla de fordringar, som äro uppställda för motsvarande sysslor i riket.
    I lagen har inryckts ett förbehåll därom, att landskapets autonomi icke finge utan landskapets samtycke genom fördrag beskäras. Denna avvikelse får anses såsom en direkt konsekvens av stadgandet därom, att Ålandslagen icke får ändras, förklaras eller upphävas, ej heller avvikelse från densamma göras annorledes än med landstingets bifall och i den ordning, som om grundlag är stadgad.
    Grundsatserna om allmän läroplikt, allmän och lika kommunal rösträtt samt omedelbara, proportionella och hemliga val äga giltighet även på Åland. Dessa hörnstenar för ett demokratiskt styrelsesätt skulle enligt förslaget icke beträffande Åland få rubbas eller ändras utan landstingets samtycke och detsamma borde vara förhållandet med de regler, som trygga den åländska jordens bibehållande i åländska händer.
    Genom tidigare åberopade lag av d. 1 sept. 1939 om villkoren förlösningsrätt vid försäljningen av fastighet på Åland har burskap vunnits för införande i lagstiftningen av en särskild lokal medborgerlig status för de landskapets inbyggare, vilka en längre tid därstädes haft laga bo och hemort. Kommittén har ansett vägande skäl föreligga att i lagstiftningen införa benämningen åländsk hembygdsrätt. Villkoren för vinnande av hembygdsrätt vore mantalsskrivning och fem års bofasthet i någon av landskapets kommuner. Med detta rättsbegrepp skulle då förknippas ej blott rösträtten och reglerna för jordbesittningen utan även vissa nya rättsverkningar med syftemål att stärka Ålandsbefolkningens trygghet på nationalitetsskyddets område. En viss kontrollrätt skulle tillförsäkras landskapsmyndigheterna för såvitt angår beviljande

av den särskilda åländska hembygdsrätten åt inflyttad befolkning och vissa inskränkningar hava ansetts påkallade såvitt angår den inflyttade befolkningens rätt att idka öppen näring.
    Lösningsrätt skulle ifrågakomma ej blott om fastighet försålts till person, som ej åtnjuter åländsk hembygdsrätt, utan även om överlåtelse skett genom gåva eller byte eller till juridisk person.
    Enligt gällande lag har landskapsnämnden icke någon befogenhet att utfärda stadganden, som till sitt innehåll äro förpliktande rättssatser. Kommittén har medgivit landstinget rätt att å landskapsstyrelsen delegera sin befogenhet att utfärda föreskrifter, vilka till sin art äro av administrativ natur. Dessa landskapsförordningar skulle underställas ålandsdelegationens granskning.
    Enligt förslaget skulle republikens president vid utövningen av sin vetorätt infordra ej blott högsta domstolens utan även ålandsdelegationens utlåtande. Förbehållet att republikens president äger rätt att låta landskapslag förfalla, då han anser lagen vara »stridande mot republikens allmänna intresse» är enligt kommitténs åsikt till sina grunder svävande. I huvudsak äro ju rikets intressen redan beaktade genom den i självstyrelselagen genomförda kompetensfördelningen. Ifrågavarande uttryck med dess obestämda och tänjbara innebörd har av kommittén modifierats och avgränsats, och det härmed förknippade osäkerhetsmomentet avlägsnats. Vetorätten finge enligt förslaget utövas då landstinget överskridit sin kompetens eller då lagstiftningsåtgärden anses inkräkta på rikets inre eller yttre säkerhet.
    I förslaget har intagits bestämmelse därom, att ärenden, som röra Åland, skola i statsrådet föredragas av en särskilt tillförordnad kompetent föredragande.
    Den riksmyndighet tillkommande tillsynsbefogenheten på undervisningsväsendets och hälsovårdens områden har i förslaget inskränkts till den förvaltningsverksamhet som förbehållits riket.
    Inrättande av rent lokala farleder skulle ankomma å landskapet, lika så lufttrafiken i sjukvårdens och turismens tjänst. Samtrafiken mellan Åland och fastlandet skulle förvaltas av staten i samråd med vederbörande landskapsmyndighet.
    Landskapet har i förslaget tillerkänts större frihet att fastställa grunderna för sin självbeskattningsrätt.
    Enligt gällande lag äro Ålands inbyggare befriade från krigstjänst men i stället förpliktade att göra motsvarande tjänst vid lots- och fyrinrättningen. Närmare föreskrifter angående denna tjänstgöringsskyldighet skulle utfärdas genom en speciallag efter landstingets hörande, men en sådan har tillsvidare icke kommit till stånd.
    Då ordnandet av tjänstgöring vid lots- och fyrinrättningen möter stora svårigheter, har en omläggning av systemet tagits i övervägande. Att befria ålänningarna från alla skyldigheter i omförmält avseende sammangår icke med landskapets statsrättsliga förhållande till riket. Kommittén föreslår att denna skyldighet skulle ersättas med tjänstgöring vid civilförvaltningen i allmänhet. Verkställighetslagen skulle utfärdas med landstingets bifall.

    Ålandsdelegationens ämbetsspråk skulle vara svenska, vilket överensstämmer med gällande praxis. Detsamma skulle gälla högsta domstolens utlåtanden, vilka på senare tid avgivits på finska. Dessa utlåtanden hava stor betydelse för landskapets inbyggare och myndigheter, och deras ordalydelse lägges i regel till grund för presidentens resolution.
    Enligt förslaget skulle privatskola på Åland få inrättas endast med landskapsstyrelsens begivande.
    Högsta domstolen har med stöd av gällande lag tilldelats en rätt vidsträckt befogenhet att avgöra kompetenskonflikter, uppkomna genom landskapsautonomin. Stadgandets egentliga syftemål torde vara att utgöra regulativ mellan resp. förvaltande organ. Kommittén har i anslutning härtill begränsat högsta domstolens befogenhet till slitande av behörighetstvister, som angå förvaltningsåtgärder. Proceduren skulle anordnas såsom ett kontradiktoriskt förfarande och avse enbart konflikter mellan riksmyndighet och landskapsstyrelsen.
    Enligt förslaget skulle regeringen åtaga sig att så snart förhållandena på det mellanfolkliga området det medgåve, söka utverka ett återupplivande av internationella garantier för Ålands självstyrelse. Kommitténs förslag, som är enhälligt och i huvudsak torde motsvara förväntningarna hos vida kretsar av landskapets befolkning, har numera vunnit regeringens godkännande och en proposition, som i all huvudsak överensstämmer med kommitténs betänkande, har förelagts 1946 års riksdag. Om lagförslaget, såsom antagligt är, vinner riksdagens och Ålands landstings godkännande, skulle detta för öbefolkningen skapa säkrare garantier för bevarande av dess språk, kultur och sedvänjor; rålinjerna mellan rikets och landskapets behörighets- och verksamhetsområden skulle definitivt klarläggas och möjligheterna för en lugn utveckling av samarbetet med regeringsmyndigheterna för framtiden tryggas.

John Uggla.