Juris professoren Robert Malmgren har den 16 september 1947 avlidit i en ålder av 72 år. Född i Uddevalla och student i Göteborg bedrev han först studier vid högskolan därstädes, vilka avslutades med (gamla) filosofie kandidatexamen 1898, men övergick därefter till juridiken och Lunds universitet, som han sedan blev trogen. Efter juris kandidatexamen 1903 förskaffade han sig tingsmeriter åren 1904—1906, återvände därefter till studierna och disputerade år 1908 för juris doktorsgrad på en avhandling »Om särskilda utskott». Efter speciminering med arbetet »Stadsbildningen från rättslig synpunkt» blev han docent i stats- och förvaltningsrätt 1910 och erhöll nästan omedelbart förordnande på professuren i »statsrätt, förvaltningsrätt, kyrkorätt och folkrätt» såsom den då benämndes. Redan följande år blev han lärostolens ordinarie innehavare, i vilken befattning han kvarstod, tills han år 1941 inträdde i emeritiåldern. Han var åren 1922—1945 utgivare av Statsvetenskaplig tidskrift. Han innehade även en del kommunala och kyrkliga samt liknande uppdrag men ägnade sig huvudsakligen åt sin vetenskap.
Malmgrens produktion har icke varit synnerligen omfattande. I förvaltningsrätt föreligger, förutom hans nyssnämnda specimenarbete, allenast avdelningarna Förvaltningsrätt och Finansrätt i »Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler». Hans främsta arbeten utgöras emellertid av tvenne förnämliga verk. Det ena är hans berömda grundlagsedition, »Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar», vars första upplaga utkom 1921 och femte just är färdig. Det andra är hans förträffliga monografi »Sveriges författning, en lärobok i svensk statsrätt», utgiven åren 1939—1941; en ny upplaga påbörjades 1945 men hann aldrig fullbordas. Delvis parallell med det senare arbetet är den av honom författade delen »Riksdagen och lagstiftningen» i verket »Sveriges riksdag». Dessa arbeten äro karakteristiska för Malmgren som vetenskapsman. De präglas av hans ingående och noggranna inträngande i ämnet och kännetecknas av gedigenhet i arbetet, reda och klarhet i framställningen, vederhäftighet i redogörelserna och väl genomtänkta omdömen. Hans läggning var rent juridisk, och han gav besked även i vanskliga frågor. Han älskade icke djärva konstruktioner utan var fast rotad i verkligheten. Han sökte i det längsta utforma sina ståndpunkter i anslutning till praxis, men han var utpräglat självständig och frånsade sig aldrig rätten till kritik, som alltid framfördes lugnt men energiskt. Berömd är hans kommentar till Högsta domstolens avgörande i det Liibeckska målet (H 1934:515), däri Högsta domstolen väl tillerkände sig prövningsrätt av författnings grundlagsenlighet