ERNST KALLENBERG †.
Ernst Kallenberg avled i Lund natten till den 30 okt. 1947. Sommaren 1946 träffades han av ett svårt olycksfall, i det han föll omkull på golvet i sin våning och ådrog sig ett lårbensbrott. Ehuru skadan efter långvarig sjukhusvistelse läktes, återvann han aldrig sina krafter.
De yttre dragen av Kallenbergs liv äro lätta att teckna. Han var född i ett köpmanshem i Malmö 1866 och studerade i Lund, där han avlade juris utriusque kandidatexamen 1889 samt förvärvade doktorsgraden 1895. Vid trettio års ålder blev han professor i processrätt vid Lunds universitet och beklädde denna befattning till sitt inträde i pensionsåldern 1931. Före professorstiden hade han fullgjort åtskilliga års tjänstgöring vid domsaga och i hovrätt. I det följande togs han vid flera tillfällen i anspråk för utredningsuppdrag: han var ledamot och sekreterare i 1899 års universitetskommitté och tillkallades senare såsom sakkunnig i ecklesiastikdepartementet beträffande vissa universitetsfrågor; han var vidare ledamot av aktiebolagskommittén (1905—08), ledamot, sedermera ordförande, i konkurslagstiftningskommittén (1907—11), ordförande bland 1920 års sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om ny konkurslag samt ledamot av strafflagskommissionen (1916—23). Dessa data markera viktiga insatser i lagstiftningsarbetet. Men hur stora de än ha varit, kunna de dock icke mäta sig i betydelse med hans verksamhet såsom vetenskaplig författare; det är framförallt denna som skänkt honom den obestridda rangplats han vid sin bortgång sedan lång tid innehade.
Då Kallenberg år 1896 konkurrerade med fyra medsökande om professuren i processrätt, kunde han åberopa trenne arbeten: den straffrättsliga disputationsavhandlingen »Om återfall i brott» (1894) samt de processrättsliga avhandlingarna »Om forum i brottmål» och »Om qvalificerat erkännande i civilprocessen» (båda 1896). Av dessa är avhandlingen om forum i brottmål den viktigaste. I det mindre arbetet om kvalificerat erkännande ville Kallenberg påvisa, att detta begrepp icke har någon reell bety-
delse för det problem varom fråga är, nämligen bevisbördans fördelning; begreppet torde numera icke heller användas inom svensk juridik. Han kom även in på realfrågan om bevisbördeproblemet; en väsentligt annan syn på detta spörsmål framträder dock i den år 1899 i Tidsskrift for Retsvitenskap publicerade avhandlingen »Några anmärkningar om bevisskyldighet och presumtioner med hänsyn till civilprocessen».
Redan i ungdomsarbetena röjer sig Kallenbergs klara formgivning. Winroth uttalade i sitt yttrande till fakultetsprotokollet vid professurens tillsättande, att Kallenbergs arbeten »uppfylla alla anspråk i fråga om stil och framställning». Särskilt i det processrättsliga huvudarbetet känner man också igen den senare Kallenberg även när det gäller själva behandlingen av sakfrågan. Justitierådet C. G. Hammarskjöld yttrade om detta arbete, sedan han först framhållit att den teoretiska grundläggningen syntes honom utförd med omsorg och skarpsinne: »Tilltalande är i min uppfattning även författarens stadiga fasthållande av den praktiska synpunkten, den att frågan gäller det ändamålsenligaste ordnandet av ett samhällsintresse, och att denna synpunkt, icke ett logiskt konsekvensmakeri bör vara avgörande.» Professor R. A. Wrede, vilken var den bland de sakkunniga som satte Kallenberg högst, uttalade att »doktor Kallenberg genom sin ungdom samt beskaffenheten av de arbeten han redan publicerat ingiver grundade förhoppningar om ytterligare rik utveckling av sina framstående vetenskapliga anlag till gagn för det universitet, vid vilket han kan komma att bliva anställd». Sällan ha väl en sakkunnigs förhoppningar blivit bättre infriade än vad fallet här blev med den finske rättslärarens.
Kallenbergs föreläsningar över 1901 års ändringar i rättegångsbalken, tryckta åren 1902—04, äro att betrakta som förstudier till »De ordinära devolutiva rättsmedlen i den svenska civilprocessen» (1915, andra uppl. 1922). Med detta arbete börjar den stora perioden i Kallenbergs författarskap. Under åren 1917—39 utkom »Svensk civilprocessrätt» i omfångsrika häften, bildande tvenne mäktiga band om sammanlagt nära 3,000 sidor. Härjämte publicerade Kallenberg under samma tidsperiod ett antal viktiga uppsatser, i denna tidskrift bl. a. om kvittning i rättegång (1916) och om spörsmål rörande processreformen (1927 och 1940).
»Svensk civilprocessrätt», som bildar en enhet tillsammans med »Rättsmedlen», intar en särställning i vår rättsvetenskapliga lit-
teratur. Kallenberg skulle väl själv närmast ha uppskattat en jämförelse med NEHRMANS arbeten. En sådan jämförelse vore också berättigad med hänsyn till att ett helt stort rättsområde blivit utförligt och systematiskt behandlat med samma säkra behärskning såväl av det inhemska rättsstoffet som av litteraturen; det vida större omfånget betingas både av materialets tillväxt under de mellanliggande tvenne seklen och av den mera ingående behandlingen.
Kallenbergs arbeten måste ses mot bakgrunden av den närmast föregående utvecklingen inom rättsvetenskapen. I tysk doktrin hade fr. o. m. 1870-talet uppvuxit en omfattande litteratur på civilprocessens fält. Tidigare hade civilprocessen betraktats väsentligen som ett bihang till civilrätten; till denna hänförde man rentav vissa viktiga institut, vilka numera räknas som centralt civilprocessuella och äro de som bereda rättsvetenskapen de största svårigheterna, såsom t. ex. rättskraften. Vändpunkten betecknas av OSCAR BÜLOWS lära om processrättsförhållandet. Biilows förnämsta insats anses ha bestått däri, att han höjde läran om civilprocessen till rangen av en vetenskap, jämställd med civilrättsläran. Något mer än ett decennium senare kom WACH'S lära om rättsskyddsanspråket, varigenom den andra grundpelaren för den senare processrättsdoktrinen tillskapades. Att Kallenberg tagit starkt intryck av de nyare åsikterna i Tyskland är uppenbart; han uttalar själv att han lagt Bülows lära om processrättsförhållandet till grund för sin systematik. Han strävade att infoga det svenska rättsstoffet i den stomme av begrepp, som på grundval av förhärskande rättsåskådning med särskild omsorg utbildats i den tyska doktrinen. Den författare som vid sidan av Bülow gjort det starkaste intrycket på Kallenberg torde ha varit HELLWIG; dennes stora »System des deutschen Zivilprozessrechts» har måhända i viss mån varit honom en förebild. Men Kallenberg diskuterade alltid utförligt och kritiskt de främmande begreppsbestämningarna och modifierade dem ofta för att få dem att passa för svenska förhållanden; långa och innehållsrika noter lämna ypperlig vägledning rörande läget i doktrinen.
Men den teoretiska grundläggningen representerar blott en delav innehållet i »Svensk civilprocessrätt». Vad som spelat den största rollen för den praktiska juridiken är den noggranna framställningen och analysen av laginnehållet. Rättspraxis annoteras och kommenteras omsorgsfullt. Kallenberg hade en in-
gående, genom egen domartjänstgöring grundlagd och genom personlig kontakt med domstolsjurister underhållen kännedom om bruket vid våra domstolar, vilket ju endast delvis kommer till uttryck i rättsfallssamlingarna. Men hans intresse för prejudikat var aldrig särskilt livligt och med åren blev det allt svalare.
Järnflit och skarpsinne krävdes för att genomföra det imposanta verk som »Svensk civilprocessrätt» utgör. Kanske var drivkraften icke så mycket själva lyckan vid arbetet som pliktkänsla och vetenskaplig ambition. Säkert är att Kallenberg genom detta verk åt sig upprest ett monumentum aere perennius. Liksom det mesta som skrives inom juridiken får arbetet visserligen med ändrad lagstiftning, här den nya rättegångsbalken, till stora delar blott historisk betydelse. För kännedomen om den svenska civilprocessen sådan den gestaltade sig före 1948 kommer dock Kallenbergs arbete alltid att utgöra en källa av första rang. I stora delar kommer dessutom framställningen att under lång tid behålla sin aktualitet: dels därför att den nya rättegångsbalken i många stycken anknyter till äldre lag och praxis, dels därför att Kallenbergs inlägg i de grundläggande principfrågorna äro av förblivande intresse.
Kallenberg vann en stadgad berömmelse såsom akademisk lärare. Att döma av de talrika vittnesbörd man ofta får mottaga från lärjungar landet runt måste han ha gjort ett mycket starkt intryck och givit sina elever en säker grundval för praktisk verksamhet; i särskilt hög grad synes detta gälla om hans lärargärning under senare år.
Kallenberg yttrade en gång i ett tal i samband med en professorsinstallation, att man måste avstå från mycket om man vill uträtta något i vetenskapen. Dessa tänkvärda ord tillämpade han i sitt eget liv; utan avskärande av mycket som kunnat bringa distraktion eller mera tillfälliga framgångar hade aldrig den stora gärningen kunnat fullbordas. Men han begick icke det misstaget att begränsa sina intressen till det juridiska området. Han ägde betydande kunskaper på olika fält. Inom teologien var han väl orienterad; hans historiska beläsenhet var omfattande, särskilt inom memoarlitteraturen; på äldre dagar blev hans filosofiska intresse allt starkare: han genomförde här såsom gammal man metodiska studier. Skönlitteraturen var honom långt ifrån främmande. Under senare år läste han t. ex. om alla Anatole France's romaner; dennes realistiska människouppfattning och
samhällssyn måste ha tilltalat Kallenbergs sinne. Under sin sista svåra tid sökte han styrka i Viktor Rydbergs skrifter; han hade dem stående vid sin sjukbädd.
En sällspord vördnad omgav Kallenberg på hans ålders höst. När tiden var inne för honom att gå bort, stod platsen redo åt honom i den svenska rättsvetenskapens hävder. Hans minne kommer där att bevaras bland namnen på de främsta representanterna för vår jurisprudens.
Karl Olivecrona.