SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

JORDDELNINGSMÅL 1943—1946.¹

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN ÅKE BRAUNSTEIN.

 

1 KAP.

 

    1 §. 1. Mellan fyra personer, som gemensamt förvärvat en fastighet, träffades avtal av innehåll, att envar av dem skulle vara ägare till en fjärdedel av fastigheten, att de i samma proportion skulle bidraga till kostnader för fastighetens drift, att inkomster av fastigheten skulle fördelas efter enahanda grund samt att, innan fördelning av inkomster skedde, uppkomna utgifter skulle täckas och betryggande avsättning till kommande utgifter ske. Rätt att genom laga skifte påkalla upplösning av det mellan delägarna i fastigheten på grund av avtalet uppkomna rättsförhållandet har — då detta förhållande vore att betrakta såsom ett enkelt bolag — förklarats icke tillkomma delägare. (NJA 1945 s. 341.) — 2. En delägare i skifteslag inom Kopparbergs län förvärvade från andra delägare å deras fastigheter belöpande andelar i ett par vid åbodelning å skogsmark för gemensamt behov i hemskogen avsatta undantag, utgörande strand utmed Siljan. En stor del av förvärven avsåg andel i allenast vissa av de i samfälligheten ingående ägofigurerna. I mål om tillstånd till laga skifte å samfälligheten ha sistnämnda förvärv ansetts icke vara av beskaffenhet att förvärvaren lagligen å dem kunde grunda anspråk på tilldelning av mark vid skifte. (NJA 1946 s. 252.)² — 3. I mål angående besvär över förrättning för utbrytning av skogsfångsservitut har med hänsyn till storleken av den penninglikvid, som skulle föranledas av brist i ståndskog å vederlagsområdet, utbrytningen funnits vara till förfång för den härskande fastigheten och förrättningen förty undanröjts (NJA 1944 s. 657).
    8 §. Beträffande en i två lotter sämjedelad fastighet har i betraktande särskilt därav, att sämjedelningen bestod sedan lång tid tillbaka, tillstånd till skifte ansetts böra lämnas, oaktat båda skifteslotterna skulle komma att bilda ofullständiga jordbruk (NJA 1946 s. 724).

 

¹ Artikeln utgör fortsättning på artiklar i SvJT 1938 s. 24, 1941 s. 789 och 1943 s. 720.

² Jfr NJA 1938 s. 1 och HOLMBÄCK, Giltigheten av överlåtelse av fastighetsandel i oskift mark, SvJT 1939 s. 59 ff.

    11 §. Av en bys samfällda vattenområde hade en del varit föremål för skifte, avseende — förutom sjöfoder — mark och grund. Sedan skifte begärts å det samfällda vattenområdet, uppkom fråga, huruvida detta skifte finge omfatta jämväl berörda del. Nytt skifte därå har förklarats icke kunna äga rum annorledes än under de i paragrafen angivna förutsättningarna. (NJA 1946 s. 242.)
    14 §. Tillstånd till laga skifte å kronobergsmanshemman har meddelats, fastän hemmanet tagits i anspråk såsom utmål till gruva (NJA 1944 s. 343).
    17 §. Vid fråga om skifte å kronobergsmanshemman har skiftesvitsord ansetts tillkomma sökande, som på grund av börd inrymts i besittningsrätt till hemmanet men icke erlagt löseskilling (NJA 1944 s.343).

 

7 KAP.
    1 §. Gränsbestämning enligt JDL har ansetts kunna äga rum beträffande ett i jordeboken såsom särskild fastighet upptaget ålfiske, vartill ej hörde vatten eller grund (NJA 1945 s. 252).

 

LAGEN MED SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM ÄLDRE ÄGOGRÄNSER.

 

    4 §. Då vid gränsbestämningsförrättning icke visats, att viss gräns blivit vid laga skifte utmärkt å marken i annan sträckning än den vid gränsbestämningsförrättningen i enlighet med lagaskifteskartans visning fastslagna, har yrkande om ståndskogsersättning lämnats utan bifall (NJA 1946 s. 283).

 

8 KAP.
    4 §. Ägoutbytesinstitutet får icke nyttjas på sådant sätt, att under detsamma verkställes transaktion, som rätteligen är att hänföra till köp eller byte (NJA 1946 s. 394 och SvJT 1943 rf s. 30).

 

9 KAP.
    7 §. 1. Delägarna i två byar uppläto år 1816 åt kronan mark till utvidgande av ett kronan tillhörigt militärt övningsfält mot »fullkomlig» ersättning i annan jämngod mark efter gradering. Utöver denna ersättning tillerkändes byamännen »såsom uppmuntran» bl. a. rätt att mellan mötestiderna begagna betet å viss del av övningsfältet. Sedan kronans ifrågavarande mark upphört att vara militärt övningsfält och erhållit annan användning, som skulle lida intrång genom fortvaron av den byamännen tillförsäkrade förmånen av bete, har denna förmån ansetts icke längre äga bestånd. (NJA 1945 s. 654.) — 2. I ett år 1829 avgjort skattläggningsärende rörande rekognitionsskog, å vilken delägarna i ett antal fäbodeställen bibehållits vid rätt till mulbete, blevo andelsförhållandena inom skogen så fastslagna, att bruksägaren hade andel i skogens uppskattningsinnehåll för 1 1/80 mantal och fäboddelägarna — för mulbetet — för 9/80 mantal. Den sålunda i skattläggningsärendet bestäm-

da grunden har funnits böra vinna tillämpning vid förrättning för utbrytning av vederlag för mulbetesrätten. (NJA 1945 s. 278.) — 3. Vid försäljning år 1888 av en torplägenhet tillförsäkrades torpinnehavaren å stamfastigheten rätt till mulbete ävensom skogsfångsrätt till husbyggnadsvirke, vedbrand, hägnadsvirke samt virke till hö- och sädeshässjor. Sedan stamfastighetens ägare begärt utbrytning av servitutet, överenskommo vid förrättningen sakägarna, att vederlag för rätten till husbyggnadsvirke och vedbrand icke skulle utgå, varefter de i överensstämmelse härmed genom förening bestämde, att samtliga servitutsrättigheter skulle upphöra att äga giltighet mot det att ett vederlagsområde, vars storlek beräknats med hänsyn till allenast värdet av —förutom mulbetesrätten — rättigheten till hägnads- och hässjevirke, tilldelades lägenheten. Utbrytningen verkställdes i enlighet med föreningen. Enär lägenhetsägarens medgivande, att servitutet i vad det avsåge rätt till husbyggnadsvirke och vedbrand skulle upphöra, icke godkänts av domstol enligt 7 a § lagen om servitut och således vore utan verkan, blev förrättningen återförvisad till förrättningsmannen för utläggande av vederlagsområde för servitutet i dess helhet. (NJA 1945 s. 362.)¹

 

10 KAP.

 

    9 §. Se nedan under 19 kap. 12 §.

 

19 KAP.

 

    1 §. 1. A sålde år 1917 av sin hemmansdel ett område på marken till X. Sedan efter A:s död hans rättsinnehavare B år 1934 sålt visst skattetal i hemmanet till C, verkställdes laga skifte å hemmanet. Vidskiftet bevakade X icke sin rätt till området, med påföljd att han ej erhöll någon ägolott utan hans ägoinnehav tillades dels en för B och C utlagd gemensam ägolott och dels en annan skiftesdelägares ägolott. I en med anledning av begärd avstyckning uppkommen tvist om äganderätten till området har X förklarats äga bättre rätt än B och C till så stor del av den för dem utlagda gemensamma ägolotten som motsvarade uppskattningsinnehållet av området. (NJA 1946 s. 557.) — 2. Sedan från en fastighet sålts ett område för avstyckning men avstyckning vägrats på grund av områdets omfång och beskaffenhet i övrigt, har på talan av ny ägare till stamfastigheten, vilken icke kunnat erhålla lagfart å sitt fång, dömts till återgång av områdesförsäljningen (SvJT 1945 rf s. 22).
    3 §. 1. Ett för avstyckning sålt område, vilket köparen förvärvat huvudsakligen i syfte att därmed förena stamfastighetens andel i byns samfällda strand- och vattenområde, avsågs icke skola erhålla annan användning än att bli överdämt vid utbyggnad av strömfall. Avstyckning för sådan användning av området, vilket ej var lämpat att bestå såsom särskild fastighet för annat ändamål, har förklarats icke lag-

 

¹ Jfr fastighetsbildningssakkunnigas betänkande med förslag till ändring i vissa delar av JDL m. m. (SOU 1944:46) s. 129 f.

ligen kunna äga rum. (NJA 1946 s. 451.) — 2. Avstyckning, varigenom från ett i Södermanlands län beläget hemman, innehållande 9.4 har åker, 0.25 har äng, 4 har beteshage, 28 har produktiv skogsmark med en medelbonitet av 3 fm³ per år och har samt 2.6 har annan avrösningsjord, skulle för införlivning med en häradsallmänning avskiljas 12 har av den produktiva skogsmarken och 1.5 har av den övriga avrösningsjorden, fick icke verkställas (NJA 1946 s. 687). — 3. Från en fastighet i Älvsborgs län avsågs att avstycka ett försålt område om 3.2 har åker, 3 har skogsmark och 3.8 har annan avrösningsjord, vilket område sedan lång tid tillbaka sambrukades med en köparen tillhörig, inom angränsande socken belägen fastighet om 62 har, därav 5.3 har åker. Efter avstyckningen skulle styckningsfastigheten komma att innehålla 4 har åker, 2 har äng, 14 har skogs- och hagmark samt 16.2 har annan avrösningsjord. Enär avstyckningen skulle innebära, att förutsättningarna för drivande av bärkraftigt jordbruk å styckningsfastigheten skulle försvinna, kunde avstyckningen icke tillåtas. (NJA 1943 s. 576.) — 4. Från en fastighet, belägen i ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn till bestående näringsförhållanden fördrivande av självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet, samt innehållande omkr. 2.3 har åker, 2.4 har äng, 16.2 har odlingsmark och 67,7 har avrösningsjord, ifrågasattes att avstycka nästan hela åkerarealen ävensom 1 har av ängen och 3 har av odlingsmarken för sammanläggning med en fastighet, bestående av omkr. 8.37 har åker, 0.73 har äng, 2.33 har odlingsmark och 64.7 har avrösningsjord. Den fastighet, som avsetts skola bildas genom sammanläggningen, ansågs visserligen skola kunna bestå såsom självständig jordbrukfastighet utan tillgång till ytterligare skog; men eftersom avstyckningen innebure, att större delen av den odlade jorden å styckningsfastigheten skulle skiljas från fastighetens skogsmark och återstående inrösningsjord, vilken måste antagas efter avstyckningen komma att användas för skogsbörd, samt förrättningen således skulle medföra, att jordbrukets fördel av stödskog minskades, förklarades tillstånd till avstyckningen icke kunna meddelas. (NJA 1946 s. 437.) — 5. Fråga om tillstånd till avstyckning från en skogsfastighet i Värmlands län av ett antal s. k. hästtorp (köraretorp), av vilka ettvart innehöll omkr. 5 har åker. 2.5 har äng och 2 har avrösningsjord, har ansetts skola prövas jämlikt paragrafens andra stycke punkterna 1—3 och icke jämlikt punkten 4 i samma stycke (NJA 1945 s. 120). — 6. Tillstånd till avstyckning, varigenom skulle bildas ett arbetarsmåbruk, bestående av två på 3.5 kilometers avstånd från varandra belägna områden, har vägrats (NJA 1946 s. 285).
    10 §. Gränsbestämning, som utan särskilt förordnande företages i samband med avstyckning, må icke erhålla större omfattning än som erfordras för avstyckningens behöriga verkställande (SvJT 1944 rf s. 84).
    12 §. Skogsfångsservitut kan icke lagligen bildas vid avstyckningsförrättning (NJA 1946 s. 278).

20 KAP.

 

    3 §. 1. Vid förrättning, avseende utbrytning av vederlag för mulbete, kan icke beträffande utbetalning av likvid för iordningställande av vederlagsområdet lagligen föreskrivas, att utbetalningen får ske allenast i mån av arbetets utförande (NJA 1946 s. 276). — 2. Se ovan under 1 kap. 1 § (nr 3).
    6 §. Då ägoutbyte företagits utan att förrättningen kungjorts i föreskriven ordning, har fastställelse vägrats (SvJT 1943 rf s. 64).1
    8 §. 1. Skifte å enbart visst slags fiske kan lagligen icke äga rum (NJA 1946 s. 242). — 2. Med skifte å ett till by hörande samfällt vattenområde kan icke sammanföras skifte å fisket inom annat, i övriga hänseenden delat vattenområde (NJA 1946 s. 242).

 

21 KAP.

 

    39 §. I mål om tillstånd till avstyckning av ett försålt område har ersättning för rättegångskostnad icke tillerkänts säljaren, vilken i målet uppträtt såsom köparens motpart (NJA 1943 s. 576).
    53 §. 1. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien har icke i sin egenskap av tillsynsmyndighet över landets fornlämningar ansetts vara behörig att fullfölja talan mot ÄgodR:s utslag, varigenom tillstånd meddelats till avstyckning av område, till stor del bestående av ett forntida gravfält, som åtnjöt skydd enligt fornminneslagstiftningen (NJA 1943 s. 209). — 2. Uti en under avstyckningsförrättning inom en by uppkommen tvist, huruvida till byn hörande vattenområde vore att anse såsom samfällt eller vid laga skifte delat med stranden, upplystes hos K. M:t, där talan fullföljts av förrättningssökanden, att denne sålt sina fastigheter i byn, i anslutning vartill mellan kontrahenterna ingåtts skriftligt avtal, enligt vilket dels säljaren förklarats oaktat försäljningen äga att i ägodelningsmål föra talan för den sålda fasta egendomen för bevakandet av dess vattenrätt, dels köparen förbundit sig att stödja sådan av säljaren förd talan och dels överenskommits, att köpeskillingen skulle ökas med visst belopp, därest det visades, att till de sålda fastigheterna hörde vattenområdet utanför desamma. Köparen förklarade hos K. M:t sig göra ett med säljaren och hemställde omprövning i sak av dennes besvär. Med hänsyn till innehållet i berörda avtal fann HD hinder icke möta att till prövning upptaga säljarens fullföljda talan. (NJA 1944 s. 676.)

 

ENSITTARLAGEN.

 

    1 §. 1. Ansökan av person, vars boningshus befunnits till en mindre del skjuta in på grannens mark, att få inlösa den av byggnaden sålunda upptagna marken jämte en smal markremsa därintill har — enär lagen icke vore i dylikt fall tillämplig — förklarats icke kunna bifallas (NJA 1943 s. 514). — 2. Vid bifall till ansökan att få inlösa ett område, utgörande en vid laga skifte såsom samfällighet avsatt holme i

 

¹ Jfr beträffande gränsbestämning SvJT 1937 rf s. 5.

en ström, har den rätt att för drivande av smidesverksamhet utnyttja viss del av vattenkraften i strömmen, som av ålder utövats av nyttjanderättshavaren, ansetts icke vara av sådan beskaffenhet, att den vid inlösningen åtföljde området såsom en tillhörighet till detta (NJA 1943 s. 718). — 3. Då nyttjaren gemensamt brukade två områden, det ena med och det andra utan bostadshus, har den omständigheten, att områdena ej gränsade till varandra, icke ansetts utgöra hinder för nyttjaren att lösa båda områdena (NJA 1944 s. 319). — 4. Anspråk på lösningsrätt till lägenhet har ogillats, enär lägenheten icke sedan tid före den 1 jan. 1919, till dess lösningsanspråket gjordes gällande, utan avbrott nyttjats av annan än ägaren (NJA 1944 s. 541).
    2 §. Avstående av ett till inlösen ifrågasatt område har ansetts medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten dels då denna fastighet av jordägaren förvärvats för utvidgning av hans industriverksamhet (NJA 1943 s. 360) och dels med hänsyn till områdets belägenhet helt nära en å huvudfastigheten uppförd fabriksbyggnad (NJA 1946 s. 383).
    5 §. 1—2. Vid inlösningsförrättning skall värde åsättas ensittarens byggnader (NJA 1943 not. B 469 och 1944 s. 319). — 3. Bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke har ansetts icke utgöra hinder för att innehavare av mark ålägges avflytta å den fardag, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord (SvJT 1943 rf s. 90).
    12 §. Talan mot beslut av KB, varigenom nyttjanderättshavare — enär nedsättning av löseskilling skett först efter utgången av den i paragrafen angivna tiden — förklarats ha gått förlustig rätten till inlösen, skall föras icke hos HovR utan hos K. M:t i vederbörande statsdepartement (NJA 1945 s. 361).
    19 §. Den omständigheten, att en fastighet donerats till kommun med föreskrift att den icke finge säljas, har ej ansetts utgöra hinder mot inlösen av område från fastigheten (NJA 1945 s. 127).

 

12 KAP. 4 § JORDABALKEN.
    1—5. Då vid laga skifte, därigenom till skifteslaget hörande strand delats, det vattentäckta området utanför stranden icke avsatts för gemensamt behov eller eljest uttryckligen undantagits från delning, presumeras området ha delats med stranden (NJA 1943 s. 258, 1944 s. 596 och 676 samt 1946 s. 42 och 753). — 6. Huvudsakligen på grund därav, att vid laga skifte utmål för ett skifteslaget tillhörigt kvarnfall i en å avsatts såsom samfällighet för skifteslaget, har skifteslagets hela vattenområde i ån ansetts såsom samfällighet för skifteslaget (NJA 1943 s. 181). — 7. Vid ägostyckning å ett invid en älv beläget hemman blev icke i förrättningsprotokollet uttryckligen bestämt och ej heller i beskrivningen över ägostyckningen angivet, att det vattenområde i älven, som vid tidigare laga skifte tilldelats hemmanet, skulle undantagas för samtliga ägostyckningslotters behov. Allenast en av lotterna erhöll ägor invid älven. Denna lott har förklarats ensam äga rätt till vattenområdet. (NJA 1944 s. 155.) — 8—9. Vid bifall till yrkande om förklaring att lägenhet, som avsöndrats från hemman till vilket hörde vattenom-

rådena utanför dess stränder, ägde rätt till vatten och grund, har särskild betydelse tillmätts den omständigheten, att lägenheten omfattade hela stranden till ett av hemmanets ägoskiften (NJA 1944 s. 150 och 1945 s. 485). — 10. Med ströäng, som vid tilläggsavvittring jämlikt KK den 30 dec. 1916 ang. tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark (SvFS nr 603) förklarats skola bibehållas under hemman, har ansetts följa rätt till vatten utanför ströängen (NJA 1944 s.133).

 

JORDREGISTERFÖRORDNINGEN.

 

    Se nedan under Äldre jorddelningsförfattningar (nr 1).

 

LANTMÄTERITAXAN.

 

    59 §. 1. Vid handräckning för uttagande hos sakägare av lantmätare till kommande gottgörelse har lantmätaren icke ansetts berättigad till ränta annat än efter fem procent från delgivningsdagen i handräckningsärendet. Ej heller har han ansetts äga rätt till ersättning för besvär — men väl för utgifter — som föranletts av ärendet. (NJA 1944 s. 577.) — 2. Ansökan om handräckning skall prövas av överexekutor i den ort, där den med lantmäteriförrättningen avsedda fastigheten är belägen (SvJT 1945 rf s. 73).

 

ÄLDRE JORDDELNINGSFÖRFATTNINGAR.

 

    1. Krigskollegium sålde år 1809 till enskild person ett hemman och förbehöll därvid åt kronan av hemmanet en jordlägenhet. KB hade dessförinnan, jämlikt 15 § enskiftesförordningen den 2 febr. 1807, fastställt av gäld från lägenheten. I fastebrev och lagfarter å hemmanet blev lägenheten ej omnämnd; och den lagfors icke för sig. Efter sista lagfarandet av hemmanet, därvid jämväl dess jordregisterbeteckning användes, blev lägenheten upptagen i jordregistret såsom särskild fastighet. I tvist mellan hemmansägaren och kronan om bättre rätt till lägenheten har ansetts, att denna blivit genom förbehållet vid försäljningen, KB:s fastställelse av avgälden och köpehandlingens lagfarande avskild från hemmanet samt att för den skull den för hemmansägaren meddelade lagfarten icke omfattat lägenheten, i följd varav KF den 22 april 1881 om tjuguårig hävd icke kunde av honom åberopas. Kronan har förty förklarats vara framför hemmansägaren rätt ägare till lägenheten. (NJA 1946 s. 334.) — 2—11. Se ovan under 12 kap. 4 § jordabalken.