Lagstiftningsfrågor vid 1947 års riksdag II.1 PRIVATRÄTT. Lagstiftningen på det privaträttsliga området har vid 1947 års riksdag varit av ringa omfattning. En redogörelse för vissa ändringar i GB och 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, som föranletts av att svågerlagshindret gjorts dispensabelt, har lämnats i SvJT 1947 s. 444. Sistnämnda lag har emellertid ändrats även i ett annat avseende. Enligt lagen, som ansluter sig till Haagkonventionen av år 1902 och som i överensstämmelse härmed bygger på nationalitetsprincipens grund, skall en utlännings rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet som regel prövas efter lagen i den stat han tillhör. Denna princip har emellertid under senare tid visat sig medföra obilliga verkningar i flera avseenden. För balternas del har den sålunda lett till att de icke kunna gifta sig med annat än sovjetryska undersåtar, eftersom den sovjetryska lagen icke medgiver äktenskap mellan undersåtar i Sovjet-Ryssland och utlänningar. På grund av dylika förhållanden och då ett avsteg från nationalitetsprincipen redan skett i fråga om medborgare i de nordiska länderna genom 1931 års lagstiftning i ämnet, har 1904 års lag ändrats, så att även i fråga om medborgare i andra länder undantag kan göras från nationalitetsprincipen. Med hänsyn till Sveriges bundenhet av Haagkonventionen har ändringen
emellertid måst begränsas till att avse undersåtar i länder, vilka icke äro anslutna till denna konvention (t. ex. Sovjet-Ryssland, England, U. S. A.). Har medborgare i sådant land sedan minst två år hemvist här i riket och vill han gifta sig inför svensk myndighet, må hans rätt att ingå äktenskapet prövas efter svensk lag, där han begär det
En allmän översyn och revision av giftermålsbalken och därmed sammanhängande lagar begärdes av kvinnliga motionärer i riksdagens båda kamrar, men riksdagen ansåg icke tillräcklig anledning föreligga att för närvarande igångsätta ett så vidlyftigt lagstiftningsarbete.
Föräldrar, som själva lämna sitt barn till fosterhem, behålla rätten att bestämma över barnets person och de ha sålunda möjlighet att, när de vilja, taga barnet från fosterhemmet. Då det visat sig, att de naturliga föräldrarna stundom missbruka denna rätt utan att taga hänsyn till barnets bästa, har riksdagen begärt förslag till lagstiftning i syfte att bereda barn skydd mot sådan flyttning från fosterhem som är till skada för barnet (skrivelse nr 137).
Enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., liksom enligt gruvlagen, må icke utan tillstånd av ägare och nyttjanderättshavare mark i närheten av boningshus, tomtplats e. d. tagas i anspråk för gruvarbete i dagen. Efter det att ett halvstatligt bolag — under åberopande av att bolagets drift måste nedläggas, om icke bolaget finge förfoga över sådan mark — gjort framställning hos K. M:t om åtgärder i syfte att möjliggöra sådant förfogande, har lagen angående stenkolsfyndigheter ändrats, så att K. M:t beträffande fyndigheter av alunskiffer eller av uranhaltigt mineral kan meddela dispens från berörda bestämmelse om skydd för mark i närheten av boningshus o. d.
I 1 § ensittarlagen stadgas bland annat, att en förutsättning för inlösen är, att det d. 1 jan. 1919 fanns å marken ett nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus som lämnade nyttjanderättshavaren och hans familj nöjaktig bostad. Frågan om framflyttning av tidsbestämningen d. 1 jan. 1919 har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagensbehandling. Tidigare ha alla försök att framflytta tidsbestämningen strandat, men 1947 års riksdag har i skrivelse till K. M:t anhållit, att K. M:t måtte föranstalta om en förutsättningslös utredning beträffande frågan om att framflytta nämnda tidsbestämning att närmare ansluta till tiden för lagens ikraftträdande år 1925.
Reglerna om upplåtelse av lägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och å de jämtländska renbetesfjällen ha genom ändringar i 56 § renbeteslagen något uppmjukats bl. a. för att möjliggöra upplåtelser av betydelse för den allmänna samfärdseln i dessa trakter.
Hyresregleringslagen och lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. ha erhållit förlängd giltighet t. o. m. d. 30 sept. 1948. Samtidigt därmed har en mindre ändring vidtagits i 20 § hyresregleringslagen. Denna ändring berör verkställbarheten av hyresnämnds beslut och trädde i kraft d. 1 maj 1947. Enligt 20 § hyresregleringslagen i dess lydelse före d. 1 maj 1947 skulle hyresnämnds beslut
omedelbart lända till efterrättelse beträffande kommande hyresbetalningar under det att korrigeringen av betalningarna för den gångna tiden skulle anstå tills det visade sig om beslutet stod fast. Ett sådant uppskov med verkställigheten av beslutet i vad det avser förfluten tid kunde i vissa fall vålla olägenhet, om fastigheten under tiden mellan nämndens beslut och hyresrådets utslag bytte ägare. I 20 § hyresregleringslagen i dess nuvarande lydelse stadgas, att hyresnämndens beslut skall, om hyresrådet ej annorlunda förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär. I vad beslutet avser förfluten tid skall vad nu sagts dock gälla allenast såvitt fråga är om besvär av den som vid beslutet upphört eller sedermera upphör att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande lägenheten.
Riksdagen har i anledning av väckt motion begärt skyndsam utredning om gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar och vattenregleringar, samt om möjligheterna att i fråga om sådan skada, som drabbat enskild, lämna ersättning i annan form än i penningar. Riksdagens framställning har närmast föranletts av de förhållanden, som uppstått i vissa delar av Ångermanälvens vattenområde på grund av där pågående omfattande vattenregleringar. I stället för de områden, som översvämmats, bör enligt riksdagens mening bygden tillföras nya produktiva krafter. Ersättning för skada skulle sålunda kunna tänkas utgå i frikraft, åkerjord, skogsmark eller fiskevatten i stället för som nu enbart i penningar.
Lagarna d. 4 juni 1943 om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger och om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs, lagen d. 16 febr. 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (clearinglagen) och valutalagen d. 22 juni 1939 ha förlängts för ytterligare ett år eller t. o. m. den 30 juni 1948.
I syfte att framkalla bättre förhållanden i fråga om virkesmätningen i södra Sverige har antagits en ny för hela landet gällande lag om virkesmätning, som ersätter tidigare lagar i ämnet. Lagen, som liksom sina föregångare har karaktär av fullmaktslag, ger K. M:t befogenhet att förordna att inom riket eller del därav visst virke skall mätas enligt meddelade föreskrifter ävensom att, om förhållandena därtill föranleda, mätningen skall ombesörjas av auktoriserad mätare eller mätningsnämnd.
Genom lagen d. 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. ha patenthavare och patentsökande beretts vissa möjligheter till förlängning av frister för ingivande av ansökningar, erläggande av patentavgifter o. d. Dessa möjligheter ha emellertid varit ganska begränsade och vid årets riksdag har i anledning av Sveriges anslutning till en i Neuchåtel i år träffad internationell överenskommelse antagits en lag, som icke endast går vida längre ifråga om patent utan även omfattar mönster och varumärken. Den nya lagen, lag om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m., gäller fr. o. m. d. 1 juli 1947, då giltighetstiden
för 1940 års lag utgick, och skiljer sig i övrigt i väsentliga avseenden från denna. Frister, som enligt den äldre lagen kunnat förlängas med högst sex och i vissa fall nio månader, utsträckas enligt den nya lagen avsevärt. Ett patent, som förfallit under tiden d. 31 aug. 1939—d. 30 juni 1948 på grund av underlåten avgiftsbetalning, kan sålunda återupprätta som patenthavaren senast sistnämnda dag erlägger avgifterna. Under liknande omständigheter kan en förfallen eller avslagen patentansökan återupptagas. Av särskild betydelse torde förlängningen av prioritetstid vara. K. M:t äger nämligen förordna att den prioritetstid av högst tolv månader, som avses i 25 § 1) patentförordningen, skall förlängas till och med d. 31 dec. 1947 under förutsättning att prioritetstiden ej gått till ända före d. 1 sept. 1939. Detta innebär bl. a. att under mellantiden här i landet beviljade patent kunna, oavsett god tro hos patenthavaren, bli ogiltiga på grund av tidigare utomlands beviljade patent. Vid prövning av talan om tvångslicens får underlåtenhet under tiden d. 1 sept. 1939—d. 30 juni 1947 icke inräknas i den i 15 § patentförordningen föreskrivna treårstiden. Vad som sagts om patent gäller i tillämpliga delar även mönster och varumärke. I motsats till vad som gällt enligt 1940 års lag skall någon materiell prövning, huruvida i det särskilda fallet svårighet förelegat att på grund av krigsförhållandena iakttaga den vanliga fristen, icke äga rum. En viktig inskränkning i möjligheten till fristförlängning är emellertid, att själva skyddstiden (patenttid o. d.) icke kan förlängas över det normala maximum. — Lagstiftningen, som är nödvändig för Sveriges anslutning till den nämnda internationella överenskommelsen i Neuchâtel kommer otvivelaktigt att medföra åtskilliga nackdelar för det inhemska näringslivet, vilka knappast komma att uppvägas av de förmåner som enligt överenskommelsen beviljas svenska intressenter utomlands. Svenska patentsökande och patenthavare i utlandet ha nämligen självfallet ej i lika hög grad som utlänningar lidit intrång av krigstillståndet. Det har emellertid ansetts, att Sveriges good-will i utlandet skulle lida avsevärt avbräck, om Sverige ställde sig utanför överenskommelsen, och att det därför på längre sikt vore till fördel för landet att biträda denna.
På SKADESTÅNDSRÄTTENS område ha vid årets riksdag förekommit flera motioner, vilka visserligen icke lett till lagstiftning men likväl synas vara av sådant intresse att de böra här beröras. Riksdagen har sålunda i anledning av väckta motioner anhållit om utredning av frågan om ersättning av allmänna medel för skador, vållade av personer, vilka äro eller varit intagna på sinnessjukhus m. fl. anstalter (skrivelse nr 475). Ett i en annan motion framfört förslag om utredning av frågan om ersättning skall utgå av statsmedel för skada, som tillfogats någon genom brottslig gärning, vann visserligen icke riksdagens bifall, men den välvilliga motivering, som gavs för avslaget och som riksdagen beslutat delgiva K. M:t genom nyssnämnda skrivelse, giver vid handen att förslaget kommer att vara föremål för statsmakternas uppmärksamhet. — Vidare kan nämnas, att riksdagen begärt utredning rörande
sättet för anordnandet av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare (skrivelse nr 363).
FÖLJDÄNDRINGAR TILL NYA AKTIEBOLAGSLAGEN ha skett i lagarna om bankrörelse, om försäkringsrörelse, om järnvägsaktiebolag och om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet samt i rusdrycksföräljningsförordningen. Ändringarna äro betydligt mindre omfattande än som föreslogs i den inom justitiedepartementet utarbetade promemoria, för vilken redogörelse lämnats i SvJT 1947 s. 263. I denna promemoria upptogos dock icke några ändringar i försäkringslagstiftningen, enär det då antogs att det av 1942 års försäkringsutredning utarbetade förslaget till ny lag om försäkringsrörelse skulle kunna föreläggas 1947 års riksdag. Detta medhanns emellertid icke och det blev därför nödvändigt att i anslutning till nya aktiebolagslagen vidtaga vissa ändringar i den gällande lagen om försäkringsrörelse. Beträffande denna lag ha ändringarna, liksom i fråga om lagen om bankrörelse, kunnat i huvudsak inskränkas till nya regler angående förvärv av aktiebrev, då i överlåtelsekedjan ingår familjerättsligt fång, samt angående införing i aktieboken av dylikt fång. Beträffande övriga lagar hänvisas till nyssnämnda redogörelse.
STRAFFRÄTT. Den viktigaste lagstiftningen under året på detta område torde vara lagen d. 30 juni 1947 angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen d. 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran. Den nya lagen som i allt väsentligt överensstämmer med strafflagberedningens förslag (SvJT 1947 s. 135, 203) innebär att domstolarna efter d. 1 juli 1947 icke längre må förordna om tvångsuppfostran. Tidigare ådömd tvångsuppfostran skall verkställas i de allmänna uppfostringsanstalterna till dess antalet på dessa anstalter intagna nedgått i sådan grad att ungdomsvårdsskolorna kunna mottaga de kvarvarande. Lagen bygger på den förutsättningen att de ungdomar i åldern 15— 18år, som begått brott och som äro i behov av anstaltsvård, av barnavårdsmyndigheterna omhändertagas för skyddsuppfostran. Genom åtalseftergift eller villkorlig dom öppnas vägen för ett sådant förfarande.
I själva strafflagen har i övrigt vid årets riksdag, frånsett följdändringar till nya RB, icke vidtagits annan ändring än i 18 kap. 2 §, för vilken ändring redogörelse lämnats i SvJT 1947 s. 444. I vissa motioner påyrkades dock ändringar i strafflagen och det kan nämnas, att riksdagen begärt utredning av frågan om beredande av tillfredsställande skydd mot personer, som genom hot om grova brott visa sig farliga för annans säkerhet (skrivelse nr 321). Denna utredning torde i främsta rummet komma att avse 15 kap. 23 § strafflagen och därmed sammanhängande lagrum i strafflagen, men enligt vad som framgår av första lagutskottets utlåtande i ärendet (nr 42) bör vid utredningen även undersökas, huruvida gällande rätt öppnar tillräckliga möjligheter att omhändertaga dem som utslunga sådana hotelser eller huruvida andra säkerhetsåtgärder erfordras. — Ehuru det närmast synes tillhöra förvaltningsrätten, torde i detta sammanhang böra anmärkas, att riksdagen hemställt om utredning av frågan angående på vad sätt omhänderta
gande och vård av andra själsligt abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa bör i lag regleras (skrivelse nr 322). Härmed avses närmast frågan om omhändertagandet av pykopaterna. Beträffande dem tillämpas förnärvarande i viss utsträckning sinnessjuklagen, ehuru denna icke innehåller bestämmelser om andra abnormtillstånd än sinnessjukdom och sinnesslöhet.
Sistnämnda fråga äger i sin tur visst samband med ett annat vid årets riksdag behandlat ärende, nämligen frågan om vilken myndighet som skall bestämma om utskrivning av straffriförklarade från sinnessjukhus. För närvarande är det den centrala sinnessjuknämnden, som har att träffa avgörandet beträffande utskrivning av straffriförklarade och vissa i utskrivningshänseende därmed jämställda kategorier, d. v. s. främst dem som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit åtalat. I sitt år 1942 avgivna betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. (SOU1942: 59) föreslog strafflagberedningen att lokala utskrivningsnämnder, bestående av sjukvårdsläkaren jämte två av K. M:t förordnade personer, av dessa en domare, skulle inrättas vid sinnessjukhusen för att istället för sinnessjuknämnden handlägga berörda utskrivningsfrågor. Förslaget att inrätta lokala utskrivningsnämnder upptogs dock icke då strafflagberedningens förslag i övrigt lades fram för 1945 års riksdag. 1947 års riksdag har emellertid nu begärt, att K. M:t till nästa års riksdag skall framlägga förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen (skrivelse nr 219).
Genom en ändring i interneringslagen kommer skyldigheten för domstolarna att inhämta interneringsnämndens medgivande, innan dom åförvaring eller internering meddelas, att upphöra d. 1 jan. 1948 (se SvJT 1947 s. 445).
Lagen om förbud mot politiska uniformer, som tillkom år 1933, har hittills endast haft tidsbegränsad giltighet för två eller tre år i sänder. Vid årets riksdag har tidsbegränsningen borttagits och samtidigt har lagens karaktär av fullmaktslag övergivits. I själva lagen ha införts de förbudsbestämmelser, som förut gällt enligt särskilda kungörelser, vilka K. M:t utfärdat med stöd av fullmaktslagen.
Lagen om straff för sabotage har erhållit fortsatt giltighet t. o. m. 31 dec. 1948, då man beräknar att den skall kunna avlösas av de ändringar i strafflagen, vartill förslag framlagts av straffrättskommittén i dess betänkande om brott mot staten och allmänheten
En fråga som står straffrätten nära men som dock delvis ligger på ett annat plan är frågan om på vad sätt effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning kunna vidtagas. Härom har riksdagen begärt utredning (skrivelse nr 347), därvid riksdagen betonat att andra vägar än straff och av mera praktisk och förebyggande natur böra undersökas för att komma till rätta med problemet.
PROCESSRÄTT. Årets lagstiftning på detta område äger huvudsakligen samband med nya RB. Därom hänvisas till särskild framställning (1947s. 611). Utan sådant samband är förlängningen (t. o. m. d. 30 juni
1948) av giltighetstiden för lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara. Såsom skäl för prolongeringen åberopades bl. a., att stora befolkningsgrupper i Europa till följd av kriget alltjämt befunne sig under sådana levnadsförhållanden att bevakandet av rättsliga angelägenheter i ett främmande land ofta måste anstå och att det därför funnes ett behov av möjligheten till fristförlängning enligt 11 § i lagen.
De ändringar som vidtagits i arbetsdomstolslagen behandlas i redogörelsen för följdförfattningar till nya RB även i den mån de icke äro föranledda av denna.
Johan Björling.