Juridisk litteratur i Finland 1944—1946. Skrifter av blandat innehåll. Till republikens förutv. presidents Kaarlo Juho Ståhlbergs 80-årsdag den 28. 1. 1945 utkom en diger festskrift, Juhlajulkaisu (559 s.) med inalles 31 uppsatser. De från Sverige komna bidragen av regeringsråden Thulin och Kuylenstierna samt professor Herlitz ävensom uppsatserna av privat-, straff- och processrättsligt innehåll ha tidigare angivits i SvJT (1945 s. 633). De flesta uppsatserna äro av förvaltnings-, stats- och folkrättsligt innehåll. En redogörelse för deras innehåll måste vi dock avstå från i detta sammanhang.
    En finsk-svensk-tysk »Lakikielen sanakirja, Juridisk ordbok, Juristisches Wörterbuch» har utkommit med justitierådet Y. J. HAKULINEN som huvudredaktör (1944, 729 s; SvJT 1946 s. 305). I juridiskt språkbruk förekommande ord, termer och uttryckssätt äro uppställda i alfabetisk ordning med finska språket som grund och med de svenska och tyska motsvarigheterna parallellt angivna. Genom att de svenska och tyska termerna samlats i var sitt omfångsrika alfabetiskt ordnade register med hänvisning till deras plats i lexikonet, är det möjligt att använda boken inte bara som ett finskt-svenskt och finskt-tyskt, utan också som ett svenskt-finskt, svenskt-tyskt samt tysk-finskt och tyskt-svenskt lexikon. För juristvärlden i Finland är denna ordbok en ovärderlig hjälpkälla, men den torde kunna påräkna intresse också i de skandinaviska länderna.
    Rättshistoria. »Johan Stiernhööks åländska domböcker. Ålandsdomböcker 1641—1643», är namnet på en volym, som under redaktion av fil. doktor JOHN E. ROOS utkommit i serien Åland, bidrag till kännedom av hembygden, utgivna av Föreningen Ålands vänner, XI (1946, 134 s.; SvJT 1947 s. 421). — Dalkarl-Stiernhöök innehade som känt en tid ett assessorsämbete vid Åbo hovrätt och en professur vid Åbo akademi. Han fungerade också från 1641 några år framåt som lagläsare eller vikarie för ordinarie häradshövdingen på Åland och satt då ting i domsagan. Det är protokollen från dessa ting som nu utgivits oförändrade efter originalurkunderna. Det behöver icke understrykas, att dessa protokoll äro av stort intresse för den rätts- och kulturhistoriska forskningen. Ett detaljerat sakregister har utarbetats av akademiekansler O. HJ. GRANFELT.
    En kortfattad lärobok i civilrättens allmänna läror, »Siviilioikeuden yleiset opit pääpiirteittäin» (1 u. 1944, 3 u. 1946, 207 s.) har skrivits av professor T. M. KIVIMÄKI. Med förebilder närmast ur den tyska systematiken ger förf. en översikt av definitioner, rättsinstitut och regler angående fysiska och juridiska personer, saker, rättshand-

776 ERIK AF HÄLLSTRÖM.lingar och deras ogiltighet, rättens utövning och skadestånd, samt redogör för hithörande lagstiftning.
    Den propedeutiska undervisningen i civilrätt tillgodoses av två verk av professor GUNNAR PALMGREN (SVJT 1947 s. 547). I »Grunddragen av Finlands familjerätt I» (1945, 234 s.) behandlas äktenskapsrätten, rättsförhållandet mellan föräldrar och barn, förmynderskapsrätten,  den legala arvsordningen, testamentsrätten samt boutredning och gäldsansvar. »Juridiken i affärslivet» (1945, 177 s.) omfattar associationsrätt, konkurrensrätt, allmän och speciell avtalsrätt, lagstiftningen om betalnings- och kreditmedel samt processrätt och beskattningsrätt.
    Äktenskapsrätt. Jurisdoktorn, numera universitetsadjunkten MARTTI RAUTIALA har skrivit två äktenskapsrättsliga avhandlingar. I sin licentiatavhandling uppehåller han sig vid makars gäldsförhållanden enligt äktenskapslagen, »Puolisoiden velkasuhteet Avioliitolain mukaan» (1945, 263 s., varav 14 s. en på tyska given Zusammenfassung). I nu föreliggande första del behandlar förf. blott förhållandena under äktenskapet, medan gäldsreglerna efter äktenskapets upplösning sparats till en senare del. Förf. ställer sin uppgift på en mycket vid bas. Till en början refererar han äldre rätt och går därvid tillbaka ända till landskapslagarna. Därefter uttalar han sig vidlyftigt om makars egendomsförhållanden enligt Äktenskapslagen (ÄL) (s. 57—145). I fråga om giftorätten framhåller han, att vardera maken är ägare av sin egendom i motsats till äldre lag, enligt vilken giftorätten gav upphov till samäganderätt. Giftorätten är icke en fordringsrätt, icke heller en sakrätt och utgör icke ett fång, den kan ej överlåtas till annan, ej heller utmätas, vare sig under äktenskapet eller under tiden mellan äktenskapets upplösning och avvittringen. Redan under äktenskapet har giftorätten så konkreta verkningar, att förf. anser den utgöra icke bara ett tillstånd utan en subjektiv rätt, en specifik familjerättslig rättighet. På tal om makes rätt att råda över egendom och inskränkningarna däri påpekar förf. bl. a., att när makar gemensamt köpa en fastighet, de bli ägare av den till hälften vardera och båda ha giftorätt i varandras ideella andelar i fastigheten; önskar make föryttra eller vinna inteckning i sin andel, behövs därtill andra makens samtycke. Äga makarna en fastighet odelad (utan ideella andelar), kunna de blott gemensamt vidtaga dylika förfoganden. När make köper fastighet (giftorättsgods), kan han övertaga inteckningar utan andra makens samtycke, och vid inteckning av ogulden köpeskillings rätt behöver andra maken icke höras. Vid sådan ändring av förmånsrättsordningen, som ökar makes personliga ansvar, erfordras däremot andra makens samtycke. — Ur det kapitel (s. 146—218), i vilket förf. redogör för de stadgandeen i ÄL, som ha mera direkt anknytning till makars gäldsförhållanden, må följande axplock göras. När skatt utgår för makes förvärvsverksamhet, som kan anses ske för familjens underhåll, så är skatten dock icke att likställa med gäld gjord för familjens underhåll, och andra maken svarar förty icke för sådan skatt. Till gäld som makarna svara solidariskt för oberoende av vilkendera av dem som gjort den hör t. ex. avlöning till hem-

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1944—1946. 777biträde, hyra för bostaden, avbetalningar för dammsugare, radio och cykel, likaså barnens trolovnings- och bröllopskostnader samt såsom hörande till makes särskilda behov, kostnaderna för skälig förströelse(restaurangräkningar), för makes studier och sjukvård, men icke avgifterna för livförsäkring, ej heller kostnaderna för utövning av makes yrke. Då make köpt varor på kredit för familjens underhåll och sedan utfärdar skuldsedel eller växel på beloppet, uppstår frågan huruvida andra maken efter detta svarar för skulden. Förf. menar att om avsikten varit att urkundens utgivande skulle innebära novation, andra maken bleve fri sin ansvarighet, medan så icke vore fallet om skuldsedeln blott avser att vara bevis på fordran. Makes ansvarighet gentemot tredje man för av andra maken gjord gäld torde icke, säger förf., kunna delas så att när t. ex. hustru köpt en oskäligt dyr päls, mannen skulle anses böra svara för den del av priset, som kunde betraktas som skälig med beaktande av makarnas förhållanden; mannen går då helt fri — detta i motsats till ett norskt rättsfall, i vilket hustrun ålades betala hela priset och mannen solidariskt med henne en del av priset. Stadgandet i ÄL därom att makes fordran hos andra maken står vid utmätning och konkurs tillbaka för varje annan borgenärs fordran hos denne gäller, säger förf., icke blott sådan fordran, som make under äktenskapet fått mot andra maken, utan också sådan, som tillkommit redan före äktenskapet. Söker make till säkerhet för sin fordran hos andra maken inteckning i dennes fastighet, bör ansökan förkastas, därest det icke är fråga om ogulden köpeskilling. Beviljas inteckning av misstag, är den dock icke en nullitet, ty har bevis om inteckning tecknats på ett löpande skuldebrev som kommit i godtroende tredjemanshand, så gäller inteckningen. I sista avsnittet av arbetet granskar förf. de till skydd för borgenärer givna bestämmelserna, varvid största delen av framställningen gäller gåvor mellan trolovade och mellan makar.
    Äktenskaps upplösning, ogiltiga äktenskap och äktenskapsskillnad är föremål för doktor RAUTIALAS utläggning i hans andra bok: »Avioliiton purkaminen» etc. (1946, 262 s.). Efter några inledande annotationer om rättshandlingars ogiltighet i allmänhet, finner förf. att de fall, i vilka man kan tala om ogiltiga äktenskap, kunna indelas i två grupper. Den första gruppen omfattar formellt oriktigt tillkomna äktenskap, d. v. s. vigseln har icke förrättats såsom ÄL § 25 föreskriver. Äktenskapet är då en nullitet och saknar varje rättsverkan. Klandertalan erfordras icke, men negativ fastställelsetalan är tänkbar. Födes barn, ha de samma rätt som trolovningsbarn. Till den andra gruppen ogiltiga äktenskap hänför förf. de äktenskap, som återgå på grund av de i ÄL angivna återgångsskälen. Ogiltigheten är här icke självverkande utan angriplig. Äktenskapet är giltigt till dess det häves genom dom, endast i avseende å makarnas egendomsförhållanden har domen återverkande kraft. På tal om de olika återgångsskälen anför förf. bl. a., att släktskap som äktenskapshinder uppkommer också genom utomäktenskapliga förbindelser och att det härvidlag är nog att mannen, trots sitt bestridande av faderskapet, ålagts utgiva underhåll till utomäktenskapligt

778 ERIK AF HÄLLSTRÖM.barn. Dock uppstår icke svågerskap mellan lägersman och kvinnans släktingar. Om makar, vilkas äktenskap dömes att återgå, uppgjort äktenskapsförord, är detta icke att betrakta som ogillt utan bör respekteras vid delningen av egendomen. — Arbetets väsentliga del är framställningen om äktenskapsskillnad. Förf. kommenterar rätt ingående skälen till och verkningarna av äktenskapsskillnad. Förf. omnämner, att åtminstone vid rådhusrätten i Helsingfors ett sådant förfaringssätt godkänts, att makar gemensamt söka skillnad i sitt äktenskap, när de på grund av söndring levat åtskilda under den i ÄL föreskrivna tiden. Det har emellertid gjorts gällande, att gemensam ansökan vore oförenlig med bestämmelserna om forum, ty RB 10: 10 synes förutsätta atti dylika mål finnes en kärande och en svarande. Trohetsplikten varar till dess äktenskapet upplösts genom laga kraft vunnen dom; även under skilsmässoprocessen begånget horsbrott kan därför beaktas. Leva makarna åtskilda på grund av söndring är den till söndringen oskyldiga maken, subjektivt sett, fri från trohetsplikten, men denna uppfattning är dock, medger förf., svår att hävda i brist på stadgande i lag. Är det t. ex. hustrun, som bär skulden till att makarna på grund av söndring leva åtskilda, och mannen sedan begår hor, vore det oskäligt att låta hustrun yrka på äktenskapsskillnad under åberopande av mannens brott, ty det är ytterst hustrun som orsakat det, och ännu mer oskäligt vore det att i domen utpeka mannen som huvudskyldig till äktenskapets upplösning. Förf. refererar ett prejudikat från HD, som ställer sig på den av honom gillade ståndpunkten. I övrigt understryker förf. det vanskliga i att rättvist fördela skulden till äktenskapets upplösning; ett fastslående av att den ena maken är huvudskyldig kan leda till otillfredsställande följder när det sedan gäller att reglera frågorna om skadestånd och underhåll.
    Växel- och checkrätten har berikats med en av akademiekansler O. HJ. GRANFELT författad »Lärobok i Finlands gällande växelrätt och checkrätt» (1944, 130 s.; SvJT. 1945 s. 201). Förf. ger en kortfattad, klar, systematisk översikt av innehållet i växellagen och checklagen; arbetet fyller väl sin uppgift att tjäna som lärobok.
    Varumärkesrätten är föremål för reformsträvanden, varom ett av justitierådet Y. J. HAKULINEN utarbetat »Förslag till revision av varumärkeslagstiftningen» bär vittne (Kommittébetänkande N:o 2/1945, 117 s.). Likaså har lagstiftningen om handel s register, firma och prokura befunnits vara i behov av revision; jurisdoktor PAAVO ANT-WUORINEN har utarbetat ett förslag till ny lagstiftning härom (Kommittébetänkande N:o 4/1944, 40 s.), vilket i likhet med justitierådet Hakulinens betänkande utkommit jämväl i svensk språkdräkt.
    Bokföringslagen av 1945 har förklarats i en del nyutkomna skrifter, bland vilka här må nämnas en svenskspråkig: Th. MARTINSEN YRJÖ FELLMAN, »Kommentar till den nya bokföringslagstiftningen» (1946, 64 s.).
    Försäkringsrätt. Försäkringstagares upplysningsplikt vid avslutande av försäkringsavtal enligt försäkringsavtalslagen är föremål

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1944—1946. 779för jurisdoktor VÄINÖ VIHMAS forskningar i hans avhandling »Vakuutuksenottajan tiedonantovelvollisuus» etc. (1945, 263 s., varav 25 s. utgör en svenskspråkig översikt av innehållet). — I inledningskapitlet, som omfattar inemot en tredjedel av hela arbetet, uppehåller sig förf. vid upplysningsplikten i allmänhet och finner därvid att stadgandet i Avtalslagens 33 § innebär att upplysningsplikt kontrahenterna emellan föreligger vid avslutande av förmögenhetsrättsliga avtal. Den allmänna normen är att parts uppträdande ej får stå i strid med tro och heder. Vid en del avtal, såsom försäkringsavtal, är detta dock icke till fylles, utan kontrahent bör dessutom se till att någon som helst vårdslöshet icke stannar honom till last. I fråga om grunden till upplysningsplikten särskilt vid försäkringsavtal ha olika synpunkter framställts bl. a. av konsensual-, uberrima fides-, försäkringstekniska och Baches teorier, dem förf. dock icke godtar utan finner att upplysningsplikten icke är någonting säreget för försäkringsrätten utan är densamma som i den allmänna förmögenhetsrätten. I vissa fall ställes dock på försäkringstagaren större fordringar än på kontrahent vid andra avtalstyper och därvidlag uppstå en del specialfrågor. Av FAL §§ 4, 7 och 9 framgår, att försäkringstagaren bör upplysa om de förhållanden, som äro av betydelse för försäkringsgivaren, d. v. s. som inverka på faran och göra denna större än vad den normalt är. Försäkringstagaren bör upplysa om förhållanden som han känner eller bör känna till; jämväl osäkra omständigheter böra omtalas. Upplysningarna måste vara subjektivt riktiga. Och det i andra avtal tillåtna prisandet och skönmålandet får icke i någon form förekomma vid försäkringsavtal. — Liksom i den allmänna förmögenhetsrätten äro även i försäkringsrätten påföljderna av upplysningspliktens åsidosättande olika allt efter som det skett mala fide, kulpost, eller bona fide. Svek föranleder avtalets ogiltighet; redan erlagd premie bör återställas och försäkringsgivaren har rätt till ersättning för det positiva intresset. Har försäkringstagaren visserligen insett eller bort inse, att den av honom lämnade uppgiften var felaktig, men han icke förstått eller bort förstå att den oriktiga uppgiften var av betydelse för försäkringsgivaren, rubbas icke avtalets giltighet, d. v. s FAL § 5. 1 bör tillämpas trots att uttrycklig bestämmelse därom saknas. Från regeln att i god tro given oriktig uppgift icke inverkar på giltigheten stadgas dock undantag i FAL §§ 5. 2, 67, 83. 1, 63. Har slutligen åsidosättandet av upplysningsplikten skett av vållande, kan orsaken härtill ha varit, att försäkringstagaren icke haft kännedom om ett visst förhållande ehuru han bort ha det; dessa båda fall böra likställas vad verkningarna angår. Vållandet kan ock härröra av att försäkringstagaren icke inser ett förhållandes betydelse ehuru han bort göra det. Då man tidigare fann det obilligt, att också culpafallen ledde till avtalets ogiltighet, tillämpade man den s. k. kausalitetsprincipen, enligt vilken försäkringsgivaren ägde svara för skada blott i det fall att det förhållande, som oriktigt uppgivits eller förtegats, icke inverkade på försäkringsfallet eller på skadans storlek. Senare har man i huvudsak övergått till pro-rata-principen, som möjliggör en jämkning av avtalet

780 ERIK AF HÄLLSTRÖM.så till vida, att försäkringstagaren får åtnjuta fördelarna av en sådan försäkring, som försäkringsgivaren skulle ha beviljat mot den avtalade premien därest han fått riktiga uppgifter. Skulle försäkringsgivaren med kännedom om förhållandena alls icke ingått något avtal, går han helt fri från ansvar. Enligt FAL § 6 och § 7.1 är pro-rata-principen huvudregel, medan kausalitetsprincipen följes vid transportförsäkring. Ersättning och återbetalning av erlagd premie kunna komma i fråga endast om försäkringsavtalet till följd av pro-rata-regeln är helt ogiltigt eller ogiltigt i grund av kausalitetsregeln. För det negativa intresset är försäkringsgivaren dock berättigad erhålla ersättning.
    Aktiebolagsrätt. »Aktiebolagsstyrelsens kompetens att rättshandla» (1946, 386 s.; SvJT 1947 s. 626) är rubriken på jurisdoktor LARS ERIK TAXELLS doktorsavhandling. Förf. har tagit till uppgift att utreda aktiebolagsstyrelsens förmåga och befogenhet att med rättsligt bindande verkan handla för bolaget (rättshandlingskompetens). Undersökningen har koncentrerats på den finländska rätten. Genomgående anställas likväl jämförelser med utländsk rätt; härvid har speciellt aktiebolagsrätten i övriga nordiska länder behandlats, den svenska rätten enligt såväl 1910 som 1944 års aktiebolagslag.
    Sjörätt. Förvaltningsrådet, jurisdoktor RUDOLF BECKMAN har utgivit andra delen av sitt arbete »Om fartygsbefälhavarens rättsliga ställning» (1945, 121 s.; SvJT 1946 s. 550). Medan arbetets förra del (1936) behandlade befälhavaren såsom redarens ställföreträdare, skärskådas i den senare delen hans ställning såsom representant för lastintressenterna. Vidare undersökes befälhavarens självkontraheringsrätt samt befälhavaren- redarens och befälhavaren-lastintressentens rättsställning. I ett särskilt kapitel ingår en jämförelse mellan befälhavaren och andra anställda, som enligt lag eller sedvänja beklätts med befogenhet att handla å huvudmannens vägnar. Arbetet avslutas med en undersökning av befälhavarens faktiska ställning i våra dagar. Förf. kommer till det resultat, att det icke föreligger skäl att, såsom på en del håll föreslagits, inskränka den fullmakt, som i grund av lag tillkommer befälhavaren.
    »Jord- och vattenrätten samt skogs- och lantbrukslagstiftningen» är rubriken på en av professor KYÖSTI HAATAJA skriven bok (1947, 321 s.; den finska uppl. utkom 1945), i vilken han ger en klar och överskådlig framställning av vår jorddelnings-, kolonisations-, vattenrätts-, fiskeri-, skogs-, stängsel-, jakt-, gruv- och lantbrukslagstiftning. Prof. Haataja, som tidigare utgivit digra arbeten behandlande olika delar av den speciella privaträtten, ger här en samlad översikt av gällande finländsk rätt på sitt specialgebit. För skandinaviska jurister, som önska följa med rättsutvecklingen i Finland på detta område, är prof. Haatajas arbete det enda som står till buds på svenska.
    Straffrätt, kriminologi, fångvård. I sin undersökning om »Alkohollagstiftningens inverkan på brottsligheten i Finland» (1944, 161s.; SvJT 1944 s. 930), ger fil. doktor VELI  VERKKO en på statistiskt material byggd framställning därom i vilken mån förbudslagen, som var gällande i Finland under åren 1919—1932, och dess efterföljare, lagen

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1944—1946. 781om alkoholdrycker, ha verkat på brottsligheten. Förf. påvisar hur gynnsamma verkningarna på brottslighetsfrekvensen varit av förbudslagens upphävande.
    Professor BRYNOLF HONKASALO har publicerat ett par arbeten på straffrättens område. »Erinäiset rikokset» (De särskilda brotten, 1944, 142 s.) räknar upp och anger kännetecknen på de i Strafflagen fixerade 176 brotten. Boken avser främst att tillgodose den propedeutiska undervisningens behov.
    Sedan principerna för straffsammanläggning samt återfallsinstitutet blivit reformerade genom 1939 års lagstiftning (SvJT 1940 s. 373—374), har professor Honkasalo i två skrifter utrett betydelsen härav. Den första skriften, »Rikosten uusimisesta» (1945, 96 s.) vid vars författande prof. H. samarbetat med lagstiftningsrådet REINO ELLILÄ, redogör för de nya reglerna om återfall i brott. Medan den tidigare lagstiftningen följde grundsatsen om förhöjt straff endast för vissa särskilt angivna brott — récidive spéciale — förverkligar den nya lagstiftningen principen om récidive générale. I det praktiska rättslivet och i teorien förekommande tolkningsfrågor besvaras med ingående motivering.
    Straffsammanläggning och straffsammanräkning äro föremål för professor Honkasalos framställning i ett arbete kallat »Rangaistusten yhdistämisestä ja yhteenlaskemisesta» (127 s.; arbetet observeras här för sammanhangets skull, ehuru det utkom de första dagarna av 1947). Också enligt 1939 års lagstiftning skall för varje brott utmätas ett särskilt straff, vilket innebär en avvikelse från den svenska lagen, som ju föreskriver ett gemensamt straff för alla brott. I detta arbete behandlas förutom real- också idealkonkurrens ävensom skillnaden mellan realkonkurrens och fortsatt brott.
    Finlands första kvinnliga jurisdoktor INKERI ANTTILA undersöker i sin doktorsavhandling huruvida en handling förlorar sin egenskap att vara rättsstridig genom att den kränkte gett sitt samtycke till den: »Loukatun suostumus oikeudenvastaisuuden poistavana perusteena» (1946, 193 s.+ en på tyska given sammanfattning på 20 s.; SvJT 1946 s. 717). —Redan vid sekelskiftet stod det klart för många forskare, att verkan av samtycket kunde bestämmas blott med tillhjälp av det materiella rättsstridighetsbegreppet och av den s. k. intresseteorien. Härvid är det nödigt, att intressena indelas i dels sådana, som individen äger disponera över, dels sådana, beträffande vilka samhället har förbehållit sig dispositionsrätt. Samtycket avlägsnar endast sådana handlingars rättsstridighet, vilka rikta sig mot den förstnämnda gruppen av intressen. Denna teori besvarar emellertid icke frågan, vilka handlingar som kränka individens och vilka samhällets intressen. Därför måste intresseteorin utfyllas med tillhjälp av positiv rätt. Stadgandena om målsägandebrott giva härvid värdefull ledning. Ett annat kriterium är huru en viss med den kränktes samtycke utförd handling förhåller sig till god sed. Ytterligare bör beaktas huru en med den kränktes samtycke utförd handling inverkar på dennes förmåga att fylla sina samhälleliga förpliktelser. Det är uppenbart, att denna förmåga utgör ett av de offentliga in-

782 ERIK AF HÄLLSTRÖM.tressen, som strafflagens stadganden avse att skydda. I ljuset av dessa principer måste samtyckets betydelse klarläggas för varje brott för sig. Med samtycke avser förf. för övrigt en viljeakt, som innebär ett tillåtande av en annan persons handling, vilken utan detta samtycke vore att betrakta som ett brott. Samtycke är icke detsamma som anhållan, ty handlingen behöver icke motsvara den kränktes önskan, utan det förslår med att den kränkte tillåter handlingen. Av den samtyckande krävas vissa subjektiva egenskaper. En minderårig kan giva giltigt samtycke blott till en sådan handling, vars betydelse han förstår. Habiliteten bör sålunda prövas i vart fall för sig. Har samtycke givits till gärningsmannens men icke till de delaktigas handlingar och samtycket därvid upphäver rättsstridigheten av gärningsmannens handling, bli ävende delaktigas handlingar ostraffade. Om åter samtycket har blott den verkan, att straffet för gärningsmannens handling blir mindre, åtnjuta även de delaktiga motsvarande lindring. Upphäver samtycket handlingens straffbarhet, kan ingen skadeersättning på grund av brottet utdömas, men detsamma gäller även i det fall att handlingen trots samtycket förblir straffbar, ty samtycket innebär då ett avstående av rätten till skadestånd. I några undantagsfall, såsom exempelvis vid ocker, kan samtycket dock icke anses hava denna befriande verkan. Det i SL 9: 3 avsedda, till den dräptes änka och barn utgående underhållsbidraget bör erlägges även i det fall att gärningen skett på den dödades begäran, ty de efterlevande ha en självständig rätt till underhåll. Brotten mot liv äro alltid straffbara, även när de utförts med den dödades samtycke. Däremot framgår av SL 21: 3 att dödande av annan på dennes egen allvarliga begäran bestraffas betydligt lindrigare än andra brott mot liv, vilket beror på att gärningen icke innebär ett kränkande av individens intresse. Vid en del mot liv och kroppslig integritet riktade brott ger den positiva rätten uttryckligen samtycket en straffnedsättande verkan. Detta är fallet vid fosterfördrivning enligt SL 22: 5 och den i Strafflagen för krigsmakten 90 § avsedda misshandeln i avsikt att undgå krigstjänst. Av stadgandena rörande fosterfördrivning kan dras en viktig slutsats beträffande samtyckets betydelse vid misshandel. Fosterfördrivning innebär misshandel av en kvinna och bör i allmänhet till sin art anses vara lindrigare än grov sådan. Av lagen framgår att fosterfördrivning med kvinnas samtycke bestraffas avsevärt lindrigare än samma gärning utförd mot hennes vilja. Skillnaden i straffbarhet mellan dessa båda fall måste bero därpå, att i det förra icke föreligger en kränkning av kvinnans kroppsliga integritet emedan handlingen utförts med hennes samtycke. Härav kan dragas den slutsatsen, att med den kränktes samtycke utförd lindrigare än grov och lindrig misshandel bli ostraffade. Detta resultat får stöd även därav, att båda dessa gärningar hänföras till målsägandebrotten. — Frånvaron av straffbarhet vid de kränkningar av den kroppsliga integriteten, som ske i samband med utövande av idrott (t. ex. vid boxning, brottning, fotbollsspel), kan icke förklaras enbart genom den kränktes samtycke till eventuell misshandel, enär enighet råder därom, att även grov misshandel i dessa fall är

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1944—1946. 783straffri. Här torde samhällets intresse av att idrott utövas för folkhälsans främjande utgöra förklaringsgrunden till strafflösheten. — Den kränktes samtycke avlägsnar icke straffbarheten vid utsättandet (SL 25:3), ej heller vid underlåtenhet att bringa hjälp åt person i verklig livsfara (SL 44:2). Däremot upphäver samtycket rättsstridigheten hos handlingar riktade mot individens frihet, ära och egendom, liksom även handlingar, vilka eljest innebure fridsbrott. Sedlighets- och äktenskapsbrott, falsk angivelse och mened förbli rättsstridiga oberoende av den kränkta individens samtycke. Yppande av hemlighet och kränkning av brevhemligheten med den kränktes samtycke kunna icke anses begreppmässigt möjliga, emedan samtycket fråntar det yppade faktum karaktären av hemlighet. Ingen individ kan ge sitt samtycke till förfalskande av offentlig urkund, men förfalskning av privata dokument med den kränktes samtycke kriminaliseras icke av lagen. Med patientens samtycke av läkare utförda ingrepp betraktas i allmänhet såsom straffria. Sådana ingrepp torde icke motsvara misshandelns kännetecken. Det kan sägas att patienten redan genom att låta sig intagas på sjukhus givit sitt samtycke till all vård därstädes. En hänvisning till samhällets intresse för folkhälsans bevarande torde även här vara på sin plats. — Till slut understryker författarinnan att samtyckets begrepp och dess verkningar borde uttryckligen anges i lag.
    På fångvårdens område har VEIKKO VIRTANEN för vinnande av filosofie doktorsgrad utgivit en avhandling om fångvården i Finland under perioden 1808—1831, »Suomen vankeinhoito I» (1944, 481 s.). Mot bakgrunden av de dåtida sedliga och sociala förhållandena i landet skildrar förf. tillståndet och strävandena på fångvårdens område och uppehåller sig särskilt vid kronofängelserna, Sveaborgs fästningsfängelse, spinnhusen i Åbo och Willmanstrand samt vid förvisningarna till Sibirien.
    Processrätt. »Valda juridiska uppsatser» av akademiekansler O. HJ. GRANFELT (1944, 197 s.) har tidigare omnämnts i SvJT, (1945 s. 642), varvid rubrikerna på de nio uppsatserna angivits. Den inledandeartikeln Ur Finlands civilprocessrätt har icke tidigare offentliggjorts. Granfelt skildrar i den utvecklingen av vår finländska civilprocessrätt och ger en sammanfattning av åtskilliga av de idéer, som han förfäktat i sin verksamhet som akademisk lärare. Här må också uppmärksamheten fästas vid uppsatsen om Riksdagen såsom högsta domstol i gångna tider, enär den såsom icke offentliggjord i någon juridisk publikation måhända är mindre känd i de skandinaviska länderna, ävensom vid nekrologen över friherre R. A. Wrede såsom vetenskapsman, vilken avslutas med en fullständig förteckning över Wredes i tryck utgivna skrifter.
    Stats- och förvaltningsrätt. Förutom festskriften till president Ståhlberg, som berördes här ovan och som innehåller talrika värdefulla uppsatser av offentligträttsligt innehåll, har också en annan fest- eller rättare minnesskrift utgivits, nämligen i anledning av att inrikesministeriet år 1944 begick sitt 75-års jubileum: »Siviilitoimitus

784 ERIK AF HÄLLSTRÖM.kunta-Sisäasiainministeriö 1869—1944» (1944, 336 s.). Ministeriets närmaste föregångare, Civilexpeditionen, tillkom 1869 och fick i samband med en del mindre organisatoriska reformer sitt nuvarande namn år 1918. Minnesskriften består av uppsatser skrivna av ministeriets tjänstemän, som skildra utvecklingen, dels i stora drag, dels inom verkets olika förvaltningsgrenar, såsom länsförvaltningen, medicinalväsendet, kommunalväsendet, brandväsendet, polisförvaltningen och gränsbevakningen.
    Professor VELI MERIKOSKI har författat en för den akademiska undervisningen avsedd översiktlig lärobok i förvaltningsrätt, »Suomen julkisoikeuden oppikirja» (I, 1944, 214 s.; II, 1946, 209 s.). I arbetet redogöres för såväl stats- som förvaltningsrättens viktigaste institut samt för lagstiftningen. Enär förf. närmast vänder sig till dem som vidtaga med studier i offentlig rätt, har han icke gjort hänvisningar till litteratur och praxis. Det oaktat ger arbetet mycken behållning också åt tjänstemän och åt medborgare, som söka upplysning om statsskicket och förvaltningsmaskineriet.
    I anseende till att den svenskspråkiga lageditionen i Finland för närvarande är föråldrad och utsåld, må skandinaviska juristers uppmärksamhet fästas vid den möjlighet att erhålla kännedom om vår aktuella skattelagstiftning, som erbjudes genom den på statsrådets tryckeri utgivna samlingen av »Lagar och förordningar angående stats- och kommunalbeskattning» (sista uppl. 1947, 112 s.).
    Folkrätt. Jurisdoktor TAUNO SUONTAUSTA har publicerat en akademisk avhandling över statens territoriella neutralitet, med särskilt beaktande av de neutralitetsbestämmelser rörande Finland, som ansluta sig till den av de nordiska länderna 27. 5. 1938 undertecknade deklarationen: »Valtion alueellisesta puolueettomuudesta» etc. (1944, 279 s. en på franska given resumé av innehållet om 31 s.). I inledningskapitlet ger förf. en överblick av neutralitetsrättens utveckling. Vid behandlingen av idéströmningar och skilda länders neutralitetslagstiftning under senaste tid redogör förf. för Förenta Staternas neutralitetslagstiftning och -politik, för ekonomisk neutralitet, förhållandet mellan statskontrollerad ekonomi och neutralitetsrätt, ideell neutralitet samt för begreppet icke-krigförande stat. Om det sistnämnda säger han, att vilken benämning man än begagnar i fråga om mellanstadiet mellan en neutral stat och en krigförande stat — »icke-krigförande», »supportingstate», »välvilligt neutral» — så nödgas man i varje händelse konstatera, att detta mellanstadium icke låter sig inrangeras i begreppssystemet för klassisk folkrätt, huru uttänjbart detta mellanstadium än må vara som politiskt redskap betraktat. I kapitel II behandlar förf. de likartade nordiska neutralitetsbestämmelserna av år 1938 samt deklarationen mellan de nordiska länderna 27. 5. 1938. Förf. anser, att i den händelse någon av signatärstaterna är inbegripen i krig, äger den i deklarationen påbjudna skyldigheten till meningsutbyte icke tillämpning, om det gäller att skrida till ändringar av bestämmelserna och att för designatärstater, som förblivit neutrala, föreligger möjlighet att oförhind-

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1944—1946. 785rade av deklarationen omfatta sådana neutralitetsbestämmelser, som av dem anses ändamålsenliga. Kap. III ägnar förf. åt neutralitetsrättens allmänna teori. Neutralitetsrättigheternas och -skyldigheternas antal är så stort och de äro av så mekanisk natur, att det icke är möjligt att härleda dem ur vissa allmänna principer. På grund härav bör man förhålla sig försiktigt också till s. k. neutralitetsgrundsatser. Förf. framhåller, att man i princip kan medge att därest en stat under väpnad konflikt mellan andra stater anser sina rättigheter ha blivit kränkta, denna stat kan, trots att ett krig i folkrättslig mening icke existerar, betrakta de stridande parterna som »krigförande» och intaga en neutralstats ställning med alla ur detta tillstånd härflytande rättspåföljder. Förf. uttalar sig vidare om neutralitetstillståndets begynnande och upphörande, neutralitetens förhållande till militär ockupation, ävensom förhållandet mellan mellanfolklig neutralitetsrätt och statens inre neutralitetsbestämmelser. I IV kapitlet, som handlar om militära relationer mellan en neutral stat och de krigförande på den neutrala statens område, utredes först vad som avses med begreppet neutralt område. Då författaren sedan behandlar neutralitetsfrågan i vissa avhängighetsförhållanden yttrar han bl. a., att den till buds stående kasuistiken i hög grad präglas av politiska realiteter och att sådana små stater, som leva i brännpunkten för internationell politik, alltid riskera att helt summariskt anklagas för att gå i någon eller några stormakters ledband och att, så länge kriget varar, behandlas i enlighet härmed. Efter att ha berört de speciella frågor, som äro förknippade med definitionen på ett neutralt område, övergår förf. till att utreda militära relationer mellan en neutral stat och de krigförande, behandlingen av de krigförandes krigsfartyg och andra fartyg avsedda för krigsbruk, anfallsdugliga luftfartygs avgång, uppsättandet och drivandet av apparater avsedda att tjäna som informationsmateriel, militära observationer, ävensom minering utförd av neutral stat. I sista kapitlet granskar förf. förhållandet mellan 1938 års neutralitetsbestämmelser och neutralitetsberedskap, skärskådar den kritik, som kommit neutralitetsbestämmelserna till del samt framlägger vissa synpunkter i fråga om neutralitetsbestämmelserna av år 1938, speciellt från den nordiska gemenskapens synvinkel. Förf. påpekar, att vissa anmärkningar kunna riktas mot dessa bestämmelser, särskilt med hänsyn till militär neutralitetsberedskap. Vad 1938 års bestämmelser vidkommer, som bygga på tanken om nordisk gemenskap, konstaterar förf., att de icke förplikta de nordiska länderna att inbördes stödja varandra för neutralitetens upprätthållande och att de sålunda icke i direkt rättsligt bindande bestämmelser ge uttryck åt en organiserad, kollektiv neutralitetsvilja, men att de dock innehålla vissa möjligheter till ett aktivt och solidariskt inbördes ställningstagande. I den omständigheten, att sådana möjligheter inrymts i bestämmelserna kan man, om man så vill, skönja åtminstone fröet till en neutralitetsreglering baserad på ett rättsligt förpliktande samarbete.

Erik af Hällström.

 

50—477004. Svensk Juristtidning 1947.