HERMANN MANNHEIM. Criminal justice and social reconstruction. London1 946. Kegan Paul, Trench, Trubner & Co. 290 s. Inb. 15 s. — International library of sociology and social reconstruction. Editor: KARL MANNHEIM.

 

    På straffsystemets område har under innevarande århundrade hos oss och utomlands ägt rum en utveckling som i betydande omfattning stöpt om den så att säga klassiska straffrätten. Dr Hermann Mannheim, en tysk vetenskapsman som fått en tillflykt i England såsom lecturer in criminology in the University of London, vill i den bok som föranlett dessa rader peka på att utvecklingen av samhällsförhållanden och tänkesätt är ägnad att föranleda en omprövning även av straffrättens speciella del från nya utgångspunkter. Han menar, att uppfattningen om de värden strafflagstiftningen har att skydda undergått förändringar som borde återspeglas i straffbestämmelserna. Vad han särskilt lägger vikt vid är sociala eller kollektivistiska synpunkter. Han granskar bestämmelserna om ett stort antal brott för att se om de motsvara vad från sådana synpunkter är önskvärt. Vissa av de frågor som han behandlar äro välkända om också icke slutligt lösta i vårt land, såsom frågorna om abort och euthanasi. På andra punkter leder hans framställning till spörsmål, som icke tilldragit sig mycken uppmärksamhet här i landet. Han påyrkar t. ex., att stränga straff för vållande till annans död skola kunna ådömas i sådana fall där någon medvetet för vinnings skull har utsatt offret för faran genom bristfälliga anordningar samt att gärning, varigenom ägaren själv förstör sak av större värde för det allmänna, skall kriminaliseras. Boken är intressant genom sin behandling av en mängd straffrättsliga frågor, f. ö. icke blott sådana som tillhöra straffrättens speciella del, samt framför allt genom sitt försök att ställa frågorna i samband med varandra och kulturutvecklingen.
    Ett annat arbete av författarens hand har recenserats i SvJT 1941 s. 865.

I. S.

 

    Civilrättsprofessur i Lund. Ende sökanden till den efter justitierådet Hjalmar Karlgren lediga professuren i civilrätt i Lund, docenten Fritjof Lejman, har av de sakkunniga förklarats kompetent till ämbetet.
    Prof. Benckert diskuterar i sitt utlåtande bl. a. vissa detaljer i sökandens arbete »Om begreppet nyttjanderätt till fast egendom» (1944, se SvJT 1946 s. 275):
    På tal om avgränsningen mellan servitut och nyttjanderätt gör förf. (s. 12) med något växlande uttryck gällande, att servitut endast kan innebära »en eller ett fåtal befogenheter», att det ej kan innebära »någon längre gående rättighet» samt att det föreligger en »gradskillnad» mellan servitut och nytt-

janderätt, som exempelvis visar sig däri, att servitut, som avser skogsprodukter, endast kan omfatta husbehovsvirke ej virke till avsalu. Som motivering anföres endast, att, om servitut, som ju kan vara permanent, kunde vara alltför omfattande, äganderätten till den besvärade fastigheten skulle nedsjunka till en rättighet blott till namnet. Läsaren måste fråga sig, hur förf. skulle bedöma exempelvis en upplåtelse av omfattande rätt till husbehovsvirke för annan fastighet, då denna rätt belastade en mindre skogsfastighet så hårt, att så gott som hela fastighetens avkastning togs i anspråk.
    S. 74 f berör förf. nyttjanderätter, som förvärvas genom expropriation. Vare sig nyttjanderätten uppstått genom expropriation från fastighetsägaren eller expropriationen endast inneburit förvärv av tidigare existerande nyttjanderätt, hävdar förf., att den lagstadgade maximitiden för nyttjanderätt saknar tillämplighet därpå, och att nyttjanderätten åtnjuter skydd mot tredje man oberoende av inteckning. För det fall, då expropriationen endast avser förvärv av tidigare existerande nyttjanderätt, borde väl emellertid den rätt, som erhållits genom expropriationen, sammanfalla med den rätt, som tillkommit tidigare nyttjanderättshavare. Vad åter angår nyttjanderätter, som nyskapats genom expropriation, motiverar förf. den mening att skydd mot tredje man bör inträda oberoende av inteckning därmed att det vore meningslöst, om en sådan rättighet skulle nödgas vika för tredje man, eftersom rättigheten sedermera kunde återupplivas genom ett nytt expropriationsförfarande riktat mot denne. Från tredje mans synpunkt vore detta väl emellertid ej meningslöst, då han ju i händelse av ett nytt expropriationsförfarande endast skulle behöva avstå sin rättighet mot full ersättning. Beträffande de genom expropriation nyskapade nyttjanderätterna synes förf. i detta sammanhang ha bort beakta stadgandet i expropriationsförordningen § 49 st. 3: »Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äge företräde framför all annan rätt till samma fastighet» (jämför HOLMBÄCK, Begränsade sakrätter till fast egendom, s. 47 anm. från föregående sida). I och för en jämförelse kan här hänvisas till förf:s egna uttalanden (s. 67) angående rättsfallet NJA 1909 s. 409.
    Den senare delen av sitt arbete (s. 75 ff) ägnar förf. åt de s. k. partiella nyttjanderätterna, varvid han särskilt uppmärksammar ALMÉNS uppfattning, att upplåtelser av mer kortvariga skogsavverkningsrätter liksom vissa andra kortvariga partiella nyttjanderätter skulle vara att betrakta som köp. Under det att Almén hävdar att dylika avhändelser, även om de anses innebära köp, kunna intecknas som nyttjanderätter, gör förf. (s. 128) gällande, att ett medgivande av inteckning för »en rättighet, som måste betecknas som äganderätt», vore svår att förlika med bestämmelserna i inteckningsförordningen § 39 och följande, som endast medge inteckning för nyttjanderätter, avkomsträtter etc. Att alla skogsavverkningsrätter liksom övriga hithörande rättigheter kunna intecknas som nyttjanderätt framgår ju emellerid av stadgandet i Nya Jordabalken 1 kap. 7 §, att vad här ovan eller eljest i lag finnes i allmänhet stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom skall jämväl tillämpas i fråga om rättighet, som fastighets ägare åt annan upplåter att å fastigheten avverka skog» etc. Detta stadgande avser ju bl. a. att fastslå, att ifrågavarande rättigheter, vare sig de betraktas som egentliga nyttjanderätter eller ej, kunna intecknas enligt reglerna för nyttjanderättsinteckning. Att man genom att medge sådan inteckning för alla ifrågavarande rättigheter skulle bryta udden av Alméns åsikt, enligt vilken de kortvariga hithörande avtalen — särskilt vad angår förhållandet mellan kontrahenterna — borde betraktas som köp, synes mig knappast hållbart. Däremot finner jag flera av de andra argument förf. anför mot Alméns uppfattning mycket beaktansvärda.

 

    Angående Lejmans provföreläsning över självvalt ämne, »Om skadestånd såsom 'biförpliktelse' vid kontrakt» (vilken ingår i »Festskrift ägnad Vilhelm Lundstedt», 1947) yttrar Benckert:

    Den teoretiska karaktären av det utvidgade skadeståndsansvar, som stundom inträder på grund av s. k. biförpliktelser vid kontrakt, är naturligt nog omstridd. Förf. synes emellertid ej ha tillfyllest motiverat sitt uttalande »att man i rättspraxis tillgripit vad som måste betecknas som fiktioner angående förefintliga utfästelser om skadeståndsansvar». Enligt lag och sedvanerätt anses ju olika kontraktstyper grunda en mångfald förpliktelser, vilka ej kunna anses äga verkligt stöd i någon utfästelse, ofta helt enkelt därför att det gäller en fråga, kontrahenterna påtagligen ej ägnat en tanke vid kontraktets ingående (jfr naturalia negotii). ALEXANDERSON, som väl är den moderne svenske författare, som starkast betonat de s. k. biförpliktelsernas betydelse för skadeståndsansvar, förutsätter ju tydligen ej heller, att dessa biförpliktelser måste äga sin grund i en utfästelse.

 

    Prof. Holmbäck ger i sitt utlåtande en sammanfattande karakteristik av sökanden såsom juridisk författare:

 

    Lejman har omfattande kunskaper på den svenska obligationsrättens område — det rättsområde, som enligt nu gällande ordning utgör den sökta professurens läroområde. Han äger betydande förmåga att diskutera och systematisera rättsfall. Här ligger kanske hans viktigaste intresse, även om det är tydligt att han både önskar och kan åstadkomma större arbeten av systematiskt innehåll. Vad man däremot helt saknar i hans speciminationär rättshistoriska studier. Skulle hans arbeten behandlat sakrättsliga problem eller den svenska familjerätten, skulle jag ansett detta som en brist, så historiskt betonad som i varje fall den fastighetsrättsliga svenska sakrätten ännu är. För förf:s forskningsområde, obligationsrätten, spelar emellertid rättshistorien blott en underordnad roll. Likaså har han aldrig i sin produktion sysslat med rättsfilosofiska problem. Överhuvud taget har han en utpräglat praktisk läggning. Skulle jag våga en prognos, kommer han att i framtiden syssla med författande av arbeten av samma typ som hans framställning av rättsförhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst (ett i manuskript föreliggande arbete) eller med sammanställningar av rättsfall och på dessa sammanställningar grundad kommentar.

 

    Den tredje sakkunnige, justitierådet Karlgren, uppehåller sig bl. a. vid Lejmans även av prof. Benckert uppmärksammade bestridande av ALMÉNS lära om gränsen mellan köp och upplåtelse av nyttjanderätt. Karlgren gör gällande, att Alméns uppfattning näppeligen blivit fullt rättvist refererad:

 

    Det heter sålunda å s. 128 (i arbetet »Om begreppet nyttjanderätt till fast egendom»), att om, som Almén menar, även kortvariga skogsavverkningsavtal, grödköp m. m. kunna bli föremål för inteckning, man på en väsentlig punkt bryter udden av hela åskådningen, att avtalen böra (i enlighet med Alméns åsikt) betecknas som köpavtal. Almén lärer emellertid vara att förstå så, att han, när han förfäktar avtalens köpnatur, därmed endast har deras obligationsrättsliga behandling för ögonen. I sakrättsligt hänseende är han fullt på det klara med att nyttjanderättsregler, t. ex. om rättsskydd mot tredje man genom inteckning, kunna vara tillämpliga. Almén har med andra ord i motsats till förf. den åsikten, att anledning saknas att låta etiketten köp eller avtal om nyttjanderätt vara utslagsgivande över hela linjen, d. v. s. både i obligationsrättsligt och sakrättsligt hänseende. Och det är icke visat, att detta är en ohållbar mening. — Det mest betydelsefulla i förevarande avsnitt av arbetet är utredningen om de konsekvenser uppfattningen av ifrågavarande avtal som köp resp. som upplåtelse av nyttjanderätt medför i vad angår förhållandet till tredje man (s. 117 ff). Frågor av ej ringa intresse beröras här. Emellertid synes förf. ha förutsatt som självklart, att därest avtalen betraktas som upplåtelse av nyttjanderätt, någon analog tilllämpning av lösöreköpsförordningens grundsatser eller jämförliga regler icke skulle vara tänkbar. Så uppenbart torde dock detta icke vara. Spörsmålet förtjänar en förutsättningslös utredning.

    Om sökandens provföreläsningar yttrar Karlgren, att de voro mycket lyckade. Föreläsningen över förelagt ämne — »Principen obehörig vinst i svensk lagstiftning» — var rent förträfflig. Med stor säkerhet och elegans hanterades det vanskliga ämnet. Även den andra föreläsningen, »Om skadestånd som 'biförpliktelse' vid kontrakt», utgjorde en god prestation.
    Lejman utnämndes d. 31 okt. 1947 av K. M:t till innehavare av professuren.

I. S.