NÅGRA KRITISKA ANMÄRKNINGAR OM DEN SVENSKA SKADESTÅNDSRÄTTEN.
AV
REVISIONSSEKRETERAREN IVAR STRAHL.
I vår äldsta rätt1 uppkom skadeståndsrätten ur de förlikningar, som träffades efter en kränkning. Det var på den tiden naturligt, att skadeståndet, en bot motsvarande såväl straff som skadestånd enligt nutida rätt, utgick mer eller mindre oberoende av huruvida den skadeståndsskyldige kunde anses ha skuld till det inträffade. Den skadelidande var icke benägen att avstå från bot för det hans motpart kunde anföra omständigheter till sin ursäkt.
Emellertid vann, om än långsamt, den uppfattningen insteg, att en förutsättning för att någon skulle förpliktas att ersätta en skada borde vara att han rått för att den inträffat. När lagkommittén i sitt år 1826 avgivna förslag till allmän civillag, för första gången i svensk lagstiftningshistoria, uppställde en allmän regel om skadeståndsskyldighet, byggde den därför på skuldprincipen, och i 1864 års strafflag fastslogs genom en allmän regel i 6: 1, vilken var avsedd att gälla även utanför det kriminella området, att skadestånd i allmänhet förutsatte uppsåt eller vållande hos den skadeståndsskyldige. Ungefär samtidigt uttalade den även i Norden inflytelserike en beståndande sanning, att det icke är skadan som förpliktar till skadestånd utan skulden.2 Det är tydligt, att tanken bakom utvecklingen var att det är rättvist att den som är skuld till en skada, men icke annan, får betala skadestånd. Det är också tydligt, att detta betraktelsesätt förutsätter att man med varandra jämför de två ifrågavarande personernas intressen och finner skadevållaren närmare att bära skadan än den skadelidande. Vad som fäller utslaget är, att den förre anses ha skuld till skadan.
Knappast syntes emellertid skuldtanken rotfästad i svensk skadeståndsrätt, förrän krafter voro i rörelse, som framdrevo en minskning av dess betydelse. Den moderna utvecklingen av kommunikationsmedel och industri förde med sig skaderisker, inför vilka skuldprincipen visade sig otillräcklig. Lagstiftaren blev tvungen att på det ena området efter det andra införa ett skadeståndsansvar utan villkor av vållande hos den ersättningsskyldige, ett s. k. strikt ansvar.
Att man i viss utsträckning övergav skuldprincipen innebar emellertid icke, att man övergav tanken att skadeståndsrätten har till uppgift att på ett rättvist sätt skilja mellan parterna. Det förhöll sig i huvudsak blott så, att man ansåg rättvisan fordra att skadestånd utgick även i vissa fall där den skadeståndsskyldige icke låtit något komma sig till last. I motiven till 1886 års järnvägsskadelag anfördes sålunda, att den avsevärda risk som järnvägspersonalen löper i sitt arbete medför att rättvisan kräver att järnvägens innehavare svarar för skada som drabbar driftspersonalen. Vidare anfördes, att rättvisa och billighet fordra att järnvägsinnehavaren bär den med järnvägstrafiken oundgängligen förbundna eldfaran. Under förarbetena till 1902 års lag om elektriska anläggningar uttalades, att med användande av elektrisk kraft ofta äro förenade sådana faror att lagstiftaren kunde finna sig berättigad att ålägga ersättningsansvar för ren våda. Vid tillkomsten av 1922 års lag om skada av luftfart sades det vara med billigheten bäst överensstämmande, att skada av det nya, ur vissa synpunkter oprövade och därför allmänt såsom extraordinärt betraktade transportmedlet flyg stannade å den förvars räkning transportmedlet brukades; om man övervägde å vilkendera av den skadelidande utomstående eller luftfartygetsägare en dylik skada borde stanna, syntes de otvivelaktigt starkare skälen tala för att den senare borde vara ansvarig för denna.
Det var dock ej allenast med sådana hänvisningar till rättvisans krav som de nya bestämmelserna motiverades. Även andra synpunkter åberopades stundom. När det gällde att motivera regeln i 1886 års järnvägsskadelag om skyldighet för järnvägsinnehavare att ersätta skada, som vållas av järnvägens förvaltning eller betjäning, anfördes, att det enda lämpliga och fullt verksamma medlet att förmå järnvägsinnehavaren att noga se sig för vid valet av driftspersonal vore att han gjordes ansvarig för dennas fel och försummelser i tjänsten. En motsvarande
preventionssynpunkt åberopades av den kommitté, som uppgjorde förslaget till 1906 års bilskadelag. Föredragande departementschefen anförde emellertid denna synpunkt mera som ett andrarangsmotiv och framhöll i första hand, att den föreslagna ansvarigheten stode i full överensstämmelse med en på olika områden av vår lagstiftning tillämpad grundsats att, när särskild fara vore förenad med drivandet av någon rörelse, utövaren därav borde vara skyldig att ersätta även av hans underordnade arbetspersonal därvid förorsakad skada. I motiven till 1916 års bilskadelag, varigenom bilägarens skadeståndsansvar utsträcktes bl. a. genom att sådant ansvar stadgades för skada till följd av bristfällighet hos bilen, betonades ånyo rättvisesynpunkten: biltrafik vore förenad med alldeles särskilda faror och det måste anses billigt att på den för vars räkning trafiken ägde rum lägga ansvaret för skadan i vidsträcktare omfattning än som följde av allmänna rättsgrundsatser om vållande såsom förutsättning för ersättningsskyldighet. Preventionssynpunkten undanträngdes ytterligare, när det i samband med den obligatoriska trafikförsäkringens genomförande gjordes till regel, att motorfordonets ägare är försäkrad mot sitt skadeståndsansvar. I motiven till 1943 årslag om tillsyn över hundar åberopades såväl preventions- som rättvisesynpunkten.
Till stöd för tanken att utsträcka ersättningsansvaret utanför området för eget vållande har också någon gång anförts, att den ersättningsskyldige kan försäkra sig mot ansvaret, så under förarbetena till 1916 års bilskadelag och 1922 års lag om skada av luftfart.
Även i rättspraxis har framträtt en tendens att utsträcka skadeståndsansvaret.1 Domstolarna ha tänjt skuldprincipen för att få den att omfatta fall, som enligt tidigare uppfattningssätt skulle stanna utanför. Kravet på aktsamhet sättes sålunda stundom, särskilt när det gäller mera riskfylld verksamhet, ganska högt. Ofta anses det också obehövligt att konstatera, att någon viss person gjort sig skyldig till culpa, och tillräckligt att fastställa, att en försummelse förelupit och att skadan orsakats genom denna. Ett särskilt konstgrepp kommer ibland till användning, när ett rättsförhållande eller någonting som liknar ett sådant föreskadans inträffande bestått mellan en företagare och den skade-
lidande. Det anses nämligen ej sällan höra till rättsförhållandets natur, att företagaren, även om han icke själv uraktlåtit normal aktsamhet, är ansvarig för skada som orsakas genom fel i anordningarna. Gentemot arbetare anses, enligt samma tankegång, företagaren ansvarig för skada, som drabbar denne genom olycksfall i arbetet orsakat genom vållande av förman eller av arbetare som anför trotts en för kamraterna särskilt riskabel arbetsuppgift. En typisk rättvisesynpunkt har lett till att företagare anses ansvarig för vållande av självständig driftsledning; det skulle nämligen, menar man, vara orättvist om han kunde undandraga sig en företagares ansvar genom att överlämna ledningen till annan. Som allmänt omdöme om utvecklingen i rättspraxis kan sägas, att rättvisan har varit domstolarnas ledstjärna. Redan därav att domstolarna ha till uppgift att i uppkomna tvister skilja mellan parterna följer, att domstolarna måste bliva benägna att bedöma skadeståndsfrågorna såsom avseende en rättvis avvägning mellan den skadelidande och hans motpart. Och av uttalanden av en inflytelserik ledamot av Högsta domstolen1 finner man, att en huvudfråga vid prövningen av skadeståndsmål varit: vem av parterna är närmast att bära skadan?
Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att den svenska skadeståndsrätten är genomsyrad av uppfattningen att dithörande reglers uppgift är att på ett rättvist sätt skilja mellan den skadade och någon som kan göras ansvarig för skadan. Om än uppfattningen om vad som är rättvist må ha påverkats av föreställningar om vad som är ändamålsenligt, t. ex. för att förebygga skador, har dock i lagmotiv och domstolsavgöranden den dominerande synpunkten varit att söka tillgodose vad vid varje tidpunkt ansetts vara rättvisans krav.
Har det lyckats, kan man då fråga, att skapa en skadeståndsrätt som är tillfredsställande från rättvisesynpunkt? Givetvis kunna uppfattningarna om vad som är rättvist variera. Att lämna något säkert grundat svar på frågan är icke möjligt. Här skall blott erinras om några punkter, på vilka det kan ifrågasättas huruvida skadeståndsreglerna leda till rättvisa resultat.
Trots utvidgningarna av skadeståndsansvaret är det alltjämt vanligt, att ådömande av skadeståndsskyldighet grundas på skuld. Med skuld menas här en viss, i reglerna om skadestånd
angiven förutsättning för skadeståndsskyldighet, nämligen dolus eller culpa sådana dessa begrepp utformats i rättspraxis. Att skuld i denna bemärkelse ligger den som orsakat en skada till last anses medföra, att han är närmare än den skadelidande att bära skadan. En viss spänning uppstår emellertid lätt mellan å ena sidan önskan att bereda den skadelidande gottgörelse och å andrar sidan hänsynen till skadevållaren, i det att det stundom måste ifrågasättas huruvida vad denne gjort verkligen är tillräckligt för att från rättvisesynpunkt motivera att han får ersätta skadan. En sådan undran ligger närmare till hands nu än vid tillkomsten av 1864 års strafflag. Dessförinnan voro absoluta straff vanliga. Det är först efter strafflagens tillkomst som man vant sig vid att den straffrättsliga påföljden skall noga differentieras ej blott efter gärningens art utan även efter skuldens storlek och f. ö. också efter andra omständigheter i det särskilda fallet. Det är även att märka, att det nu är ojämförligt vanligare än förr att människor ådraga sig skadeståndsskyldighet utan att ha förövat uppsåtligt brott och att jämväl antalet betydande skador starkt ökat.
I regel spelar det enligt svensk skadeståndsrätt icke någon roll om culpan är stor eller liten. Genom en tillfällig ouppmärksamhet kan sålunda en person ådraga sig skadeståndsskyldighet till mycket högt, ja ruinerande belopp. Det har hänt exempelvis att en lokomotivförare genom något ögonblicks bristande uppmärksamhet åsamkat sig en oerhörd skadeståndsskuld. Det förekommer också, att lägenhetsägare eller portvakter ådömas betydande skadeståndsbelopp, emedan de tillfälligtvis en dag ej sandat och därigenom vållat att någon förbipasserande halkat och skadat sig illa. Ibland stannar helt säkert domen på papperet och är då till löje och förargelse men knappast till annan olägenhet. I andra fall tages skadeståndet ut så långt det går, och följden kan bliva den skadeståndsskyldiges ruin, vilket onekligen är en hård påföljd av en oförsiktighet som icke är större än att vem som helst skulle ha kunnat göra sig skyldig till den. Det rättvisa i sådana domar är diskutabelt. Vid ett straffrättsligt bedömande skulle i liknande fall påföljden för oaktsamheten på ett helt annat sätt ha anpassats efter culpans art och den culpöses villkor. Det stötande i regeln om full ersättningsskyldighet i dylika fall har på vissa områden föranlett särbestämmelser, enligt vilka skadeståndet kan sättas lägre än till skadans belopp. Regler därom
finnas i sjömanslagen och sjölagen, lagen om kollektivavtal, lagen om förenings- och förhandlingsrätt, hembiträdeslagen, semesterlagen, aktiebolagslagen samt beträffande barns och själsligt abnormas skadeståndsansvar. Det är emellertid endast på få och speciella områden som en sådan uppmjukning av skadeståndsansvaret hittills skett.1
Spänningen mellan culpan och önskan att bereda ersättning kommer också till synes, när det är fråga om skadeståndsskyldighet för barn. Dessa kunna ju icke dömas till straff, och det skulle från culpasynpunkten vara naturligt, om de icke heller kunde dömas till skadestånd. Skuldprincipen har emellertid ej genomförts i sådan utsträckning, utan den gällande rätten har nöjt sig med den kompromisslösningen, att den unge skall vara pliktig att ersätta skadan om och i den mån det med hänsyn till hans sinnelag, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Detta innebär till en början, att domstolarna måste pröva huruvida barnet handlat med culpa; man kan ju nämligen icke gärna vara strängare mot barn än mot vuxna. I själva verket torde man vid culpabedömningen icke fordra, att barnet skall visa samma aktsamhet som en vuxen utan blott att det handlar så som man kan begära av ett normalt utvecklat barn i samma ålder. Om culpa av denna art, eller dolus, finnes föreligga, prövas vidare, huruvida med hänsyn till omständigheterna och bland dem vållandets beskaffenhet skadestånd bör utgå och i så fall med vilket belopp. För prövningen av barns skadeståndsskyldighet kommer således liksom för vuxnas frågan om vållandet att spela stor roll. I Danmark, där man har en regelom barns skadeståndsskyldighet som i allt väsentligt överensstämmer med den svenska men där domsmotiveringarna äro mera utförliga än våra, kan man få läsa domar, i vilka skadeståndsfrågan göres beroende av vad man kan begära av barnet med hänsyn till dess ålder. Man kan således få läsa överväganden,
huruvida en tre års pojke borde ha förstått bättre än att springa ut på cykelbanan vid landsvägen eller om en fyra års flicka borde ha begripit att hon ej borde kasta sten på en lekkamrat.1 För de flesta människor förefalla förmodligen dylika domsmotiveringar stötande. Och saken ter sig än mindre tilltalande, om man betänker att ett barn, för att det icke varit lika försiktigt som andra barn i samma ålder, kan bliva belastat med ett skadestånd som det icke har möjligheter att betala nu utan får försöka betala när det längre fram börjar förtjäna något. Att det ofta blir föräldrarna som få betala skadeståndet i barnets ställe är icke heller alltid tilltalande från rättvisesynpunkt.
Tendensen i rättspraxis att skärpa kravet på aktsamhet, särskilt när det är fråga om verksamhet av mera riskfylld art, är även ett utslag av spänningen mellan culpan och önskan att bereda restitution. Man vill tydligen ej gärna uppge föreställningen, att skadeståndsskyldighet skall grundas på culpa, men samtidigt önskar man bereda den skadade gottgörelse så snart något fel förelupit på hans motparts sida och även i fall där man egentligen icke kan förebrå någon viss person någonting. Motparten är, menar man, då närmare att bära skadan. Resultatet har nog i allmänhet goda skäl för sig, men det är fråga värt, om man icke genom en sådan objektivisering av culpan lämnar vad som är karakteristiskt för denna. Skall redan den omständigheten att en anordning icke är i enlighet med gällande föreskrifter eller vad som är brukligt eller borde vara brukligt i den ifrågavarande verksamheten medföra att oaktsamhet anses föreligga,2 har man avlägsnat sig rätt långt från den tanke som ligger till grund för den allmänna regeln om culpa såsom förutsättning för skadeståndsansvar, nämligen att var och en skall svara för den skada han kan anses rå för men icke för annan. Det kan ifrågasättas, om icke en domsmotivering, varigenom vållande säges ha förelupit fastän ingen brustit i den aktsamhet som enligt gängse
åskådningssätt kan fordras av honom, i stället för att stödja domslutet tvärtom låter det i allmänhetens ögon framstå såsom osäkert grundat. Där vållande är straffbelagt, såsom vid vållande till annans död eller till svårare kroppsskada, är det ock betänkligt att utsträcka vållandebegreppet. Att såsom ofta sker söka kringgå dessa svårigheter genom att icke i domen utsäga att någon viss person är vållande innebär en ofullständighet i motiveringen.
Icke heller det ansvar för underordnads vållande som i viss utsträckning finnes enligt svensk rätt går från rättvisesynpunkt fritt från erinran. När ett sådant ansvar först infördes i lagstiftningen genom 1886 års järnvägsskadelag, åberopades som förut omtalats till stöd härför icke rättvisan utan önskan att förmå företagaren att välja sin personal med omsorg. Vid införandet av senare liknande bestämmelser åberopade man hellre billigheten; man hade tydligen vant sig vid tanken att en företagare kunde göras ansvarig för annans vållande och fann det tryggare att motivera utvidgad tillämpning av sådant ansvar med rättvisesynpunkten. Det skall också erkännas, att det i viss utsträckning förefaller rättvist att en företagare icke skall kunna undandraga sig risken för skadestånd på grund av felgrepp genom att sätta annan i sitt ställe. Detta betraktelsesätt är emellertid knappast tillämpligt i alla de fall, i vilka den svenska rätten känner ett ansvar för underordnads vållande. Icke är det naturligt att anse de vid ett åkeri anställda chaufförerna såsom ställföreträdare för åkeriet. Det är, såsom framgår av det föregående, knappast denna synpunkt som gjort att man kunnat finna det rättvist att företagaren i sådant fall, men däremot icke om åkeriet bedrives med hästfordon, skall svara för underordnads vållande. Men vore icke rättvisan mera betjänt med att han svarade för vad den anställde gjorde oberoende av om denne är vållande?1 För en rättvis fördelning av skadebördan mellan företagaren och den skadelidande är det väl egentligen likgiltigt, huruvida någon tredje förfarit oaktsamt. Ja, det förefaller egendomligt, att företagarens ersättningsskyldighet knytes till annans handling. Naturligare förefaller, att han får svara för skada av driften om något fel förelupit eller t. o. m. utan denna begränsning. I luftskadelagen har ett så vidsträckt ansvar stadgats men som regel icke i järn-
vägsskadelagen och bilskadelagen. Att man så att säga stannat på halva vägen i sistnämnda båda lagar är svårt att motivera från rättvisesynpunkt men kan förklaras dels med önskan att icke längre än nödigt avlägsna sig från den traditionella skuldprincipen, dels med den hänsyn till preventionssynpunkten som enligt det föregående togs vid stadgandenas tillkomst. Ser man emellertid närmare på ansvarigheten enligt bilskadelagen, finner man, att eftersom bevisbördan är omkastad, det visst icke är någon förutsättning för bilägarens ansvar att föraren prövas ha varit vållande. Bilägare kan tydligen mycket väl bliva ansvarig blott för det han icke lyckats ådagalägga att föraren är fri från vållande. Är detta rättvist? Det är man väl knappast beredd att påstå. Men man tröstar sig med att bilägaren är försäkrad mot risken att bliva ersättningsskyldig. I form av premier kommer han emellertid ändock att bära bördan av skadefall som icke äro att tillskriva underordnads vållande.
Att domstolarna visa benägenhet att grunda skadeståndsskyldighet på ett rättsförhållande eller quasi-rättsförhållande som före skadans inträffande består mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige, är icke heller utan betänklighet från rättvisesynpunkt. I sådana fall anses understundom den skadeståndsskyldige ha garanterat den skadade ersättning därest skada skulle inträffa. Högsta domstolen tycks hellre säga, att med det ifrågavarande rättsförhållandet följer att den ena parten skall ersätta den andres skada. Skillnaden mellan betraktelsesätten synes obetydlig. Alla äro på det klara med att skadeståndsskyldighet i dessa fall ofta icke bygges på ett uttryckligt eller medvetet åtagande av den skadeståndsskyldige. I stället är det de rättstillämpande myndigheterna som finna det riktigt att sådant ansvar följer av det ifrågavarande rättsförhållandet. Att så kanske, utan att rättvisan anses kränkt, beror tydligen på att man anser att det stått den ansvarige öppet att icke inlåta sig i rättsförhållandet. Detta är emellertid ett ganska verklighetsfrämmande betraktelsesätt. Att, t. ex., anställa arbetare eller åtaga sig ett arbete kan vara nära nog nödvändigt för en företagare om han vill leva. Och tankegången förutsätter, att det från början står någorlunda klart att skadeståndsansvar i ifrågavarande hänseende kan komma i fråga, en förutsättning som visst icke alltid är uppfylld. Att märka är också, att själva resonemanget att skadeståndsansvar kan följa av ett rättsförhållandes natur icke ger
någon anvisning om när detta är fallet.1 Avgörandet kan ske efter vad som finnes rättvist vid ett vägande mot varandra av de båda kontrahenternas anspråk att slippa bära skadan men kan också påverkas av andra hänsyn såsom t. ex. önskan att genom åläggande av skadeståndsansvar förmå till aktsamhet och därmed förebygga skador. Hur svag grund den ifrågavarande tankegången stundom erbjuder för ett skadeståndsansvar framträder, om man tänker sig det fall som är i fråga ändrat därhän att något rättsförhållande icke består mellan parterna. Att skadestånd skulle utdömas i det förra fallet men icke i det senare förefaller ej sällan stötande.2 Med det sagda har icke avsetts att bestrida att den ifrågavarande tankegången ofta leder till godkännande av skadeståndsanspråk i fall, där detta resultat synes tilltalande. Meningen har blott varit att fästa uppmärksamheten på att tankegången måste användas med varsamhet om den skall kunna försvaras från rättvisesynpunkt.
Till en särskild komplikation leder tanken, att skadeståndsreglerna ha till uppgift att på ett rättvist sätt skilja mellan den skadelidande och en för skadan ansvarig, i det fall att den av skadan närmast drabbade omkommit genom den skadande händelsen. De efterlevande anses nämligen, även om de få sin ekonomi försämrad genom dödsfallet, icke äga anspråk på att behandlas så som skadelidande eljest behandlas. Emedan skadan ej omedelbart drabbat dem, erhålla de enligt allmänna regler om skadestånd ersättning blott i den mån de ha rätt därtill såsom delägare i boet efter den avlidne och således icke för den förlust de kunna lida genom att den avlidne var deras försörjare. För skada i detta hänseende ha de rätt till ersättning endast efter en särregel, som emellertid begränsar skadeståndsrätten till fall där de efterlevande enligt stadgande i lag ägt rätt till underhåll av den döde och genom hans bortgång eljest komme att sakna erforderligt underhåll, och vidare innehåller, att skade-
stånd blott utgår i den mån det med avseende å såväl den ansvariges tillgångar som andra omständigheter prövas skäligt.
Denna mot de efterlevande tämligen avvisande ståndpunktv ar främmande för vår äldre rätt, enligt vilken skadestånd i form av bot eller andel däri tillföll de efterlevande. I samma mån som botsystemet inskränktes, bortföll de etterlevandes möjlighet att erhålla gottgörelse genom andel i böter. När botsystemet helt avskaffades, ansåg man sig icke kunna lämna de efterlevande utan varje gottgörelse. Med hänsyn till rättvisan och billigheten förordade lagkommittén i sitt år 1832 avgivna förslag till straffbalk, i vilket botsystemet var övergivet, en bestämmelse om rätt för dödad persons make och barn som genom den dödades från fälle komme att sakna nödigt underhåll att erhållas kadestånd motsvarande vad för maken eller barnen skäligen tarvades.1 En sådan bestämmelse, upptagande såsom ytterligare förutsättning att skadeståndet med hänsyn till den brottsliges tillgångar och andra omständigheter prövades skäligt, inflöt sedermera i 1861 års förordning angående mord, dråp och annan misshandel Den övertogs av 1864 års strafflag och har därefter jämkats till de etterlevandes förmån. Utmärkande för regeln är alltjämt, att skadestånd gives efter behovsprövning, f. ö. en njugg och av begränsande föreskrifter kringgärdad sådan. Men varför skola dessa skadeståndsberättigade vara sämre ställda än andra? Har man väl underkänt ståndpunkten att skadefallet är ett mellanhavande mellan den ansvarige och den döde, är det svårt att inse det rättvisa i att på detta sätt stanna på halva vägen.2
Det är till sist också anledning att något stanna inför frågan om värdet i och för sig av den tanke som enligt det föregående dominerar den svenska skadeståndsrätten, nämligen att dennas uppgift är att på ett rättvist sätt skilja mellan parterna. När dessas intressen vägas mot varandra, blir det avgörande ofta att svaranden anses ha skuld till skadan, d. v. s. att han finnes ha orsakat den med dolus eller culpa. Är emellertid detta verkligen eno mständighet som gör det motiverat att skadestånd utdömes? Inom modern straffrättsvetenskap har man övergivit tanken, att straffet skulle kunna motiveras såsom en rättvis påföljd av att
den brottslige genom sin gärning ådragit sig skuld. Skulle den omständigheten att på det skadeståndsrättsliga området är fråga om ersättning för en liden skada medföra att skuldomdömet där kunde läggas till grund för ådömande av en påföljd? Det låter visserligen säga sig, att när det gäller skadestånd spörsmålet blott gäller vem skadan slutligen skall drabba, den skadelidande eller den vars skadeståndsskyldighet är i fråga. Men man kommer likväl icke förbi frågan, huruvida ett skuldomdöme är en tillräcklig grund för att samhället skall övervältra skadan från den skadelidande till den andre.
Den som ger ett jakande svar under hänvisning till att detta synes honom rättvist torde icke kunna vederläggas. Han stöder sig nämligen på en värdering, och sådana kunna icke bevisas vara oriktiga. Detsamma gäller, när andra omständigheter än skuld åberopas för att visa att åläggande av skadeståndsskyldighet under de eller de förutsättningarna är rättvist och därför motiverat. På skadeståndsrättens område liksom på andra torde det kunna vara en tillräcklig grund för en rättsregel att människorna vilja ha det ifrågavarande livsförhållandet reglerat på visst sätt. Det kan icke vara obefogat att önska, att samhällslivet organiseras på sådant sätt att människorna äro nöjda med organisationen.
De värderingar, som komma till uttryck i rättviseomdömena, torde f. ö. ofta stödjas av överväganden från en något annan synpunkt. När en skadeståndsregel säges överensstämma med rättvisan, är det på avgörandena i de särskilda fallen man tänker. Men det är naturligt, om man vid överväganden de lege ferenda beaktar att de fall, i vilka regeln kommer till tillämpning, ligga i framtiden och att människorna kunna i viss mån inrätta sitt handlande efter regeln. Så betraktad kan en regel, att skadestånd skall utgå vid vållande, te sig önskvärd för dem som räkna med att man kan undvika att bliva vållande till skada. Och en regel exempelvis om ersättningsansvar för skada av hund kan med detta sätt att se vinna anhängare bland dem som tycka, att den som skaffar sig hund gott kan få taga den därmed förenade skaderisken på köpet.
Av det sagda följer dock icke, att skadeståndsinstitutet bör utformas med endast det målet för ögonen att varje uppkommande fall skall avgöras på ett sätt som tillfredsställer känslan för rättvisa. Märk, att uppfattningen om vad som är rättvist påverkas
av lagstiftningen: man vänjer sig. Om rättviseuppfattningen åtminstone i viss mån följer lagstiftningen, bör tydligen icke denna endast sträva efter att följa rättvisan. Tvärtom förefaller det angeläget, att det i samhällslivet så betydelsefulla skadeståndsinstitutet utformas så att det blir ett ändamålsenligt led i samhällets anordningar för att främja medborgarnas behovstillfredsställelse över huvud.1 Detta stämmer väl med många uttalanden i den skadeståndsrättsliga litteraturen hos oss och i våra nordiska grannländer, om än författarna måhända ej alltid insett den fulla räckvidden eller konsekvenserna av sina uttalanden. Ett studium av litteraturen visar, att rättvisesynpunkten där hålles i bakgrunden2 och att författarna i stället bemöda sig om att ange vilken nytta skadeståndsrätten gör i olika avseenden. I det följande skall något undersökas, huruvida den svenska skadeståndsrätten verkligen gör den nytta man påstår.
Vid studium av den nordiska skadeståndsrättsliga litteraturen finner man, att författarna i början av sin framställning pläga ange vad de fatta som skadeståndsrättens grund eller, vilket för modernt sätt att se torde vara detsamma, dess syfte. Märkligt nog fästa de därvid föga avseende vid de föreställningar som gjort sig gällande vid de skilda skadeståndsreglernas tillkomst. Resonemangen te sig mera som rättspolitiska överväganden.3
Det är framför allt tre synpunkter som i den nordiska litteraturen pläga anföras såsom grund för skadeståndsrätten. Man kan beteckna dem såsom socialpolitiska till skillnad från rättvisesynpunkten.
Det hävdas sålunda, att skadeståndsrätten åsyftar att bereda trygghet, nämligen på det sättet att samhällsmedlemmarna kunna
utgå från att inträffande skador i viss utsträckning bliva ersatta.1 Stundom säges, att en uppgift för skadeståndsrätten är att bereda restitution. Detta kan dock knappast i och för sig vara ett syfte med reglerna. Att skadestånd utgår innebär ju restitution, och det gäller att motivera att restitution sker.2 När detta uppfattas såsom önskvärt med hänsyn till deras intressen vilka äro utsatta för risk att lida skada, är det tydligen trygghetssynpunkten man har i tankarna.
Hur fyller skadeståndsrätten uppgiften att bereda trygghet? Svaret måste bliva: illa.
Först och främst är att märka, att det i allmänhet icke finnes någon säkerhet för att den skadeståndsberättigade verkligen får ut något av sitt skadestånd. Den stora massan av medborgare är i sådana ekonomiska omständigheter, att de icke förmå betala något skadestånd av betydenhet, och de exekutiva reglerna, vilka ej medge införsel för skadestånd, äro i allt fall sådana, att det beträffande ett mycket stort antal av samhällsmedlemmarna icke lönar sig att göra sak mot dem för utfående av skadestånd. Lagstiftningen har själv erkänt den brist, som vidlåder skadeståndsskyddet i detta hänseende, genom att beträffande ett slags skada, nämligen sådan som avses i bilskadelagen, införa obligatorisk ansvarsförsäkring för att den skadelidande skall vara säker på att utfå skadeståndet. 1943 års riksdag har hemställt om utredning, huruvida och på vad sätt en motsvarande obligatorisk ansvarsförsäkring för hundägare skulle kunna införas, och 1945 års riksdag har anhållit om utredning av frågan i vad mån flera försäkringsgrenar böra göras obligatoriska.
Även frånsett nämnda allvarliga brist äro skadeståndsreglerna illa ägnade att bereda trygghet åt dem som äro utsatta för risk att lida skada. Huruvida en skadelidande kan påräkna skadestånd beror nämligen ej blott på om skada uppstått utan även
på sättet för skadans uppkomst.1 Men vad kommer det den skadelidande vid på vad sätt skadan uppkommit? För honom är ett skadestånd lika angeläget i det ena fallet som i det andra. Hur egendomliga te sig icke från denna synpunkt de gällande reglerna beträffande skada av kommunikationsmedel! Skada, som av en flygmaskin tillfogas annan än besättningen och passagerarna, ger rätt till ersättning blott orsakssammanhanget är klarlagt. Är det åter en bil som orsakat skadan, utgår ersättning vid presumerat vållande hos föraren eller presumerad bristfällighet hos bilen. För att den som påkörts av tåg skall få ersättning av ägaren fordras, att det styrkts att tågpersonalen varit vållande. Den som påkörts av en vanlig cykel slutligen, äger icke rätt till ersättning av ägaren, såvida ej denne själv fört cykeln och överbevisas om vållande. Från trygghetssynpunkt äro dessa olikheter icke motiverade. Ja, själva huvudregeln för skadestånd, att uppsåt eller vållande kräves, blir från nu anlagda synpunkt omotiverad, ty den skadelidandes behov av ersättning är lika stort i vilket fall som helst.
Den trygghet skadeståndsreglerna skulle avse att ge är tydligen ganska ringa, beroende på att skadestånd icke kan påräknas annat än i vissa skadefall. För att vara trygg måste den som hotas av skada taga försäkring. Men gör han det, erhåller han i vissa fall — om försäkringen är s. k. summaförsäkring — när skadan inträffar, mera än han själv funnit motiverat från trygghetssynpunkt, nämligen både skadeståndet och försäkringsbeloppet. Försäkringen visar sig ha varit onödig.
Om sålunda skadeståndsrätten illa fyller uppgiften att bereda trygghet åt dem som hotas av skada, innefattar den å andra sidan en betydande risk för dem som kunna ådraga sig skadeståndsskyldighet. Ingen kan undgå att allt emellanåt begå en oförsiktighet, och är otur framme kan oförsiktigheten medföra skadeståndsskyldighet till betydande belopp. Hur lätt kan, för att taga ett exempel, icke ett ögonblicks bristande uppmärksamhet vid cykelåkning medföra en kollision, varigenom någon får men för livet och erhåller ett däremot svarande, för skadevållaren ytterst betungande skadeståndsanspråk. Det är för en person i medelgod ekonomisk ställning, som brukar åka cykel, därför knappast försvarligt, med hänsyn till hans egna intressen, att icke taga ansvarsförsäkring. Att man, om man vill handla som en bonus
pater familias, skall behöva taga försäkring för att icke ruineras av sina lagliga skyldigheter, är knappast ett gott betyg åt en rättslig reglering som uppges ha till ändamål att åstadkomma trygghet. Men värre är, att så många, som ådraga sig kraftiga skadeståndsskulder, icke ha ansvarsförsäkrat sig.
En annan synpunkt, som brukar anföras till stöd för skadeståndsreglerna, är att dessa fylla en preventiv funktion.1
Det skall icke förnekas, att skadeståndsrätten har en viss förmåga att avhålla från beteenden som medföra skada. Men det är att märka, att den icke närmare utformats med detta mål för ögonen. Det är icke handlingen utan effekten som är skadeståndets mått. Följden blir, att skadestånd ibland utgår med högre belopp, ibland med lägre, än som skulle ha varit fallet om det hade utdömts med hänsyn blott till den preventiva synpunkten. Den som äger litet eller intet behöver f. ö. icke frukta att nödgas betala skadestånd. Det bör också uppmärksammas, att skadestånd utgår blott om skada verkligen inträffar. Sangvinikern, som är böjd att underskatta risken för att skada skall inträffa, är också benägen att underskatta risken att bliva ådömd skadestånd. Även för den som icke har denna läggning spela ofta straffbestämmelser och administrativ kontroll större roll än skadeståndsreglerna. Yrkesinspektionen har nog betytt mera för tillkomsten av säkerhetsanordningar vid fabrikerna än risken för fabriksägaren att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Själva lagstiftaren måtte icke hysa någon större tilltro till skadeståndets preventiva funktion. I fråga om en av de farligaste verksamhetsgrenar som finns och där preventionen därför synes vara en särskilt viktig uppgift, nämligen bilismen, ha sålunda införts regler, vilka medföra att bilägarna genom försäkring befria sig, och till stor del även förarna. från ansvar för de särskilda skadefallen.
En tredje uppgift, som kan uppställas för skadeståndsinstitutet, ehuru den icke så ofta som de båda föregående plägar framhållas i rättsvetenskapliga framställningar, är att överflytta bördan av inträffande skador från den de drabbat till någon som på grund av ekonomiska överväganden synes mera ägnad att bära skadan. Denna ekonomiska synpunkt utföres ibland så, att det säges vara
en fördel om bördan av inträffande skador samlas på jämförelsevis få.1 Skadorna bliva därigenom mera beräkneliga och få i viss utsträckning karaktären av en jämn kostnad; att genom försäkring förvandla dem till en sådan anses även gå lättare. Man antager också, att företag, som få bära sådan kostnad, i stor omfattning skola lyckas övervältra den på sin kundkrets, varigenom bördan av skadorna fördelas så att den blir mindre betungande.2
Synpunkten utbygges stundom med ett nationalekonomiskt övervägande. Det är från nationalekonomisk synpunkt önskvärt, menar man, att varje företag bär sina kostnader. Annars kan det hända, att ett företag ger vinst och för den skull drives ehuru företaget vid ett riktigt bedömande i själva verket skulle visa sig förlustbringande och därför borde nedläggas eller icke komma till stånd. Men de skador ett företag orsakar böra enligt tankegången anses såsom omkostnader; endast därigenom blir det ekonomiska resultatet av företaget rättvisande.3 Resonemanget är visserligen icke tvingande. Det är ingalunda självklart, att varje verksamhet bör bära alla de nackdelar som den för med sig. En sådan princip vore ogenomförbar. Vad dödsfall beträffar är det tydligt, att den ekonomiska risken därför icke kan helt och hållet övervältras på dem som åstadkomma orsaker till dödsfall. Samhällslivet är nu en gång sådant, att det inrymmer risker för samhällsmedlemmarnas liv. Vilja de gardera sig mot de ekonomiska följderna därav, böra de taga livförsäkring eller ock föreslå samhället att anordna en motsvarande social understödsform. Vad angår annan värdeförstöring kan i allt fall icke sådan som äger rum genom fri konkurrens generellt åläggas skadans upphovsman. Trots alla invändningar kvarstår dock, att det, i synnerhet när en verksamhetsgren startas men även i andra fall, kan vara en naturlig och befogad önskan att denna skall bära de skador den orsakar. Bakom det ofta hörda talet, att särskilt farlig verksamhet bör medföra utsträckt skadeståndsansvar, ligger ej sällan denna tanke. Ingenting hindrar, att man intager den ståndpunkten att ett villkor för att viss verksamhet skall få bedrivas skall vara att den utger ersättning för de skador den orsakar såsom en omkostnad jämte andra.
Det bör observeras, att synpunkten leder till att alla av en ifrågavarande verksamhet orsakade skador skola ersättas av företaget och icke endast sådana som orsakats genom vållande av företagaren eller anställd. Där det strikta skadeståndsansvaret är begränsat till ett ansvar för underordnads vållande, såsom fallet i viss utsträckning är enligt järnvägsskadelagen och bilskadelagen och även enligt praxis där denna utvidgat skadeståndsansvaret, har man icke gjort allvar av tanken, att den ifrågavarande verksamheten skall bära de skador den orsakar. Även bilskadelagens regel att bilägaren skall utge ersättning för skada som orsakats genom bristfällighet hos bilen innebär en begränsning som är främmande för tankegången.
Det bör också framhållas, att tanken att samla bördan av inträffande skador alls icke genomförts på det område där det tyckes ligga närmast till hands att tillämpa tanken, nämligen beträffande skada av statsverksamheten. Ingenting förefaller naturligare från den synpunkt som nu är i fråga än att skada av statsorganens verksamhet ersättes av staten och därigenom slås ut på medborgarna i gemen skattevägen. Men i fråga om att godkänna ersättningsanspråk mot staten är den svenska rätten i stället mycket återhållsam.
Denna översikt synes ge vid handen, att de socialpolitiska synpunkter, som i teorin bruka anföras såsom grund för skadeståndsrätten, i själva verket äro illa tillgodosedda genom denna. Det består en påfallande motsättning mellan teorin och dess föremål, mellan skadeståndsläran och skadeståndsrätten.
Här skall icke göras något försök att mer än redan antydningsvis skett bedöma värdet av de olika synpunkter som anförts för att motivera skadeståndsreglerna. Det skall endast tillfogas några reflexioner för att understryka, att om man vill göra allvar av de anförda socialpolitiska synpunkterna, måste skadeståndsrätten förändras. En sådan reform kan knappast ske annorledes än genom lagstiftning. Rättsskipningen är av naturliga skäl inriktad på att skilja mellan parterna i de föreliggande målen. Det är redan därför icke att vänta, att rättspraxis skulle kunna skapa en skadeståndsrätt bestämd av socialpolitiska synpunkter. Den från uppfattningen om värdet av en kontinuerlig utveckling av rätts-
reglerna genom praxis måste vika, om man vill genomföra dessa synpunkter.
För att åskådliggöra vilka problem som inställa sig om man försöker forma skadeståndsrätten efter de angivna socialpolitiska synpunkterna skall här något uppmärksammas en grupp av skador som i praktiken är mycket betydelsefull, nämligen skador på person inklusive fall i vilka döden följt. Beträffande dessa skador gör sig behovet av trygghet särskilt gällande, men detsamma gäller också behovet av trygghet mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Skadeståndet kan nämligen i dessa fall lätt uppgå till högst betydande belopp.
Meningen med det följande är icke att framställa ett förslag till skadeståndsregler beträffande personskada. Skall ett sådant formas efter socialpolitiska riktlinjer, måste det grundas på ekonomiska och organisatoriska överväganden, vilka överstigit författarens förmåga. Framför allt saknas siffermaterial. Här skall endast såsom utgångspunkt för en diskussion göras en hastig skiss, huru man kunde tänka sig skadeståndsrätten utformad på detta område om man vill låta sig bestämmas av de socialpolitiska synpunkterna. Skissen göres radikal för att egga till eftertanke och diskussion.
Det gäller att finna ett system, enligt vilket skadestånd utgår under sådana förutsättningar och med sådant belopp att den skadade eller vid dödsfall hans efterlevande erhålla en ersättning som åtminstone tryggar deras livsuppehälle, att risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet är verksam från preventionssynpunkt samt att bördan av inträffande skador i önskvärd mån förvandlas till omkostnader för dem som anses böra bära dessa kostnader. Är det möjligt? Ja kanske, men sannolikt endast om man uppger skadeståndsrättens inställning att allenast reglera förhållandet mellan två mot varandra stående parter, en skadeståndsberättigad och en skadeståndsskyldig. Ett smidigare system måste väljas. Den skadelidande bör kunna erhålla ersättning oberoende av om han kan utfå den av någon som vållat skadan eller eljest anses ansvarig för denna. Den skadeståndsskyldige bör betala ersättning men icke nödvändigtvis med det belopp vartill skadan uppgår. I den mån skadeståndet icke förslår till täckande av vad den skadeståndsberättigade bör erhålla, bör bidrag lämnas av andra som det för ett ekonomiskt betraktelsesätt ter sig
motiverat att belasta med en del av skadan. En sådan, kanske vid första ögonkastet förbryllande, fördelning av skadan synes möjlig att genomföra genom anlitande av försäkringsväsendet.1 Den skadelidande skulle då få sin ersättning i form av ett försäkringsbelopp. Den skadeståndsskyldige åter hade att betala vad han bör gälda på grund av skadan till försäkringsinrättningen. Och de kostnader för försäkringen, som icke täckas på detta sätt, skulle uttagas genom bidrag från annat håll.
Detta ter sig mindre främmande, om man betänker att den svenska rätten redan känner anordningar som i viss mån likna en på detta sätt utformad skadeståndsrätt.
En sådan anordning är försäkringen för olycksfall i arbete enligt 1916 års lag. Anställd eller hans efterlevande erhåller enligt denna lag dels ersättning för vårdkostnaderna, dels en efter viss taxa utgående ersättning för mistad inkomst. Kostnaderna för försäkringen bestridas genom avgifter från arbetsgivarna och i någon mån genom regresskrav som försäkringsinrättningen äger göra gällande mot skadeståndsskyldig, dock ej mot arbetsgivaren såframt denne icke uppsåtligen orsakat skadan. På detta sätt har man sökt skapa trygghet åt de anställda för livsuppehället, och samtidigt har den tanken spelat in att bördan av inträffande skador bör bäras av de företag i vilka olycksfall inträffa. Genom differentiering av premierna söker man fördela bördan mellan företagen, så att varje företag får svara för sina risker och eggas att minska dessa. Det är mycket måttliga ersättningsbelopp som ansetts tillräckliga för att bereda trygghet åt de av olycksfallsförsäkringslagen omfattade anställda. Dessa kunna emellertid därutöver erhålla skadestånd, om någon skadeståndsregel är tilllämplig och de kunna visa att den verkliga skadan är större än ersättningen från försäkringsinrättningen.
Beträffande bilismen har genomförts en anordning, som, ehuru till sin konstruktion avvikande från olycksfallsförsäkringen, från nu ifrågavarande synpunkter företer vissa likheter med denna. För att bereda de skadade säkerhet för att utfå sina skadeståndsfordringar äro i princip alla bilägare förpliktade att vara ansvarsförsäkrade. Den skadade har rätt att utfå skadeståndet av försäkringsbolaget. Detta åter äger under vissa, snäva, förutsätt-
ningar göra gällande skadeståndsanspråket mot den skadeståndsskyldige. Anordningen bekostas till någon ringa del genom inflytande skadeståndsbelopp men i övrigt genom premier som betalas av bilägarna. Jämförd med olycksfallsförsäkringen företer trafikförsäkringen den olikheten, att den skadade får ersättning endast om skadeståndsrätt tillkommer honom enligt bilskadelagen eller allmänna regler och vidare att ersättningsbeloppen utmätas ej efter viss taxa utan efter beloppet av skadan uppskattad enligt vanliga skadeståndsregler, dock med viss maximering i det att högsta belopp för ersättning från försäkringsbolaget fastställts dels för varje olyckstillfälle, dels för varje skadad eller dödad person.
Det kan ifrågasättas, om icke nämnda försäkringsanordningar i vissa hänseenden äro alltför begränsade för att vara fullt tillfredsställande från social synpunkt. Vad först olycksfallsförsäkringen beträffar synes man kunna ifrågasätta, om dess begränsning till skada å anställd är motiverad. Att ett rättsförhållande består mellan arbetstagaren och arbetsgivaren är, såsom förut framhållits, ingen säker grund att bygga ersättningsskyldighet på. Det kan göras gällande, att större fog finnes för tanken att företag av viss storlek eller beskaffenhet böra få vidkännas de ekonomiska följderna av de risker de framkalla. Men i så fall bör olycksfallsförsäkringen ge rätt till ersättning åt envar som blir skadad genom driften, ej blott åt anställd.1 Trafikförsäkringen har denna vidare omfattning, men det kan från social synpunkt anmärkas på dess begränsning till att avse allenast skador som grunda skadeståndsrätt. Vore det icke bättre, att ersättning enligt trafikförsäkringen liksom enligt olycksfallsförsäkringen utginge för all skada och således även för skada genom rena olyckshändelser? Av kostnadsskäl finge ersättningen vara begränsad men hellre genom fastställande av viss taxa såsom enligt olycksfallsförsäkringslagen än genom en maximering sådan som den nuvarande. Genom denna kan den tillfälligheten, att flera personer skadats vid samma olycka, medföra, att de måste vidkännas minskning av sina ersättningar. Vidare medför maximeringen till visst högsta belopp per person, att en reduktion ifrågakommer
främst för dem som blivit allvarligt skadade och därför behöva hög ersättning.1
Efter ändringar av det slag som nu antytts skulle de båda försäkringarna bliva av samma typ, och de skulle omfatta en mycket stor del av de personskador som uppstå i samhället. Olycksfallsförsäkring skulle sålunda komma att omfatta exempelvis all personskada av järnvägsdrift. Ytterligare utvidgningar kunde tänkas genom införande av försäkringsplikt för ägare av andra kommunikationsmedel, t. ex. cyklar, och för exempelvis hundägare. Utanför fölle emellertid alltjämt personskador vilka icke kunna åläggas ett sådant kollektiv att ersätta.
Tanken går då till socialförsäkring av mera allmän omfattning. I själva verket håller den svenska socialförsäkringen på att nå en sådan utveckling, att i princip alla medborgare bliva försäkrade mot personskada oberoende av orsaken till skadan. Folkpensioneringen avser att åt alla bereda trygghet för ett, låt vara blygsamt, livsuppehälle ej blott på ålderns dagar utan även dessförinnan om invaliditet inträder. Också efterlevandeförsäkring ingår efter den år 1946 beslutade reformen i någon mån i folkpensioneringen, och det finns anledning att antaga att efterlevandeförsäkringen i sinom tid kommer att utbyggas. Därtill kommer, att senare samma år beslut fattats om införande av obligatorisk sjukförsäkring, som skall bereda ersättning ej blott vid vanliga sjukdomar utan även vid sådana olycksfall, för vilka ersättning ej utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen, och åsyftar att garantera åtminstone skydd mot umbäranden och nöd. Ersättningarna enligt försäkringen äro ganska låga, ofta lägre än motsvarande ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Något avgörande hinder mot att ersättningarna från sjukkassorna vid olycksfall höjas till olycksfallsförsäkringslagens nivå torde emellertid icke finnas. Ej heller bör det möta alltför stora svårigheter att ordna så, att vid skador genom olycksfall ersättning i mån av behov utgår ända till dess folkpension kan erhållas. Det synesligga inom möjligheternas gräns att i princip alla medborgare bliva försäkrade mot de ekonomiska följderna av olycksfall, oav-
sett orsaken därtill, efter en standard som i huvudsak motsvararden nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringens.
Det skulle föra för långt att här närmare ingå på socialförsäkringens konstruktion. Det fortsatta resonemanget bygger helt djärvt på att det på något sätt, måhända genom särskilda anordningar beträffande personskada, skall vara möjligt att genom socialförsäkring ge ersättning vid alla sådana skador efter en från trygghetssynpunkt någorlunda tillfredsställande måttstock. Om denna förutsättning blir uppfylld, inställer sig, såsom redan antytts, frågan huruvida tillräckliga skäl finnas att i vissa fall tillerkänna den skadelidande ersättning därutöver, nämligen i form av skadestånd från någon som anses ansvarig för skadan.1
Att skadeståndsskyldighet reduceras eller bortfaller på grund av att den skadelidande är försäkrad innebär ingen nyhet för svensk rätt. Så sker redan i viss mån enligt 25 § försäkringsavtalslagen samt även enligt de förut berörda bestämmelserna i 1916 års lag om olycksfallsförsäkring. Enligt sistnämnda bestämmelser äger den skadade icke göra gällande skadeståndsanspråk i annan mån än detta överstiger ersättningen från försäkringsinrättningen. Denna åter är i regel betagen rätt att för vad den utgivit vända sig mot arbetsgivaren, även om denne enligt skadeståndsrättsliga regler skulle vara ansvarig för skadan. Han anses böra åtnjuta denna förmån, emedan han betalat premier för försäkringen.
Här ifrågasättes emellertid att gå längre, nämligen till att helt beröva av personskada träffad rätten att vända sig mot en skadeståndsskyldig. Därmed vinnes, att medborgarna skonas från den risk de nu löpa att drabbas av betungande skadeståndsanspråk på grund av sådan skada. För de skadelidande medför förlusten av skadeståndsrätt, att de i alla fall hänvisas uteslutande till socialförsäkringen. Om denna är tillräcklig för att bereda medborgarna trygghet mot de ekonomiska följderna av personskada i sådana fall där ingen skadeståndsskyldig finnes, bör den kunna anses tillräcklig även i de fall där det kunde vara fråga om skadeståndsrätt. Det kan, för att taga ett exempel, ifrågasättas om det är tillfyllest motiverat att en anställd, som råkar ut för olycksfall i arbete, skall erhålla högre ersättning, nämligen ut
över försäkringsbeloppet ett skadestånd av arbetsgivaren, om olyckan vållats av en förman i stället för en vanlig arbetskamrat. Anses ersättningen från socialförsäkringen icke ensam tillräcklig för dem som enligt nu gällande regler därutöver kunna erhålla skadestånd, är den otillräcklig också för de övriga, och det måste vara ett önskemål att höja försäkringsförmånerna över hela linjen. Från behovssynpunkt torde det icke vara motiverat att göra skillnad mellan de båda grupperna av fall. Det torde för de flesta vara bättre att för alla olycksfall äga säkerhet för ersättning efter en blygsam men dock från trygghetssynpunkt någorlunda tillfredsställande måttstock än att väl för vissa fall kunna påräkna en tämligen riklig ersättning men för övriga fall en otillfredsställande sådan. Den som anser socialförsäkringens förmåner för små står det fritt att på egen hand teckna försäkring till erhållande av vad han därutöver anser erforderligt. Att rätten till skadestånd bortfaller torde f. ö. i mindre omfattning än man skulle tro innebära någon förlust. Det förtjänar erinras, att skadestånd vid många olycksfall helt säkert icke kan uttagas ochatt det garanterade skadeståndet enligt trafikförsäkringen är maximerat; en 25-års man kan sålunda f. n. icke från trafikförsäkringen erhålla högre livränta än 2,860 kr. om året.
Vad härefter angår finansieringen av ersättningarna för personskada enligt socialförsäkringen är att framhålla, att den till stor del synes kunna ske genom bidrag från verksamhetsgrenar som anses böra bära de ekonomiska följderna av de personskador de orsaka. Arbetsgivares avgiftsplikt bör således till väsentlig del bibehållas men icke såsom en skyldighet att betala premier för försäkring av anställda mot olycksfall i arbete utan som en skyldighet att bidraga till socialförsäkringens utgifter för olycksfall orsakade av företaget. Den bör därför inskränkas till att gälla företag av sådan art eller storlek att därmed är förknippad mera avsevärd risk för olycksfall men å andra sidan gälla oavsett huruvida anställda finnas. Den bör vidare i princip avse icke olycksfall i arbete utan endast olycksfall till följd av företagets drift men av sådana olycksfall icke allenast dem som drabba anställda. En tillämpning av dessa principer torde leda till bidragsplikt i stor utsträckning för innehavare av kommunikationsmedel, särskilt naturligtvis bilar men kanske exempelvis även cyklar. Också hundägare kunde måhända åläggas bidragsplikt. Bidragen böra differentieras efter skaderiskernas storlek, och det
är önskvärt att differentieringen sträckes så långt att därigenom skapas motiv för motarbetande av riskerna.1
En icke obetydlig inkomstpost skulle vidare utgöras av skadestånd. Såsom redan nämnts när grundlinjerna för systemet inledningsvis skisserades, skulle nämligen skadeståndsrätt i viss utsträckning tillkomma försäkringsinrättningen. Vid uppställandet av regler för sådant skadestånd behöver man emellertid icke, såsom när det gäller skadestånd till den skadelidande, sträva efter att tillgodose behovet av restitution. I stället böra reglerna utformas för att tjäna ett rent preventivt syfte. Skadeståndets uppgift kommer därför att icke mycket skilja sig från bötesstraffets, och det kan ifrågasättas om beteckningen skadestånd längre blir träffande. För enkelhetens skull bibehålles dock beteckningen i det följande.
För att skadestånd av denna art skall utgå torde i regel uppsåt eller vållande böra krävas. Att därvid utsträcka området för vållande genom att skärpa aktsamhetskravet skulle icke vara motiverat. Till undvikande av rättegångar om bagatellskador, borde skadeståndsskyldighet på grund av vållande måhända begränsas till fall där vållandet är straffbart. Något behov av att såsom enligt bilskadelagen göra en person ansvarig för en momentan oförsiktighet vartill annan gör sig skyldig skulle knappast finnas. I viss utsträckning torde emellertid erfordras ett an-
svar för anordningar oberoende av om vållande kan läggas någon till last. Särskilt gäller detta beträffande företag med mera invecklad organisation, i vilka det kan vara svårt att utreda vem som rår för viss brist i anordningarna. Det är av vikt, att företaget ändock drabbas av en ekonomisk nackdel på grund av att anordningarna icke varit som de borde. Ett sådant utsträckt skadeståndsansvar är säkerligen i realiteten icke främmande för nuvarande praxis, men det klädes gärna i en form som antyder att grunden för skadeståndsskyldigheten är vållande hos någon. Det förefaller vara mera sakenligt, att själva den bristfälliga anordningen göres skadeståndsgrundande. Brister, som icke rimligen kunnat avhjälpas, böra emellertid icke medföra skadeståndsskyldighet.
Skadeståndet torde till sitt belopp kunna frigöras från det nuvarande beroendet av skadans storlek. Det kan i stället bestämmas så, att det står i rimligt förhållande till arten och graden av vållandet eller felet och till den skadeståndsskyldiges ekonomi. Möjligen är det lämpligt, att skadeståndet aldrig sättes högre än skadan, men icke ens en sådan anknytning till skadan är nödvändig. Vid bestämmandet av beloppet torde böra göras skillnad mellan momentana handlingar och mera stadigvarande anordningar. Ett ögonblicks ouppmärksamhet torde icke såsom nu böra ställas i samma klass som anordnandet eller bibehållandet av ett riskfyllt tillstånd. I det förra fallet är det från preventionssynpunkt i allmänhet tillräckligt med ett ganska ringa belopp. I det senare fallet åter är det av värde, att avsevärda belopp kunna utdömas. Ty i dessa fall, där det gäller att förmå företagarna att vidtaga skadeförebyggande anordningar, att kontrollera och förbättra, d. v. s. att lägga ned kostnader för att minska skaderisken, kan det vara av vikt att de eggas därtill genom risken att i annat fall ådraga sig skadeståndsskyldighet till betydande belopp.
Socialförsäkringens inkomster genom bidrag av företagare och andra och genom skadestånd skulle närmast vara avsedda att bestrida kostnader som belöpa på ersättningarna för personskador. Dessutom tillföres socialförsäkringen emellertid inkomst genom avgifter från de försäkrade och bidrag av det allmänna. Det lämnas här öppet, huruvida den omständigheten att socialförsäkringen åtnjuter särskilda inkomster avsedda för personskador bör inverka på beloppet av ersättningarna för sådana skador.
Att genomföra det här skisserade systemet även beträffande
sakskada möter säkerligen stora svårigheter. Vissa mindre sakskador, såsom skada å kläder vid olycksfall, torde kunna regleras i samband med personskadan. För andra sakskador finge man väl bibehålla en egentlig skadeståndsrätt. Att på detta sätt göra skillnad mellan personskada och sakskada synes emellertid icke onaturligt. Kravet på trygghet mot skada gör sig särskilt starkt gällande vid personskadorna men avser där i främsta rummet trygghet för livsuppehället. Att den skadelidande skall bibehållas vid sin inkomststandard förefaller icke lika viktigt. Det kan t. o. m. anses i viss mån stötande, att nu liv och lem såsom andra ägodelar värderas helt olika alltefter det ekonomiska utbyte de giva. Beträffande sakskador är det mera naturligt, att ersättningen mätes efter sakens ekonomiska värde. Ett behov att minska risken att genom oaktsamhet ådraga sig alltför betungande skadeståndsskyldighet gör sig emellertid gällande även beträffande sakskada. Det förtjänar övervägas, om man icke kunde tänka sig jämkning av ersättningen för sådan skada med hänsyn till arten eller graden av skuld eller den skadeståndsskyldiges ekonomi. Ägare av mera värdefulla objekt sådana som hus och bilar finge hänvisas till att hålla dem försäkrade. I synnerhet synes det vara på sin plats, att anställd, som sättes att handha ett dyrbart föremål, icke blir ersättningsskyldig för hela värdet om han genom en ringa oaktsamhet råkar orsaka att det förstöres.
Dessa frågor skola emellertid icke närmare dryftas i denna artikel. Vad här sagts om personskador må vara tillräckligt för att belysa arten av de frågor, inför vilka man ställes om man på allvar sätter sig före att skapa en social skadeståndsrätt.