Från dagens diskussion. Det senaste årsskiftets dominerande händelse inom svenskt rättsväsen var nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Den som betraktade det hela utifrån märkte visserligen föga av den genomgripande förändringen. Den kom så småningom. En ceremoni av symbolisk innebörd ägde rum den första söckendagen av det nya året då justitieministern på sitt ämbetsrum, i närvaro av en samling prominenta jurister och (andra) medarbetare i reformen till Natanael Gärde överräckte Illis quorum av 18:e storleken med kedja. Samma dag började riksåklagaren sin verksamhet. Några dagar senare hade nämnden sin premiär vid Stockholms rådhusrätt. Och sedan kom det slag i slag. För hovrätternas del dröjde det något innan reformen kom till synes i mål som skulle handläggas i den nya ordningen. Alla hovrätterna ha emellertid haft svåra organisatoriska problem att övervinna, främst sammanhängande med personalbristen. Svea hovrätt har måst vidkännas en stark åderlåtning därigenom att hovrätten måst väsentligen svara för uppehållandet av tingsdomarbefattningarna i Norrland utanför sin egen lagsaga. Hos samtliga hovrätter har den ringa tillströmningen av aspiranter vållat bekymmer.
De nya hovrätterna i Göteborg och Sundsvall ha haft — och ha fortfarande — sina särskilda svårigheter som sammanhänga med att deras lokaler ej blivit färdiga i tid. Någon officiell invigning av hovrätterna— utöver den som markerats av hovrättspredikan och första ordinarieplenum den 14 januari — har därför inte ägt rum. Det är att hoppas att hovrättsbyggnaderna även till inredningen skola fram på våren vara så färdiga att de kunna högtidligen invigas. Det skulle vara mycket beklagligt om man skulle bryta den tradition som kräver att en ny hovrätts tillblivelse celebreras i mycket högtidliga former. Esaias Tegnér skaldade till Skånska hovrättens invigning. Är ämnet månne inte fortfarande av sådan poetisk valör att en värdig efterföljare till honom kan förmås att stränga sin lyra till de stundande invigningarna?
Reformens ikraftträdande har som känt är ingalunda varit hälsat med entusiasm från alla läger. Hos många som ställde sig avvisande till det nya var det uppenbarligen fråga om en horror incogniti. Till den yppade olusten bidrog givetvis också att så mycket av förberedelsearbetet blev färdigt i sista stund och att det i vissa detaljer inte var färdigt ens till årsskiftet. Omdömena om förberedelsetidens utnyttjande från statsmakternas sida har skiftat. Berlingske Tidendes ledare 2/1 1948 handlade om den svenska processreformen. Med all sannolikhet var den skriven av overretssagfører HENRIK SACHS — redaktör för den avdel
ning Lov og Ret som BT under en följd av år hade — vilken under sin vistelse här under ockupationstiden nära följde reformarbetet. Hanskriver:
Mere end fem Aar er hengaaet fra Lovens Vedtagelse til dens Ikrafttræden. Denne Ventetid er blevet anvendt til en særdeles grundig Forberedelse af Lovens Gennemførelse i Praksis. Man var klar over, at den nye Procesmaade vilde stille store Krav baade til Domstolene og til Advokaterne; Justitsmyndighederne har derfor tillagt det megen Vægt og sat et stort Arbejde ind paa Instruktionen af baade dem, der skal beklæde Retten, og dem, der skal procedere i dens Skranke; disse Bestræbelser er blevet mødt med Forstaaelse hos de paagældende Jurister og deres faglige Organisationer. Blandt andet har Interessen vist sig i de talrige og kærkomne Studiebesøg, som de danske Domstole i stigende Omfang i de sidste Aar har modtaget af svenske Dommere og Advokater, der har ønsket at gøre sig bekendt med, hvorledes den mundtlige Rettergang former sig i Praksis.
I Sverige vil Overgangen næppe føles helt saa stærkt, som den i sin Tid virkede i Danmark. Inden for den svenske Strafferetspleje har mundtlig Rettergang ogsaa hidtil været praktiseret, inden for Civilprocessen har man allerede for tre Aar siden kunnet etablere en Overgangstid med delvis Anvendelse af den nye Lovs Bestemmelser, og sidst, men ikke mindst, er Lægdommersystemet ikke noget Nyt for det svenske Retsliv, men en gammel og gennemgaaende højt skattet Faktor inden for dette.
I den mån uttalanden gjorts inrikes ha de genomgående varit kritiska. En av stadsfiskalerna i Göteborg yttrade i en intervju i Göteborgs-Posten i dec. 1947 att reformen varit skandalöst illa förberedd. Nu var det särskilda förhållanden som kom honom att måla i starka färger. Det tillkommer minst av alla mig att skifta väder och vind i denna fråga, men jag vill ändå ifrågasätta om inte omdömet var en smula hårt.
Vad var det som inte var färdigt till årsskiftet? För åklagarnas del var det främst blanketterna. Blanketter till stämningsansökningar och olika kallelser m. m. hade gått till tryckning i synbarligen god tid. De blevo emellertid inte färdiga förrän drygt två veckor in på det nya året. Förundersökningskungörelsen och de administrativa bestämmelserna om strafföreläggande hunno komma ut i SFS under det gamla året, men distriktsåklagarna hade dem inte i händerna förrän på nyåret. Blanketterna till strafföreläggande distribuerades samtidigt med nyss nämnda stämningsansökningar. De nya åklagarinstruktionerna kommo först ungefär fjorton dagar efter årsskiftet. Ur arbetssynpunkt ha dessa förseningar kanske inte gjort så mycket, men de borde naturligtvis ändå inte ha fått förekomma.
Stundom har man som sagt gjort det värre än det varit. 10/1 såg man en notis om att man dagen innan på ett ting i Dalarna inte haft några åklagarmål »eftersom åklagaren inte fått några blanketter». De mål som skulle handläggas 9/1 borde emellertid ha instämts redan på det gamla året — undantag hade naturligtvis kunnat tänkas — och skulle alltså helt gått efter gamla ordningen. Måhända hade åklagaren inte läst Rp?
Underrätterna hade sitt författningsmaterial och sina blanketter i bättre läge. Sist kommo ändringarna i domsagostadgan. Formulären till hovrätternas resolutioner och fullföljdshänvisningar blevo däremot
tryckta först under februari. För hovrätterna tillkommo så de förut nämnda organisatoriska svårigheterna.
Varför blev det då inte färdigt i tid? Det vore inte rätt att helt skylla på »omständigheterna». Det väsentliga skälet är väl att arbetet visade sig vara både mera omfattande och besvärligare än någon kunnat förutse. Om arbetarna vidhålla, att de — åtminstone i slutskedet — gjort så mycket de förmått, återfaller det hela alltså i sista hand på deras förmåga.
En extra svårighet — och en alldeles onödig sådan — tillkom för rådhusrätterna i de två största städerna genom lönekonflikternadär. För Stockholms del har läget varit särskilt elakartat. Redan en löneminskning är i dessa tider en allvarlig sak, alldeles oavsett de alltmera hotande rekryteringssvårigheterna. Man har åberopat att de kommunala domarlönerna legat över de statliga. Än sen? Vilken annan arbetsgivare har i dessa tider vågat åberopa som skäl för lönesänkning att det finns andra löntagargrupper som ha det sämre? Meningen skulle alltså vara att de kommunala domarna skulle stå på en lägre lönenivå, relativt sett, än övriga kommunala befattningshavare! Konflikten får en särskilt elak bismak av att lönesänkningen ser ut som en mot åtgärd från stadens sida mot Kungl. Maj:ts vägran att ge Stockholm den undantagsställningen i förhållande till alla andra magistratsstäder att staden skulle genom en kommunal nämnd få tillsätta alla assessorsbefattningar och alla lägre juristtjänster. När staden inte fick sin vilja igenom, skulle alltså påföljderna drabba tredje man, nämligen personalen. Och det är ju att märka och minnas, att tvisten i utnämningsfrågan mellan staden och magistraten inte löstes så att det var magistraten som vann. På den måhända viktigaste punkten — utnämningen av assessorerna — förlorade inte bara staden utan också magistraten, som där gått in för status quo, nämligen att utnämningsrätten skulle tillkomma magistraten.
En av de förberedelseåtgärder som allmänt gillats synes ha varit utgivandet av Processnämndens »Handbok», d. v. s. nämndens bok »Underrättsförfarandet enligt nya RB». Nu föreligger en mycket välvillig anmälan därav i Tidsskrift for rettsvitenskp av SOLEM. Denne har några tänkvärda uttalanden i frågan om skriftlig eller muntlig förberedelse som förtjäna att återges:
»Som etter den norske ordning kan saksforberedelsen foregå skriftlig ved veksling av inlegg eller muntlig ved avhøring av partene. Den svenske lov forutsetter at forberedelsen som regel skal være muntlig — den skriftlige forberedelse er ment å være unntaket. Den norske lov stiller begge former likt. Men utviklingen i Norge er gått den veien at den skriftlige forberedelse helt har overtaket. Dette er en utvikling som jeg finner meget beklagelig. Jeg har selv i et ganske stort sorenskriveri brukt den muntlige forberedelse i den utstrekning det var anledning til det og har derved vunnet forståelse av dens mange fordeler.
Den muntlige saksforberedelse krever ganske visst i første omgang noe mer arbeid av dommeren, da det jo unektelig er forbundet med
mindre arbeid å fastsette en frist for å gi tilsvar enn å holde et rettsmøte med partene. Men det er et spørsmål om en likevel ikke tjener på det, når en kommer til hovedforhandlingen.
I mange saker er det slik at det kan være helt avgjørende å få partene sammen snarest mulig. De har ofte tenkt å ta opp søksmålgrunner og innsigelser som er verdiløse og bare spiller tid. Under den muntlige forhandling kan dommeren få tydelig presisert hva de benekter og hva de innrømmer. På den måten kan unødig bevisføring spares. I det hele vil den muntlige forberedelse når den er ledet på en fornuftig måte i høy grad bidra til den ettertraktede konsentrasjon av hovedforhandlingen. Dette gjelder naturligvis først og fremst i de sakene hvor en eller begge parter er uten sakførerhjelp, men selv om der er sakførere till stede er den muntlige forberedelse av betydning. En av de største fordeler ved den muntlige forhandling er jo at den gir mulighet for en bedre kontakt mellem dommeren og partene med deres prosessfullmektiger, og denne mulighet bør utnyttes ikke bare under hovedforhandlingen, men også ved å ta den muntlige saksforberedelse til hjelp.
Med grunn kan en spørre hvorfor den muntlige saksforberedelse er så lite brukt i Norge. Svaret må vel bli at dommerne fra først av var redd for at den ville kreve for megen tid og arbeid og derfor ikke har forstått det hjelpemiddel den i virkeligheten er. Jeg vil håpe for Sveriges skyld at det der vil lykkes å redde den igjennom den første vanskelige overgangstid.»
Det är kanske säkrast att erinra om att det norska »anledning» svarar mot det svenska »tillfälle».
En fråga som inför processreformen flera gånger diskuterats är den om den nya ordningens inverkan på parternas processkostnader. Blir det billigare eller dyrare att processa? Den senaste diskussionen drogs upp genom en ledare i Expressen 25/1, som målade framtiden i mycket mörka färger och ville göra gällande att kostnaderna skulle stegras så avsevärt att de för många skulle stänga »vägen till rättvisa». Justitierådet GÄRDE replikerade i samma tidning 29/1 Professor EKELÖF berörde samma spörsmål i Dagens Nyheter följande dag.
»Att den nya processen skulle bli billigare än den gamla har ingen räknat med, och i själva verket torde den bli åtskilligt dyrare. På något sätt måste man betala de fördelar som vunnits genom processreformen. Håller vi oss till en början till civilmålen, kommer man i långt högre grad än förut att kräva parternas personliga inställelse, något som självfallet medför ökade kostnader. Och i jämförelse med vad som tidigare varit fallet kommer parterna ofta att se sig tvungna att införskaffa mer bevisning till huvudförhandlingen, en är man ej i samma utsträckning som hittills kan få uppskov för att komplettera densamma.
Särskilt stor blir emellertid kostnadsökningen i högre rätt. Hittills har processen där varit mycket billig, enär den enbart bestått i en skriftväxling mellan parterna. Nu skall det emellertid även i hovrätten bli muntlig förhandling, till vilken advokaterna skall inställa sig med sina klienter. Detta drar avsevärda kostnader, särskilt då det är långt från hemorten till hovrättsstaden.
Nu skall det gärna medges att olägenheterna av att processerna blir dyrare är mycket olika i olika slags mål. Processar tvenne bolag om några hundra tusen kronor, spelar det föga roll om rättegången kostar en tusenlapp mer eller mindre. Man annorlunda förhåller det sig om tvisten rör ett par tusen kronor. Antag att innehavaren av en liten bilreparationsverkstad sålt en begagnad traktor till en lantbrukare»
som arrenderar en jordbruksfastighet, samt att denne vägrar betala det överenskomna priset, enär traktorn är så bristfällig. Säljaren vänder sig till en advokat, som säger att han nog skulle ha goda chanser att vinna en process, men att detta dock ingalunda är säkert. Vinner säljaren målet, dömes lantbrukaren visserligen att betala ej blott den överenskomna köpeskillingen, utan även den förres rättegångskostnader, men saknar han förmåga härtill, får säljaren stå för dem själv. Och skulle säljaren i stället förlora målet, får han ej blott stå för sina egna kostnader, utan även betala lantbrukaren vad denne lagt ut i processen. Dessa förhållanden bör säljaren tänka på innan han stämmer, ty åtminstone om målet går upp i hovrätten kan det mycket väl hända att parternas sammanlagda kostnader överstiger det omtvistade beloppet.
Sådana situationer har naturligtvis inträffat även under den gamla ordningen, men det är klart att de blir vanligare då processkostnaderna är högre. Det tycks också vara en bland advokater vanlig uppfattning att processreformen måste leda till att tvister angående mindre värden i långt högre grad än tidigare får göras upp genom förlikning.»
EKELÖF menar att den bästa lösningen är att utvidga rätten till fri rättegång genom en liberalare praxis. Att tillgodose den obemedlade partens behov av rättshjälp genom att ålägga domaren att vara särskilt aktiv i målet till hans bistånd vore mindre tillfredsställande.
GÄRDE hade ett inlägg i anledning av Ekelöfs uttalande, därvid han yttrade bl. a.
»Vad angår de egentliga bagatellmålen anser jag den nya ordningen medföra förbättrade möjligheter till ett snabbt och billigt avgörande av dessa mål. Särskilt vill jag i detta sammanhng erinra om att dom i enklare mål kan meddelas redan i samband med förberedelsen och att i samband med ansökan om betalningsföreläggande en förlikningsförhandling kan anordnas mellan parterna.
Beträffande de verkligt tvistiga målen är det givetvis oundgängligt att en rättegång i ordinär väg kommer till stånd. Processen måste i sådana fall fortlöpa, i samma ordning, oberoende av någondera partens ekonomiska ställning. Jag har alltid varit bestämd motståndare till tanken att för mindre bemedlade anordna någon 'billigare' process, vid vilken vissa säkerhetskrav skulle släppas. Rättvisan kan icke ges annan gestaltning i dessa fall än i andra mål. Att överrättsförfarandet medför ökade kostnader kan ju icke bestridas. Vad underrättsförfarandet angår ställer sig enligt min mening saken annorlunda.
Enligt min bestämda erfarenhet har det i just dessa fall ofta varit så att rättegången i hög grad fördyrats genom upprepade uppskov, ofta föranledd av att parterna använt mindre kvalificerade ombud. Att detta förhållande menligt påverkat utgången av målet ligger i öppen dag. På denna punkt anser jag alltjämt att det nya förfarandet — särskilt genom dess rationalisering och uppdelning i förberedelse och huvudförhandling — skapar bättre förutsättningar även ur kostnadssynpunkt.
Professor Ekelöf har i sin artikel berört frågan om rättshjälp från domarens sida åt parter, som själva för sin talan eller vilka biträds av mindre kvalificerade ombud. Att domarens allmänna skyldighet att verka för att processmaterialet blir tillförlitligt och uttömmande gör sig särskilt starkt gällande i sådana fall, förefaller självklart. Å andra sidan får man ej överskatta domarens verksamhet i detta hänseende. Ofta äger han icke närmare kännedom om de förhållanden som sammanhänga med tvisten, och hans möjligheter att påverka utredningen är i regel mycket små. Med domarens ställning är, såsom professor Ekelöf också framhållit, oförenligt att han engagerar sig i tvisten på sådant sätt att han övertar partens egen processföring. Han framstår då själv som partisk och kan ej rätt fullgöra sin uppgift som domare.
Jag delar också professor Ekelöfs uppfattning att de problem som i detta sammanhang föreligger är förtjänta av den största uppmärksamhet. För ett demokratiskt rättssamhälle är det ett fundamentalt och oavvisligt krav att den enskilde medborgarens rättssäkerhet icke får bero av hans mer eller mindre goda ekonomiska ställning.»
Bland dem som också uttalat sig i diskussionen är häradshövdingen ERIK THOMASSON i Lycksele, som sett på problemet ur speciella lappmarkssynpunkter.
»Det har alltid varit dyrt att processa i Västerbottens lappmarker, och det måste så vara där parten kanske har 25—40 mil till advokaten, där advokaten har upp till 25 mils resa till tingsstället, där ett vittnesinställelse kan ta tre dagar o. s. v. Det är här ganska vanligt att rättegångskostnaderna för vardera parten överstiger värdet på det omtvistade. — — —
I ett hänseende har den nya ordningen blivit billigare här, nämligen beträffande delgivningskostnaderna. Kostnaden för en delgivning har tidigare mycket lätt kunnat bli kanske 30 kr., men nu har ju statsmakten övertagit denna utgift mot högre stämpelavgifter. I småmål — betalningsförelägganden, inkassomål m. fl. — har denna ändring sin betydelse.»
Talrika rapporter ha givit vid handen att rådhusrätternas jurister lagt sig vinn om att nämnden redan från början skulle göra en god insats även i rådhusrätternas rättskipning. Man har samlat de nyvalda nämndemännen till instruktionsföredrag och små kurser, därunder man gått igenom dels de viktigaste processuella bestämmelserna, i den mån nämnden kunnat antas få kontakt med dem, dels de straffrättsliga reaktionsformerna och annan straffrättslig materia. Flera rådhusrättsjurister, vilka fungerat som ordförande på nämndavdelning, ha intygat att nämnden gått till sitt värv med stort intresse och allvar.
Rådhusrättsnämndernas uppgift berörs av presidenten SCHLYTER i en artikel i häfte 4/1948 av Veckojournalen, där det bl. a. sägs:
I organisatoriskt hänseende kommer rådhusrätterna att förete en märklig nyhet. Tidningarna har nyligen omtalat, hurusom bara i Stockholm valts 450 nämndemän. I ett mycket stort antal brottmål — ej de mera bagatellartade — skall nämligen rådhusrätt hädanefter se ut som en häradsrätt, i det den skall bestå av en ensam jurist som ordförande samt sju à nio folkvalda lekmän som nämnd, kvinnor och män. Denna nya ordning har stött många stadsdomare av en äldre generation till ytterlighet för huvudet. De har betraktat rättsskipningen i brottmål som en tjänstemannauppgift, framför allt förutsättande kunnighet i lagparagrafer. Vår tid ser saken annorlunda. Hur samhället bör reagera mot brottslingar, särskilt mot unga lagöverträdare, är en fråga mera om människobehandling än om lagtolkning. Människokännedom, psykologisk blick, erfarenhet av olika socialvårdsformer, ett av juridisk lärdom oförvillat sunt förnuft, utgör ovärderliga tillgångar i ett domarkollegium vid sidan om lagkunskapen. Från häradsrätterna har vi århundradens erfarenhet av, att juridiken varit tillräckligt representerad av häradshövdingen och hans kansli. Rådhusrätterna skall utan tvivel snart nog över lag kunna prestera lika goda brottmålsordförande som häradsrätterna, med vilja och förmåga att samarbeta med lekmannanämnden. På de flesta håll är förutsättningarna säkerligen redan för handen för ett lyckligt utfall av den viktiga nyordningen.
Bengt Lassen.