Den sociala indikationen i nordisk abortlagstiftning. I de nordiska ländernas strafflagar är fosterfördrivningsbrottet och försök till fosterfördrivning belagt med straff. Det strängaste straffet drabbar abortören, medan den aborterande kvinnan först straffas i andra hand. Avbrytande av havandeskap har dock på grund av den allmänna rättsregeln om nödtillstånd ansetts vara straffritt, om åtgärden varit nödvändig för att rädda kvinnans liv eller för att undanröja en allvarlig fara för hennes hälsa.
Av en rätt utbredd opinion har påyrkats, att fosterfördrivningen i princip skulle vara straffri. Denna riktning utgår ifrån, att kvinnan bör hava rätt att själv bestämma om hon skall sätta barn i världen. Kriminaliseringens borttagande förmenas vara ägnat att skydda kvinnan mot de faror till liv och hälsa, som kvacksalvaraborten medför.
En så radikal omvärdering av aborthandlingens straffrättsliga begrepp torde icke kunna godtagas. Kvinnans rådighet över sin kropp får icke utsträckas så långt, att hon skulle ha rätt att förstöra det liv, som redan uppkommit och som bör åtnjuta samhällets skydd. Ett frigivande av fosterfördrivningen skulle stå i strid mot rättsmedvetandet inom vida kretsar av befolkningen och mot en djupt rotad etisk och religiös livsåskådning. Det bör hållas i sikte, att fosterfördrivningen, frånsett vissa undantagsfall, är ett samhällsont av mycket allvarlig beskaffenhet och att lagens huvudsyfte bör vara bekämpandet av den illegala abortfrekvensen. Även om straffpåföljden jämförelsevis sällan kommit till tillämpning i praxis, är det dock uppenbart att strafflagens ogillande ståndpunkt återverkar på uppfattningen inom vida kretsar av befolkningen.
Ehuru någon allmän straffrihet för i fosterfördrivningsmål inblandade kvinnor icke kan godkännas, synes dock en viss lindring av straffpåföljden för kvinnan av humanitära skäl vara på sin plats.
Men lagstiftningens generella straffbestämmelser motsvara icke numera folkets rättsföreställningar och den sociala utvecklingens krav. Den konsekvent genomförda principen om fosterfördrivningens straffbarhet har icke kunnat i hela sin stränghet upprätthållas. Det drakoniska straffhotet har i betydande utsträckning blivit en död bokstav; endast ett ringa fåtal fosterfördrivningsmål ha blivit föremål för beivran från de rättsvårdande myndigheternas sida. Detta motsatsförhållande, som är ägnat att undergräva lagens auktoritet, nödvändiggör en radikal omvandling av gällande straffbud och ett tillrättaläggande av desamma, som tillfredsställer det allmänna rättsmedvetandet och återställer respekten för rättsbudens helgd. En legal gränsdragning mellan straffbar och straffri abort har visat sig vara oundgängligen av behovet påkallad.
En noggrann vetenskaplig analys av abortfrågan ur olika aspekter har givit anvisning på vissa riktlinjer i abortprofylaxen. Det har påvisats, att även intressekollisioner av annan art, än de rent medicinska förekomma, som borde göra abortframkallning tillåtlig. De fall där straffrihet kunde ifrågakomma uppdelas vanligen med hänsyn till de intressen, som motivera framkallningen, på fyra indikationsgrupper, för vilka följande benämningar blivit allmänt vedertagna: de medicinska, de etiska (humanitära), de eugeniska (arvshygieniska) och de sociala indikationerna. Det är lagstiftningens inställning till sistnämnda indikationsgrupp och därtill anknutna svårlösta samhällsproblem som i det följande skall i största korthet behandlas.
Under benämningen social indikation har man sammanfattat de fall, där en havande kvinna befinner sig i en konfliktsituation, som yttrar sig i materiellt nödläge eller sedlig depression och som är ägnad att hindra det väntade barnets kroppsliga och andliga utveckling till fullvärdig medborgare. Med de etiska indikationerna, vartill höra de fall, då samhället söker skydda kvinnan mot samlaget eller haft anledning att förhindra detsamma (ex. våldtäkt, könsförbindelse i förbjudna led eller med minderårig eller sinnessvag kvinna), överensstämma de sociala indikationerna däri, att till grund för havandeskapets avbrytande lägges kvinnans eget intresse. Vid abortframkallning på eugenisk grund har samhället omedelbart intresse av ingreppets företagande.
Medan enighet i stort sett är rådande inom sakkunskapen därom, att abortframkallning bör tillåtas, därest medicinska, etiska och eugeniska indikationer föreligga, så framträda starka meningsskiljaktigheter i fråga om abortframkallning på de indikationer, som betecknats såsom sociala. Den sakkunniga opinionens skiftande inställning till frågan om abortframkallningens tillåtlighet på sociala grunder har främst sin orsak däri, att de sociala indikationerna i motsats till de övriga kunna avvärjas på annat sätt än genom fostrets fördrivande. Det möter även svårigheter att lagtekniskt avgränsa de sociala indikationernas tillämplighetsområde samt att lägga en fast grund för prövningen av desamma. Detta viktiga socialpolitiska spörsmål måste skärskådas mot bakgrunden av det omfattande, dels genomförda, dels planlagda reformarbete, som har till uppgift att i möjligaste mån stöda och skydda den havande kvinnan och att förhindra att barnets födelse skall försätta henne i fara för nöd, ofärd eller social vanära.
För närvarande förekommer i de nordiska ländernas lagstiftning den sociala indikationen endast kombinerad med andra indikationer, i främsta rummet såsom medicinsk-social indikation. På Island gäller sålunda enligt en lag av år 1935 att vid aborter på medicinska skäl hänsyn bör tagas även till de sociala förhållandena i hemmet. Även den nya danska abortlagen av den 18 maj 1937 bereder möjlighet för tillämpning av blandad medicinsk och social indikation men tager avstånd från den sociala indikationen i renodlad form. Den gällande svenska abortlagen, utfärdad den 17 juni 1938 och delvis reviderad genom lag av den 17 maj 1946, upptager vid sidan av den rent medicinska indikationen
specialbestämmelser angående den blandade medicinsk-sociala indikationen, uti vilka det sociala momentet starkt framhäves, men någon social indikation i egentlig mening har icke vunnit rotfäste i svensk abortlagstiftning.
Någon rättslig reglering av de fall, då kvinnan befinner sig i ett ekonomiskt eller samhälleligt så förtvivlat läge. att havandeskapets fullföljande icke rimligtvis anses kunna av henne begäras, har sålunda ännu icke genomförts i de nordiska ländernas abortlagstiftning. Frågan om de sociala indikationernas berättigande har emellertid vid beredningen av resp. lagar varit föremål för en ingående prövning och starka meningsskiljaktigheter. Ett norskt kommittéförslag upptog ett stadgande, att havandeskap finge avbrytas, när barnets framfödande kunde antagas medföra stora och långvariga lidanden för kvinnan och barnet eller försätta dem i ett nödläge, som ej kunde avhjälpas på annat sätt. I Norge mötte kommittéförslaget i denna del starkt motstånd av folkopinionen; ett upprop mot den sociala indikationen erhöll 250,000 underskrifter.
Den danska abortkommissionens betänkande av år 1936 innehöll ett stadgande, som gick ut på att havandeskap kunde avbrytas, när detsamma eller barnets framfödande medförde fara för en varaktig och avsevärd försämring av kvinnans personliga, familje- eller sociala ställning och denna fara icke kunde på annat sätt avvärjas. Även detta förslag rönte kraftigt motstånd, såväl hos regeringen som i folkrepresentationen. Man ansåg, att den sociala indikationens tillåtlighet i praxis skulle leda till betänkliga missbruk och en godtycklig lagtillämpning. De av kommittén anförda exemplen utvisade, att en lagtekniskt förnuftig gränsdragning mellan straffri och straffbar abort i dessa fall vore omöjlig att genomföra i praxis; att överlämna prövningen härav till läkarna utanför dessas egentliga kompetensgebit ansågs lämna porten öppen till en fullständig straffrihet för fosterfördrivningsbrottet, vilket stod i strid mot abortkommissionens egen ståndpunkt.
Den svenska abortkommittén föreslog i sitt den 4 maj 1935 dagtecknade betänkande ett stadgande av innehåll att avbrytande av havandeskap vore tillåtet, när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd, som icke kunde på annat sätt avvärjas. Kommittéförslaget omfattade — förutom den blandat medicinsk-sociala indikationen — ej blott de fall, där på grund av havandeskapet ett varaktigt ekonomiskt nödläge skulle uppstå för kvinnan utan även det fall, då en ogift kvinna skulle bliva utsatt för »social vanära».
Uti häröver avgivet yttrande av den 30 oktober 1935 ansåg lagrådet att i en blivande lag av de sociala indikationerna borde upptagas endast de blandat medicinsk-sociala. Till stöd för sin ståndpunkt att havandeskap icke borde få avbrytas vid rent sociala indikationer åberopade lagrådet bl. a. att vid dessa indikationer i verklig mening fasta och objektiva hållpunkter såväl för indikationernas beskrivande i lag som för deras beaktande vid rättstillämpningen nästan helt och hållet saknades. Man kunde därför icke värja sig för den bestämda farhågan, att utvecklingen komme att glida ut i en allt större, av kommittén icke åsyftad efterlåtenhet.
I januari 1937 avgav befolkningskommissionen utlåtande över kommittéförslaget. Beträffande de sociala indikationerna framhöll kommissionen i likhet med kommittén angelägenheten av att omfattande åtgärder från samhällets sida vidtoges för att motverka uppkomsten av sådana situationer, i vilka kvinnor av fara för nöd eller ofärd dreves att framkalla abort. Dessa samhälleliga åtgärder innefattade dels en verksamhet på det socialpedagogiska fältet (socialhygienisk upplysningsverksamhet) och dels socialekonomiska reformer (kostnadsfri havandeskapsdiagnos, kuratorer för abortsökande kvinnor, förbud att avskeda gravida kvinnor, åtgärder, ägnade att underlätta familjebildning och barnförsörjning, utvidgad hjälpverksamhet för obemedlade mödrar och deras barn). Under förutsättning att detta omfattande reformprogram fullt genomfördes avstyrkte kommissionen kommitténsförslag att havandeskap skulle få avbrytas på grund av rent sociala indikationer (ekonomisk nöd, social vanära o. d.). Däremot förordade kommissionen att abortframkallning skulle vara medgiven vid blandat medicinsk-sociala indikationer (»utsläpade mödrar» och dylika fall).
Till grund för den sedermera utfärdade abortlagen låg den uppfattning, varåt lagrådet i sitt yttrande givit uttryck. Därjämte beaktades vissa av de synpunkter, som befolkningskommissionen framlagt. Lagen medgiver sålunda icke abortframkallning vid rent sociala indikationer.
Frågan om ändring av abortlagen upptogs år 1946 till behandling av regeringen och riksdagen. Regeringen ansåg det icke vara tillrådligt att i samband härmed upptaga någon rent social indikation för avbrytande av havandeskap. Det syntes icke lämpligt att överväga en sådan åtgärd innan någon tids erfarenhet vunnits av de socialekonomiska välfärdsåtgärder, som redan genomförts eller som komme att genomföras inom den närmaste tiden. Regeringen erinrade, att det vore förenat med särskilt stora svårigheter att finna någon avgränsning av de fall, då avbrytande av havandeskap skulle kunna anses motiverat av rent sociala skäl. Vid riksdagsbehandlingen godkändes förslaget till ändring av abortlagen oförändrat och införandet av en rent social indikation togs icke i övervägande.1
Även i Finland har regeringen tagit initiativ till åstadkommande av en tidsenlig abortlagstiftning. En för ärendets beredning år 1941 tillsatt kommitté avlämnade den 6 augusti 1945 betänkande och förslag till lag om avbrytande av havandeskap, vilket förslag i väsentliga delar bygger på den svenska lagstiftningen av år 1938. Kommittéförslaget har sedermera varit föremål för bearbetning i lagberedningen. Vid beredningsarbetet i Finland har även frågans socialpolitiska sida ägnats en noggrann prövning. De synpunkter, som härvid kommit till uttryck, äro i huvudsak följande:
Medan de övriga indikationsgrupperna erbjuda en fast grund för
den lagtekniska formuleringen, vila de sociala indikationerna på en mera svårbestämbar grund. En mängd i den abortsökande kvinnans livdjupt ingripande konfliktsituationer förekomma inom denna grupp. Typfallen äro till övervägande del av ekonomisk natur, ehuru även faktorer av annan art kunna medverka. En överblick av de vanligast förekommande fallen lämnas här nedan.
Barnets tillkomst kan medföra en sådan förändring av kvinnans förmögenhetsförhållanden, att hon råkar i ett svårartat ekonomiskt nödläge eller ett ökat ekonomiskt betryck med påföljd att familjen endast med svårighet kan taga sig fram. Man tänker särskilt på det fall, att familjens försörjning är väsentligen beroende av hustruns arbetsförtjänst. Ännu oftare uppstår för den ogifta, självförsörjande kvinnan ett ekonomiskt nödläge till följd av havandeskapet. På den ogifta modern vilar icke sällan skyldighet att försörja en eller flera anförvanter. Hon är utsatt för risken att förlora sin plats. Möjligheterna att förskaffa sig fortsatt arbete inom det verksamhetsområde, för vilket hon utbildat sig, äro begränsade. En grupp konfliktsituationer, som ansetts motivera abort, utgöres av de fall, då den nöd eller ofärd, som fostrets framfödande väntas föranleda, består i den sociala skam eller ringaktning, vilken drabbar modern. Kvinnan mötes icke sällan av en hårdhet och ofördragsamhet och av en förkastelsedom, som i många fall är orättvis. En ung kvinna, som på grund av sitt havandeskap utstötes från familjekretsen, kommer ofta i ett mycket prekärt läge. Det förekommer fall, då omgivningens fientliga inställning och kvinnans psykiska reaktion kan bringa henne i en sådan situation, att hon icke finner någon annan lösning möjlig än att offra fostret eller sitt eget liv. Särskild uppmärksamhet kräva de fall, då gift kvinna blivit havande genom illegitim förbindelse. Dessa fall torde böra bedömas med stor varsamhet och enligt strängare måttstock än i fråga om ogift kvinnas förbindelse.
Det framgår sålunda, att konfliktläget på social grund kan vara av synnerligen svårartad natur. Det trångmål för kvinnan, som uppkommer av sociala skäl, kan för henne bliva lika övermäktigt och betungande som vissa andra konflikter, vilka med stor enstämmighet godkännas såsom abortindicerande faktorer.
Den finska abortkommittén har i sitt förslag godkänt abort på medicinsk-sociala skäl, men icke upptagit någon rent social indikation för straffritt avbrytande av havandeskap. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med den nya svenska lagstiftningens inställning till denna fråga, motiverar kommittén i främsta rummet därmed, att abortframkallning icke utgör det enda och ens det naturliga medlet för det ekonomiska nödlägets avhjälpande, utan att botemedlet bör vara ekonomiska hjälp- och stödåtgärder från det allmännas sida. Kommittén erkänner emellertid att samhällets hjälpmöjligheter i Finland ännu icke nått den utveckling, att de kunde rädda kvinnan från att genom havandeskapet råka i ytterlig nöd. Kommittén berör även det fall, att fostrets framfödande anses medföra social vanära för modern samt erinrar om, att denna skadliga reaktion icke kan i samma omfattning som i fråga om
de ekonomiska indikationsfallen bekämpas genom socialpolitiska reformer. Ehuru dessa indikationsgrunder under påverkan av de fria sociala strömningarna och folkbildningsrörelserna förlorat sin betydelse, erkänner kommttén dock, att det alltjämt förekommer fall, jämförbara med de konfliktlägen, som allmänt ansetts godtagbara. Att kommittén detta oaktat intagit en avböjande ståndpunkt i denna fråga, berodde därpå att den sociala vanäran vore ett psykiskt tillstånd, som likasom andra själsliga realiteter ej kan tillförlitligen ådagaläggas och lätt kunde åberopas som svepskäl i sådana fall, då abort önskas av alldeles ovidkommande orsaker.
En opartisk tillämpning av denna indikation vore enligt abortkommitténs mening knappt nog möjlig. För undvikande av missbruk kunde aborten förklaras tillåtlig allenast under förutsättning, att kvinnan befunne sig i en situation, från vilken hon ej kunde väntas klara sig med socialt godtagbara hjälpmedel. Men man måste fråga sig — säger kommittén — huru tillförlitlig utredning av dylika förhållanden skall kunna presteras. Visserligen funnes fall, då objektiva kriterier för verklig social ofärd föreligga, men att märka vore likväl, att en försämring av den sociala ställningen alltid bleve följden av det utomäktenskapliga havandeskapet. Uteslutande från hemmet av vilsegångna döttrar kunde visserligen betraktas såsom en nödläget kvalificerande omständighet, men det vore svårt att särskilja de fall, då verklig fara för uteslutning förelåge, från fingerade skäl för erhållande av abort. Abortkommitttén kom sålunda till det resultat att gränsen mellan godtagbara och icke godtagbara fall näppeligen vore möjlig att uppdraga.
Vid abortfrågans behandling fann lagberedningen de av kommittén framförda synpunkterna förtjänta av beaktande, men ansåg dock kommitténs motivering icke enbart för sig kunna läggas till grund för frågans rättsliga bedömande. Sin avvikande uppfattning i denna princip fråga motiverar lagberedningen på följande sätt.
Under de sistförflutna decennierna ha flere åtgärder från statsmaktens sida vidtagits för att lätta de blivande mödrarnas sociala och ekonomiska svårigheter samt i syfte att nedbringa antalet av illegala aborter. Åtskilliga uppslag i abortprofylaktiskt syfte äro ännu icke genomförda och avsikten är, att reformarbetet på detta område skall i framtiden utbyggas. Vid bedömandet av frågan, huruvida indikationsområdet för legal abort bör utvidgas att omfatta jämväl abort på sociala indikationer, bör givetvis hänsyn tagas till samhällets möjligheter att komma till rätta med de allvarliga sociala missförhållanden, varom här är fråga. Det ligger i öppen dag, att de socialpolitiska reformernas linje bör skänkas principiellt företräde vid fosterfördrivningarnas bekämpande framför medgivandet av abortframkallning på sociala indikationer. Men tyvärr kan man på grund av nu rådande förhållanden i Finland och särskilt av statsfinansiella skäl icke räkna med ett så snabbt och kraftigt reformarbete, att de situationer, då abortframkallning på sociala indikationer är motiverad, kunde i önskvärd omfattning avlägsnas. Även om reformarbetet i mån av våra resurser fullföljes, är det uppenbart, att de samhälleliga missförhållanden, som giva upphov åt
fosterfördrivningen först efter en lång tid och måhända aldrig helt och hållet kunna undanröjas.
Man måste sålunda, fortsätter lagberedningen, allt framgent räkna med att havande kvinnor kunna råka i ett sådant svårartat och ohjälpligt ekonomiskt eller socialt nödläge, att en abortframkallning på denna indikation framstår såsom den enda rimliga utvägen. I den mån reformarbetet fortskrider och faran för nöd och ofärd väsentligen minskas, kan frågan om abortframkallning på social grund från en annan utgångspunkt upptagas till förnyad prövning, men i sakens nuvarande skede synes det — framhåller lagberedningen — vara rätt och billigt att denna indikationsgrupp med vissa restriktioner hänföres till de rättsligt tillåtna kategorierna.
Lagberedningen påpekar, att havandeskapets avbrytande på sociala grunder dock alltid är en nödfallsutväg, som bör tillgripas endast när någon möjlighet att avvärja nöden eller ofärden på annat sätt icke finnes. Vissa restriktiva förbehåll böra uppställas med syftemål att förhindra de sociala indikationernas tillämpning på lösa grunder och med alltför stor efterlåtenhet, vilket kan leda till en icke åsyftad, för samhället fördärvbringande verkan.
Till dessa restriktioner hör, att nöden eller ofärden skall kunna betecknas såsom varaktig, svårartad och ohjälplig. Medgivas bör emellertid — säger lagberedningen — att bedömande av hithörande fall kommer att ställa mycket höga anspråk på den prövande instansens urskillning och omdömesförmåga samt att presterande av bevisning icke sällan kommer att möta svårigheter, särskilt i de fall, då en ogift moder utsättes för social bojkott. Det har även anmärkts, att den utredning och prövning angående förekomsten av social indikation, som skulle åläggas läkaren, utgör en för honom ganska främmande uppgift. Dessa invändningar finge enligt lagberedningens åsikt icke utgöra hinder förfrågans lösning i här angiven positiv riktning. Ställande av prognosen i dessa indikationsfall kunde med fullt förtroeende anförtros den samvetsgranna och ansvarskännande läkaren, som på grund av sin människokännedom och sin inställning till de sociala problemen samt sina uppgifter och erfarenheter på det sociala arbetsfältet bör anses äga de nödiga förutsättningarna för åtagandets fullgörande. Den lokala prövningsinstansen skulle enligt förslaget till abortlag bestå av två kvalificerade läkare. Dessa kunde i svårare fall anlita biträde av andra sakkunniga och söka kontakt med vederbörande sociala institutioner. Förvinnande av ökad trygghet och till förebyggande av missbruk eller godtycke, föreslås emellertid att prövningsförfarandet i dessa fall borde ordnas så, att den lokala instansens beslut skulle underligga medicinalstyrelsens kontroll.
Lagberedningen påpekar ytterligare, att upptagande i lagen av de sociala indikationerna komme att i sin mån bidraga till en lösning av det viktiga problemet om nedbringande av fosterfördrivningsfrekvensen. Det vore icke uteslutet att godkännande av abortframkallning på dessa grunder i samband med straffriförklaringen komme att föranleda abortsökande kvinnor att i större utsträckning än härintills vända sig till
läkare, vilka då vore i tillfälle att genom sina råd och upplysningar om tillbuds stående hjälpmöjligheter påverka dessa kvinnor och förmå dem att avstå från abort och att framföda sina barn. Det av lagberedningen framlagda lagförslaget upptager på anförda skäl ett stadgande, som tillåter havandeskapets avbrytande »när barnets tillkomst skulle bringa kvinnan i ett svårartat ekonomiskt eller socialt trångmål, som prövas kunna ödelägga hennes framtida välfärd och finnes icke kunna på annat sätt avhjälpas».
Allmänt erkännes, att frågan om de sociala indikationernas berättigande utgör kärnpunkten i problemet om den straffria abortframkallningen. De skarpa meningsskiljaktigheterna för och emot en legalisering av de rent sociala indikationerna ha tryckt sin prägel på de nordiska ländernas lagstiftning. Den legislativa reglering problemet erhållit har dock icke definitivt avfört frågan från dagordningen. Lagstiftningens ställning till detta viktiga socialpolitiska ämnesområde förtjänar allt framgent uppmärksamhet från lagstiftarens sida mot bakgrunden av den rådande abortsituationen och den fortgående sociala reformverksamheten.
John Uggla.