I likhet med flera svenska processualister började Thore Engströmer sin vetenskapliga bana med ett arbete inom civilrättens domän, den är 1908 utgivna avhandlingen Om försäkringsgivares förpliktelse på grund av försäkringsavtalet I. Avhandlingen ledde till docentur i speciell privaträtt. Författarens avsikt torde väl ha varit att låta den efterföljas av en del II. Men yttre omständigheter korsade denna hans avsikt. Redan kort efter docenturen förordnades han efter Alexandersons övergång till Stockholms högskola att förestå professuren i processrätt, ett förordnande som 1912 avlöstes genom hans utnämning till ordinarie innehavare av professuren.
    Härmed hade Engströmer funnit det verksamhetsområde, åt vilket han allt sedan ägnat ej blott sina lärda mödor och sitt omfattande vetande utan även sin stora praktiska begåvning. Emellertid dröjde det ganska länge, innan Engströmer framträdde som processuell författare. Någon nära anknytning mellan försäkringsrätten och processrätten föreligger ju icke; det gällde att bemästra ett nytt ämnesområde med andra auktorer och en ny, omspännande litteratur.
    Det motsedda arbetet, Vittnesbeviset Reglerna för dess värdering i svensk ordinär process, kom 1911. Avhandlingen utmärkes av ingående förstudier såväl i processrättens allmänna teori, sådan den utvecklats i Tyskland särskilt av Wach och i de nordiska länderna av Trygger, Wrede och Hagerup, som ock i det rättshistoriska källmaterialet och rådande svensk rättspraxis. Den torde tillhöra de arbeten, som flitigast rådfrågats av praktiska jurister, domare och advokater, i de vid våra domstolar förr ständigt återkommande frågorna om vittnesjävens kännetecken och deras särskiljande inbördes. Arbetet torde ha i hög grad bidragit till en stadgad praxis å detta område. Att det i denna del numera äger endast rättshistoriskt intresse, är dess författare helt visst den siste att beklaga; han bär till stor del själv skuld till att det kommit därhän.
    I Vittnesbeviset föreligger ännu icke någon antydan om dess

 

11—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

författares intresse för en svensk rättegångsreform. Däri behandlas icke det processuella förfarandet och formerna för vittnesbevisets upptagande. Att Engströmer vid sina undersökningar å bevisrättens område kommit i nära beröring även med nu antydda problem, kan dock tagas för visst. Förhandlingsordning och bevisning måste anpassas efter varandra för att bevisningens uppgift skall kunna säkerställas. Åt denna uppfattning har Engströmer senare givit ett klart uttryck i sin uppsats Muntlighet och fri bevisprövning i rättegången (denna tidskrift årg. 1928 s. 19 ff.).
    År 1915 kallades Engströmer att deltaga i det under justitierådet Hellners ledning vid 1911 års slut igångsatta arbetet å en ny svensk processlagstiftning, ett arbete, som för Engströmer skulle komma att omspänna en tidrymd av nära trettio år och åt vilket han skulle komma att ägna sin mannakraft. Han var ledamot i processkommissionen från dess ombildning till en kollegial kommission i september 1919 fram till dess upplösning 1926 och senare i processlagberedningen från dess tillsättande i september 1932 till dess upplösning i maj 1944. Under mellantiden biträdde han vid framläggandet för 1931 års riksdag av huvudgrunderna för en rättegångsreform; den i propositionen intagna rättshistoriska redogörelsen har utarbetats av Engströmer. Efter propositionens antagande kallades han i juni 1931 att som sakkunnig deltaga i det då igångsatta lagstiftningsarbetet för att, som redan nämnts, övergå till processlagberedningen vid dess inrättande.
    Redan av nu anförda data torde framgå den tro på uppgiften och den trohet mot uppgiften, som städse satt sin prägel på Engströmers insatser i det gemensamma arbetet. De gamla medarbetarna drogo sig så småningom tillbaka eller gingo ur tiden och nya årgångar ryckte in. För varje sådant ombyte tog han emellertid ånyo i med friska tag och med samma beslutsamhet, alla onda spådomar till trots. För de nytillträdande var av oskattbart värde att äga tillgång till en person, som ej blott i sig samlade de arbetsresultat, som tidigare vunnits, utan ock var väl förtrogen med de processuella problemen och deras olika aspekter. Engströmer var en levande och rikt givande kunskapskälla. Genom sin beläsenhet och ej minst genom egna iakttagelser och erfarenhetsrön vid upprepade, talrika studiebesök i skilda europeiska länder har han förskaffat sig en kännedom om främmande processordningar, som måste betecknas som enastående.

 

Särskilt stark är hans inlevelse i den engelska processen. Det blev honom sålunda framför någon annan möjligt att tillhandahålla ofta svårtillgängliga upplysningar angående olika processinstitut och deras i skilda länder skiftande gestaltning, något som i hög grad underlättat lagstiftningsarbetet.
    Engströmers insatser i lagstiftningsarbetet kunna icke begränsas till rikedomen av hans vetande. Hans inställning till de processuella problemen bestämmes framför allt av vetenskapsmannens obundenhet av förutfattade meningar. Något spår av den inverkan på det objektiva bedömandet, som även hos stora män ej sällan kan ledas tillbaka till prestigehänsyn, kår- eller kotterianda, skall man förgäves söka efter hos Engströmer. Härtill kommer hans starka verklighetssinne. Ej så att han underskattar betydelsen av en fast principiell grundval, en stark och bärkraftig stomme, till vilken lagreglerna kunna anknytas. Men hans omdöme behärskas dock alltid av det praktiska behovet, ändamålsenligheten, livets egen regel. En sund realism är ett genomgående drag i Engströmers kynne. Intet kan så väcka hans indignation som då han tror sig finna tecken på byråkratisk slentrian eller skolastisk spetsfundighet. Hans ironi blir då lätt uddig och skoningslös.
    Som exempel på Engströmers inställning till en praktisk processfråga kan i detta sammanhang hänvisas till hans uppsats Om protokollföringen i muntlig process (denna tidskrift årg. 1937 s. 711 ff.). I denna uppsats framhåller författaren det anmärkningsvärda i att en svensk domare, när han under eller efter förhöret med ett vittne till protokollet dikterar ned vad vittnet berättat, anser sig böra ändra vittnets egna uttryck och nyanseringar. Varthän en sådan metod kan leda åskådliggöres i uppsatsen genom ett exempel från ett vittnesförhör vid en fransk domstol, sådant det framställts av Anatole France i hans klassiska berättelse Monsieur Thomas. I den diktamen, som rättens ordförande där efter pressning av vittnet gör som »sammanfattning», har utsagan erhållit en helt annan innebörd än vad vittnet yttrat. Skildringen bär otvivelaktigt sanningens prägel. Mot en sådan bakgrund inställer sig onekligen spörsmålet om gagnet av det minutiösa studium, som i våra överrätter ej sällan ägnas åt uttryckens innebörd och skiftningar i den protokollförda uppteckningen. Att emellertid även det engelska korsförhöret kan ha sina avigsidor, därom föreligga drastiska exempel hos bl. a. Dickens och Galsworthy.

 

    Engströmers meritlista är långt ifrån fulltecknad med hans insatser för processreformen. Utrymmet medger allenast en axplockning. I sin hemstad har han varit drätselkammarens ordförande samt under mer än tjugu år (1913—1934) ledamot i stadsfullmäktige, under de båda sista åren som dess ordförande. I länets landsting har han haft säte under en lång följd av år (1927—1946). Han åtnjuter universitetsmännens synnerliga förtroende. Sedan han under två år varit Uppsala universitets prorektor, utsågs han 1933 till innehavare av rektoratet, i vilket han kvarstod till sin avgång från professuren 1943. Då universitetskanslern Undén 1945 inkallades i regeringen, utsågs Engströmer till vikarie å denna post. Han är sedan 1926 medlem av denna tidskrifts redaktion. Av andra offentliga uppdrag må här endast nämnas att han sedan 1928 är Sveriges representant i den internationella juridiska expertkommittén för lufträttens kodifiering, ett uppdrag, som han skattat särskilt högt med hänsyn till de tillfällen det beredde honom att vid besök i utlandet återuppliva gamla vänskapsförbindelser och knyta nya. Sitt gamla intresse för försäkringsväsendet har Engströmer bevarat, han är sedan 1926 ordförande i styrelsen för Städernas allmänna brandstodsbolag.

 

    Engströmers nära och vittutgrenade förbindelser med det praktiska livet och dess män har helt visst, om ock medelbart, kommit lagstiftningsarbetet till godo. Å andra sidan bör det i detta sammanhang icke helt undanskymmas att de många tidskrävande och maktpåliggande uppdragen av hans medarbetare betraktades med en viss oro. Man hade ofta en stark känsla av att den nådatid, som var oss förunnad att föra det angelägna verket i hamn, snabbt led mot sitt slut; ur denna synpunkt framstod varje uppskov som betänkligt. Till det nu sagda måste dock göras en reservation. Vid ett givet tillfälle låg ett mandat i riksdagens första kammare inom räckhåll för Engströmer. För att inför det kommande avgörandet i riksdagen stärka reformvännernas ställning sökte jag då på allt sätt väcka hans politiska ambition. Men för lockelser av detta slag var Engströmer fullständigt immun.
    Då min vän och medarbetare sedan många år den 5 april ingår i ett nytt lustrum, kan han njuta tillfredsställelsen att den reform, som legat honom så varmt om hjärtat och i vilken han har så stor del, bragts i hamn och förts ut i livet. De många årens mödor ha fått den belöning, som han själv högst åstundat. Hans intresse för rättegångsreformen är emellertid icke därmed uttömt. Det gäller nu framför allt att tillämpningen uppbäres av en rätt anda. Och för att säkerställa en sådan torde vi kunna hoppas på nya insatser av reformens alltjämt lika vitale förkämpe.
    Stockholm i mars 1948.

N. Gärde.