Internationellträttsligt arbete år 1947. Från red. har jag mottagit anmodan att lämna en redogörelse för det internationellträttsliga arbete, däri jag under år 1947 tagit del. Då mitt intresse sedan många år tillbaka i stort sett är inriktat på det privaträttsliga — och särskilt det handelsrättsliga — området kommer i min redogörelse betydande delar av årets internationellträttsliga arbete att lämnas utanför — luckor som jag hoppas skola fyllas av andra svenska jurister som deltagit i arbetet på dessa områden.
Av en händelse har jag dock kommit att ta befattning i ett par fall även med folkrättsliga frågor. År 1946 gjorde jag en utredning åt en av Bankföreningen, Exportföreningen och vissa större exportindustrier tillsatt kommitté för skydd av svenska intressen utomlands och i spåret av detta arbete följde i januari 1947 en anmodan från svenska regeringen att vara dess förhandlare i Warschau med polska regeringen rörande skyddet för svenska intressen i Polen. De nationaliseringsåtgärder, som följt i världskrigets och de sociala omvälvningarnas spår, såväl i Polen som annorstädes, ha drabbat icke blott egendom tillhörande de nationaliserande ländernas egna undersåtar utan även där befintlig främmande undersåtar tillhörig egendom. Följden har blivit att det gamla spörsmålet om »protection des étrangers» blivit i hög grad aktuellt.
Förhandlingarna i Warschau kommo i stor utsträckning därför att röra sig om svensk egendom, som blivit nationaliserad eller hotades med nationalisering. Många folkrättsliga spörsmål döko därvid upp. Hade polska staten rätt att nationalisera svenskt dotterbolag i Polen som bedriver sin verksamhet där med stöd av ett av polska staten ingånget internationellt koncessionsavtal? Hade svenska bolag, vilkas dotterbolag i Tyskland hade dotterbolag i Polen, rätt till ersättning för egendom i Polen, som genom nationalisering frånhänts sistnämnda dotterbolag? Hade svenskar, vilkas ekonomiska intressen i Polen hade formen av aktieinnehav i polska bolag, rätt till ersättning vid nationaliseringen av dessa bolag, även om deras aktieinnehav icke omfattade alla eller majoriteten av bolagets aktier utan endast en minoritet? Efter vilka regler borde vid nationalisering ersättningens storlek bestämmas — enligt den såsom internationellt giltig hittills hävdade regeln att ersättningen skall vara »prompt och adekvat» eller enligt de bestämmelser om ersättningens storlek som givits i polsk nationaliseringslagstiftning, även om denna ersättning ingalunda kan anses adekvat?
Utrymmet tillåter icke att redogöra för resultatet av förhandlingarna i dessa och andra frågor av folkrättsligt intresse utan får jag hänvisa
den intresserade till redogörelsen härför i Kungl. Maj:ts proposition den 11 april 1947 till 1947 års riksdag, nr 217, samt riksdagstrycket, särskilt utskottsutlåtandet, i detta ärende. Mitt intryck av förhandlingarna var detsamma som — förmodar jag — envar numera får, som förhandlar i frågor som beröra det folkrättsliga området — att det uppbyggande arbete, som under 1800-talets jämförelsevis lugna år ägt rum under internationellt samarbete vilket icke alltför mycket stördes av stormakters stridiga intressen, under 1900-talets spänningsfyllda tider i beklaglig utsträckning raserats. Nya maktgrupperingar av de internationellt bestämmande staterna och nya intressen, som sådana stater ansett vitala, ha visserligen även förr i tiden medfört förändringar i folkrätten, framkomna i de bestämmande staternas intresse, men knappast i den utsträckning som nu tycks vara fallet. När sedan även mindre stater låta förleda sig av tillfälliga fördelar att medverka till folkrättens rasering, gå värden förlorade, som, sett på lång sikt, samtliga stater borde ha intresse av att bevara.
Möjligen är det en känsla härav som föranlett Förenta Nationerna att numera visa ett märkligt intresse för folkrätten. Man vill först och främst ha en slags allmän ratificering av de nya principer som tillämpades i Nürnbergerdomarna. Men även folkrätten i övrigt har varit föremål för Förenta Nationernas intresserade uppmärksamhet. Assemblén beslöt i höstas att tillsätta en »International Law Commission» som skall icke blott utarbeta Niirnbergerlagar utan även utreda vad som enligt kommissionens uppfattning kan på grund av föreliggande folkrättsligt material anses alltjämt vara gällande folkrätt. Den skall därjämte företaga ett utfyllande av de luckor i folkrätten, som föreligga — ett i hög grad vanskligt arbete i betraktande av de stridiga statsintressen som där ofelbart komma att anmäla sig.
Övergången någon månad efter de svensk-polska förhandlingarnas avslutande till Internationella Handelskammarens skiljedomstols sammanträde i mars månad i Paris kändes som att komma från gungande grund upp på fast mark.
Visserligen har även inom den internationella skiljedomsverksamheten kriget medfört svårigheter men de ha varit mera av praktiskt administrativ art. Endast på ett område bereda motsättningar mellan den anglosachsiska och den latinska rätten alltjämt svårigheter — frågan huruvida skiljedomaren skall döma efter tillämplig lag eller »ex æquo etbono» (amiable composition), en fråga som vår skiljedomslag lämnat öppen utan att, såvitt jag vet, några menliga följder därav försports.
Denna skiljaktighet, som enligt min mening i den internationella diskussionen fått alltför stora proportioner, skall väl, hoppas jag, jämnas ut under det arbete på en uniform international skiljedomslag, som igångsatts på Internationella Handelskammarens initiativ.
I juni 1946 sammankallade Internationella Handelskammaren i Paris en konferens (se min redogörelse härför i SvJT 1946 s. 794), däri deltogo delegerade för Handelskammaren, London Court of Arbitration, Internationella Institutet för unifiering av privaträtten (som utarbetat
ett förslag till uniform internationell skiljedomslag), International Law Association, American Arbitration Association, Interamerican Arbitration Association, American Canadian Commercial Arbitration Association samt Sovjets Handelskammares i Moskvas skiljedomstolar för sjöfartsavtal och för utrikeshandel. Därvid beslöts att samarbete mellan dessa organisationer skulle äga rum, förutom för utarbetande av en uniform internationell skiljedomslag, även för beredande av tillfälle till tvisters slitande genom skiljedom var som helst i världen samt för spridande av upplysning rörande skiljedomsverksamhetens fördelar och slutligen för utredning av möjligheterna till skiljedom i kommersiella tvister mellan stater och enskilda.
Detta program fullföljdes nu vid ett sammanträde i april 1947 i Paris, där en »International Commercial Arbitration Commission» bildades av tillstädeskomna delegerade för de nämnda föreningarna. Tyvärr kunde delegerade för de amerikanska och ryska organisationerna ej närvara men de amerikanska organisationerna hade i en insänd promemoria framlagt sina synpunkter.
Uppgiften att organisera de kommittéer, som enligt 1946 års juni beslut skulle tillsättas, har fördelats mellan organisationerna. De amerikanska associationerna skola organisera kommittéerna för samordnandet av skiljedomsmöjligheterna och spridandet av upplysning rörande skiljedomsverksamheten; London Court of Arbitration organiserar kommittén för internationell unifiering av skiljedomslagstiftningen, och Internationella institutet för unifiering av privaträtten organiserar kommittén för skiljedom i kommersiella tvister mellan stater och enskilda.
Ett ganska vittutseende arbete i den internationella skiljedomsverksamhetens tjänst är sålunda igångsatt, och det stora intresse som framför andra amerikanarna med deras vitt förgrenade organisationer visat gör arbetet hoppingivande.
Jag har tidigare i olika sammanhang haft anledning att framhålla det påfallande intresse för internationellträttsliga frågor som framkommit efter kriget och tolkat detta såsom en reaktion mot den rättslöshet som kommit tillsynes under och efter krigstiden.
Denna min uppfattning blev styrkt under det sammanträde som det gamla hedervärda Institut de Droit Internationell höll, för första gången efter kriget, i början av augusti 1947 i Lausanne. I och för sig är det ju ingalunda märkvärdigt att detta Institut, som är den mest representativa vetenskapliga sammanslutningen för internationell rätt som existerar, snarast möjligt efter kriget återupptagit sin verksamhet. Men det intressanta var att Institutets nyvalda president, professorn vid Universitetet i Bryssel Charles de Visscher, under hänvisning till de övergrepp som förövats, framlade ett resolutionsförslag som gick så långt att det hävdade tron på »l'existence de droits fondamentaux de l'homme, ordonnés à des fins personelles et indépendants des fins politiques del' Etat». Ett sådant absolut hävdande av individens av statens »finspolitiques» oberoende ställning kom ju en smula överraskande för en
jurist från ett land, där ökningen av statsingripandet på senare tid gått i crescendo. Men bakgrunden för resolutionsförslaget och den sedermera i omarbetad form antagna resolutionen samt den principiella och varma anslutning denna fick, var säkerligen minnet av de övergrepp som under senare tider så talrikt förekommit. Något nytt är ju ingalunda en sådan reaktion. Problemet individen mot staten är centralt alltsedan rättsfilosofins gryningstid. Med varje period i världshistorien, där övergreppen mot individen kulminerat, har naturnödvändigt följt ett ökat intresse för individens skydd mot staten, vare sig denna representerats av brutala erövrare eller diktatorer eller uppträtt i s. k. demokratiska former.
Men vad som vid själva sammanträdet slog mig såsom egendomligt var mina vetenskapliga kollegers obenägenhet att närmare ingå på den av mig väckta frågan vilka de fundamentala rättigheter äro som sålunda kunna hävdas oberoende av statens »fins politiques». Senare ha rjag dock funnit detta ganska naturligt. Samma »droits fondamentaux» utgjorde nämligen ett av diskussionsämnena vid International Law Associations konferens i början av september 1947 i Prag och är, framförallt, för närvarande under ingående behandling av den av Förenta Nationerna tillsatta, under mrs Roosevelts ledning arbetande kommissionen »on human rights». Ett studium av denna kommissions handlingar klargör de stora svårigheter som uppstå så snart man försöker sig på att definiera dessa absoluta mänskliga rättigheter. Institutet nöjde sig med att hävda enbart en tendens och det var säkerligen klokt, om också inte så värst effektivt.
Institutet behandlade vid sitt sammanträde även ett annat synnerligen aktuellt ämne. Jag har tidigare omnämnt att Förenta Nationernas assemblée hösten 1947 beslöt att tillsätta en »International Law Commission» som skall fastställa vad som är gällande folkrätt, i den mån material härför finnes, och därjämte söka utforma regler till fyllande av föreliggande luckor i folkrätten.
Institutet anslöt sig i stort sett till det inom Förenta Nationerna utarbetade förslag, som på hösten 1947 ledde till nämnda beslut, men ansåg sig böra under hänvisning till 1930 års strandade konventionsförsök uttala en varning för de farliga följderna för folkrätten av misslyckade försök att konventionsvägen få fram folkrättsliga regler i de fall där staterna ha stridiga intressen.
Institutet uttalade sig därvid endast om den publika rätten. I fråga om den privata rätten — den internationella privaträtten och unifieringen av den privata rätten — ansåg sig Institutet tydligen ej behöva uttala någon varning mot dess kodifiering konventionsvägen. Där föreligger ej samma fara för stridiga statsintressen. Frågan härom har förövrigt vid Förenta Nationernas behandling av »Codification and development of international law» helt skjutits i bakgrunden. I nuvarande läge måste detta anses för det internationella privaträttsliga arbetet tillfredsställande. De privata internationella organisationerna ha förvisso bättre förutsättningar än Förenta Nationernas »International Legal Commis-
sion» att effektivt och inom överskådlig tid utföra det förberedande arbetet på detta vidsträckta område.
Institutet behandlade även ett av M. Arminjon utarbetat förslag till regler rörande »Les conflits de lois sur la preuve en droit privé». Förslaget blev i grund omarbetat men resultatet blev knappast fullt tillfredsställande. Det är att hoppas att frågan tages upp på nytt.
Institutets sammanträde i Lausanne följdes för min del av två i Schweiz hållna kommittésammanträden, det ena under en vecka i Territet med den kommitté, som Internationella Institutet för unifiering av privaträtten tillsatt för utarbetandet av förslag till konvention rörande slutande av köpavtal genom representant (se min redogörelse i SvJT 1946 s. 795) — kommittén har sedermera även tagit upp frågan om kommissionär — och det andra en vecka i Chateau d'Oex med International Law Associations Conflict of Laws Committee för utarbetandet av en konvention rörande internationellt privatträttsliga regler beträffande samma ämnen (se min redogörelse i SvJT 1946 s. 796). Arbetet i dessa kommittéer blev ej slutfört utan skall fortsättas i maj i Rom. Arbetet i båda kommittéerna utföres i stort sett av samma personer, vilket självfallet är en stor fördel. Professor J. Hamel i Faculté de Droit i Paris, professor E. M. Meijers vid Universitetet i Leiden, professor M. Gutzwiller vid Universitetet i Fribourg och professor H. C. Wortley vid Universitetet i Manchester arbeta i båda kommittéerna. I den förstnämnda kommitténs arbete deltaga dessutom presidenten för Internationella Institutet för unifiering av privaträtten generalprokuratorn Pilotti och professor Ravå vid Universitetet i Padua och i den sistnämnda kommitténs arbete professor J. P. Niboyet vid Faculté de Droit i Paris och professor J. Offerhaus vid Universitetet i Amsterdam. Jag måste säga att den omsorg och det intresse som dessa framstående internationella jurister nedlägga på ett arbete, som ej kan bli mera än en grundval för blivande internationella statliga förhandlingar, är höjt över allt beröm. För den som är intresserad av komperativa rättsstudier är ett sådant samarbete ytterligt fängslande, liksom det personliga umgänget alltid är synnerligen angenämnt. Men det koncentrerade arbete, som måste utföras under den korta tid dessa strängt upptagna personer kunna vara tillsammans, är sannerligen intet lekgöra.
Från Schweiz gick så min färd genom Tyskland till Prag, där International Law Associations konferens började d. 30 aug. och varade en vecka. Som jag förut nämnt diskuterades även där det aktuella ämnet »Human rights» och det beslöts att en kommitté skall tillsättas för att förbereda ämnet till nästa konferens, som skall hållas i Bryssel år 1948. Man nöjde sig här ej med ett allmänt uttalande utan förklarade att en »International Bill of Rights» är nödvändig och att den nämnda kommittén borde utreda vad en sådan »Bill of Rights» bör innehålla och huru dess åtlydnad skall kunna genomföras.
Även frågan om det inom Förenta Nationerna framlagda förslaget om en »International Law Commission» för »Codification and Development» av den internationella rätten diskuterades ingående på grundval av en
rapport utarbetad av en kommitté ledd av Sir Arnold Mc Nair, den berömde internationalisten och medlemmen av Haag-domstolen. Sedan Sir Arnold fungerat som »Opener» av diskussionen beslöts en resolution, däri ungefär samma synpunkter gjordes gällande som i Institut de Droit Internationals resolution.
För mig voro två ämnen av konferensens fem av särskilt intresse.
Först och främst Conflict of Lawskommitténs förslag till internationell konvention rörande forumregler på köprättens område. (Se min redogörelse i SvJT 1946 s. 797.) Sedan jag såsom »Opener» förklarat förslagets innebörd samt diskussion följt godkändes förslaget med några obetydliga av kommittén godkända ändringar. Konferensen beslöt att konventionsförslaget skulle översändas till Nederländska regeringen under uttalande av den förhoppningen att förslaget måste föreläggas nästkommande konferens för internationell privaträtt (Haagkonferensen).
Det andra ämnet var frågan om en reform av International Law Associations »Constitution and Policy», innebärande en ombildning dels av de styrande organens sammansättning och verksamhet och dels av förberedelsen av de ämnen som skola förekomma till behandling vid föreningens konferenser.
En kommitté hade förberett dessa frågor och framlagt ett förslag till ny »Constitution» men förslaget hade ej vunnit majoritet inom föreningens styrelse. Stridiga intressen gjorde sig där alltför starkt gällande.
International Law Association består för närvarande av dels medlemmar som äro direkt anslutna till föreningen dels medlemmar som äro anslutna via de nationella dotterföreningarna. Sådana dotterföreningar finnas i en mängd länder — men hittills icke i England. Moderföreningen har sitt säte i London, de ledande männen, ordföranden i styrelsen och generalsekreteraren, skola vara engelsmän och styrelsens sammanträden hållas alltid i London. Något intresse för en engelsk dotterförening har ej förelegat i England; det har varit naturligt för engelsmännen att ansluta sig direkt till moderföreningen. De har där varit i en överväldigande majoritet och allt har bidragit till att föreningen fått en engelsk prägel.
Under de senare årtiondena ha dotterföreningarna alltmera vuxit i antal och styrka. Särskilt amerikanare och fransmän ha haft svårt att finna sig i det övervägande engelska inflytandet i moderföreningen. Även på svenskt håll har en internationalisering av moderföreningen ansetts påkallad. Men framförallt har från svenskt håll intresse visats för en bättre förberedelse av ämnena på konferenserna och för åtgärder att få fram internationella resultat av arbetet genom förslagens överlämnande till regeringar som kunna ha intresse att föra arbetet vidare till internationella konventioner. Jag har dessutom upprepade gånger framhållit att vid föreningens konferenser borde på dagordningen finnas dels ett eller två ämnen som kunde väcka ett mera allmänt intresse hos samtliga deltagare i konferensen och dels ett eller två ämnen av speciell internationellrättslig natur. Diskussionen av de först-
nämnda ämnena borde icke leda till någon resolution. Ansåges en sådan i enstaka fall önskvärd borde frågan hänvisas till en kommitté. Specialämnena borde på förhand grundligt genomarbetas av därför utsedda kommittéer. Detta arbete borde, där ämnet det medgåve, sluta i framläggande av förslag till internationella konventioner.
Constitution-kommitténs rapportör, fransmannen Leopold Dor, skulle såsom »Opener» ha redogjort för förslaget och framlagt sina synpunkter. Tyvärr blev han i sista stund förhindrad att komma. För mina synders skull — främst synden att vid kommitténs första sammanträde, det enda jag hade tillfälle att bevista, ha framlagt ett förslag till grundlinjer för reformen — blev jag kvällen före konferensens början av ordföranden ombedd att åtaga mig den besvärliga uppgiften att vara »Opener» i Dors ställe.
Jag framhöll i mitt anförande med skärpa nödvändigheten av att en engelsk dotterförening bildades. Därmed vore vägen banad för jämställdhet mellan engelsmännen och övriga medlemmar av föreningen. Varje dotterförening borde ha, alltefter medlemsantalet, en eller högst två medlemmar i rådet. Engelsmännen komme ändock, på grund av att ordföranden i rådet och generalsekreteraren skola vara engelsmän samt att rådets möten alltid skola hållas i London, att bibehålla en övervikt som dock ingen borde missunna dem.
Efter en livlig diskussion beslöts att frågan skulle gå tillbaka till styrelsen för att återupptagas vid International Law Associations konferens i Bryssel 1948. Till dess borde, om möjligt, en engelsk dotterförening ha bildats.
Mottagandet i Prag var synnerligen hjärtligt och allt var väl ordnat för deltagarna. Nästa konferens skall, som nämnt, hållas redan i å ri Bryssel, med början den 30 augusti. Detta avsteg från den eljest accepterade regeln att konferenserna hållas endast vart annat år berodde på önskan att samtidigt fira associationens sjuttioåriga tillvaro.
Min nästa internationella konferens kom tätt därpå — i Antwerpen d. 24—26 sept. Det var en sjörättskonferens inkallad av Internationella sjörättskommittén (Comité maritime international). Denna kommitté består av högst tio medlemmar från vart av de större sjöfartsländerna. Från Sverige invaldes som nya medlemmar i kommittén assuransdirektörerna Kihlbom, Åhmanson och Lange, revisionssekreteraren Hagbergh och dispaschören Pineus.
Förutom frågan om lämpliga åtgärder för att förmå de i Brysselkonferenserna deltagande staterna att i större utsträckning än hittills skett ratificera de mellan krigen utarbetade sjörättskonventionerna, förekom det ytterligt vanskliga spörsmålet om guldvalutabestämmelsen i konventionerna angående begränsning av redares ansvarighet och om unifiering av vissa regler rörande konossement. Alla voro eniga om att guldklausulen numera är olämplig och det beslöts att en kommitté skulle tillsättas för att »devise a satisfactory solution» av denna troligen olösliga fråga.
Vidare beslöts att anbefalla en mindre ändring i York-Antwerpen reg-
lerna (årliga räntan i Rule XXII borde ej överstiga 5 %) och slutligen beslöt konferensen, på förslag av kommitténs dotterförening, Svensk Förening för Internationell sjörätt, att konfirmera det vid konferensen i Paris 1938 fattade beslutet att tillsätta en kommitté för att studera frågan om genomgångskonossement särskilt för direkta transporter utförda av samarbetande transportörer av olika slag (fartyg, järnväg, luftfartyg och lastbil).
Denna fråga, som jag upptog redan för ett par årtionden tillbaka i Nationernas Förbunds Permanent Legal Committée inom Transportsektionen, har jag nu äntligen lyckats få så långt att l'Union International des Chemins de fer, Comité Maritime International samt l'lnstitut International pour l'unification du Droit privé, den sistnämnda i samarbete med Internationella lastbilsorganisationen (B. I. T. A. C.), beslutat tillsätta kommittéer för frågans utredande från respektive järnvägs-, sjöfarts- och lastbilstrafiksynpunkt. Vad luftfarten beträffar torde frågan komma upp i samband med en igångsatt reform av Warschaukonventionen. Sedan dessa utredningar slutförts bör ett samarbete mellan delegerade för dessa kommittéer anordnas för utarbetande av en internationell konvention i ämnet.
Mitt återstående internationella arbete under år 1947 kan omnämnas i största korthet. Det bestod i ett sammanträde med Internationella Handelskammarens skiljedomstol i slutet av september, därvid förekom, förutom handläggning av anhängiga mål, vissa av Internationella Handelskammaren vid Montreux-konferensen i juni 1947 beslutade ändringar i skiljedomstolens reglemente med syfte att påskynda förfarandet och att förtydliga reglementet.
Till det internationellträttsliga arbetet torde även kunna hänföras överläggningarna vid det sammanträde med Samarbetsrådet för Nordens Skogsindustrier i Oslo i november 1947, däri jag deltog i min egenskap av ordförande för Samarbetsrådet och som rörde bl. a. förslaget till International Trade Charter med dess från internationellträttslig synpunkt betydelsefulla antikartellbestämmelser. Det amerikanska försöket att till det internationella planet överflytta den amerikanska antitrustlagstiftningens långtgående kautschukbestämmelser har mötts med berättigad kritik och föranlett ingripande omformuleringar. Frågan är nu under debatt vid konferensen i Havana. Dess betydelse för våra exportindustrier bör icke underskattas.
26 januari 1948. Algot Bagge.