SVERKER GROTH. Återfall i brott åren 1921—1940. En statistisk undersökning. Sthm 1947. Norstedt. 45 s. (SOU 1947: 71).

 

    En av de nordiska kriminalistföreningarna tillsatt subkommitté skriver år 1939 i sitt förslag beträffande åtgärder för åvägabringande av större enhetlighet i de nordiska ländernas kriminal- och fångvårdsstatistik att »återfallsstatistiken är kriminalstatistikens kärna». Det utomordentligt betydelsefulla i undersökningar av brottsrecidivismen har tidigare betonats av berömda kriminologer. FRANZ V. LISZT visade i sitt arbete »Das gewerbsmässige Verbrechen» på en skrämmande ökning av vane- och yrkesbrottsligheten och fordrade därför ett större intresse för kriminalstatistik av jurister och rättslärda. Redan några år tidigare hade den tyske kriminalstatistikern KÖBNER i en avhandling »Die methode einer wissenschaftlichen Rückfallsstatistik als Grundlage einer Reform der Kriminalstatistik» hävdat att det dittills använda sättet att undersöka återfallsbrottsligheten var felaktigt och utvecklat en ny metod, som borde läggas till grund för alla undersökningar av recidivismen. Köbner, som i återfallsstatistiken såg »den wichtigsten Teil der gesamten Kriminalstatistik», påpekade det grova fel man gjorde genom att jämföra med varandra två fullkomligt inkommensurabla storheter, nämligen återfallen och förstagångsbrotten, under samma tidsenhet. Köbners metod bygger i huvudsak på begreppet återfallskapacitet d. ä. förmåga att begå nytt brott efter undergången straffrättslig reaktion på ett tidigare brott. Genom att sätta antalet under en period dömda recidivister i förhållande till det beräknade antalet återfallskapabla personer under samma tidsperiod kan återfallsfrekvensen beräknas år efter år. Antalet återfallskapabla personer erhålles genom en tämligen invecklad procedur, som ställer vissa krav på den officiella kriminalstatistiken. Sålunda bör avlidna personer och personer som annars upphört att vara återfallskapabla t. ex. på grund av att de undergå straff avföras från det straffregister, som ligger som grund för undersökningen.
    Principiell kritik av den köbnerska metoden har icke saknats. Sålunda skriver prof. PAULI i företalet till ett arbete om kriminaliteten i kantonen Bern: »Es ist nämlich nicht zu übersehen, dass jene Delikte die eine besonders starke Häufung zeigen, gemäss der allgemein gefundene Gesetzmässigkeit, auch eine grosse Rückfälligkeit aufweisen, dass aber nun gerade auch die gleichen Verfehlungen mit kleinen Strafen bedroht sind» och han fortsätter något dunkelt: »Unter solchen Verhältnissen kann man nicht entscheiden, ob die grosse Rückfallsfähigkeit als Folge geringer Wirkung der Strafe zu werten ist, oder ob sie nur dem allgemeinen dem Delikt selbst innewohnenden Grundzug folgt». Långt värdefullare än dylika spekulationer är emellertid empiriska undersökningar, där man använder Köbners metod och där man om möj-

 

ligt jämför resultaten med på annat sätt erhållna tillförlitliga undersökningsresultat. Förste aktuarien i Kungl. Statistiska Centralbyrån, fil. och jur. kand. Sverker Groth har genom sitt givande arbete »Återfall i brott åren 1921—1940» fyllt denna lucka. Den med kriminalstatistik förtrogne förstår vilket stort arbetskvantum som ligger bakom denna noggranna och förtroendeingivande avhandling. Groth har under en längre tidsperiod ihärdigt arbetat på sin nu slutförda forskningsuppgift. För bestridande av utgifter för ersättning till biträdespersonal och för expenser har författaren erhållit anslag från Längmanska kulturfonden och åtnjutit statsbidrag.
    Sättet på vilket Groth använt den köbnerska metoden såväl intresserar som vittnar om författarens förtrogenhet med den. Som en parentes må nämnas att ordet brott definierats något vidare än vanligt genom att vissa icke straffbara asocialitetsyttringar, som enligt svensk rätt medför tvångsarbete, inbegripits. Detta förfarande är enligt anm. en förtjänst då, såsom Groth påpekar, tvångsarbetarna tillhör samhällets i egentlig mening kriminella element. Huvudprincipen i metoden är ju den att man undersöker en grupp brottslingar och bestämmer huru många som är återfallskapabla och huru många som återfaller, varefter förhållandet mellan dessa två tal utgör mått på recidivismen. Under sådana betingelser är det givetvis tillåtet att avgränsa en representativ del av populationen och endast undersöka denna. Groth har utvalt en femtedel — 14,172 personer av moderpopulationens något mer än 70,000 — genom att medtaga de, vilkas registeraktnummer i straffregistret är jämnt divisibelt med fem. Urvalets representativitet har även kontrollerats, varvid det bl. a. framgick att fördelningen på olika antal domar är nästan lika vare sig man utgick från en hel moderpopulation eller en femte och tiondedel därav.
    Undersökningen vill, om man använder Groths egna ord, utröna »å ena sidan huru antalet recidivister av olika kategorier förhåller sig till motsvarande antal återfallskapabla och å andra sidan huru de som dömts första, andra, tredje o. s. v. gången fördela sig på olika kategorier». Siffrorna i det senare fallet erhålles tämligen lätt; därom lämnar ju straffregistret besked. Antalet återfallskapabla kan däremot endast uttryckas genom ett närmevärde på grund av att statistikern måstearbeta på basen av officiella uppgifter och att sådana uppgifter icke finnas tillgängliga för alla relevanta faktorer. Det skulle föra långt att här i detalj redogöra för Groth's formel för beräkning av återfallskapaciteten, men några antydningar må göras. Som hel återfallskapabel enhet beträffande ett visst återfall har han räknat varje helt av en person med risk för detta återfall under perioden 1921—1940 genomlevat år. Genom rätt besvärliga operationer måste antalet döda, inspärrningstider o. s. v. elimineras. Formeln gäller generellt för n återfall.
    Undersökningsresultaten är i flera avseenden intressanta och vi skall här beröra några av dem. En föreställning om återfallsbrottslighetens trend vore värdefull och man har all anledning att beklaga att motsvarande tal från andra tjugoårsperioder inte står till buds. Beträffande

 

jämförelser mellan olika tabeller är det skäl att peka på en metodisk svårighet, som samtidigt rent reellt är betydelsefull. Återfallsrisken fördelar sig icke jämnt på de särskilda under återfallsrisk genomlevda åren. Det innebär i första hand att återfall oftare inträffar under åren närmast efter utståndet straff än senare. Jämförelse mellan grupper med olika risktider ger således oriktiga resultat. Groths undersökning visar huru återfallsrisken stiger med varje ny straffrättslig reaktion. I detta sammanhang har det varit möjligt att jämföra resultaten med på annat sätter hållna tillförlitliga sådana. Sålunda har t. ex. G. DAHLBERG och T.LINDBERG i en bilaga till Strafflagberedningens (SLB) betänkande uppgivit att benägenheten för brott bland män, som frigivits från ett första fängelse- eller straffarbetsstraff, under första frigivningsåret är 39.7 gånger större än bland den manliga genomsnittsbefolkningen. Groths motsvarande siffra, som visserligen omfattar både män och kvinnor men som framför allt påverkas av männens återfallsförhållanden, är 39.4. Överensstämmelsen är alltså mycket god. Andra jämförelser ger lika positiva resultat.
    Kriminalsociologiskt intressanta är undersökningarna av sambandet mellan återfallsbrottslighet och börd, födelseort, kyrkoskrivningsort, bildningsgrad och yrke. Återfallsfrekvensen är t. ex. mycket högre för personer födda utom äktenskap än för personer födda inom. Återfallen fördelade efter födelse- och kyrkoskrivningsort visar vilka goda marknader för yrkesbrottslighet storstäder erbjuder. Beträffande födelseorten är differensen mellan storstäder och övriga städer inte stor, men däremot är skillnaden påfallande med hänsyn till kyrkoskrivningsorten. Detta tyder måhända på en rörlighet bland de kriminella elementen i riktning mot storstäderna. Sambandet mellan civilstånd och återfallsbrottslighet kan utredas blott om man samtidigt tar hänsyn till åldern. Det är känt att den högsta brottslighetsfrekvensen uppvisas av unga i relativt stor utsträckning ogifta årsklasser, vilket för recidivismens vidkommande bekräftas av Groth's undersökning. Svårigheten har eliminerats på ett ganska finurligt sätt, som emellertid inte kan återges här. Det framgår att frekvensen av förstagångsbrottslingar är högst för dem, som gjort sitt första brott i åldern 18—20 år. I Finland har MARTT IKAILA kommit till ett liknande resultat.
    Groth påvisar att det första brottet i relativt högre grad än återfallet begås i rusigt tillstånd. Det är inte förvånande då man beaktar att speciellt de brott, som begås i hastigt mod, influeras av alkoholen. Recidivisten följer tidigare präglade kriminella beteendemönster och återfallet är därför i en viss mening både mera naturligt och avsiktligt än förstagångsbrottet. Det är beklagligt att författaren på grund av kostnadsskäl inte varit i tillfälle att i detalj undersöka huruvida med hänsyn till brottens beskaffenhet likhet förelegat mellan föregående och efterföljande brottsfall. De gjorda undersökningarna tillåter i alla händelser den i och för sig betydelsefulla slutsatsen att en tendens till specialisering förefinnes hos återfallsförbrytarna.
    Den för jurister och kriminalpolitiker värdefullaste delen av under-

 

sökningen är troligen utredningen om straffens beskaffenhet. Sämst ställda i återfallshänseende är tvångsarbetarna, de som dömts till straffarbete i 6 mån. intill 1 år samt de som dömts till straffarbete och fängelse i mindre än 6 mån. Vidare märks att tvångs- och straffarbete förekommer relativt oftare med stigande nummer för brottsfallet.
    Det är ogörligt att i en kort recension ge rättvisa åt Groths avhandling. Vid återgivandet av resultaten har det varit svårt för anm. att beakta alla de nyanser och statistiska blindskär, som Groth tagit hänsyn till och undvikit. Den knappa och koncentrerade framställningen fordrar av läsaren onekligen både intresse och en uppriktig strävan att tränga in i problemen. Det är att hoppas att så många som möjligt tillgodogör sig avhandlingens innehåll. Den rekommenderas icke blott statistiker av facket utan även alla, som allvarligt vill tränga in i brottslighetens problem.

Erik Allardt.