Om rätt och moral. I novembernumret av denna tidskrifts föregående årgång moral. har juris dr IVAR STRAHL under rubriken »Från dagens diskussion» kritiserat några uttalanden som jag gjort i en tidningsartikel. Då de av Strahl berörda problemen äro av central betydelse för den pågående strafflagstiftningen kunde det kanske ha sitt intresse att få själva frågeställningen samt den föreliggande åsiktsmotsättningen närmare preciserad. Härtill finns dessutom desto större skäl som såväl Strahls som mina egna uttalanden äro skäligen kortfattade.
    Vad Strahl framför allt vänder sig emot är dels min uppfattning att gärningsmannen bör straffriförklaras, om han ej är psykiskt normal, dels ock mitt uttalande i detta sammanhang att rätten genom straffriförklaringen fastslår »att intet klander bör riktas mot den åtalade». Dessa mina åsikter sammanhänger med min uppfattning om straffrättsskipningen och straffverkställighetens betydelse för folkmoralen. Även på denna fråga kommer Strahl in i sin kritik. Jag skall därför börja med att skissera hur jag tänker mig straffets funktion i nämnda hänseende. Om någon motivering för min ståndpunkt kan det däremot ej bli fråga i denna korta replik.
    Påståendet att straffmaskineriet påverkar folkmoralen tarvar först och främst att man anger vad som menas med moral i detta sammanhang. Det är ej endast fråga om människornas åsikter om rätt och orätt utan även om deras moraliska hållning. Straffmaskineriet skulle på något sätt kausera pliktkänslor hos människorna eller m. a. o. inrikta dessas pliktkänsla samt vidmakthålla densamma.
    Detta för oss över till det vidare problemet, varuti vår moralitet överhuvudtaget har sin orsak, varvid vi bortse från moraliska föreställningar som äro mer eller mindre unika för en viss individ och endast se till den moraliska hållning, som på det hela taget utmärker dem som tillhöra samma sociala grupp. Om denna är stor eller liten, om det är fråga om en familj, en sällskapsorden, en korporation eller ett helt samhälle spelar ingen roll. Moralbildningen tycks mig nämligen uppvisa vissa gemensamma drag oberoende av hur den sociala gruppen i övrigt är beskaffad. Dels har man att räkna med en propaganda inom gruppen för att vissa normer generellt skall vinna efterföljd dels reageras det med beröm respektive klander i konkreta fall, där någon följt respektive brutit mot en av dessa normer. Vidare må uppmärksammas att de som härvid äro verksamma i allmänhet äro personer, vilka åtnjuta auktoritet inom gruppen.
    Av särskilt intresse i detta sammanhang är klandrets, ogillandets betydelse för folkmoralen. Att visst handlingssätt allmänt ogillas inom en

 

social grupp behöver ej medföra att den ifrågavarande normen får moralisk karaktär. Det kan ju vara fråga om en sedvänja eller en konventionell norm. Gränsen mellan dessa olika slag av normer är visserligen flytande men så mycket står väl klart att i det senare fallet garantien för normens efterlevnad kan bestå enbart i att den som reflekterar på att bryta mot normen känner fruktan för att bli föremål för andras ogillande, medan den moraliska normen utmärks av att människorna typiskt sett uppleva det som sin plikt att följa densamma. Det ogillande som träffar den som bryter mot normen torde emellertid även i detta fall vara av betydelse. Om den enskilde ej utsätts för ett sådant »omgivningens tryck» kommer hans känsla av det ifrågavarande handlingssättets pliktvidrighet så småningom att försvinna.
    Det ovanstående gäller även moralbildningen inom en så omfattande och komplicerad grupp som ett folk. Under kriget reagerade tidningspressen med skärpa mot enskilda personers handlingssätt som menades stå i strid med den nationella solidariteten. Enligt min mening medverkade detta till att stärka denna solidaritet samt till att väcka och vidmakthålla moraliska hämningar mot just sådana handlingar, som under dåvarande förhållanden bragte landets självständighet i fara.
    Det sista exemplet åskådliggör emellertid även några andra förhållanden som är att ta fasta på i detta sammanhang. I det föregående har gjorts gällande att folkmoralen förutsätter att normavvikelser väcker ogillande hos auktoritativa instanser i samhället. Men den journalist, som författade en av de ifrågavarande tidningsartiklarna, kanske icke alls ogillade det handlingssätt han behandlade i artikeln. Vi kan anta det var honom hjärtligt likgiltigt om Sverige överlevde världskriget som en självständig stat eller icke. Men han skildrade ändock handlingssättet ifråga som klandervärt, enär detta gagnade tidningens ekonomi samt hans eget anseende som journalist. Att det låg till på det sättet behövde på intet sätt minska artikelns suggestiva effekt. Med att artikeln uttrycker ett ogillande avses sålunda icke att dess författare med nödvändighet känt ett sådant. Det är tillräckligt att artikeln har förmåga att väcka ett ogillande hos läsekretsen.
    Vidare är det klart att artikeln ingalunda har denna effekt på alla, som läser densamma. Som exempel kan nämnas personer, vilka önskade Sveriges uppgående i ett Stor-Tyskland eller anslutning till den kommunistiska internationalen. Det normsystem, som propagerades i den nationella pressen, mötte här en motpropaganda, som hos vissa individer väckt en solidaritet motsatt den nationella. Vilken propaganda som blev bestämmande för en viss medborgares hållning, kunde naturligtvis vara beroende av många olikartade omständigheter. Och härvidlag må man lägga märke till att den nationella pressens brännmärkande av vissa handlingssätt mycket väl kunde påverka beteendet inom oppositionella kretsar, utan att man hos dessa lyckades väcka någon nationell solidaritet. Detta kunde även ske genom att man skapade fruktan för att bli utsatt för den nationella pressens och därmed även för allmänhetens ogillande. Men också den som var okänslig härför, kunde ta intryck av

 

tidningskritiken. En nazistisk affärsman kanske fruktade att bli av med sin kundkrets om hans uppträdande i pressen betecknades som onationellt.
    Slutligen må uppmärksammas att tidningspressen kan bidra till upprätthållandet av moraliska hämningar mot ett onationellt handlingssätt även om något exempel härpå ännu icke kommit till pressens kännedom och detsamma därför icke kunnat föranleda någon kritik. Blotta vetskapen om att pressen skulle komma att reagera på detta sätt verkar upprätthållande på den nationella solidariteten. Ett ogillande kan sålunda ha den ifrågavarande effekten även om det ännu icke kommit till uttryck utan hitintills endast har s. a. s. hypotetisk existens.
    Det är nu min uppfattning att straffmaskineriet i gångna tider har haft och fortfarande har en inverkan på folkmoralen som är likartad den som ovan tillskrivits tidningspressen. Däremot har jag ingen mening om detta även kommer att bli fallet i framtiden. Detta är bl. a. beroende av straffmaskineriets framtida struktur. Ej heller vågar jag ha någon uppfattning om folkmoralens upprätthållande med nödvändighet förutsätter straffrättsskipning och straffverkställighet. Det finns ju i samhället ett flertal andra moralbildande krafter av stor betydelse. Sådana faktorer som stigande levnadsstandard, bättre ungdomsvård och ett effektivare polisväsen kan dessutom tänkas mer eller mindre eliminera frestelsen att begå brott.
    Vidare må understrykas att straffmaskineriets ovan påtalade effekt måste vara mycket olika med avseende på olika brott samt med avseende på olika grupper av medborgare. Statsmaktens moralbildande verksamhet har alltid att övervinna motstånd från en moralbildning i motsatt riktning, som uppbärs av vissa grupper av medborgare inom samhället. Jag tänker härvid ej i första hand på stöldligor och andra förbrytarband, vilka ha sin egen solidaritet och för vilkas medlemmar brottet kan framstå som en god sport och en legitim inkomstkälla. Man får nämligen också räkna med att hela medborgargrupper företer en rättsuppfattning, som tidigare företrätts av statsmakten men som sedermera övergivits av denna. En bidragande orsak till att falskdeklaration är så vanligt förekommande torde sålunda vara att man anser beskattningens nuvarande storlek och utformning stå i strid med elementära rättfärdighetskrav. Då är det ju ej underligt att kriminaliseringen i detta fall ej fått den avsedda verkningen. En effektivisering av deklarationskontrollen blir då den enda framkomliga vägen.
    Jag har hört den uppfattningen uttalas att vad som ovan framhållits må vara riktigt då det gäller straffrättskipningen, men att det saknar betydelse med avseende på straffverkställigheten. Straffdomen skulle fungera som ett ogillande i ovannämnd bemärkelse, medan detta ej skulle gälla själva straffet. Man må emellertid lägga märke till att åtminstone så som straffsanktionen hitintills utformats densamma framstår som en diskriminering av gärningsmannen i hans medborgerliga ställning. Man tvingar honom betala en summa pengar till statskassan eller berövar honom friheten för viss tid. Och detta sker som en påföljd på

 

brottet, liksom straffets intensitet står i proportion till brottets grovhet. Enligt min uppfattning har en dylik behandling av gärningsmannen långt starkare suggestiv effekt än blotta konstaterandet av hans brottslighet.
    Här i landet synas de flesta, som intressera sig för straffets samhällsfunktion, stå främmande för den ovan skisserade uppfattningen. Man räknar endast med straffets uppgift att avskräcka och förbättra samtidigt som man tar bestämt avstånd från något som betecknas som »vedergällningsteorien». Jag är emellertid ej säker på att man gjort fullt klart för sig vad man avser med denna term. Endera kan därmed menas uppfattningen att statens straffande verksamhet motiveras av att vedergällning är något gott i och för sig. Något annat är emellertid att medborgarnas moraliska känsloreaktion gentemot brott tar sig uttryck i krav på vedergällning samt att det för upprätthållande av folkmoralen är av betydelse att detta krav i viss utsträckning tillgodoses av statsmakten. På senare tid är det angående sistnämnda fråga som diskussionen rört sig här i landet. För den händelse någon emellertid skulle anse den senare uppfattningen vara en specifikt svensk företeelse skulle jag vilja fästa uppmärksamheten vid några uttalanden av tvenne framstående amerikanska vetenskapsmän.
    Sociologen CHARLES COOLEY framhåller i sitt arbete »Social organisation»: »Blame and punishment are essentially symbolic, their function being to define and enforce the public will and in no way imply that the offenders are of a different nature from the rest of us». »The resentment (ogillande) of society, if just and moderate, is a moral force, and definite forms of punishment are required to impress it upon the general mind.»
    Det andra citatet är hämtat från kriminologen JEROME HALLS utomordentligt intressanta verk »Theft, law and society». På tal om straffets allmänpreventiva funktion framhåller Hall i deta arbete:
    »The only conclusion that can reasonably be drawn is that the problem of prevention has been vastly oversimplified by writers on individualisation of treatment, on the rational construction of criminal codes, or on deterrence by fear of punishment. In fact criminality punishment and mores are inextricably interwoven. Punishment, when isolated and considered only in relation to individual offenders, may not have the slightest effect as a deterrent. If, however, punishment influences the social attitudes of the entire society by creating and enforcing moral standards, then some criminality is prevented: not so much through fear of the operation of legal sanction in themselves as through the indirect pervasive influence of the mores. In so far as punishment and legal sanctions represent and reenforce the moral standards of a community they act as deterrents in this sense. The most serious defect in the advocacy of individualization is the failure t otake due cognizance of the attitudes and emotions of the great public regarding crime and criminals.»

 

    Vi övergå härefter till Strahls kritik. Det framgår ej av denna om Strahl anser att min uppfattning om straffmaskineriets betydelse för folkmoralen är oriktig. Men han gör dock vissa uttalanden, som visa vilken syn han har på detta problem. Han säger »att en domstol, som går utöver den praktiskt nödvändiga uppgiften att bestämma angående

 

behandlingen (av den tilltalade), fäller ett omdöme som, om det skall ha någon innebörd alls, måste fattas som en värdesättning av gärningens och gärningsmannens moraliska kvalitet». Och han tillägger att »det är en vansklig sak att fälla sådana omdömen». Vidare kritiserar Strahl mig för att jag »tillägger domstolen en uppgift som den icke är mäktig att lösa och som den icke utan förhävelse kan inlåta sig på».
    Dessa uttalanden bygga tydligen på den uppfattningen att straffets moralbildande effekt skulle förutsätta att domaren själv hyser moraliskindignation mot den gärningsman, som han dömer till straff. Men detta har aldrig varit min mening. I den ifrågavarande tidningsartikeln sade jag ej heller att domaren ej borde klandra en sinnessjuk gärningsman, utan endast att straffriförklaringens innebörd är att intet klander bör riktas mot den åtalade. Härigenom bidrar straffriförklaringen till att förhindra att det ogillande som i samhället överlag riktas mot förövare av brott, även träffar dem av dessa, som är sinnessjuka.
    Det kan naturligtvis hända att domaren känner en moralisk indignation gentemot en tilltalad, som begått ett grovt brott. Lika ofta torde han emellertid hysa medlidande med denne. Och det vanliga är väl att domaren överhuvudtaget ej bedömer det föreliggande fallet moraliskt. Detta är enligt min mening också det enda riktiga. Domarens uppgift är att bedöma bevisningen samt tillämpa strafflagen. Detta är svåra uppgifter, på vilka han helt bör koncentrera sig. Att samtidigt ge sig i kast med moraliska frågor kan tänkas avleda hans uppmärksamhet från vad han har att befatta sig med som domare.
    Att domaren ogillar den dömde utgör ej heller någon förutsättning för straffets moralbildande effekt. Vad som tidigare framhållits angående tidningspressen gäller även straffmaskineriet. Och detta i långt högre grad. Vad som ger straffet dess suggestiva effekt är att straffdomen avkunnats av en så auktoritativ instans i samhället som en domstol. Det ogillande av brottsligt handlingssätt, som straffet till äventyrs väcker och vidmakthåller hos medborgarna, är på intet sätt beroende av att landets domare hysa ett sådant ogillande, då de döma till straff.
    Strahl har emellertid även en invändning mot att överhuvudtaget använda straffet i moralbildningens tjänst. Han betecknar det som cyniskt att motivera statens straffande verksamhet med att straffet väcker en allmän indignation mot brottsligt handlingssätt och därmed även mot dem som företa sådana handlingar.
    Varför skulle detta vara cyniskt? Härpå skulle man kunna svara att det är moraliskt förkastligt att tillfoga vissa människor lidande i syfte att säkerställa andras välgång. Förmodligen är detta emellertid icke Strahls uppfattning. Han skulle i så fall anse att man inom lagstiftningsarbetet överhuvudtaget ej finge ta hänsyn till de rättsliga sanktionernas allmänpreventiva effekt. Även om sanktionen avhåller andra enbart genom att avskräcka från rättsstridigt handlingssätt, innebär ju sanktionens genomförande i det konkreta fallet att en människas intresse offras för det gemensamma bästa.
    Strahls anklagelse för cynism måste sålunda sammanhänga med att

 

brottslingar komma att utsättas för moralisk indignation. Andra uttalanden från hans sida visar också att han menar det överhuvudtaget vore lyckligast om människorna avhöllo sig från dylika känsloreaktioner. I detta sammanhang citerar Strahl bibelordet »Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda». Den man, som en gång fällde dessa ord, drev emellertid även ut månglarna ur templet och läste sitt anathema över fariséerna. Jag tror det är bäst att vi lämna bibeln utom diskussionen.
    Uppfattningen att människorna böra avhålla sig från moralisk indignation har vittgående konsekvenser. Lyckas man uppnå något sådant kan detta sammanhänga med att människorna överhuvudtaget vant sig av med moraliska känsloreaktioner. Anser man som den danske sociologen GEIGER att pliktkänslan medför mer skada än gagn för oss människor så vore ju detta enbart en fördel. Från denna utgångspunkt finner Geiger det också önskvärt »at selve kriminaliseringen mister sin moralsk suggestive kraft». En annan möjlighet vore emellertid att människorna fortfarande hyste känslor av plikt och ånger men ej någon indignation gentemot andras felsteg. Det finns ju sådana människor. Men de äro mycket sällsynta djur i vår herres hagar. »The respect for the law is the obverse side of our hatred for the criminal aggressor» säger den amerikanska sociologen MEAD i en intressant uppsats om »The Psychology of punitive justice».¹ Ett annat uttalande av Mead som också förtjänar att begrundas i detta sammanhang är att det är »quite impossible psychologically to hate the sin and love the sinner». Och i sitt arbete »Human nature and the social order» framhåller den förut citerade Cooley att det är »worth noting that we could not altogether cease to blame others without ceasing to blame ourselves, which would mean moral apathy».
    Strahl har emellertid även ett särskilt skäl för att vi ej böra hysa moralisk indignation. Är viljan orsaksbunden, skulle det vara »ogrundat att moraliskt ogilla den ene men icke den andre». Härvidlag må först påpekas att moraliska känsloreaktioner på intet sätt äro betingade av föreställningen om att viljan är fri. Moralitet har det funnits långt innan någon överhuvudtaget kommit på den subtila idén att viljan ej skulle vara kausalbetingad som annat verkligt. Och ej heller finns det något skäl att anta moraliska känsloreaktioner vara mindre vanligt förekommande hos determinister än hos indeterminister.
    Strahl synes emellertid mena att det vore ologiskt av en determinist att moraliskt ogilla den som begått ett brott. Det har jag svårt att förstå. Doktrinen om den fria viljan har visserligen utnyttjats för att rättfärdiggöra moraliskt gillande och ogillande. Men att denna doktrin äro riktig utgör ju intet hinder för att det finns andra och hållbarare motiv för oss att reagera på detta sätt. Man kan t. ex. anse att dessa känsloreaktioner eliminera friktioner människorna emellan och överhuvudtaget gör det lättare för den enskilde att anpassa sig efter samhällslivets fordringar. Någon kanske vill ifrågasätta om denna uppfattning är rik-

 

¹ The American journal of sociology (1918.)

 

tig. Är detta emellertid fallet, tycks man mig ha funnit en hållbar motivering för att människorna böra fostra sig själva och varandra till moralitet.
    Det är ej första gången som doktrinen om den fria viljan spökar i detta sammanhang. Jag är emellertid ej fullt säker på om juristerna alltid göra klart för sig vad de mena med viljans frihet, då de åberopa denna som stöd för uppfattningar i juridiska frågor. Som HEDENIUS understrukit kan man med att en persons vilja i viss situation varit fri mena endera att denne, om han hade velat handla annorlunda än han gjort, även kunnat göra detta eller att han under i övrigt lika betingelser kunnat vilja handla annorlunda än han faktiskt velat. Att viljan är fri i den förra bemärkelsen är tydligen en förutsättning för såväl straffrättsligt som moraliskt ansvar. Någon logisk svårighet vållar ej heller denna uppfattning. Vad man påstår är ju i själva verket ingenting annat än att viss vilja jämte annat har viss verkan. Annorlunda förhåller det sig med fri vilja i den senare bemärkelsen. Fri i denna bemärkelse kan viljan ej vara. Uppfattningen att det är oriktigt att moraliskt bedöma en orsaksbetingad vilja förutsätter emellertid att ett sådant bedömande är befogat endast om viljan är fri i denna senare motsägelsefulla mening.
    Det är klart att Strahl med utgångspunkt från sin syn på ovan berörda problem måste finna straffrättskipningen i flera avseenden böra organiseras på annat sätt än jag gjort gällande. För mig framstår strafffriförklaringen av de sinnessjuka som motiverad av humanitära skäl. Det gäller att för allmänheten understryka att den sinnessjukes internering är ett frihetsberövande av helt annan art än t. ex. straffarbete. Härigenom minskas risken för att den indignation som brottsligt handlingssätt överhuvudtaget väcker hos allmänheten även riktar sig mot sinnessjuka gärningsmän. Åtminstone de lege ferenda föreligger överhuvudtaget detta problem ej för Strahl. Om jag rätt förstått honom önskar han bibringa allmänheten en sådan syn på brottsligt handlingssätt, att denna är densamma oavsett om gärningsmannen är psykiskt normal eller icke. Vi böra undvika att moraliskt bedöma brottsligt handlingssätt och endast fråga efter dess orsaker samt medlen att förhindra återfall från gärningsmannens sida. Det är då endast en fördel att frihetsstraff samt internering på sinnessjukhus framstå som kommensurabla behandlingsformer mellan vilka rätten har att välja med utgångspunkt från individualpreventiva synpunkter.
    Från sina utgångspunkter kan Strahl ej heller biträda förslaget att man vid stigande psykologisk allmänbildning skulle kunna vidga kretsen av dem som bli straffriförklarade på grund av psykisk abnormitet. Han menar att »detta skulle leda till att de som te sig såsom verkliga brottslingar (i annat sammanhang betecknar han dessa som 'förbrytare av värsta sort') skulle förklaras fria från straff, medan straffen förbehöllos relativt hyggligt folk som genom omständigheternas makt kommit att begå en brottslig gärning». Jag menar däremot att en dylik praxis skulle kunna bidra till att psykopater lika litet betraktas som brottslingar som t. ex. den sinnessjuke vilken i julas dödade italienske

 

ministern i Stockholm. Jag förmodar Strahl skulle invända häremot att min tankegång är absurd, enär man som brottsling bör beteckna varje person, som begått en i strafflagen beskriven handling alldeles oavsett hur den ifrågavarande personen är psykiskt beskaffad.
    Strahl menar också att ur individualpreventiv synpunkt skulle vara föga välbetänkt att straffriförklara psykopater och överlämna dem till medicinsk vård. Man skulle nämligen därigenom bibringa dessa människor den föreställningen att de ej behöva »vidkännas konsekvenserna av sina handlingar utan skola göras till föremål för vård såsom sjuka människor». Häremot skulle jag vilja invända att det vid psykiatrisk vård givetvis kan vara lämpligt att understryka för t. ex. en internerad våldsverkare att han måste vänja sig sig vid att själv ge akt på sina raseriutbrott samt försöka hämma dessa, såvida han vill återfå friheten. Men detta är ej detsamma som att bibringa honom uppfattningen att han som andra våldsverkare får lida för vad han gjort. Har han sjukdomsinsikt, kan detta komma honom att anse sig orättvist behandlad. Skulle det däremot i visst fall ur terapeutisk synpunkt vara lämpligast att behandla en psykopat som om han vore normal, kan jag ej finna något skäl att ej låta honom undergå straff.
    Att psykopatvården ej konstrueras som påföljd på brott har vidare den fördelen att det blir onödigt att anpassa anstaltstidens längd efter brottets grovhet. Strahl invänder att man ej genom »en rent formell förändring i uppfattningen av psykopatvården kan eliminera betänkligheterna mot att tillgripa en längre tids anstaltsvistelse »i lindriga fall». Frågan är vad man här menar med att »fallet» är lindrigt. Är den ifrågavarande personen föga samhällsvådlig bör man naturligtvis ej beröva honom friheten för någon längre tid. Med att »fallet är lindrigt» menar Strahl emellertid att det begångna brottet är av mindre svår beskaffenhet. Låt oss nu anta att detta består i en misshandel, som ej medfört någon mera omfattande skada, men att den medicinska sakkunskapen betecknar gärningsmannen som en aggressiv psykopat i hög grad farlig för andras personliga säkerhet. Jag har svårt att förstå att »humanitära hänsyn och omtanke om medborgarnas frihet» i ett sådant fall motiverar att frihetsberövandets längd ställts i relation till brottets grovhet.
    Slutligen anför Strahl som skäl emot min uppfattning att enligt denna »allt flera grupper av psykiskt defekta överlämnas till vård som ej skulle stå under de garantier rättsväsendet erbjuder för att behandlingen står i rimlig proportion till vad de gjort och vad de kunna befaras komma att göra». Men hur är det då med dem som tvångsintas för psykisk vård utan att ha begått något brott eller utan att ha lagförts härför? Böra då de ej komma i åtnjutande av samma garantier? Den personliga tryggheten inom social- och sjukvården är för visso ett problem som tarvar stor uppmärksamhet. Men jag har svårt att förstå att en lämplig lösning härpå skulle vara att i så stor utsträckning som möjligt låta domstolarna fastställa det erforderliga frihetsberövandet som påföljd på brott.

 

    I det föregående har jag sökt att närmare precisera mina åsikter. Meningen härmed har varit att skapa bättre förståelse för hur jag tänker mig saken. Måhända kan detta bidra till att man uppnår enighet på en eller annan punkt. För undvikande av missförstånd skulle jag emellertid till slut vilja till det föregående foga några kompletterande reflexioner.
    Straffets moralbildande funktion kan ej i och för sig tas till intäkt för skärpt bestraffning av grova brott. Vad som skall väckas och vidmakthållas är moralisk indignation men ej hat och hämndlystnad, ty sådana känsloreaktioner inverka störande på den sociala sammanlevnaden. Man bör därför söka hålla straffen lägre än vad en upprörd opinion kan komma att kräva i konkreta fall. Och den orgie i straffande som efter kriget förekommit i en del av de krigförande och härtagna länderna är enligt min mening ett högst betänkligt fenomen om det också är psykologiskt förklarligt. Vi svenskar ha genom omständigheternas makt undgått denna utveckling och straffverkställigheten har i stället kunnat reformeras i human anda. Man får hoppas att det blir möjligt att gå vidare på denna väg. Särskilt skulle jag vilja fästa uppmärksamheten vid att våra domstolar fortfarande då och då utdöma livstids straffarbete. Är det ej på tiden att väcka en opinion för avskaffande av detta straff liksom tidigare skett med dödsstraffet? Att beröva en människa friheten under ungefär ett decennium eller måhända för hennes återstående livstid är dock någonting fruktansvärt hårt.
    Vidare förtjänar det understrykas att den som utsättes för moraliskt ogillande räknas som »en av oss». Straffet bör sålunda ej medföra att brottslingen utesluts ur den sociala gemenskapen. Då så blir fallet är det ej längre fråga om ett straff i egentlig mening utan om en skyddsåtgärd. Men faktiskt bidrar statens straffande verksamhet mången gång till att sammansvetsa de kriminella i deras asociala attityd. Och svårigheterna för den som efter ett utståndet frihetsstraff återupptar sin tidigare verksamhet äro välbekanta. Detta manar till försiktighet då det är fråga om att använda straffet i moralbildningens tjänst. Det vidgade bruk som lagstiftaren i våra dagar gör av kriminaliseringen inger härvidlag betänkligheter.
    En annan omständighet, som förtjänar att uppmärksammas i detta sammanhang är att straffet ej blott i gångna tider utan även i våra dagar använts som ett polisiärt medel att hålla proletära samhällslager i schack. Räknar man bort unga och psykiskt defekta brottslingar har säkerligen majoriteten av de straffade vuxit upp i fattigdom och umbäranden samt därtill ofta under påverkan från en kriminell miljö. Jag skulle härvidlag än en gång vilja citera ett uttalande av Cooley: »There is little use in blaming or punishing those who have been trought up in demoralizing surroundings». Åtminstone kan man väl göra gällande att detta är oförenligt med ett mera subtilt moraliskt medvetande.
    Slutligen är det uppenbart att man vid utformningen av straffsystemet aldrig kan bortse från straffets individualpreventiva uppgift. »Allt

 

straff bör vara till förbättring» heter det i våra domarregler och det har man väl i själva verket alltid haft klart för sig, ehuru möjligheterna att åstadkomma något i den vägen åtminstone tidigare varit små. Såsom påpekats i det föregående förutsätter straffet som moralisk reaktion att gärningsmannen efter att ha utstått straffet återupptas i den sociala gemenskapen. Detta försvåras genom att man låter gärningsmannen schavottera för vad han gjort. Ur moralbildningssynpunkt tror jag det ej heller är någon fördel med att straffverkställigheten organiseras på sådant sätt. Den enskilde brottslingen kan få förbli mer eller mindre anonym. Huvudsaken är att allmänheten har klart för sig att uppdagade brott bli bestraffade. Däremot är det uppenbart att en långtgående individualisering av straffreaktionen kan komma i strid med dennas moralbildande funktion. Detta utgör väl också den svåraste avvägningsfrågan vid utformningen av reaktionssystemet.
    För att kunna förbättra måste man emellertid begripa orsakerna till brottsligt handlingssätt. Är en sådan förståelse icke oförenlig med ett ogillande av brottslingen och hans handlingssätt? Jag skulle tro att mången menar så vara förhållandet. Och är ej detta den väsentligaste anledningen till att de som verka för straffrättsliga reformer ofta anse det ifrågavarande ogillandet vara ett hinder i deras verksamhet? Själv menar jag de båda inställningarna gå att förena och att detta är en nödvändighet. För att än en gång begagna en analogi från det politiska området. Hade man i demokratierna ej så djupt ogillat Hitler och hans nationalsocialism, så skulle Tyskland säkerligen gått segrande ur kriget. Vilja vi befästa och stärka våra demokratiska institutioner måste vi emellertid även sätta oss in i orsakerna till nazismens uppkomst och framgångar. 

Per Olof Ekelöf.