Den rättsliga betydelsen av blodgruppsbestämning. Det förslag till föräldrabalk, som ärvda av blodgruppsbestämning. balkssakkunniga avgivit år 1946, bär vittnesbörd om den praktiska betydelse, som blodgruppsbestämning erhållit i faderskapsmål. I de flesta fall gäller ju frågan det rättsliga bedömandet, om en man, som utpekats som fader till ett utomäktenskapligt barn och som bevisligen haft samlag med modern på konceptionsmöjlig tid, blivit oriktigt utpekad. Därjämte tillkommer blodgruppsbestämningen en roll vid talan angående äktenskaplig börd, i den mån det på denna väg kan visas, att barnet icke kan vara avlat av mannen. Betydelsen av denna biologiska metod för bevisningen har med åren framträtt alltmer, trots det att lagens krav på ifrågavarande bevisning alltjämt kvarstår i sin mycket stränga formulering. Det har visat sig, att domstolarna sökt en mjuk tillämpning av dessa lagbestämmelser, och otvivelaktigt har lagberedningen givit uttryck åt en allmän åsikt genom uttalandet, att det är ett berättigat intresse att få barnets börd såvitt möjligt fastställd i enlighet med det verkliga förhållandet.
    Med sådant rättesnöre blir det emellertid nödvändigt att avgöra rättsfrågan om faderskapet icke på grundval av hänsyn till en alltjämt förefintlig ehuru synnerligen avlägsen möjlighet utan med beaktande av

 

vad som kan vara det avgjort sannolika. I klar anslutning härtill men med lika klar betoning, att uteslutning av faderskap måste förutsätta en mycket bestämd grad av osannolikhet, ha ärvdabalkssakkunniga förordat, att den i lagen angivna presumtionen skulle falla, när faderskapet måste betraktas som »uppenbart osannolikt». Redan en dylik, naturligt försiktig minskning av strängheten i lagtextens nuvarande krav på bevisning kan för blodgruppsbestämningens del påräknas komma att medföra en ytterligare ökad betydelse vid avgörandet av faderskapsmål.
    Men blodgruppsbestämningen har kommit att intaga en plats även inom kriminaltekniken. Sådan bestämning är möjlig icke blott på blodprov utan även på intorkade blodspår, och den kan härigenom komma att ingå som ett led i indiciebevisningen för det fall, att man vid såramål konstaterar, att iakttagna blodstänk på en misstänkt persons kläder eller blodbesudling på något, honom tillhörigt tillhygge utgöres av människoblod med samma blodtyp som den skadades; omvänt en friande omständighet, om den funna blodgruppen icke överensstämmer med den skadades. Bestämningens räckvidd utsträckes än vidare genom påvisandet, att de flesta människor även i andra kroppsceller äga samma typegenskaper som i de röda blodkropparna och att dessa ämnen kunna utsöndras med sekreten; i särskilt stor mängd (ofta mycket starkare än i de röda blodkropparna) kunna de uppträda i saliv, i sperma och i magsaft.
    Analysen av saliv har sålunda — utöver en viss, skäligen begränsad plats inom den »positiva» antropologiska faderskapsbestämningen — erhållit kriminalteknisk betydelse för indiciebevisningen vid undersökning av t. ex. anonyma brev (fastklistring av kuvert, resp. påklistring av frimärke med saliv). Analysen av sperma (sädesfläckar) kan tjäna bevisningen vid sedlighetsförbrytelser. Polisen i Köpenhamn har med hänsyn härtill i kartoteket på alla de för dylika förbrytelser en gång anhållna infört uppgift om vederbörandes blodgrupp och utsöndringsförmåga; genom typbestämningen av en sädesfläck, som spårats på platsen, där förbrytelsen försiggått, kan en del av de i kartoteket införda uteslutas och polisundersökningen inriktas på en bestämd grupp.
    På enahanda sätt kan analysen av en på brottsplatsen förefintlig uppkastning vid gynnsamt utfall lämna ett bidrag till utredningen. I häftet nr 11, 1947 av Nordisk kriminalteknisk tidskrift lämnar statsadvokatfullmäktig KAY BAGGER (Aalborg) en skildring av ett dylikt fall (»Henry Sagen»), vars utredning följts med stort publikt intresse. Fallet gäller en kvinna (H) med lösa sexuella förbindelser, som anträffades död på en länstol i sin bostad, påklädd men med benkläderna avtagna; dessa lågo vid sidan av henne på stolen, utan tecken på att de tagits av med våld. Det kunde fastställas, att hon dödats genom strypning, och man fann tecken på oordning i rummet (kommodlådor och handväska genomsökta, med innehållet kringstrött). En uppkastning fanns på golvmattan, och den tilldrog sig speciell uppmärksamhet, när man genom typbestämning av den dödas maginnehåll fann henne tillhöra

 

grupp B och vara utsöndrare, under det att uppkastningen på mattan härrörde från antingen en icke-utsöndrare eller en utsöndrare med typ O men icke en utsöndrare med typ B. Man erhöll signalement på en man, med vilken kvinnan haft sällskap på restaurang sista kvällen, hon synts vid liv, och som hon kallat Henry. Ett anonymt brev, skrivet med skrivmaskin och undertecknat Henry, kom sedan till polisen; i brevet uttalades: »jeg kan som troende Menneske sværge paa, at jeg ingen Andel har i H:s Død». Likväl misstänkte polisen — med rätta — att brevet skrivits för att vilseleda. Genom en omfattande undersökning spårades den skrivmaskin, som använts, och därmed också mannen, som befanns vara en icke-utsöndrare. Han bekände slutligen, att han, när han kommit upp på H:s rum, känt illamående och kräkts, varefter han, sexuellt upphetsad och därtill kränkt av hånfulla tillmälen från H, plötsligen grep henne om halsen, tryckte henne ned i stolen och klämde till, till dess att han blev trött i fingrarna. Efter våldsdådet arrangerade han oordningen i rummet för att i vilseledande syfte giva det skedda utseende av rånmord.
    Den rättsliga betydelsen av här nämnda analyser gör behovet näraliggande att äga en även för jurister tillgänglig orientering över detta undersökningsområde, och detta behov har till stor del fyllts genom den av prof. E. WOLFF upprättade promemoria, som finnes tryckt i slutet av ärvdabalksakkunnigas betänkande. Denna P.M. lämnar en orientering över den nuvarande kännedomen om de olika systemen av blodgrupper (A1A2BO; MN; Rh; P) och om utsöndringsförmågan (Ssystemet); framställningen, som åskådliggöres genom en sammanställning av en del av det rättskemiska laboratoriets undersökningsmaterial, har i sina huvuddrag legat till grund för en senare (år 1947) publicerad översikt av prof. Wolffs medarbetare, dr BENGT JONSSON i Socialmedicinsk tidskrifts skriftserie (pris kr. 2:50). Denna klara och överskådliga översikt åsyftar emellertid i praktiskt rättsligt hänseende endast att angiva blodgruppsbestämningens användning som bevismedel i faderskapsärenden.
    Nu har denna översikt kompletterats genom en skildring av människans blodgrupper (blodtyper) och deras användning in foro överhuvud, författad av avdelningsföreståndaren för ifrågavarande undersökningar vid Retsmedicinsk Institut i Köpenhamn, med. dr P. H. ANDRESEN (Menneskets blodtyper. Anvendelsen i retsmedicinen. 105 s. Munksgaard 1948. D. kr. 7: 75). Framställningen äger särskilt värde därigenom, att den bygger på institutets synnerligen stora praktiska erfarenhet. Förf. har sökt underlätta läsningen genom att i de första kapitlen lämna en mera schematisk beskrivning av blodgrupperna, deras egenskaper, nedärvning och nuvarande användbarhet i faderskapsmål. Det kan emellertid icke döljas, att redan denna mera allmänna orientering, så som den är lagd, ställer vissa krav på noggrann uppmärksamhet hos den läsare, som icke är speciellt insatt i ärftlighets biologiska betraktelsesätt. Detta är dock oundgängligt, ej minst med hänsyn till A-gruppens uppdelning i ABO-systemet, upptäckten av den

 

svaga modifikationen av N i MN-systemet och den högst komplicerade typsituationen inom Rh-systemet. Men läsningen bör likväl vara ägnad att fånga intresset; det är i grunden ett fascinerande område för subtila ärftlighetsbiologiska upptäckter, man här överblickar. Och kännedomen härom är nödvändig för förståelsen av den noggranhet i analysen och de krav på exakthet i teknik och konklusioner, som erfordras för att den utförda undersökningen skall erhålla det önskade bevisvärdet inför rätta.
    Dr Andresen påvisar emellertid icke blott dessa svårigheter utan vägleder även för insikten om, hur svårigheterna kunna i väsentliga delar övervinnas, när analysen lägges — ett ofrånkomligt krav! — i händerna på därmed specialförtrogna undersökare. Hans skildring härav präglas av samma, aldrig svikande behärskning av ämnesområdet; man erhåller av hans framställning det kvarstående intrycket av trygghet, att de erhållna analysresultaten måste bliva väl ägnade att gagna rättsskipningen. Dr Andresen har inriktat sin framställning också på en läsekrets av jurister, och det är känt, att hans bok motsetts med stora förväntningar av dessa i hans hemland. Av särskilt intresse kan härvid den del av hans framställning anses vara, i vilken han skildrar den praktiska användningen av typbestämningen i Danmark, avtrycker Retslægeraadets vägledande cirkulär till domstolarna vid bedömning av blodtypsbestämningens resultat (sista lydelsen mars 1947) och exemplifierar användningen genom att referera domstolshandläggningen i vissa specialfall.
    Det är förståeligt, att rättspraxis »med en vis Træghed» följt de biologiska nyförvärven på detta område. Men samtidigt konstaterar också förf., hur uppskattningen i hans land successivt ökats. Utan tvekan kan tiden numera anses mogen att här samordna rättspraxis i de tre nordiska länderna. Som en förberedelse härtill synas vissa överläggningar redan ha påbörjats mellan specialisterna på detta rättsmedicinska område om likalydande formulering av utlåtandena över de utförda bestämningarna.

Einar Sjövall.