CARL EM. BENGTSSON. Minnesanteckningar från tjänstgöring som tingsbiträde och t. f. domhavande åren 1890—1901. Eget förlag. Sthm 1947. 244 s. Seelig i distribution. Kr. 7.50.

 

    Författaren till den bok, vars titel läses här ovan, är född i januari 1862; han var under åren 1901—1919 häradshövding i Medelpads östra domsaga och därefter vattenrättsdomare i Mellanbygdens vattendomstol till dess han 1931 inträdde i pensionsåldern. Föreliggande volym utgör en samling minnesanteckningar från förf:s tjänstgöring i skilda domstolar under tiden fram till häradshövdingutnämningen. Boken innehåller även skildringar från ett par kortare förordnanden i Svea hovrätt och som t. f. borgmästare i Örebro. (Bokens titel täcker alltså inte helt innehållet.) De värdefullaste och intressantaste partierna äro emellertid de som beröra förf:s tjänstgöring under 1890-talet vid skilda häradsrätter i Norrland. Ett avsnitt av anteckningarna i denna del har publicerats i SvJT 1944 s. 519—531 under rubriken »Tingsresor i övre Norrland».
    Förf. säger i förordet med klädsam blygsamhet och kanske t. o. m. halvt urskuldande — att anteckningarna författats huvudsakligen för hans eget nöje och för hans närmaste anhöriga utan tanke på att de kunde ha något allmänt intresse. Den lilla boken framträder alltså utan stora anspråk. Ändå kan man vara uppriktigt tacksam över att förf. låtit sig övertalas att ge ut densamma. För åtminstone varje domstolsjurist i vårt land är det av intresse att få en inblick i de villkor, var under domaraspiranterna kring sekelskiftet levde och verkade, och att anställa jämförelser med vår egen tids förhållanden på detta område. Vi måste då erkänna att framstegen äro högst betydande — vilket erkännande naturligtvis inte innebär, att allt därför är bra som det nu är. Det är beklämmande och rörande att taga del av förf:s ekonomiska vedermödor, familjeråden och lånetransaktionerna under de första tio åren av hans långa, förnämliga domarbana. Och ändå kan han — jag tror med rätta — göra gällande, att många av hans kollegor på lant-

 

domarbanan fingo leva under ännu svårare förhållanden och vänta längre på befordran än han själv. Det vittnar gott om den generationens idealitet ooh kärlek till domargärningen att ett tillräckligt antal goda domaraspiranter trots alla motigheter stannade kvar på banan. Även vår egen tids väl organiserade juristkårer kunna ha en del att lära av denna oegennyttiga inställning hos våra företrädare. Och man frågar sig hur det skulle ha gått med rättvisan i vårt land, om tidigare domargenerationer icke visat prov på en sådan lojalitet och hängivenhet för livsuppgiften, som de faktiskt gjorde. Denna lojalitet framstår i så mycket klarare dager om man samtidigt har statsmakternas då för tiden häpnadsväckande likgiltighet för de yngre domarnas ekonomiska villkor och arbetsförhållanden i minnet.
    Det var ej blott de ekonomiska förhållandena som gjorde livet för domaraspiranterna svårt och bekymmersamt. Förf. har mycket att berätta om de vedermödor som voro förknippade med tingsresorna i Norrland, om de långa och arbetsfyllda tingen, om bristen på arbetskraft och om de mången gång bristfälliga kanslilokalerna. Det varibland nästan förenat med livsfara att i släde passera den bräckliga isen på älvarna, tingsförhandlingarna pågingo ofta många dagar i följd från kl. 10 på morgonen till kl. 10 på kvällen med undantag blott förmiddagsrast, rättens ordförande fick merendels själv föra memorialanteckningar och kansliet utgjordes ibland av otillräckligt uppvärmda bostadsrum. Söndagsvila ansågs ingalunda som något självklart och notarierna brukade anhålla om häradshövdingens tillåtelse att avlägsna sig från kansliet om söndagarna. Inte ens juldagen betraktades av alla häradshövdingar som fridag. Nåja, i dessa hänseenden är skillnaden kanske inte överallt så stor mellan nu och då.
    Sakförarnas bidrag till sanningens utletande voro, som man vet, inte alltid av högsta klass. Förf. berättar om en sakförare att han vid målens överlämnande alltid begagnade sig av formeln: »Slutligen bestrider jag själva saken och lämnar för övrigt intet i målet obestritt.»
    Men man skall ej tro att tillvaron för en ung jurist var utan glädjeämnen. På tingen samlades ofta åtskilliga s. k. ståndspersoner och man ägnade sig då med liv och lust åt sällskaplig samvaro, präktiga måltider, kortspel och dylikt. Att förfarenhet i vira ansågs som en god kvalifikation för en domaraspirant i Norrland är kanske ej så förvånansvärt. Att ha en god sångröst gjorde det också lättare att få en eftertraktad notarieplats. Boken innehåller ett stort antal lustiga historier, ägnade att belysa det dåtida levernet i Norrlands städer och tingssamhällen, och anekdoter om häradshövdingar och andra. Man häpnar över förf:s goda minne och gläder sig åt hans förstående och humoristiska syn på medmänniskornas svagheter och originella sidor. Om sedermera häradshövdingen Ernst Bergwall i Ångermanlands mellersta domsaga berättas att han vid en middag i sitt hem till egen och gästernas bekvämlighet anskaffade ej mindre än 19 gungstolar. Då Bergwall en gång köpt ett piano i Stockholm beslöt han att sända det som postpaket till Örnsköldsvik, som då var utan järnvägsförbindelse

 

med huvudstaden. Postkontoret och generalpoststyrelsen vägrade att befordra pianot med posten, men Bergwall klagade hos K. M:t, som ålade styrelsen att befordra pianot, vilket Bergwall så småningom fick mottaga som postpaket. Vid en JK-inspektion saknades en av domsagans fastighetsböcker. Först efter långa efterforskningar återfanns den i Bergwalls arbetsrum, där den tjänade som underlag för ett av benen till skrivbordet. Man får över huvud taget ett starkt intryck av att tillgången på verkliga original var rikligare förr i världen än i vår mera standardiserade tid.
    Den lilla volymen är rikt illustrerad med porträtt av domare och andra »notabiliteter» samt med stads- och naturbilder av olika slag. Det skall i sanningens namn inte fördöljas, att språket är en aning tungt; man märker att det är en mycket gammal man som hållit i pennan. Åtskilliga data och detaljer rörande förordnanden och dylikt äro för en nutida läsare av mindre intresse. Bengtssons bok är inte något ur litterära synpunkter framstående verk. Men den är en trevlig och instruktiv krönika från 1890-talets Norrland, ett avsnitt ur en högtaktad domares och nobel människas levnad, ett stycke rätts- och kulturhistoria, som envar av oss kan ha gott av att läsa. 

Erik Bendz.