Några reflexioner i anl. av lagberedningens förslag till Jordabalk I (SOU 1947: 38). Förlidet år utkom av trycket rubricerade lagförslag, vilket med stort intresse emotsetts av jurister i hela vårt land, icke minst av dem, som i likhet med författaren av dessa rader gärna syssla med jordrättsliga och därmed sammanhängande problem. I novemberhäftet av denna tidskrift för fjolåret refererades fiskerättskommitténs förslag till fiskelag m. m. (SOU 1947:47), vilket visat sig så begärligt, att det icke står att uppdriva på bokmarknaden.
    Lagberedningen och fiskerättskommittén ha samrått vid utformandet av reglerna för fastighetsgräns i vatten och för enskilt fiskevatten, vilket resulterat i, att härom givits helt överensstämmande regler, något som ju måste vara ägnat att bringa ordning och reda på hithörande område. Av den rättshistoriska tillbakablicken i motiven till de båda lagförslagen framträder starkt den oklarhet och därav föranledda rättsosäkerhet, som tidigare rått, liksom behovet av att nu vinna en rättelse häri genom klara och lättillämpliga normer. Detta mål anses nått medföljande stadganden i 1 kap. 3 § av förslaget till jordabalk:
    »Till fastigheterna hänföres i havet
    a) allt vatten inom trehundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;
    b) allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av sådant slutet vattenområde; samt
    c) annat vatten, såvida det helt omgives av vatten som ovan sagts.
    Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola vattendjup och strandlinjer bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd.»

 

    Första läsningen av denna § medförde en spontan känsla hos undertecknad av besvikelse, då detta grundläggande stadgande icke kan anses fylla måttet på lättfattlighet ens för en jurist. Jag vill ingalunda förringa de vanskligheter, som äro förknippade med att i ord uttrycka lagstiftarens intentioner i frågor av denna art, men man gör onekligen den reflexionen: är det omöjligt att utforma mer lättförståeliga bestämmelser, helst som ett lagrum av denna beskaffenhet ju i sällsport hög grad adresserar sig till gemene man?
    Redan lokutionen ». . . annat vatten, såvida det helt omgives av vatten som ovan sagts» kan nog hos ett oförvillat sinne inge funderingar. När man med ledning av motiven närmare fördjupar sig i de problem, inför vilka lagstiftaren ställts, skingras ju otvivelaktigt åtskilligt av det dunkel, som vid första anblick synes vidlåda 3 §, men utan tillgång till fiske-

 

rättskommitténs förklarande planscher torde flertalet åtminstone lekmän förbliva i stor tvekan om §:ns rätta innebörd. Punkt a) är ju klar, men sista bisatsen av punkt b) kan nog hos gemene man leda till den uppfattningen, att man till enskilt vatten velat hänföra endast sådant, där ingenstädes vare sig mot öppna havet eller eljest ett avstånd av mer än en kilometer skiljer stränderna mellan fastland, öar och holmar, de senare av den storleksordning att de i sammanhanget äro att räkna med — en trängre skärgård således, vilket ju måhända i och för sig kunde låtit sig försvara. Detta är nu icke ordalagens innehåll, fastän begreppet »slutet vattenområde» icke är alldeles entydigt. Innebörden har även uttryckts så, att »det fria fiskevattnet skall sträcka sig så långt in mot fastlandet, som man kan komma utan att behöva passera vatten med en bredd av blott en kilometer eller mindre». (Se rev.sekr. G. THULINS anmälan SvJT 1947 s. 686.) Vad man velat giva uttryck åt är nämligen, att beträffande i fria havet liggande ögrupper 1-km-regeln icke skall tilllämpas utan blott reglerna om 300 metersgränsen och 3-meterskurvan. Frågan är om då, om dels denna synpunkt är välmotiverad, dels uttryckssättet i lagtexten äger den önskvärda klarheten.
    Den senare frågan är jag icke ensam om att besvara nekande. Vad åter angår motiveringen för att utesluta de friliggande arkipelagerna från 1-km-regeln, framgår att nämnda regel väsentligen tillkommit för att få en formel för bestämmande av inom skärsbegreppet, samt att de privata rättsanspråk och intressen, som ligga till grund härför, icke torde göra sig med samma styrka gällande, då fråga är om friliggande ögrupper. Om än detta resonemang må äga fog för sig, skulle nog redan av det skälet, att i görligaste mån få lättbegripliga rättsregler, kunna övervägas, om icke 1-km-regeln borde givas generell giltighet, helst som fiskerättskommitterade betona, att det i och för sig icke skulle innebära något orimligt, att ett av öar och holmar omkransat vattenområde i yttre skärgård, vilket genom 1-km-regeln är avskilt från öppna havet, med visst fog kan sägas vara ett slutet vatten, där fisket principiellt borde tillkomma strandägaren. Tager man vidare del av de svårigheter och olägenheter, som äro förbundna med uppkomsten av »frivattensenklaver», för vilka rekommenderas kompletterande stadganden, varigenom sådana vattenområden skulle bli enskilda fiskevatten, kännes behovet av en omredigering av lagtexten trängande.
    Utan att vilja göra anspråk på att ha löst de svårigheter, som måste vidlåda utformandet av dessa intrikata men utomordentligt viktiga regler, vågar jag dock ett försök att skissera en lydelse av 3 §, som efterv ad jag kan förstå skulle med bibehållande av lagstiftarens mening även vad angår förenämnda icke önskvärda enklaver giva stadgandet större tillgänglighet:
    »Till fastigheterna hänföres i havet
    a) allt vatten inom trehundra meter från fastland samt från ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;

 

    b) allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från fastland eller från ö eller holme av minst etthundra meters längd. Lag samma vare, där förbindelsen utgöres av allenast till fastigheterna enligt a) ovan hörande vatten.»

 

    c) skulle utgå och sista tycket kvarstå oförändrat.
    Vad härefter angår 4 §, inställer sig onekligen en viss undran, att man i en lagstiftningsprodukt som den ifrågavarande, vilken ju syftar till en obegränsad framtida efterlevnad, valt såsom utgångspunkt för vattendjup och strandlinjer höjdmått vid olika nu befintliga slusströsklar. Det förefaller något oformligt att inrättningar, vilkas framtida bestånd är ovisst, på detta sätt gjorts normgivande för lagstadganden av generell natur. Partiella lagändringar kunna givetvis råda bot för denna brist, och måhända är den praktiska nyttan en större vinst än det stilistiskt mest tilltalande.
    Beträffande utformandet av reglerna i kapitlet om tillbehör till fastighet torde några uttryckssätt rent språkligt vinna på en ändring.
    I 2 § säges: »Till byggnad hör sådant varmed byggnaden blivit försedd, vare sig fast inredning» etc. »Vare sig» har väl sin naturliga plats efter en negation. Kunde dessa ord icke saklöst utgå eller bättre ersättas med »såsom» ?
    Fortsättningsvis följer:
    »Såsom tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet skola likväl maskiner och dylik utrustning räknas allenast om deras användning ej är begränsad till viss industri eller verksamhetsgren.» De tre negationerna »likväl», »allenast» och »ej» gör stadgandet onödigt svårläst. Synes kunna ersättas med: »Såsom . . . skola likväl maskiner och dylik utrustning icke räknas om deras användning är begränsad till viss industri eller verksamhetsgren.»
    Kapitlet om verkan av klander stadgar i 2 § följande:
    »Har egendomen (d. v. s. den som efter klander frånvunnits besittaren) skadats eller minskats i värde till följd av åtgärd eller vållande av den tappande vare denne skyldig gälda skadestånd.»
    Av motiven inhämtas, att stadgandet skall gälla, oavsett om den tappande är i god eller ond tro, då han vidtog den värdeminskande åtgärden. Härvid redovisas för och motiveras en mot 1909 års förslag till jordabalk klart avvikande ståndpunkt. Det tidigare förslaget gick nämligen ut på, att godtrosbesittare icke vore ersättningsskyldig för åtgärder — även direkt skadebringande sådana — som han låtit vidtaga med egendomen. Det nu föreliggande förslaget tar direkt avstånd från denna tankegång under motivering att något oundgängligt avhängighetsförhållande emellan reglerna om skyldighet att redovisa avkastning och ersättningsskyldigheten för värdeminskning icke föreligger. Man anför vidare:
    »Att den besittare, som bort inse att han icke är ägare, skulle kunna utan påföljd vanvårda fastigheten samtidigt som han tillgodogjorde sig avkastningen, synes närmast vara stötande för rättskänslan. Särskilt skarpt skulle det oegentliga i en dylik lösning framträda när, såsom merendels blir fallet, besittaren enligt hemulsreglerna kan återkräva hela den köpe-

 

skilling, som han utgivit för egendomen och därmed komma i en bättre situation än om klander icke anställts och han i stället fått behålla den försämrade egendomen.
    Vad nu anförts har emellertid i viss mån giltighet även beträffande sådan besittare, som åtkommit egendomen i god tro. När denne genom åtgärdeller vållande skadar egendomen eller minskar dess värde, synes den omständigheten, att han utgår från att egendomen är hans, knappast vara något ur allmän synpunkt godtagbart skäl att låta honom undgå ersättningsskyldighet till rätte ägaren. Att denne — såsom i flertalet fall — skulle behöva lida förlust därigenom att hans egendom av en annan person handhaves på ett sätt som enligt allmän uppfattning framstår såsom mer eller mindre klandervärt är enligt beredningens mening mindre tillfredsställande.»

 

    Denna motivering förefaller diskutabel. Vad beträffar möjligheten att i en hemulstalan hålla sig skadelös, kan ju denna utväg vara en chimär. För övrigt kunde ju 20 § i 4 kap. omarbetas med hänsyn till det i motiven anförda. Det vill synas som om en råskillnad mellan den ondtroende, även i den bemärkelsen, att han bort inse det orättmätiga i sittinnehav, å ena, och den godtroende besittaren vore väl försvarad.
    Lagberedningen tyckes utgå ifrån, att det föreslagna lagrummet närmast skulle vara tillämpligt på den, som »enligt allmän uppfattning framstår såsom mer eller mindre klandervärd», men stadgandet ifråga omfattar ju även högst legitima åtgärder t. ex. tillgodogörandet av ett sparat skogskapital.
    Även om man finner skäl att lagfästa en regel om ersättningsskyldighet för godtroende beträffande direkt skadegörande eller vanvårdande åtgärder, synes mig under alla omständigheter synnerligen vanskligt att utsträcka förpliktelsen till att omfatta vad en besittare i god tro tillgodogjort sig inom ramen för en tillbörlig hushållning med egendomen.
    En skadeståndsskyldighet av den föreslagna omfattningen torde knappast stå i överensstämmelse med praxis på området. I de två rättsfall, som refererats i NJA 1942 s. 657 och 1947 s. 132, intog HD den ståndpunkten, att trots det att man i det tidigare avgörandet utsagt, att en fardagsberättigad besittare till fideikommiss endast ägde rätt till normal årsavkastning, någon skadeståndsskyldighet i allt fall icke drabbade honom för vad han härutöver inom vissa gränser tillgodogjort sig. Ehuru här icke var fråga om vindikationstalan, rimmar denna HD:s liberala uppfattning illa med den stränga skadeståndsskyldighet, lagberedningen föreslagit för till och med culpösa handlingar av en godtrosbesittare. I de refererade fallen var besittaren in amplissima forma i ond tro, då första instans redan meddelat dom före fardagsårets inträde, genom vilken besittarens yrkande om fideikommissrätt ogillats såsom icke förtjänande avseende, vilket avgörande stod sig instanserna igenom.
    En inskränkning av stadgandet i 7 kap. 2 § till att omfatta endast den, som insett eller bort inse sitt orättmätiga innehav, samt att beträffande godtroende skadeståndsskyldighet endast föreligger för direkt skadegörande eller vanvårdande åtgärder synes rimlig och väl befogad. Bäst förefaller mig dock att i likhet med 1909 års förslag befria den godtroende besittaren från varje skadeståndsskyldighet och ändra reglerna om hemul

 

därhän, att hemulsmannens ansvar reduceras med den nytta en ondtroende eviktionskärande haft av fastigheten om fördelen verkat minskning i dennas värde. Har hemulsmannen själv varit i ond tro vid överlåtelsen, bör han måhända icke åtnjuta denna förmån. Endast i detta fall förefaller det även rättvist att utöver köpeskillingens återgäldande ålägga honom skadeståndsskyldighet mot godtroende förvärvare.
    Att sistnämnda reflexioner stå i strid med det hävdvunna hemulsinstitutet, är jag naturligtvis fullt medveten om, men fråga är, om icke en ändring härutinnan skulle motsvara rättskänslan av i dag och vara naturlig, då hela institutet ligger i stöpsleven. (Se motiven sid. 215 f.) Att man varit inne på liknande tankebanor framgår av motiven (sid. 217). 

Conrad Quensel.