Betänkande ang. alkoholistvården. Några exakta uppgifter om alkoholismens utbredning i vårt land ha vi inte. Av den befolkning, som levde vid årsskiftet 1945/46, beräknas omkring 190,000 personer ha under 10-års perioden 1936—1945 hos systembolag eller nykterhetsnämnd registrerats för anmärkning i nykterhetsavseende. Omkring 14,300 av dessa ha under åren 1943—1945 varit föremål för åtgärd från nykterhetsnämnds sida på grund av hemfallenhet åt alkoholmissbruk. Dessa siffror måste anses som minimisiffror.
Under mera än 30 år ha vi i vårt land haft en organiserad statlig nyk-
terhetsvård. Tid efter annan ha krav rests på en effektivisering av nykterhetsvården och på hösten 1946 tillkallade K. M:t särskilda sakkunniga förutredning av frågan. Dessa sakkunniga, 1946 års alkoholistvårdsutredning, ha nu fullgjort sitt uppdrag och avgivit förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23).
Anmärkningarna mot den nuvarande lagstiftningen och organisationen avse, att det nu icke är möjligt att ingripa mot en alkoholmissbrukare på ett tidigt stadium, då utsikterna att återföra honom till ett ordnat levnadssätt självfallet äro störst, att de samhälleliga nykterhetsvårdsorganen, främst de kommunala nykterhetsnämnderna, icke äro tillräckligt effektiva i sitt arbete och att man vid behandling och vård av alkoholister icke låtit de medicinska synpunkterna komma till sin rätt. Kritik har även framkommit mot de nuvarande formerna för handläggning av ärenden om internering av alkoholister; man har därutinnan gjort gällande, att de rättsliga garantierna mot obefogat frihetsberövande icke äro tillfredsställande.
Alkoholistvårdsutredningen föreslår ökade möjligheter att ingripa mot dem, som missbruka alkohol. Sålunda skall nykterhetsnämnd vidtaga åtgärder — inte endast som nu mot den som är hemfallen åt alkoholmissbruk — utan mot envar som använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Så länge vederbörande icke är hemfallen åt missbruk skall dock endast hjälpåtgärder kunna vidtagas; nykterhetsnämnden bör t. ex. försöka bereda missbrukaren ombyte av verksamhet eller vistelseort, föreslå honom att ingå i nykterhetsförening eller att rådfråga läkare. För tvångsåtgärder — övervakning, bindande lydnadsföreskrifter och internering — skall liksom hittills krävas hemfallenhet åt missbruk jämte vissa sociala indikationer.
För effektivisering av nykterhetsvårdsarbetet föreslår utredningen, att särskild nykterhetsnämnd skall finnas i varje kommun och att läkare skall närvara vid nämndens sammanträden. Skyldigheten för polis- och andra myndigheter att till nykterhetsnämnd anmäla kända fall av alkoholmissbruk föreslås vidgad. Länsnykterhetsnämnderna böra enligt utredningens mening förstärkas med heltidsanställda konsulenter.
En väsentlig anledning till den bristande effektiviteten i det kommunala nykterhetsvårdsarbetet är säkerligen, att kommunerna själva i stor utsträckning få bära kostnaderna för nykterhetsvården. För att göra kommunerna mindre beroende av ekonomiska synpunkter föreslår utredningen, att staten skall ersätta kommunerna 3/4 av deras kostnader för nykterhetsnämndernas allmänna verksamhet. All vård på anstalt eller vårdhem skall vidare betalas av staten.
I fråga om själva vårdarbetet för de alkoholmissbrukare, som måste omhändertagas av samhället, föreslår utredningen ytterligare differentiering samt ökad medicinsk behandling. De psykiatriska avdelningar vid länslasaretten, som på sina håll anordnats och på många håll planeras, tillmätas härvid stor betydelse. I avvaktan på tillkomsten av sådana avdelningar böra enklare utrustade polikliniker för alkoholmissbrukare anordnas i länsnykterhetsnämndernas regi. För att möta behovet av specialvård föreslår utredningen successivt inrättande av fyra statliga alkoholistsjukhus. Utredningen tänker sig, att envar alkoholmissbrukare, som första
gången omhändertages för sluten vård, skall passera ett sådant sjukhus. Sjukhusen skola enligt utredningens mening även fungera som institutioner för medicinsk forskning rörande alkoholismen och centraler för utbildning av läkare och nykterhetsvårdspersonal. För att höja standarden på de nuvarande alkoholistanstalterna föreslås bland annat ökade statsbidrag till deras drift och bättre utbildning för deras personal.
Prövning av frågor rörande tvångsintagning av alkoholister skall alltjämt ligga hos länsstyrelserna. Vid ärendenas handläggning skola förutom länsstyrelsens företrädare (landshövding, landssekreterare eller länsassessor) deltaga tre sakkunniga, av vilka en skall vara läkare, en äga insikt och erfarenhet rörande nykterhetsvårdande verksamhet och en äga erfarenhet rörande annan social hjälpverksamhet. Muntliga förhör skola äga rum inför länsstyrelsen, så snart den, vars internering ifrågasättes, begär det eller länsstyrelsen eljest finner förhör böra hållas. I vissa fall skall biträde på statsverkets bekostnad kunna förordnas åt den, mot vilken interneringsansökan riktar sig.
De årliga kostnaderna för nykterhetsvården, vilka nu uppgå för statens vidkommande till cirka 3 miljoner kronor och för kommunernas del till cirka 1,4 miljoner kronor, beräknas vid ett genomförande av utredningens förslag komma att stiga med omkring 5 miljoner kronor.
Thorwald Bergquist.