Vad kunna domare och advokater kräva av varandra enligt den nya rättegångsordningen? Sveriges advokatsamfund och föreningen Sveriges häradshövdingar höllo d. 11 okt. 1947 ett gemensamt möte i Läkarsällskapets lokaler i Stockholm, därvid ovanstående fråga diskuterades. Inledare voro för advokaterna advokaten Yngve Schartau och för domarna lagmannen Gustaf Lindstedt. SvJT återger här, med benäget tillstånd av inledarna, deras inlägg i något förkortat skick.

 

VAD KRÄVER ADVOKATEN AV DOMAREN ENLIGT DEN NYA rättegångsordningen? De förhoppningar, som jag ville framlägga, grundar jag icke på några stadganden i den nya rättegångsbalken, utan mera på den allmängiltiga erfarenheten, att nya tider medföra nya seder.
    Vad jag väntar mig — och tror, att man på advokathåll i allmänhet väntar sig — sedan den nya rättegångsordningen börjat tillämpas, det är, att vissa mindre lyckade sidor, som en del domare i sin handläggning visat under den processregim, som nu snart gått tillända, skola under den nya rättegångsordningen sopas bort med de nya och friska vindar, som då börja blåsa.
    Innan jag nu ger mig in på det äventyrliga tilltaget att söka påvisa de ur advokatsynpunkt mindre önskvärda sidor, som våra domstolsordförande kunna förete och som man nu förutsätter skola efter processreformens genomförande försvinna, vill jag emellertid göra två erinringar och t. o. m. mycket starkt understryka dem.
    För det första: Vad jag kommer att säga framfores icke på uppdrag från Advokatsamfundet, utan är uttrycket för min personliga uppfattning om i advokatvärlden rådande meningar. Mitt anförande får alltså icke tagas till intäkt för senare påståenden, att en av mig antydd synpunkt hävdas av Advokatsamfundet såsom sådant.
    För det andra: Med de erfarenheter, som jag kan komma att åberopa, avser jag icke att påstå, att därigenom belysta missförhållanden skulle generellt förekomma och vara utmärkande för hela domarkåren.

 

    Dessa erinringar kunna måhända förefalla överflödiga inför detta auditorium, men jag har så pass otrevliga erfarenheter av missförstånd och generaliseringar, att jag vill genast från början reservera mig på dessa två punkter.
    Jag vill också ha framhållit, att jag fattat den mig anförtrodda uppgiften så, att här icke är fråga om att från advokathåll inleda en högtidlig diskussion av, så att säga, officiös karaktär, utan mera att bära fram samtalsämnen till en kamratlig konversation. På min framställning får alltså icke ställas anspråk som gå utöver konversationsplanet.
    Efter dessa försiktighetsmått skall jag våga försöket att kasta mig in på dagens delikata samtalsämne.
    De drag i en domares handläggning, som te sig stötande för oss advokater och på vilkas försvinnande vi nu hoppas, framträda både i civilmål och brottmål, men oftare och med större skärpa i den senare kategorien. Det blir därför nödvändigt att säga något om dessa företeelser i båda fallen.
    Den erfarenhet, som är den för en advokat mest förskräckande och som vi framför allt önska alt aldrig nödgas göra, är att av domarens handläggning finna, att han för sig redan klargjort målets avgörande—- att han går till handläggningen med »förutfattad mening», som det brukar heta oss advokater emellan.
    I civilmålen kommer detta förhållande icke alltid så lätt till synes som i brottmålen. Men en advokat med någon rättegångsvana kan icke undgå att konstatera det, även om det icke direkt framgår av något domarens yttrande — något som dock understundom hänt. Domarens attityd i målet får sin prägel därav. Det framgår av tendensen i frågor till parter och vittnen, av reflexioner över upptagna vittnesmål, av diktamina och andra mer eller mindre framträdande symtom, som det vana advokatörat respektive advokatögat utan svårighet kan diagnostisera. Även om camouflaget är aldrig så väl genomfört, blir det genomskådat. Effekten av en sådan iakttagelse är ganska katastrofal närmast för domarens personliga prestige i advokatkretsar, men drabbar i sina konsekvenser rättsskipningen.
    Och den prestigeförlusten kompenseras alldeles icke av det förhållandet, att måhända en eller annan stadig odalman i Häradsrätten eller bland tingsmenigheten utbrister i beundran över »Herr Häradshövdingens» upphöjda rättvisa och oförlikneliga mod att i handläggningen inför allt folket avslöja den som i målet förfäktar en »orättvis sak».
    För en advokat är en sådan iakttagelse lika bedrövlig, vare sig han företräder den av domaren redan till segerherre korade parten eller den, vars olycksöde redan beseglats.
    Naturligtvis skall det medgivas, att i självklara saker icke kan undvikas, att utgången skönjes vid horisonten; —- men det är så få rättegångar, i vilka resultatet kan på förhand anses så givet, att domaren kan taga risken att låta det framskymta.
    Under alla förhållanden kan det från advokathåll icke nog rekommenderas åt domaren att iakttaga attityden av ogenomtränglig sfinx — även om målet icke erbjuder någon gåta för honom.

 

    Med den nya rättegångsordningens införande måste man också ha rätt att förvänta, att våra domare avhålla sig från sin nuvarande icke sällsynta benägenhet att gå en mer eller mindre bortkommen part till handa vid utförande av hans talan. Hellre än att på detta sätt riskera att ge domstolen sken av partitagande, bör en sådan hjälpsam domare t. o. m. taga risken att hänvisa den olycklige parten att anlita en advokat för utförande av talan.
    Allra förfärligast är det, när domaren med heligt nit för det enligt hans uppfattning »rättfärdiga» i målet ingriper med anvisningar eller direktiv — genom sådan beskäftig iver riskerar han både att kompromettera sin opartiskhet och att åstadkomma alldeles oväntade resultat, som icke med nödvändighet behöva bli de av ordföranden antagna!
    För egen del har jag bland andra erfarenheten haft den upplevelsen, att en domare, som tydligen fann, att jag alltför lamt utförde ett svaromål, vilket han ansåg förtjänt av framgång, tillät sig att på ett tämligen plumpt sätt kritisera, att en viss invändning icke framställts från min sida. Jag kan ännu känna den pinsamma stämning, som domarens beskäftighet väckte på motsidan och i tingssalen — för att icke tala om den verkan, hans »viktigmakeri» hade på mig, som visste att den invändningen var dödfödd.
    Att domaren redan före handläggningen av ett mål söker komma till klarhet om de avgörande punkterna däri och »kartlägger» det för sig, är naturligtvis i sin ordning. Vad vi advokater vilja varna mot är emellertid, att domaren därigenom föranledes att, innan parterna forebragt all sin utredning, komma till ett ståndpunktstagande, som kan predestinera handläggningen i en viss riktning och inverka på avgörandet.
    Så snart vi märka sådant, måste vi reagera.
    Detta för tidiga ståndpunktstagande kan också vara symtom på ett annat hos domaren icke så sällan förekommande drag, nämligen benägenheten att söka göra handläggningen lätt för sig och låta den gå i riktning mot en såsom riktig antagen utgång.
    Att söka göra sin uppgift lätt, är en allmänmänsklig svaghet. Jag är medveten om att icke minst vi advokater kunna vara anfäktade därav. Men nu är det ju våra domares svagheter, som jag har att tala om. Och då kan jag icke förtiga den. Av densamma följer nämligen en del företeelser, som vi advokater tycka fasligt illa om.
    Bland dem vill jag främst nämna den av vissa »duktiga» domare praktiserade metoden att söka »sätta sig» på ombuden för ernående av sådana yttranden, som stämma med ordförandens »program» för målet. Alltför ofta har man fått bevittna fall, däri domaren med anlitande av sin auktoritet sökt föranleda yrkanden, medgivanden, återkallelser, eller andra dispositioner, som otvivelaktigt varit ägnade att renodla problemen i målen och gjort deras bedömande mera komfortabelt men däremot icke lika säkert varit förenade med den parts intressen, som det av domaren dirigerade ombudet haft att tillvarataga.
    Att denna företeelse alltjämt förekommer, har jag haft tillfälle att konstatera ännu på de yttersta av dessa dagar, då en domare tillät

 

sig att på ett efter min mening obehörigt sätt lägga en svarandetalan till rätta i ett mål, där käranden företräddes av en novis på advokatbanan, vilken tyvärr saknade kraft att avvärja attentatet, som sedermera i utslaget mycket riktigt befanns ha varit till nackdel för käranden.
    Ett annat uttryck för samma tendens att söka skapa ett lättbedömt fall av en måhända invecklad rättstvist är domarens återgivande av parters eller vittnens uttalanden i en formulering, som pekar i en viss riktning. Jag har under min praktik haft de mest otroliga fall, däri det varit omöjligt att få ett vittnes uttalande ordagrant återgivet i protokollet och där domaren envist fasthållit sin till protokollet dikterade formulering med den av oss advokater till leda hörda motiveringen, att »det är ju precis samma sak» eller »det är ju ingen skillnad i sak» eller dylikt.
    Det är bra besynnerligt, att en domare alltjämt så ofta känner sig som protokollens herre och mästare och synes betrakta det som ett misstänkliggörande av honom personligen, när en advokat begär att få en viktig passus i ett vittnesmål antecknat med vittnets egna ord — icke domarens. Det är och förblir obegripligt.
    Ett ytterligare uttryck för lätthetsmetoden —- om jag får kalla den så — är vidare den alltjämt florerande oseden att vid antecknandet av ett vittnesmål hoppa över den serie av frågor och svar, som lett fram till vittnets slutliga yttrande på en väsentlig punkt, och i stället anteckna detta yttrande som om det direkt och spontant avgivits av vittnet. Det behöver inte här särskilt utvecklas, att en sådan anteckning skänker åt vittnesmålet ett vida högre bevisvärde än det i verkligheten har, under det att ett återgivande av verkliga förloppet giver anledning att upptaga vittnets uppgifter med en viss skepsis.
    I förra fallet framstår vittnet som en tveklös sanningsägare — i senare fallet som en i sina uppgifter osäker person, kanske rent av som en filur, som i det längsta söker svänga sig och icke utan närgångna frågor kan förmås att tala om vad han vet.
    Om nyssnämnda olater i handläggningen — om det uttrycket kan accepteras såsom parlamentariskt —- härröra av en önskan att göra målets handläggning bekväm för domaren, så finns det emellertid också andra som framspringa ur en — i varje fall för oss advokater —oförklarlig beredvillighet att påtaga sig en börda, som är alldeles onödig och som domaren lätt och bekvämt kan lägga på oss advokater —nämligen vittnesförhörsledningen.
    Det är väl på den punkten, som advokaternas förväntningar äro störst. Och det är också den viktigaste.
    Det kan nog inte hjälpas, att många domare komma att få göra tråkiga erfarenheter av bristande kompetens för förhörsledning hos en och annan advokat.
    Men om sådana fall förekomma, skulle jag vilja bedja den därav plågade domaren att till en tröst tänka på alla de fall, då advokater och parter fått för sakens utgång kanske avgörande vittnesmål förstörda genom ovis ledning från en domares sida.

 

    Det finns säkerligen ingen advokat, som icke haft ogynnsamma erfarenheter i det stycket. Om någon påstår det, så måste det bero på att han antingen har haft obetydlig rättegångspraktik eller också vill framstå såsom mera framgångsrik inför rätta än andra.
    För egen del har jag på den punkten haft erfarenheter, som kan göra mig tämligen bitter bara jag tänker på dem.
    Visst kan man förstå, att det för en skicklig domare kan vara irriterande att overksam och tålmodigt åhöra ett vittnesförhör, som enligt hans mening ej skötes riktigt; men det är bättre, att domaren i upphöjd ro resignerar inför denna för honom kanske ändå inte så ovana företeelse. Domaren löper mindre risk att vålla skada genom att förhålla sig passiv än genom att ingripa. Och han har ju alltid i sin hand att komplettera förhöret med de frågor, som han kan finna behövliga utöver advokaternas. Hur många gånger har inte en advokat nödgats i vanmäktig förbittring bevittna, hur en domare lett ett vittnesförhör totalt på sned och sedan avvinkat eller genom omformuleringar spolierat de frågor, med vilka advokaten sökt rädda något av vittnesmålets värde för klientens sak! Ofta har man svårt att undgå ett intryck av att domaren ingriper i eller övertager vittnesförhöret i någon sorts känsla av att hans personliga prestige skulle så fordra. Ingenting kan vara tokigare! Det är för visso mycket flera domare, som skadat sin prestige — i extrema fall rent av gjort sig löjliga — genom olycklig vittnesförhörsledning än genom en passiv attityd ovan stridens vimmel!
    De domare, som icke gärna tillåta framställandet av direkta frågor från advokater till ett vittne utan vilja ha dem framställda genom domaren och i dennes formulering, äro för advokaterna särskilt förargelseväckande. Sådana förekomma ännu i en och annan ordförandestol. Ju förr de försvinna, ju bättre är det.
    Vi advokater hoppas, också, att aldrig mera nödgas genomlida förödmjukande dispyter med domaren om formuleringen av frågor till ett vittne, som under diskussionen därom mellan domaren och advokaten får tillfälle att så väl förbereda sitt svar, att detsamma förlorar varje värde av oförfalskat spontant besked.
    I detta sammanhang vill jag också för framtiden undanbedja oss det högre beskydd, med vilket domare icke så sällan omgiver ett vittne, som ansattes med frågor från advokaternas sida.
    Enligt min mening ha våra domare ännu en alltför stor hänsyn för en i rättegång åberopad person, som avlagt vittnesed. Det är, som om vissa domare betrakta vittneseden med alltför långt gående respekt och vittnet som en hart när sakrosankt person. Det är verkligen på tiden att så förlegade föreställningar försvinna definitivt.
    Det är klart, att domaren skall skydda ett vittne mot obehörig påtryckning och olämpliga frågor; men man måste släppa loss frågorna på ett helt annat sätt än förr.
    Det måste finnas möjlighet för advokater och parter att söka klämma sanningen ur ett vittne, som trilskas och söker svänga sig undan

 

svar på viktiga frågor. I sådana fall händer det nu alltför ofta, att domaren lyser frid över stridsfältet när det ögonblick nalkas, då vittnet börjar vackla i sin tidigare roll som sanningssägare.
    För egen del har jag upplevat en sådan episod, då en domare avbröt förhöret efter nödrop från protokollsföraren, som förklarade sig icke kunna medhinna anteckningarna, nedlade pennan och påkallade domarens ingripande mot mitt tilltag att »pressa vittnet».
    Vittnesförhörsledningen är säkerligen den del av processförfarandet, där advokaterna vänta sig mest av domarens nya roll, eller, rättare sagt, av domarens övergivande av den gamla rollen och dess överlämnande till advokaterna.
    Advokaterna äro medvetna om svårigheterna med dess övertagande men beredda att söka göra sitt bästa.
    Det finns också en annan sida av processen, där domarna hittills ofta avvisat verksamhet från advokaternas sida, nämligen plädering och särskilt rättslig plädering. Det har t. o. m. förekommit så rent löjeväckande fall som att rättegångsinlagor eller anföranden med åberopande av prejudikat och litteratur endast intagits i protokollet med uteslutande av sådana partier.
    Det är väl ändå klart, att det icke är av någon sorts »viktighet» mot domaren som en advokat för domstolen lägger fram rättsfall eller litteratur, som kan tjäna till stöd för hans huvudmans talan! Sådant kan i varje fall icke gärna bliva till skada i målet. Och även om domaren är en aldrig så lärd jurist — vilket en advokat, det måste sägas, nog mera sällan är — kan en sådan plädering dock vara honom till gagn i något avseende.
    Det är i varje händelse aldrig en advokats avsikt att uppträda såsom föreläsare eller undervisare i juridik eller rättstillämpning. Men däremot händer det oss advokater, att vi understundom möta domare, som äro benägna att öppna en juridisk diskussion över problemen i målet, därvid demonstrerande både sina insikter i målet och sin beläsenhet i prejudikat och doktrin.
    Den undervisning, som därigenom erbjudes advokaterna och tingsmenigheten, mottages emellertid sällan med den tacksamhet eller beundran, som den kanske i annat sammanhang skulle förtjäna; och det är nog bäst för alla i en rättegång företrädda intressen, att sådan undervisningsverksamhet för framtiden nedlägges.
    En annan form av offentlig uppvisning, varåt duktiga domare stundom hemfalla, är divaspel med försök till nedgörande repliker till parter och ombud, kvicka infall till tingsmenighetens förnöjande och tilldomaren förhärligande i pressreferaten.
    Sådana företeelser äro inte så vanliga i civilmål, men däremot inte så alldeles sällsynta i brottmål. I vilka sammanhang de än förekomma, äro de emellertid av ondo och till förtret, i synnerhet för advokaterna i målet, som riskera att få tjänstgöra som måltavlor för domarens malplacerade kvickheter.
    Det är f. ö. påfallande, hur mycket starkare de företeelser som jag

 

i det föregående sökt påvisa, framträda i brottmålen än i civilmålen. Detta förhållande säger egentligen ganska mycket om den grad av urartning, till vilken det processförfarande kommit, som nu står inför sin avlösning. Det visar, hur alldeles obunden domaren känt sig under det förra systemet — och särskilt i brottmålen.
    Domaren har i handläggningen av brottmålen kunnat tämligen ohämmat släppa sig lös på ett helt annat sätt än i civilmålen, i vilka det ju i allmänhet förekomma advokater, som kunna något hejda en alltför obesvärad framfart.
    I min praktik sysslade jag under många år även med brottmål. Det var på den tiden, då det förelåg stora och intressanta komplex av sådana — exempelvis i samband med Allmänna sparbankernas och Kreugerforetagens krascher. Att jag upphörde med den sidan av min verksamhet, berodde icke på bristande intresse, utan huvudsakligen på den olustiga ton, som vilade över handläggningen av sådana mål, och de nedslående erfarenheter de medförde. Jag vet inte, om jag är mera sensibel än andra. Men jag blev ofta så upprörd, att jag till slut beslöt mig för att aldrig mera uppträda i ett brottmål. Det mest motbjudande draget i handlägningen av brottmål har emellertid inte varit den ohämmade tillämpningen av den inkvisitoriska metoden i och för sig, utan det mer eller mindre öppna samspelet mellan domaren och åklagaren mot den tilltalade och hans försvarare.
    Efter ett tillfälle, då jag av sådan orsak haft en ganska häftig sammanstötning med en domare, vilket givit genljud i pressen, kom jag i samtal därom med Häradshövdingeföreningens dåvarande ordförande. Det var honom komplett omöjligt att förstå min indignation. Jag tillät mig då att till en jämförelse framkasta det antagandet, att en domare skulle med försvarsadvokaten konspirera mot åklagaren till den åtalades favör. Den jämförelsen avvisades såsom fullkomligt absurd — »det är ju en helt annan sak». Det skulle innebära ett stort steg framåt i rättskultur, om en tilltalad och hans försvarare vid svensk domstol efter den nya rättegångsordningen verkligen kunde räkna med att av domaren behandlas såsom med åklagaren jämnbördiga motståndare, kämpande på samma plan. Man söker visserligen göra gällande, att så redan är fallet. Men min erfarenhet är en annan, och jag är övertygad, att bland mina yrkeskamrater finnas många med samma erfarenhet.
    Lätthetsmetoden framträder f. ö. inte så sällan under handläggning av brottmål i domarens ofta alltför energiska nit att få fram ett erkännande eller ett vitsordande av åklagarens sakframställning. Det där gamla enkla »tricket» att för den tilltalade framhålla det utsiktslösa i ett fortsatt bestridande, det förmånliga ur straffmätningssynpunkt att erkänna, och liknande »knep» borde väl ändå vara förlegade vid det här laget.
    Till våra otrevliga erfarenheter i samband med brottmålen hör också den icke ovanliga företeelsen, att en domare i mera uppmärksammade brottmål, vilka varit föremål för agitatorisk behandling i pres-

 

sen, under handläggningen yppar synpunkter, som härröra från pressens spalter och inte utmärka sig för någon högre grad av objektivitet. Det skulle vara till stor båtnad för vår rättskultur, om sådana eventualiteter ej mera inträffade efter den nya rättegångsordningen — oavsett att de äro därav alldeles oberoende. Sådana behövde heller icke förekomma under den »gamla tiden». För egen del bevarar jag med vördnad minnet av en gammal häradshövding, som avsiktligen undvek att läsa tidningarnas notiser om våldsdåd eller andra brott i hans domsaga, för att icke riskera att få ens en undermedveten bild av det passerade, som kunde komma att påverka hans objektivitet vid ett framtida bedömande.
    Det skulle inte vara omöjligt att finna ytterligare förväntningar eller förhoppningar från advokathåll på våra domare efter den nya rättegångsordningens införande. Man jag skulle tro, att jag berört dem som närmast komma i våra tankar, när vi se framåt mot den framtidsbild, som rättegångsreformen så länge varit för oss.
    Om jag skulle försöka sätta dem alla på en formel, så skulle de nog bäst kunna sammanfattas i förhoppningen om större förståelse eller kanske rättare samförstånd eller, allra bäst, samarbete mellan domare och advokater för framtiden. Den omständigheten, att Häradshövdingeföreningen velat få till stånd ett meningsutbyte mellan advokater och domare om våra ömsesidiga krav på varandra är ett strålande symptom på beredvillighet att komma till sådan förståelse, vilket varslar om nya tider. Mycket har förvisso redan förbättrats i vårt inbördesförhållande.
    Jag har en mycket personlig erfarenhet av det. När jag för cirka 10 år sedan hade publicerat några kritiska reflexioner rörande våra domstolar och våra domares benägenhet att ibland alltför principlöst »laga efter lägenheten», blev jag föremål för ganska kraftiga reaktioner från domarhåll och, egendomligt nog och till min bittra besvikelse, även från advokater, t. o. m. sådana i s. k. framskjuten ställning. Nu blir jag anmodad att giva uttryck för »vad advokaterna kräva» —hör bara — »kräva» av domarna efter den nya rättegångsordningens införande.
    I sanning: tiden har ridit fort! Det har den också gjort nu — i varje fall för mig —, jag har talat alldeles för länge.
    Jag tackar, mina Herrar, för att jag fått säga så mycket som jag haft på hjärtat; och jag önskar oss alla, att tiden i fortsättningen måtte rida — ännu snabbare.

Yngve Schartau.