432 ANDREAS CERVIN.Prof. Fahlbecks andel i verket omfattar, som nämnts, kap. IV och behandlar tryckfriheten. Som sig bör i ett verk med titel »Medborgarrätt» försummar förf. icke att bringa friheten i denna form sin hyllning. Han återgiver åtskilliga tänkvärda ord från dem, som här gått före.
    Tryckfrihetens historia är icke så gammal. Striden har böljat fram och tillbaka under lång tid och segern är sent vunnen och långt ifrån säkrad. Till Sverige kom tryckfriheten så sent som 1766. Den var, betecknande nog, frukten av en politisk kamp mot hattarnas ämbetsmannavälde. Byråkratien har alltid varit en av tryckfrihetens värsta fiender. Den tryckfrihet som då utformades, är alltjämt förebilden hos oss.
    Vår första tryckfrihetsförordning blev icke långlivad. Sex år blev den. Ett nytt försök gjordes redan 1774 men det blev till följd av kungligt envälde snart polisuppsikt och förbud av skilda slag. När Gustaf IV Adolf avsatts 1809, undanröjde man emellertid genom en kungörelse samma år »några för litteraturen skadliga hinder». Konstitutionsutskottet utarbetade samma höst förslag till ny TF, som antogs 1810. Redan i proposition 1812 hävdade K. M:t, närmast på grund av pressens kritik mot »1812 års politik», att en nyttig frihet måste förenas med ett nyttigt tvång. »Mot den nya frihetens utbrott», mot boktryckaren, »skyddad av sitt mörker» måste lagen väpnas, sade man redan då. Därför föreslogs och antogs en bestämmelse bland annat om rätt för hovkanslern att ingripa mot skrift, »vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap». Detta var den beryktade indragningsmakten. Hovkanslern, en hög och förarglig men efter vad det visade sig tämligen vanmäktig potentat, fick sitt avsked först 1844.
    Vår tryckfrihet utformades således åren 1809—1812 och består i stort sett än i samma skick trots åtskilliga ändringar, de där dock icke rubbat principerna. Som man finner av framställningen, är kanske ingen av våra lagar så känslig för de politiska vinddragen som TF. Man fick jämka något på idealen redan i början och det har man även gjort senare i situationer, då det varit särskilt angeläget att hävda dem. Vid andra världskrigets utbrott sades många och vackra ord om tryckfriheten. Konstitutionsutskottet av år 1940 nästan snyftade fram sina, när det gick att föreslå de detta år beslutade inskränkningarna i tryckfriheten. Förf. har, troligen oavsiktligt, som en avslutning på sin framställning kommit att sammanställa utskottets yttrande med ett citat av JOHN STUART MILL och man kan därvid ej undgå att göra den stilla reflexionen: tänk, vad en läpparnas och en hjärtats bekännelse ändå äro varandra lika. Vår TF, säger förf., har emellertid mäktigt främjat den konstitutionella utvecklingen och väl hävdat sig i jämförelse med sina motsvarigheter i andra länder. Det är ett gott vitsord både åt själva lagen och åt de idéer den är satt att skydda.
    Framställningen är översiktlig, klar och enkel. Jämväl detaljerna äro redovisade. Som lärobok för juris studerande och såsom en vägledning för dem, som vilja orientera sig på området, är arbetet utmärkt väl hopkommet. Nu kan man, tack vare förf:s framställning, få en översikt över

 

ANM. AV FAHLBECK, JÄGERSKIÖLD & SUNDBERG: MEDBORGARRÄTT. 433den pittoreska tryckfrihetsförordningen på ett betydligt enklare sätt än tidigare och läsaren kan därjämte då och då få sig en tankeställare rörande tryckfrihetens värde.
    Hurusom vi lupo vilse på detta område under sista världskriget är på åtskilliga ställen berört, ibland kanske med väl svala händer. De täta tidningsbeslagen under kriget omnämnas på tal om konfiskation utan rättegång: »det andra världskriget aktualiserade detta från liknande oroliga epoker — Napoleonskrigen — stammande institut, vilket från och med hösten 1939 upplevde en oanad och blomstrande, ehuru skarpt häcklad renässans». Vid sidan av detta finnes fortfarande i TF institutet sekvester, som också kom till användning under krigsåren, ehuru blott till en början. Någon större eller reell skillnad mellan dem är icke att finna. Vederbörande kan använda det som bäst passar hans syften och intentioner. »Vederbörande» använde sig av konfiskation utan rättegång, tydligen för att därigenom undgå en del vedermödor och bakslag, såsom att behöva vända sig till tryckfrihetskommitterade eller få sin talan ogillad vid ett efterföljande åtal inför domstol. »Vederbörande» torde därmed ha röjt, att eventuella önskningar från främmande makt tillmötesgingos så att säga på förhand, enär vid konfiskation utan rättegång icke kräves en formlig anmälan av vederbörande regering eller sändebud. En sådan dubbelanordning är givetvis otillfredsställande och giver stora möjligheter för myndigheterna att släppa Barrabam lös, vilket författaren också uppmärksammat och uttalat, att en samordnande överarbetning av dessa institut är behövlig. Den lär också komma.
    Redan under kriget kunde en iakttagare notera det märkliga förhållandet, att tryckfrihetskommitterade trots de täta beslagen blevo arbetslösa. JO är här ordförande och kommitterades redogörelse ingår i hans årliga ämbetsberättelse. Från och med, jag tror år 1942, ha kommitterade emellertid ej haft något ärende att redovisa. Det politiska spelet flyttade här genom en behändig manöver — konfiskation utan rättegång i stället för sekvester — tryckfrihetskommitterade helt åt sidan. Deras saga är kanske realiter all och man kan ju därför knappast såsom författaren tycks göra räkna med dem som en konstitutionell garanti för vår tryckfrihet. En annan dylik garanti, som stadgar att statsrådsledamot, som tillstyrker mot TF stridande åtgärder eller underlåter att däremot göra framställning, enligt 4 § i 1810 års ansvarighetslag skall mista sitt ämbete, har väl också gått till skuggornas värld. När förf. säger, att JO:s och MO:s tryckfrihetsvårdande verksamhet måstetillmätas synnerlig betydelse, kan anmälaren knappast dela denna åsikt. Prof. Sundberg har säkerligen rätt när han på annat ställe i detta arbete (s. 31) säger, att särskilt det tidigare högt ansedda JO-ämbetet under senare tid påtagligt förlorat i vikt såsom medborgerligt kontrollorgan samt att MO-ämbetet aldrig erhållit någon större betydelse. Sundberg förklarar detta därmed, att, då riksdagen i förbund med regeringen själv mindre väl vårdat sig om de medborgerliga rättigheterna, något kraftigt ingripande från riksdagens egna ombudsmän icke kan vara att förvänta.

 

28—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

434 ANDREAS CERVIN.    Tudelningen av befogenheterna vid åtal i tryckfrihetsmål mellan JK och justitieministern tas även upp. Förf. hävdar, liksom tidigare andra och säkerligen med rätta, att JK här har en självständig befogenhet.
    Tryckfrihetsjuryn har berett förf. vissa bekymmer. Han säger liksom så många andra, att den är en importvara. Jag menar att detta är oriktigt. Vår gamla nämnd hade en jurys befogenhet att fria eller fälla. Vår nuvarande nämnd däremot är, troligen sedan någon gång på 1600-talet, endast en avglans av den gamla nordiska nämnden, säkerligen beroende på Konungens, ämbetsmännens och kyrkans alltmera ökade maktbebefogenheter. I kampen mot dessa kunde den icke hävda sin gamla ställning och förlorade sitt ursprungliga inflytande. Det finns därför ingen särskild anledning för oss att vara så särskilt stolta över vår nuvarande nämnd, som har ytterst ringa möjligheter att göra sig gällande, och sätta den högre än den gamla nämnden eller juryn eller vad man vill kalla den, som vid passande tillfällen läste lagen för sin herre och Konung. Det är namnet som är importerat, icke juryn såsom sådan.
    Jag tror, att juryn har sin uppgift. I betydelsefulla tryckfrihetsmål spelar nästan alltid politik in. För de vanliga domstolarna är det säkerligen bäst att i sådana fall stå åt sidan. Jag tror icke heller juristerna om att i sitt dömande kunna förverkliga intentionerna i domstolens instruktion till juryn att mera se till saken än till uttrycks- och framställningssättet och mera till syftet än till de använda ordalagen. Detta skulle förutsätta, att juristerna sloge om från sitt vanliga strängt sakliga bedömningssätt till ett mera fritt och otvunget sådant. Det lär ej utan vidaregå för sig. När förf. därför säger, att detta beaktats av domstolarna och åberopar HD:s dom över Israel Holmgren beträffande hans broschyr »Nazisthelvetet» gör förf. sig troligen skyldig till en felbedömning. Han hävdar här, att högsta domstolen följt intentionerna genom att åberopa dem som grund för straffnedsättning. Det kan väl ifrågasättas, om Holmgren icke bort på denna grund frias. När så icke skedde, har HD tydligen med halvt hjärta gått intentionerna tillmötes. De ha väl dock varit avsedda att kunna fria en svarande helt, icke blott att nedsätta hans straff. Om målet handlagts av jury och denna ställt sig instruktionen till efterrättelse, hade Holmgren säkerligen blivit frikänd, därför att annan möjlighet för juryn icke fanns. Den mäter ju icke ut straff utan avgör endast frågan om skuld. Om innebörden i och syftet med den åberopade instruktionen kan måhända tvistas, men kvar står, att juryn är en betydligt säkrare garanti för ett mera helhjärtat tillämpande av instruktionens anda.
    Förf. uttalar, att när TF beträffande straff hänvisar till strafflagen, enligt praxis sammanläggning sker enligt 4 kap. SL. Enligt min erfarenhet har praxis tvärt om i mycket stor utsträckning ansett sådana brott icke böra sammanläggas. Efter det de nya bestämmelserna om sammanläggning i 4 kap. SL trätt i kraft, torde frågan sakna intresse, enär sammanläggning numera icke torde kunna underlåtas. Vad som motiverade äldre praxis att icke sammanlägga straff var säkerligen ett missförstånd av bestämmelsen i TF, att tryckfrihetsmål skulle behandlas särskilt för

 

ANM. AV FAHLBECK, JÄGERSKIÖLD & SUNDBERG: MEDBORGARRÄTT. 435sig och med snabbhet, men detta stadgande hade väl enbart processuell karaktär.
    Bestämmelserna i sekretesslagen av år 1937 äro utförligt och klart redovisade. En betydande diskretionär prövningsrätt är här tilldelad myndigheterna. Denna diskretionära prövningsrätt har alltid en tendens att breda ut sig och stelna till. Tendensen bör på allt sätt motarbetas och detta torde bäst ske därigenom, att hemligstämpel, när den användes, icke såsom nu skall kunna anbringas av vem som helst utan någon redovisningsskyldighet. En dylik stämpling borde därför icke få verkställas utan att samtidigt redovisades dagen för åtgärden, tillämpligt lagrum och namnet på den som verkställt stämplingen eller lämnat uppdraget. Nu går det alltför enkelt och lättvindigt till.
    TF står nu åter inför en omgestaltning. Förf. uttalar med tillfredsställelse, att det icke ifrågasatts annat än att principerna skola bibehållas oförkränkta. Men det är av vikt att icke slå sig till ro inför dessa deklarationer. De som prisat tryckfriheten med sina läppar, äro säkerligen ofta med sina hjärtan långt ifrån den och så blir väl fallet även nu.
    Det här sagda har blivit mer än en recension. Det har inför den stundande tryckfrihetsrevideringen emellertid synts mig angeläget att taga tillfället i akt och redovisa en inställning. I hög grad glädjande är den tveklösa inställningen för tryckfrihetens hävdande som de sakkunniga intagit.
    Det har beretts mig tillfälle att säga några ord även om prof. Sundbergs andel i verket ehuru det berörts även av den förste recensenten. Hans bidrag är själva tyngdpunkten i detsamma. Han har, som nämnts, skrivit kap. I och III, handlande om statsrättens begrepp och innehåll och om medborgarskapets innehåll. Hans ord är ett budskap i en läglig tid, en tid, då staten alltmer och mer lägger sin hand över medborgarnas göranden och låtanden.
    Vår författnings maktbalans, säger Sundberg, har under utvecklingens gång rubbats. Riksdagspartiväldet framstår nu som maktens ende innehavare. Botemedlet för eller räddningen undan en sådan urartning söker Sundberg framför allt hos domstolarna. Det är tydligen något som legat honom synnerligen varmt om hjärtat och hans framställning härvidlag utgör en förkunnelse som särskilt domstolsjuristerna ha all anledning att söka göra sig förtrogna med.
    Utan en rättsstat ej någon statsrätt, fastslår Sundberg. Med en rättsstat menar han endast de samhällen, där alla utan undantag för någon enda äro underordnade lagen och där denna tvångsvis kan realiseras även mot dem, som styra. Den motsatta typen utmärkes därav att staten utan hänsyn till enskild rätt främjar sitt politiska mål. Detta var totalitetens lära och dess apostlar verka alltjämt även under demokratiens mask. I dess namn bjudes oss vård, skydd och försörjning samtidigt som de medborgerliga rättigheterna alltmera kringskäras. Ansvaret, som de styrande så gärna taga på sig blir allt svårare att utkräva, de avsedda garantierna verka icke längre.

 

436 ANDREAS CERVIN.    Statsmoralen har sjunkit under den utveckling, det politiska livet tagit. Ytterst beror detta på att en riksdagsmajoritet godkänner eller underlåter att beivra den styrande maktens åtgärder, blott de överensstämma med partimajoritetens intentioner och vice versa. Den sjunkande moralen smittar av sig nedåt, hävdar förf. vidare. De förvaltande myndigheterna drabbas i första hand därav, då de i sin gärning äro mer eller mindre underordnade den högsta styrande makten. Även ifråga om sådana organ som JO och MO kommer, såsom förut framhållits, en viss böjelse fram att underordna sig tidstendensen på detta område. Förf. drar fram åtskilliga exempel på vad han sagt och behandlar ej blott de kränkningar, som började under andra världskriget utan åtskilligt annat som därefter vidtagits, särskilt en hel del uppmjukningar av våra rättigheter. I ett dylikt läge måste det hälsas med tillfredsställelse, att arbetet utkommit, uppenbarligen för att klargöra innebörden och avsikten i det samhällsfördrag, som våra grundlagar giva uttryck åt.
    Som en särskilt anmärkningsvärd och farlig tendens betraktar förf. denna rubbade balans mellan lagstiftande och verkställande makt, därest den ej får någon motvikt, och ställer därefter den frågan, om det i allt fall icke är möjligt att upprätthålla rättssäkerhetskravet från grundlagens utgångsprinciper och i överensstämmelse med dess anda. Förf. pekar då på domaremakten och utreder de befogenheter som tillkommaden. Om icke denna makt i farliga situationer skulle ha befogenhet eller kraft eller mod att inskrida, lär ett mer eller mindre beslöjat envälde bliva följden.
    Våra grundlagar vila på idéerna i 1791 års franska författning, som uttalar, att författning saknas inom varje samhälle, där tryggad tillförsäkran av mänskliga och medborgerliga rättigheter icke finnes, ej heller fördelning av den offentliga maktens utövning är fastställd. 1809 års konstitutionsutskott bekräftar detta och uttalar, att det hör till vår författnings huvudgrunder, att de tre statsmakterna inbördes bevaka varandra. Räddningen ligger sålunda, om balansen i övrigt rubbats, hos den dömande makten som i sista hand är garanten för våra medborgerliga rättigheter. I det samhällsfördrag, åt vilket grundlagarna ge uttryck, är den fullt jämbördig med den lagstiftande och den styrande. På detta är fördraget uppbyggt och, om vi vilja räkna oss som en rättsstat i västerländsk mening, måste det vara så. Att i grundlagarna detta icke uttryckligen utsagts eller reglerats ändrar ej något. Regler erfordras icke för ett domstolsingripande, säger förf., som efter en redogörelse och analys klart hävdar, att den dömande makten otvivelaktigt har icke blott befogenhet utan även skyldighet att pröva lagars grundlagsenlighet. Han påvisar också den omsvängning i uppfattningen, som ägt rum på detta område.
    Sedd i belysningen av dagens händelser är förf:s framställning utomordentligt givande. Den är alltid på något sätt exciterande. Icke minst därför att den behandlar, nu som så ofta annars, dagens problem. Den inbjuder läsaren att taga ställning för eller emot. Det är också uppenbart, att Sundberg haft något på hjärtat, när han medverkade i detta

 

ANM. AV FAHLBECK, JÄGERSKIÖLD & SUNDBERG: MEDBORGARRÄTT. 437arbete. Hans uppgift har främst varit att peka på de faror som kunna hota rättsstaten — och de äro nu för tiden knappast inbillade — men även att anvisa medlen för att avvärja dem. Om utvecklingen tenderar mot uppenbara kränkningar av enskild rätt eller ett hänsynslöst åsidosättande av minoritetens intressen, finns i detta sammanhang endast en garanti, domstolarna. På dem kan en gång komma att bero, om rättsstaten skall hävdas eller icke. Det är i detta sammanhang icke kunnigheten och skickligheten, som främst kommer att fälla utslaget, utan oräddheten, viljan att till varje pris hävda rättens överhöghet och därmed fundamentet för vår kultur. Framställningen är i denna del intet mindre än ett bidrag till läran om domareämbetets etik.
    Att läsa juridiska skrifter är i allmänhet icke något nöje. Sundberg hör till de få, de mycket få, som kunna konsten att skriva livfullt och fängslande. Man skulle rent av kunna säga, att han är den ende. Här stiger en person fram bakom orden, en som har något att säga och som kan göra det. 

Andreas Cervin.