OM MÅLSÄGANDEN ENLIGT NYA RB.

 

AV

 

ASSESSORN NILS RAPPE.

 

Mot nya RB, som vi nu haft att tillämpa snart ett halvår, hör man mera sällan den anmärkningen att den lider brist på detaljerade bestämmelser. Nya RB innehåller ju, delvis i skilda avdelningar, mycket noggranna bestämmelser för förfarandet i tvistemålsprocessen och i brottmålsprocessen. Svårigheterna under den gångna tiden ha väl snarare varit att hitta i det myller av bestämmelser, som nya RB innehåller, för att nu inte tala om alla följdförfattningarna.
    På ett område skulle man dock, kanske icke utan fog, kunna säga att det hade varit bättre med litet mera vägledning i nya RB. Det gäller målsägandens talan om enskilt anspråk på grund av brott. Denna fråga har blivit litet knapphändigt behandlad och på många håll har man fått tillgripa lösningar, som icke voro direkt förutsedda vid nya RB:s tillkomst. Anledningen till att reglerna om målsäganden icke blivit lika detaljerade som mycket annat i nya RB torde vara att söka däri att målsägandens talan om enskilt anspråk allt efter omständigheterna kan komma att behandlas enligt tvistemålsprocessens eller enligt brottmålsprocessens regler. Behandlas anspråket i särskild rättegång, gälla tvistemålsprocessens regler. Nya RB har ju brutit med den gamla, för svensk rätt speciella principen att grunden för anspråket skulle vara avgörande om det skulle bli ett brottmål eller tvistemål. Behandlas däremot det enskilda anspråket i samband med talan om ansvar för brottet, bli brottmålsreglerna tillämpliga. Det är ju klart att det stöter på vissa svårigheter att på t. ex. en skadeståndstalan, som i huvudsak är av civil natur, tillämpa ett förfarande, som utarbetats med tanke på en talan omansvar för brott. Nya RB har därför vissa särskilda regler för detta civila moment i brottmålsprocessen. Vi ha ju 22 kap., som handlar om »enskilt anspråk i anledning av brott». Dessutom finnas bestämmelser i detta ämne i 20 och 45 kap. och på en del andra ställen i nya RB och dess följdförfattningar.
    Frågan om behandlingen av enskilda anspråk på grund av brott är av synnerligen stor praktisk betydelse. Jag behöver ju bara peka på alla bilmålen. Detta är väl anledningen till att stadsdomarföreningens styrelse ansett det lämpligt att ägna en del av dagens förhandlingar åt

 

    Föredrag vid stadsdomarföreningens årsmöte i Hälsingborg d. 29 maj 1948.

 

    31—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

482 NILS RAPPE.denna fråga. Då jag i detta inledningsanförande söker dra upp en del hithörande frågor, bygger jag i huvudsak på den erfarenhet som vunnits vid rådhusrätten här i Hälsingborg. Men jag har även fått en del problem från annat håll. De förslag till lösningar jag kommer med göra ingalunda anspråk på att vara de enda riktiga. Och i vissa fall har jag inga lösningar att komma med. Jag hoppas emellertid att den följande diskussionen skall upplysa om de erfarenheter man gjort på andra håll, så att man kan komma fram till de bästa möjliga lösningarna.
    Jag vill först behandla frågan om anhängiggörandet av målsägandens talan och i anslutning härtill hur man bör gå till väga för att hans talan skall bli så förberedd att man slipper riskera uppskov med huvudförhandlingen.
    Nya RB har inga enhetliga regler för anhängiggörandet av talan om enskilt anspråk. Man kan gå tillväga på tre olika sätt:
    1) Målsäganden anmäler under förundersökningen sin talan till åklagaren, som tar upp anspråket i sin stämningsansökan.
    2) Sedan åtalet väckts, kan målsäganden väcka sin talan hos rätten. Detta kan ske muntligen eller skriftligen.
    3) Genom stämning i vanlig tvistemålsordning.
    Jag skall med några ord beröra dessa olika metoder var för sig.
    1) Målsäganden anmäler sitt anspråk till åklagaren, som tar upp det i sin stämningsansökan.
    Enligt 22: 2 är åklagaren, om enskilt anspråk grundas å brott, som hör under allmänt åtal, skyldig att på målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kanske utan olägenhet och anspråket ej finnes obefogat.
    Från åklagarhåll uttalades ofta under förberedelserna före nya RB:s ikraftträdande farhågor för att denna bestämmelse skulle leda till en väsentlig utökning av åklagarens arbete med målsägandeanspråken. Man fruktade tydligen att målsäganden skulle, under åberopande av att det var en tjänsteplikt för åklagaren att föra hans talan, begära åklagarens hjälp även i mera komplicerade fall. Erfarenheten här ifrån Hälsingborg — och jag skulle tro även från andra håll — visar emellertid att dessa farhågor varit helt ogrundade. I fråga om åklagarens befattning med målsägandens talan har det blivit i stort sett vid det gamla d. v. s. att åklagaren åtar sig enkla och klara fall, t. ex. talan om återbekommande av stulen egendom eller ersättning därför, under det att åklagaren i alla andra fall och då framför allt i bilmålen vägrar att taga befattning med de enskilda anspråken. Det förefaller ju för övrigt ganska orimligt att åklagarna, med alla de nya uppgifter processreformen lagt på dem, dessutom skulle betungas med att i större omfattning än enligt tidigare praxis sköta målsägandens talan.
    Med denna tillämpning av åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan blir det knappast något behov av talans förberedande i dessa fall. Skulle så undantagsvis vara fallet, är det att märka att det är åklagarens sak att under förundersökningen förbereda målsägandens talan. Han skall alltså höra den misstänkte över målsägandens yrkanden.

 

OM MÅLSÄGANDEN ENLIGT NYA RB. 483Skulle åklagaren ha försummat detta, kan rätten med stöd av 45: 11 förelägga åklagaren att fullständiga utredningen i denna del lika väl som i fråga om utredningen om åtalet.
    2) Sedan målet väckts, anmäles målsägandens talan muntligen eller skriftligen till rätten.
    Enligt 45: 5 må målsäganden, sedan åtal väckts, utan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. I 46: 6 stadgas att sådan talan må väckas muntligen inför rätten eller ock skriftligen.
    Målsäganden har alltså ingen obetingad rätt att anhängiggöra sin talan i denna ordning. Det får ske blott om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Rätten kan alltså finna det ändamålsenligt att föreskriva att talan skall väckas genomstämning.
    Man kan då fråga sig: i vilken utsträckning skall rätten gå med på att målsägandens talan prövas i brottmålet och i vilka fall skall rätten hänvisa målsäganden att stämma i vanlig tvistemålsordning?
    Jag tycker att ett flertal faktorer tala för att man i så stor utsträckning som möjligt bör medge att målsägandens talan prövas i brottmålet. Jag vill blott peka på följande:
    a) För parterna måste det ställa sig avgjort billigare att få såväl ansvars- som skadeståndsfrågan prövad i en enda rättegång.
    b) För domstolarna måste en sådan anordning vara arbetsbesparande.
    c) Enligt nya RB är rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen av det enskilda anspråket endast om båda frågorna avgöras i samma mål (jfr 29: 6). Det föreligger alltså risk för olika avgöranden i skuldfrågan, om frågorna avgöras i olika rättegångar.
    Naturligtvis kan det förekomma fall då särskilda skäl tala för att målsäganden hänvisas att stämma särskilt om sina anspråk. Målsägandens yrkanden äro kanske så vidlyftiga eller deras förberedande till huvudförhandling kräver så avsevärd tid att det skulle vara olämpligt att låta ansvarsmålet vänta. I dylika fall bör man givetvis vägra att upptaga frågan om de enskilda anspråken i ansvarsmålet. Men bortsett från sådana undantagsfall tror jag att det ur alla därav berörda parters synpunkt är till fördel att målsägandeanspråken bli föremål för prövning i brottmålet.
    Man frågar sig då om det i nya RB är sörjt för att målsäganden bliri tillfälle att i brottmålet framställa sina yrkanden. Yrkandet får ju framställas utan stämning först sedan åtalet är väckt. Är det lämnat någon föreskrift om att målsäganden skall underrättas om att åtalet väckes,så att han vet när han skall komma med sina yrkanden?
    Det måste nog konstateras att nya RB icke på ett uttömmande sätt reglerat denna, ur systematisk synpunkt skäligen bagatellartade men urpraktisk synpunkt ganska viktiga fråga.
    Nya RB innehåller två bestämmelser om underrättande av målsäganden.

 

484 NILS RAPPE.    I 22: 2 andra st. stadgas att om undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, finner att enskilt anspråk må grundas åbrottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom.
    Bestämmelsen har närmast tillkommit med tanke på de fall, då åklagaren åtar sig att föra målsägandens talan. Det är ju lämpligast att målsägandens yrkande i dylika fall upptagas under förundersökningen och antecknas i protokollet över denna. För övriga fall är denna underrättelse icke tillfyllest. Målsäganden får ju bara reda på att en förundersökning är igång, som kanske någon gång i framtiden kan leda till ett åtal. Vid denna tidpunkt är det kanske icke ens klart om det kommer att bli något åtal.
    Den andra föreskriften om underrättelse till målsäganden ha vi i 45: 15 st. 1. Där stadgas skyldighet för rätten att kalla målsäganden till huvudförhandlingen i målet i tre fall, nämligen om målsäganden biträder åtalet eller han eljest för talan jämte åklagaren eller han skall höras i anledning av åklagarens talan.
    Om vi tillsvidare bortse från det fall att målsäganden skall höras ianledning av åklagarens talan, så innebär detta lagrum enligt sin ordalydelse endast att målsäganden skall kallas till huvudförhandlingen då han är part i målet, antingen därför att han instämt i åklagarens ansvarstalan eller därför att han jämte åklagaren för någon talan om enskilt anspråk.
    Fråga uppkommer då om man till huvudförhandlingen skall kalla en målsägande som under förundersökningen förklarat sig ämna föra talan om enskilt anspråk utan att hans talan föres av åklagaren. DILLÉN gör i sina »Föreläsningar i straffprocessrätt enligt nya RB» s. 274 gällande att målsäganden skall kallas även i detta fall.
    Jag vill dock ifrågasätta riktigheten härav. 45: 15 talar om målsägande som för talan i målet. En målsägande, som under förundersökningen förklarat sig ämna föra talan men icke vidtagit några åtgärder för talans anhängiggörande, kan knappast anses föra talan i målet. Jag tycker dock ingalunda att frågan skall ses ur strikt formella synpunkter. Skulle det finnas vägande skäl för att i detta fall kalla målsäganden tillhuvudförhandlingen, bör det enligt min uppfattning ske oavsett ordalagen i 45: 15.
    Men jag menar att det är direkt olämpligt att animera en målsägande att komma till huvudförhandlingen och där framställa sina enskilda anspråk. En av nya RB:s grundprinciper — och kanske den allra viktigaste — är koncentration. Skulle målsäganden först vid huvudförhandlingen komma med sina yrkanden, måste detta i en hel del fall leda till attmålet ej kan slutföras på den utsatta dagen. Målsäganden har kanske glömt att underrätta försäkringsbolaget, han har ej med sig erforderliga läkarintyg eller den tilltalade behöver kanske anstånd för att motbevisa något av målsägandens påstående. Dillén måste också (s. 276) som en konsekvens av sin ståndpunkt räkna med att det stundom kan bli nödvändigt med en uppdelning av huvudförhandlingen, varvid ansvarsfrå-

 

OM MÅLSÄGANDEN ENLIGT NYA RB. 485gan handlägges omedelbart och talan om det enskilda anspråket förberedes vid det första sammanträdet men upptages till avgörande först vid fortsatt huvudförhandling.
    Jag menar att om man skall kunna uppehålla koncentrationen även i brottmål med målsägandeanspråk och om man icke skall bli nödsakad att i ganska stor omfattning hänvisa målsäganden att föra sin talan i tvistemålsordning, så måste man se till att man får fram målsägandens yrkanden och vidtager erforderliga åtgärder för förberedandet härav innan målet sättes ut till huvudförhandling.
    Vi ha här i Hälsingborg — och jag har hört att man gjort på liknande sätt även på andra håll — träffat den överenskommelsen med åklagarna att de samtidigt med att stämningsansökan ingives i vanligt brev skickar underrättelse till målsägande, för vilken åklagaren icke åtagit sig att föra talan. Underrättelsen innehåller tillika en uppmaning till målsäganden att han, därest han i brottmålet önskar framställa enskilt anspråk, bör framställa yrkande därom till rätten snarast möjligt och senast viss angiven dag. Denna frist sättes i regel till 14 dagar (i mål med komplicerade skadeståndskrav längre och ibland, t. ex. då den tilltalade är häktad, kortare tid). I avbidan på att denna frist utlöper låta vi i regel målet vila. Vi utfärda alltså icke stämning förrän vi sett om det kommit in några målsägandeyrkanden. I enlighet med stadgandet i 45: 6, där det står att den tilltalade skall erhålla del av målsägandens yrkande, foga vi, då vi utfärda stämningen, ett exemplar av målsägandens skrift vid stämningen. Den tilltalade erhåller alltså del av målsägandens yrkande samtidigt med stämningen.
    Härmed komma vi över på frågan hur man skall gå tillväga med förberedandet av målsägandens talan. Det är ju tydligt att det ej räcker med att den tilltalade får del av målsägandens yrkanden. Målsäganden måste ju veta hur den tilltalade ställer sig till yrkandena, så att han vet i vilken utsträckning han vid huvudförhandlingen måste vara försedd med bevis.
    I PROCESSNÄMNDENS handbok s. 309 rekommenderas den metoden att utskilja skadeståndsmålet till särskild handläggning. Förberedelsen äger därefter rum i vanlig tvistemålsordning d. v. s. med muntlig eller skriftlig förberedelse. Sedan skadeståndstalan blivit i vederbörlig ordning förberedd, framhålles att det ofta kan vara lämpligt att åter sammanföra ansvars- och skadeståndsmålen i och för gemensam huvudförhandling.
    Det är ju klart att man kan gå tillväga på detta sätt, men jag undrar om det inte är att alldeles i onödan krångla till en skäligen enkel sak. I de allra flesta fallen blir skadeståndstalan tillräckligt förberedd genom att den tilltalade kommer in till rätten med ett skriftligt yttrande över skadeståndsanspråken och målsäganden erhåller del av detta yttrande. Parterna veta då varandras ståndpunkter och kunna anpassa sin bevisning därefter. Men det kan ju inte vara meningen att man, bara för att man vill ordna denna enkla form av skriftlig förberedelse, skall vara nödsakad att utskilja skadeståndstalan till handläggning i tvistemålsordning

 

486 NILS RAPPE.med allt vad det för med sig i form av uppläggning av ny akt, nytt dagboksblad m. m. Här i Hälsingborg gå vi så tillväga att vi i stämningen (i blanketterna ha vi lämnat ett par rader för detta ändamål) uppmanar den tilltalade att inom viss tid till rätten inkomma med yttrande (i två exemplar) över målsägandens yrkanden. Ena exemplaret överlämnas till målsäganden och vidare förberedande åtgärder vidtagas som regel icke. Men något hinder mot att fortsätta med skriftväxlingen torde ej föreligga. Denna skriftliga förberedelse ordna vi alltså utan att skilja ut skadeståndsfrågan till särskilt mål.
    Fall kunna givetvis förekomma, då det ej räcker med denna form av skriftlig förberedelse, utan det visar sig nödvändigt med en muntlig förhandling för skadeståndstalans förberedande. Det har då frågats om det i dylikt fall skall vara nödvändigt att skilja ut skadeståndstalan till handläggning i tvistemålsordning. På det måste man nog svara att vill man ha ett förberedelsesammanträde helt enligt tvistemålsprocessens regler — framförallt tänker jag då på tredskodomspåföljderna — så måste man nog skilja ut skadeståndstalan. Men jag kan inte tro att det föreligger något hinder att — utan att utskilja skadeståndstalan — ordna ett förberedelsesammanträde enligt bestämmelserna i 45: 12 och 13. Där öppnas en möjlighet att i ett brottmål, bl. a. för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, höra parterna på sätt rätten finner lämpligt. Denna möjlighet bör ju föreligga även i fråga om skadeståndstalan, så länge denna utgör en del av brottmålet. Den viktigaste skillnaden mellan ett sådant sammanträde och ett förberedelsesammanträde i tvistemålsordning torde väl vara att man inte får ta med tredskodomspåföljderna i kallelserna till sammanträdet och att man inte kan avgöra skadeståndstalan vid ett sådant sammanträde.
    3) Genom stämning i vanlig tvistemålsordning.
    Denna möjlighet står ju alltid målsäganden till buds. I de fall att de båda andra möjligheterna att anhängiggöra talan icke föreligga, d. v. s. åklagaren vägrar att taga befattning med målsägande talan och rätten går ej med på att talan handlägges gemensamt med brottmålet, så blir ju stämningen målsägandens enda möjlighet. Därest man accepterar den uppfattning jag gjort mig till tolk för, nämligen att rätten i största möjliga utsträckning bör gå med på att skadeståndstalan upptages i brottmålet, så bli nog fallen då målsäganden anhängiggör sin talan genomstämning ganska sällsynta. Någon anledning att i detta sammanhang uppehålla mig vid denna form för förande av målsägandens talan föreligger f. ö. icke heller, då ju tvistemålsreglerna i detta fall helt äro tillämpliga.

 

    I detta sammanhang vill jag något beröra en till mötet inkommen fråga hur man bör förfara för att i bilmål på lämpligaste sätt koppla in försäkringsbolagen på skadeståndsfrågorna.
    Enligt trafikförsäkringslagen 22 § är käranden skyldig att giva försäkringsgivaren underrättelse i så god tid att han kan inträda i rättegången. Rätten är skyldig att »då målet förekommer till handläggning» ta reda

 

OM MÅLSÄGANDEN ENLIGT NYA RB. 487på om försäkringstagaren underrättats och om så ej skett ge käranden föreläggande därom. Uttrycket »då målet förekommer till handläggning» får i den nya rättegångsordningen en annan innebörd. Om därmed enligt den gamla ordningen åsyftades första gången förhandling förekom i målet, så åsyftas nu första gången rätten företager någon åtgärd i fråga om skadeståndsyrkandena. Redan då målsäganden kommer in med sin skrift med yrkandena och rätten beslutar delge den med den tilltalade, bör alltså i förekommande fall föreläggande om underrättande av försäkringsbolaget lämnas. Alldeles uteslutet bör det vara att låta ett bilmål med skadestånd gå till huvudförhandling utan att dessförinnan ha övertygat sig om att underrättelseskyldigheten blivit fullgjord.
    För att försäkringsbolagen skola bliva i tillfälle att i så stor utsträckning som möjligt göra upp skadeståndsfrågorna är det dock knappast tillräckligt att de på detta relativt sena stadium komma in i målet. Jag vill nämna att åklagaren i bilmålen här i Hälsingborg, polisintendent Friberg, infört sitt speciella system för att få med försäkringsbolagen så tidigt som möjligt. Jag vill dock påpeka att detta system är betingat av den speciella förutsättningen att vi här i Hälsingborg ha lokala skaderegleringskontor för de flesta försäkringsbolagen.
    Fribergs system går ut på att på två olika stadier av förundersökningen få kontakt med försäkringsbolagen. Så snart polisen fått hand om utredningen om en trafikolycka, i vilken försäkrade fordon äro inblandade, skickar polisen sålunda ett meddelande därom till vederbörande försäkringsbolag. För meddelandet användes ett tryckt kortbrev, som innehåller upplysning om att en trafikolycka inträffat med angivande av tidpunkten för olyckan, fordonets nummer och ägarens namn. Kortbrevet innehåller tillika en uppmaning till bolaget att, om uppgörelse av skadeståndsanspråken sker, lämna meddelande därom till åklagaren. Ingår sådant meddelande under förundersökningen, tar åklagaren icke någon vidare kontakt med försäkringsbolagen. Om däremot något sådant meddelande om uppgörelse icke inkommit, skickar åklagaren, när förundersökningen avslutats och åklagaren fattat sitt åtalsbeslut, ett exemplar av förundersökningsprotokollet (med därå tecknat åtalsbeslut) till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget får härigenom bästa möjliga material, som vid denna tidpunkt står till buds, för att träffa uppgörelse angående skadestånden.
    Förundersökningsprotokollet lämnas till försäkringsbolaget utan avgift. Jag vill icke dölja att detta ur lösensynpunkt nog är tvivelaktigt. Friberg försvarar sitt handlingssätt med att den misstänkte är berättigad att erhålla protokollet utan avgift. Försäkringsbolaget har då alltid den möjligheten att vända sig till denne och begära att han skall beställa protokollet och sedan överlämna det till försäkringsbolaget. För att undvika denna omgång utlämnas nu i stället protokollet direkt till försäkringsbolaget, men i en bifogad skrivelse upplyses att det är den misstänktes protokoll, vilket försäkringsbolaget uppmanas tillställa denne.
    Huru det än må förhålla sig med denna fråga måste vi emellertid i rådhusrätten i Hälsingborg med tillfredsställelse konstatera att följden

 

488 NILS RAPPE.av detta underrättelsesystem blivit att försäkringsbolagen i stor utsträckning göra upp skadeståndsanspråken och att vi i mindre utsträckning än tidigare få pröva dessa i rättegång.
    Jag bör kanske även nämna ett par ord om målsägandens kallande till huvudförhandlingen. Jag har tidigare nämnt att enligt min uppfattning kallelse endast bör sändas till målsägande som för talan i målet och till målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan. Har målsäganden icke inom den föreskrivna tiden kommit in med sina yrkanden till rätten, blir han alltså icke underrättad om huvudförhandlingen.
    I fråga om målsägandens personliga inställelse vid huvudförhandlingen gäller på grund av hänvisningen i 20: 14 till 11:5 samma regler som i fråga om part i tvistemålsprocess. Målsäganden är alltså skyldig att infinna sig personligen »om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen». Vid tillämpningen av denna bestämmelse bör man skilja på två olika fall.
    a) Då målsäganden skall höras i anledning av åklagarens talan, är det ju självklart att han skall åläggas personlig inställelse. Uttrycket »att målsäganden skall höras i anledning av åklagarens talan» kan kanske vara föremål för tvekan. Därmed torde emellertid avses att målsägandens berättelse ingår som ett led i åklagarens bevisning mot den tilltalade. Åklagaren skall därför, då han i stämningsansökan anger sin bevisning, uppgiva att han även vill åberopa den och den målsägandens berättelse. För fullständighetens skull bör jag kanske tillägga att rätten, som ju i brottmål själv äger föranstalta om bevisning, givetvis är oförhindrad att utan framställning från åklagaren kalla in en målsägande. Även i detta fall får målsäganden anses höras i anledning av åklagarens talan.
    b) Vi ha så det fallet att målsäganden icke behöver höras i anledning av åklagarens talan. Anledningen att han kallas är då att han för talan i målet, i regel skadeståndstalan. Man lär väl då mycket ofta, för att inte säga i de flesta fallen, kunna anse att målsägandens närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen och därför kunna underlåta att kalla honom personligen. Undantag kunna givetvis förekomma t. ex. då det gäller att bedöma ersättning för framtida men i anledning av ett ärr i ansiktet.

 

    Även ett par frågor som beröra målsägandens ställning vid huvudförhandlingen torde böra upptagas till behandling.
    1) Hur skall förfaras om målsägande, som till rätten framställt yrkande om enskilt anspråk, uteblir vid huvudförhandlingen?
    Lagen lämnar icke någon ledning för frågans besvarande. I motiven (PLB s. 283) säges härom blott att målsägandens utevaro icke synes böra utgöra hinder för prövning av målsägandens talan. Det tillägges att rätten i sådant fall kan hänvisa det enskilda anspråket till särskild handläggning såsom tvistemål. Något ytterligare uttalande i denna fråga har jag icke kunnat finna i förarbetena.
    Det är ju tydligt att det ibland måste inträffa att målsägande, som

 

OM MÅLSÄGANDEN ENLIGT NYA RB. 489anmält skadeståndstalan till rätten, underlåter att inställa sig vid huvudförhandlingen. Anledningen till utevaron kan ju vara att målsäganden anser sitt krav alldeles självklart och räknar med att den tilltalade icke kommer att göra några invändningar mot detsamma. Man skulle väl då välja den i motiven anvisade vägen att pröva målsägandens talan d. v. s. bifalla densamma.
    Men anledningen till utevaron kan också vara att uppgörelse under mellantiden träffats eller målsäganden vid närmare eftertanke funnit sin talan obefogad och därför icke vill fullfölja den. I dessa fall — och de torde väl bli de vanligaste — skulle man väl då välja den andra utvägen d. v. s. hänvisa målsägandens talan till särskild handläggning såsom tvistemål. Den fortsatta gången skulle då bli att målet i denna del utsättes till ny förhandling — förberedelse eller huvudförhandling. Därest målsäganden (eller käranden som han väl nu bör kallas) icke heller då komme tillstädes, bleve hans talan avskriven eller också — om svaranden så yrkade — meddelades en ogillande tredskodom.
    Man kan onekligen fråga sig om icke detta förfarande är alldeles onödigt tungrott. Skulle icke det enklaste ha varit om man redan i kallelsen till huvudförhandlingen kunde ge målsäganden det beskedet att om han icke kommer tillstädes förfaller hans talan? Följden härav skulle bli att målsägande, som vill ha sin talan prövad, alltid måste inställa sig. Men det tycker jag hör till god ordning.
    Jag har hört talas om att man på sina håll funderat på att införa detta system. Huruvida man kan våga sig på att göra detta utan något stöd i lag och mot ett ganska klart uttalande i motiven, vågar jag inte säga. Men kan denna ändring inte genomföras i praxis, vore nog detta en fråga som borde lösas i lagstiftningsväg.
    2) I vilket fall skall målsägandens berättelse vid förundersökningen uppläsas ur protokollet, då målsäganden ej är närvarande vid huvudförhandlingen?
    Med denna fråga komma vi in på regeln i 35: 14. Där stadgas att uppteckning av utsaga, som i anledning av förestående rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet, ej må åberopas som bevis med mindre rätten på grund av särskilda omständigheter finner att det må tillåtas.
    Målsägandens berättelse enligt förundersökningsprotokollet är utan tvekan en sådan uppteckning som i regel icke får åberopas som bevis. Men skäl till undantag kunna givetvis förekomma. Målsäganden kan befinna sig på mycket avlägsen ort eller vara sjuk eller kanske rent av ha avlidit. Om åklagaren vill som bevis i målet åberopa målsägandens berättelse inför polisen, bör han i sin stämningsansökan angiva detta. Rätten bör före huvudförhandlingen ge åklagaren besked om hans begäran bifallits eller icke.
    Därest målsägandens berättelse icke enligt 35: 14 godtagits som skriftligt bevis, lärer det väl icke vara riktigt att föredraga densamma vid huvudförhandlingen.
    Många tycka kanske att detta påstående strider mot ett annat stad-

 

490 NILS RAPPE.gande i nya RB, nämligen 46: 6. Där står i sista stycket att om huvudförhandling äger rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.
    Ser man i motiven till nämnda stadgande (PLB s. 481), så hänvisas där till 35: 14. Man måste därför antaga att stadgandet i 46: 6 endast anger det sätt varpå målsägandens berättelse skall framläggas, i den mån den enligt 35: 14 får åberopas i målet. En annan tolkning vore ju helt orimlig. Att läsa upp en målsägandes berättelse, om domstolen icke vid sitt avgörande får ta någon hänsyn till den, är ju meningslöst. Men lagrummet kan ju onekligen vara förrädiskt, om man läser det separat.
    3) I vilka fall skall målsägandens berättelse vid huvudförhandlingen protokolleras?
    I 6: 10 stadgas att i protokoll skall bl. a. antecknas utsaga av målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan.
    Innebörden av uttrycket »höres i anledning av åklagarens talan» har jag haft anledning att beröra i samband med frågan om när målsäganden skall åläggas att personligen inställa sig vid huvudförhandlingen. Jag framhöll då att uttrycket torde avse att målsägandens berättelse ingår som ett led i bevisningen mot den tilltalade. Uttrycket bör givetvis få samma tolkning i detta sammanhang. Protokollering är alltså obligatorisk så snart målsägandens utsaga utgör en del av bevisningen i målet, vare sig nu denna bevisning åberopats av åklagaren eller — i undantagsfall — självmant inkallats av rätten. Frågan om protokolleringen är alltså helt oberoende av om målsäganden för talan i målet, vare sig han instämmer i åklagarens talan eller för talan om enskilt anspråk.