SVENSK RÄTTSPRAXIS.

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1944—1947.1

 

AV

 

PROFESSOR HÅKAN NIAL.

 

AKTIEBOLAG.

 

    Hembudsplikt. Ett stadgande i bolagsordning om hembudsplikt vid akties övergång »på annat sätt än genom arv eller giftorätt» till person, som icke förut är aktieägare i bolaget, har — helt naturligt — tolkats så att från hembudsskyldighet undantages fång på grund av giftorätt, oavsett huruvida denna åtnjutits enligt äldre eller enligt nya giftermålsbalken; NJA 1945, s. 711. — I samma bolag skänkte ett par aktieägare till sina hustrur vissa aktier. Den omständigheten att vardera givarens aktier ingingo i hans samfällda bo medförde icke, att hans hustru ansågs vara aktieägare i bolaget och på den grund fri från hembudsplikt. Då emellertid i gåvobreven såsom villkor för gåvorna angivits, att aktierna skulle vara gåvotagarnas enskilda egendom »i deras egenskap av förutvarande aktieägare» samt att, därest de befunnes icke vara aktieägare i bolaget och förutsättningen för gåvorna sålunda brustit, gåvorna istället skulle gälla till förmån för andra personer (aktieägare), ansågos hustrurna icke ha förvärvat aktierna och sålunda icke vara hembudspliktiga; NJA 1947 not. A nr 182.
    Om verkan av en bolagsordnings bestämmelse om lösningsrätt för bolaget (bildat före ikraftträdandet av 1895 års aktiebolagslag) se SvJT 1944 rf s. 81.
    Bestämmelsen i 77 § första stycket 1910 års aktiebolagslag (lika med 117 § första stycket 1944 års lag) om jäv för aktieägare att å bolagsstämma deltaga i behandling2 av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget, eller av fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets, vållar understundom tolkningssvårigheter, bl. a. när det gäller att avgöra vad som ligger i uttrycket »fråga om avtal». I SvJT 1926 rf s. 61 ansåg Svea hovrätt — i strid mot en av KALLENBERG i ett utlåtande ut-

 

    1 Närmast föregående redogörelse för rättpraxis på detta område återfinnes i SvJT 1945 s. 267.
    2 Jävet enligt 77 § andra stycket (117 § andra stycket 1944 års lag) för styrelseledamot, när det gäller decharge eller revisorsval, hindrar, som av lagtexten klart framgår, endast deltagande i själva beslutet. Styrelseledamot har givetvis rätt att deltaga i den föregående diskussionen i dechargefrågan och därvid förklara och försvara sina åtgärder. Ett uttalande i STENBECK-WIJNBLADH-NIAL: Den nya aktiebolagslagen, s. 460, som synes gå i annan riktning, hänför sig rätteligen endast till jävet enligt 117 § första stycket nya lagen. 

492 HÅKAN NIAL.talad mening — en aktieägare icke jävig att deltaga i omröstning rörande ett på bolagsstämma framlagt förslag, att bolagets styrelse icke skulle få ingå avtal med honom om hans anställande hos bolaget utan att villkoren för anställningen dessförinnan underställdes bolagsstämmans beprövande. Fråga om förbud för styrelsen att utan stämmans godkännande ingå visst anställningsavtal ansågs sålunda icke vara »fråga om avtal» i lagens mening. Denna ståndpunkt synes riktig, eftersom bolagsstämmans beslut i ena eller andra riktningen rörande ett dylikt förbud varken medför någon rätt för aktieägaren eller ens — om stämman avböjer förbudet — inverkar på styrelsens ansvar för ett därefter slutet anställningsavtal med vederbörande. I SvJT 1946 rf s. 27 ansågs jäv ej heller föreligga för aktieägare, som var verkställande direktör och styrelseledamot i bolaget, att deltaga i omröstning rörande förslag att styrelsen skulle erhålla uppdrag att till- och avsätta personal i bolaget samt bestämma avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, resp. rörande ett motförslag att stämman skulle fastställa vissa begränsningar av (blivande) verkställande direktörs avlöningsförmåner. Då ej heller här stämmans beslut skulle inverka på styrelsens ansvar för blivande anställningsavtal, torde avgörandet vara riktigt, även om beslutet i det föreliggande fallet faktiskt kunde antagas komma att få betydelse för den nuvarande verkställande direktörens återanställning och avlöningsförmåner. Däremot måste enligt min mening (Aktiebolagsrättsliga studier s. 95 not 58; Kallenberg synes i sitt nyssnämnda utlåtande framföra motsatt mening) jäv anses föreligga, om det gäller att bolagsstämman skall bemyndiga styrelsen att på angivna villkor ingå avtal med en bestämd aktieägare, eftersom ett sådant bemyndigande påverkar styrelsens ansvar för anställningsavtalet.
    Minoritetsrevisor. Enligt 73 § 1910 års aktiebolagslag kunde aktieägare, representerande minst 1/5 av hela aktiekapitalet, i viss ordning påkalla tillsättande genom länsstyrelsen av en revisor »att med övriga revisorer deltaga i dem åliggande granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper eller i granskning av vissa räkenskaper». Tillsättande av sådan minoritetsrevisor har icke ansetts kunna påkallas efter det den ordinarie revisorn avslutat sin granskning, RÅ 1946 s. 124 (jfr RÅ 1947 H 21). Regeringsrättens mening — som icke var enhällig— har onekligen stöd i formuleringen av 73 § (»med övriga revisorer deltaga» i dem åliggande granskning etc.) och i lagens förarbeten (NJA II 1910 nr 14 s. 100—102); fruktan för att en »efter- och överrevision» skulle kunna åstadkomma fara för bolagets kredit m. m. föranledde tydligen nämnda formulering. Sakligt sett synes emellertid en sådan begränsning av möjligheten att få minoritetsrevisor förordnad knappast försvarlig, eftersom behovet av en minoritetsrevisor ofta ej kan antagas komma i dagen förrän efter den ordinarie revisionens avslutande. Den formulering motsvarande stadgande erhållit i 1944 års lag (109 §) torde också möjliggöra påkallande av minoritetsrevisor även efter den ordinarie revisionens avslutande, åtminstone när det gäller granskning av viss åtgärd eller vissa räkenskaper.

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1944—1947. 493    I tidigare rättsfallsöversikter (se SvJT 1945 s. 273 f med hänvisningar) har berörts frågan om dominerande delägares ansvar för förbindelser, som ett bolag eller förening ådragit sig i sin verksamhet. Sådant ansvar har i praxis ansetts föreligga, då bolaget eller föreningen framträtt mera som en bulvan för delägarens räkning än såsom ett självständigt verkande rättssubjekt; att gränsdragningen måste bli vansklig följer därav, att bolag och föreningar ju regelmässigt verka för sina delägares intressen. Ett nytt fall då delägare ansetts ansvariga för ett aktiebolags förpliktelser av visst slag utgör NJA 1947 s. 647. Några kraftverksägare hade bildat ett aktiebolag (»intressentbolag») för att utnyttja vissa regleringsmöjligheter, förenade med innehavet av en dammbyggnad mellan två sjöar. Delägarna ansågos ansvariga för skada, som uppkommit genom åtgärder för dammens skötsel och underhåll, vilken skada intressentbolaget, som trätt i likvidation, saknade medel att täcka. I HD:s motivering heter det att intressentbolaget, som utgjort allenast ett kraftverksägarnas gemensamma verkställighetsorgan för handhavandet av vattenhushållningen vid dammen, icke utövat någon självständig verksamhet; med hänsyn därtill och till »omständigheterna i övrigt» kunde kraftverksägarna icke undgå att ersätta käranden den förlust som tillskyndats honom genom de i målet ifrågavarande åtgärderna för dammens skötsel och underhåll. Jämför här nedan under rubriken Ekonomiska föreningar.
    En i viss mån analog fråga, fastän av straffrättslig karaktär, är den huruvida utländsk medborgare kan straffas för näringsutövning utan vederbörligt tillstånd, om verksamheten bedrivits genom ett under hans inflytande stående aktiebolag. Rättspraxis' ställning i denna fråga har jag tidigare (Aktiebolagsrättsliga studier s. 135 f) angivit så, att om utlänningen äger ett dominerande aktieinnehav i bolaget och jämväl faktiskt utövar ledningen av bolagets verksamhet, så anses denna driven huvudsakligen för hans räkning och olaga näringsverksamhet alltså föreligga. Denna ståndpunkt kommer även till uttryck i NJA 1945 s. 702, där åtalet mot utlänningen ogillades, enär han icke, såvitt utredningen gåve vid handen, »i sådan grad haft inflytande över bolaget och del däri» att han kunde anses ha kringgått förbudet för utländsk undersåte att utan särskilt tillstånd här i riket idka handel eller annat näringsyrke. En sammanställning av och kommentar till tidigare prejudikat i frågan finns i ett utlåtande i målet av professor AGGE.
    I övrigt synas inga rättsfall av större aktiebolagsrättsligt (civilrättsligt) intresse finnas under perioden.1 NJA 1945 s. 305 berör fråga om skadeståndsskyldighet för säljare av samtliga aktier i ett fastighetsaktiebolag på grund av bristfällighet i fastigheten. I NJA 1945 s. 236 har gåvoskatteskyldighet ansetts föreligga, då fondemission verkställts så att alla fondaktierna tillförts vissa av aktieägarna; utgången står säkerligen i överensstämmelse med vad som i civilrättsligt avseende gäller beträffande dylik transaktions karaktär av gåva. Frågor om förväxlingsbar

 

    1 Domar som torde sakna principiellt intresse finnas i NJA 1945 not A 28 och 273-276. 

494 HÅKAN NIAL.likhet mellan aktiebolags firmor m. m. ha bedömts i NJA 1944 s. 298, 1945 s. 269, 1946 s. 646 och 651 samt RÅ 1946 H 68 och 1947 H 99. Spörsmål om straffrättsligt ansvar i aktiebolagsförhållanden äro berörda i NJA 1946 s. 605 (verkställande direktören ansvarig för viss olaga tillverkning, ehuru han ej själv tagit befattning därmed), NJA 1946 s. 459 (självdeklaration för aktiebolag, undertecknad allenast med bolagets firmanamn, ansågs icke vara sådan självdeklaration, som avses i 143 § 1928 års taxeringsförordning, i följd varav oriktiga meddelanden däri icke föranledde ansvar för vederbörande verkställande direktör i bolaget), NJA 1945 s. 101 (preskriptionstid enligt 5 kap. 14 § strafflagen vid förbrytelse, bestående i oriktiga uppgifter i revisionsberättelse, räknades från den tid revisionsberättelsen blev tillgänglig för aktieägarna).

 

ENKLA BOLAG.

 

    En person, som drev en frisérsalong, träffade avtal med en annan person om att denne skulle arbeta i rörelsen och att nettovinsten på rörelsen skulle delas lika. Förhållandet ansågs utgöra ett enkelt bolag (och ej tjänsteavtal), NJA 1945 s. 454. Även om ej en sådan vinstfördelning med nödvändighet gör ett rättsförhållande till bolag — det kan tänkas vara ett tjänsteavtal med en på dylikt sätt bestämd avlöning —är i regel en så stor vinstandel givetvis uttryck för att bolag föreligger. I rättsfallet tydde också andra omständigheter på att verksamheten även på det sättet skulle vara gemensam, att vissa kostnader skulle delas mellan parterna.
    Enkelt bolag har också, såvitt man kan förstå med all rätt, ansetts föreligga, då fyra personer gemensamt förvärvat vissa skogsfastigheter och avtalat om att de skulle äga 1/4 var av fastigheterna och i samma proportion dela kostnader och vinst i samband med fastigheternas drift, NJA 1945 s. 341.
    Enligt 50 § lagen om handelsbolag och enkla bolag, jämförd med 49 § samma lag, medför användning av benämning, varmed bolagsmännen i enkelt bolag »samfällt betecknas» och som innehåller personnamn eller något av orden »handelsbolag», »aktiebolag» eller »förening», solidariskt ansvar för de bolagsmän, med vilkas begivande sådant skett. Enligt ett avtal om enkelt bolag mellan C. Lokrantz och annan person skulle viss verksamhet drivas under firma »Svenska-Sydösteuropeiska Informationsbyrån, C. Lokrantz»; denna firma ansågs icke vara »benämning, varmed bolagsmännen samfällt betecknas», på grund varav den andre bolagsmannen icke blev ansvarig för förbindelse (telefonabonnemang), vid vars tillkomst han icke medverkat, NJA 1947 s. 688.
    I NJA 1947 s. 66 har vid enkelt bolag bolagsmans ersättningsanspråk mot den andre bolagsmannen på grund av att denne till utomstående försålt sin andel i bolagsegendomen förklarats vara underkastat tioårig fordringspreskription.
    Om tvist i samband med likvidation av enkelt bolag handlar NJA 1947 not. A 59.

 

EOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1944—1947. 495HANDELSBOLAG.

 

    Av allmänna fullmaktsregler följer, att en handelsbolagsman, ehuru han icke är ensam firmatecknare, kan anses av övriga bolagsmän bemyndigad att företräda bolaget därigenom att han med deras begivande i betydande utsträckning fått ensam teckna firman. Varken han eller vanlig firmatecknare kan emellertid binda bolaget genom rättshandlingar, som äro främmande för bolagsverksamhetens föremål eller syfte; dock kan sådan rättshandling bli bindande mot bolaget om medkontrahenten var i god tro. Dessa regler äro tillämpade i NJA 1944 s. 633. Jfr även NIAL: Aktiebolags och andra företags borgensförbindelser (1948) s. 28.
    Fråga om förväxlingsbar likhet mellan handelsbolags firmanamn NJA 1946 s. 650.
    Handelsbolagslagens regler om likvidation och upplösning äro tilllämpliga på gruvbolag, NJA 1947 s. 239.

 

BANKER OCH SPARBANKER.

 

    En fråga vari olika meningar förelegat (SvJT 1938 s. 105 och 1939 s. 592), nämligen om innebörden av stadgandet i 17 § lagen om bankrörelse att aktieägarna i bankaktiebolag skola vara svenska medborgare, har besvarats i NJA 1944 s. 332. Stadgandet ansågs icke emot arvslagstiftningens regler om utlännings rätt att här i riket taga arv innebära hinder för utlänning att genom arv förvärva bankaktier; följaktligen förklarades också utlänningen berättigad att få sitt arvsfång infört i aktieboken. HD:s dom berör endast förvärv genom arv, men man fårväl antaga, att förvärv genom testamente och bodelning komma att jämställas med arv på samma sätt som i 1916 års inskränkningslagstiftning. Å andra sidan måste HD:s åberopande av arvslagstiftningen antagas innebära, att 17 § banklagen hindrar utlänning att genom köp eller andra icke familjerättsliga fång förvärva bankaktier.
    Enligt 45 § banklagen äger bank i regel icke förvärva (bl. a.) fast egendom. Undantag från förbudet gäller beträffande fastighet, som är »avsedd för bankens inrymmande». Detta undantag har i SvJT 1945 rf s. 5 förklarats omfatta fastighet, avsedd för inrymmande av semesterlokaler för bankens personal.
    Det är som bekant vanligt, att hyror i hyresfastigheter inbetalas till bank, som har hyresvärdens uppdrag att mottaga dem. I sådant fall harhyresgästen ansetts kunna genom förbehåll vid inbetalningen till banken bevara sin rätt till ersättning på grund av att lägenheten ej hållits tillbörligen uppvärmd; NJA 1946 s. 146. — Om banks ansvarighet på grund av soliditetsupplysning, som lämnats av tjänsteman hos banken, se NJA 1947 s. 21.
    Enligt 21 § sparbankslagen må sparbank icke utan särskilt tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor »å annan ort än där styrelsen har sitt säte». Frågan vad som här menas med »ort» förelåg till bedömning i NJA 1944 s. 86. Sköllersta sparbank, vars styrelse en-

 

496 HÅKAN NIAL.ligt reglementet har sitt säte i Sköllersta och som bedrivit sin verksamhet i fastighet inom Sköllersta stationssamhälle, inrättade avdelningskontor i Pålsboda, som är ett municipalsamhälle i Sköllersta socken. HD:s majoritet ansåg att Sköllersta stationssamhälle var den ort där styrelsen hade sitt säte, till följd varav styrelsen bötfälldes för att utanför denna ort ha inrättat avdelningskontor. Underinstanserna hade däremot ogillat åtalet, och en ledamot i HD ville fastställa deras slut med den motiveringen, att Sköllersta kommun vore att anse såsom den ort där sparbankens styrelse hade sitt säte. Denna mening hade också stöd i utlåtanden av professorerna REUTERSKIÖLD och SUNDBERG. HD:s avgörande, som förefaller diskutabelt, har senare kritiserats av JÄGERSKIÖLD i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1947 s. 284.
    I NJA 1946 s. 225 var fråga om verkan därav att ägaren av en sparbanksmotbok först efter flera år underrättat banken om att ett uttag på boken verkställts av obehörig person mot förfalskat kvitto och därför icke var gällande mot ägaren. Av HD:s motivering framgår, att motboksägaren i dylikt fall principiellt anses ha skyldighet att underrätta banken och att underlåtenhet därutinnan kan för honom medföra ersättningsskyldighet gentemot banken. I det föreliggande rättsfallet ansågs emellertid sådan ersättningsskyldighet icke vara för handen, eftersom det icke kunde antagas att banken genom underlåtenheten lidit skada.

 

EKONOMISKA FÖRENINGAR.

 

    Begreppet ekonomisk förening. För att en förening skall anses såsom ekonomisk förening enligt 1911 års lag om ekonomiska föreningar skall den ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet; är verksamheten bokföringspliktig, är dock föreningen ekonomisk, även om dess ändamål ej är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. En förening som har till syfte att verka för främjande av golfsporten har ej till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen och är sålunda ej ekonomisk, RÅ 1944 Ju 10. Ej heller har förening med ändamål att förvärva och förvalta fastighet med lokaler åt en frimurareförening ansetts vara ekonomisk, RÅ 1946 Ju 11. Jfr RÅ 1945 Ju 2. — Med ekonomisk verksamhet enligt lagen torde förstås en (vanligen på vinstsyfte inriktad) verksamhet, som är organiserad och driven i den inom affärslivet vanliga formen. En fackförening har visserligen till syfte att befrämja sina medlemmars ekonomiska intressen, men den är icke ekonomisk förening, eftersom dess verksamhet icke är på nämnda sätt »affärsmässig». Ej heller bruka karteller och liknande föreningar driva ekonomisk verksamhet i lagens mening. Trädestillatörernas Riksförening u. p. a. med ändamål att råda medlemmarna och befrämja deras intressen vid tillverkning, försäljning och distribution av trädestillationsprodukter m. m. ansågs sålunda icke driva ekonomisk verksamhet, RÅ 1944 Ju 11. En såsom »mätningsfond» betecknad förening, som hade till syfte att genom sammanskott bilda en kassa för bestridande av medlemmarnas ge-

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1944—1947. 497mensamma utgifter för anställande av ombudsman och mätningsmän ävensom administrationspersonal samt i övrigt tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen beträffande uppmätning och likvidering av ackordsarbeten (målningsarbeten), kunde icke registreras såsom ekonomisk, RÅ 1946 Ju 12, tydligen därför att verksamheten icke ansågs tillräckligt affärsmässig. Detta förefaller som ett ganska tvivelaktigt gränsfall. En s. k. virkesmätningsförening har ansetts driva ekonomisk verksamhet, RÅ 1944 s. 169; möjligen har den olika bedömningen berott på att virkesmätningsföreningens verksamhet hade stor omfattning och att föreningen även skulle kunna mottaga mätningsuppdrag av utomstående mot ersättning. En droskägarförening, som hade till ändamål att genom vissa medlemmar utöva beställningstrafik för personbefordran m. m., vann även registrering, RÅ 1946 Ju 10.
    En styrelseledamot är naturligtvis enligt 34 § andra stycket föreningslagen jävig att på föreningssammanträde deltaga i behandling av fråga om arvode åt honom. I SvJT 1945 rf s. 17 har jäv ansetts föreligga även vid behandling av fråga om arvode åt annan styrelseledamot. Förhållandet var det, att styrelsen föreslagit ett högre arvode åt vissa styrelseledamöter, som tjänstgjort i ett inom styrelsen tillsatt arbetsutskott, och ett lägre åt de övriga styrelseledamöterna. På föreningssammanträdet skedde röstning först rörande arbetsutskottsledamöternas arvoden och därefter rörande de övriga styrelseledamöternas arvoden. I den förra röstningen deltogo de senare styrelseledamöterna och vid den senare röstningen arbetsutskottsledamöterna. Hovrätten ansåg att det uppenbarligen varit avsett, att vid bestämmande av arvodet åt envar av styrelseledamöterna hänsyn skulle tagas till vad han i förhållande till de andra kunde anses förtjänt av och att därför med hänsyn till »det inre sambandet» mellan frågorna om vad var och en av dem borde erhålla i arvode samtliga måste anses i dessa frågor ha ägt ett väsentligt intresse, som kunde vara stridande mot föreningens. Det torde också i allmänhet anses höra till god ordning, att en styrelseledamot icke röstar om en annans styrelsearvode, men huruvida jävsregeln i sådant avseende alltid kan tillämpas förefaller tvivelaktigt, i synnerhet när, som händelsen vari det nu ifrågavarande rättsfallet, styrelseledamöterna utgöra två i arvodeshänseende i viss mån skilda grupper.
    RÅ 1945 Ju 11 är av intresse på grund av ett uttalande av regeringsrätten av innehåll att enligt grunderna för föreningslagen befogenheten att besluta angående föreningens vinst tillkommer föreningssammanträde och icke genom stadgebestämmelse kan tilläggas styrelsen. Riktigheten av detta generella uttalande kan diskuteras. Föreningslagen innehåller icke någon bestämmelse, svarande mot 75 § första stycket aktiebolagslagen, där det stadgas, att det visserligen tillkommer bolagsstämma att besluta, huruvida och i vad mån utdelning skall ske av den vinst som enligt 73 och 74 §§ må utbetalas till aktieägarna men att bolagsordningen kan innehålla avvikande bestämmelser. Det är svårt att inse, att föreningslagens grunder i detta hänseende skulle kräva en mera ovillkorlig bestämmanderätt för föreningssammanträdet än den som ak-

 

    32—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

498 HÅKAN NIAL.tiebolagslagen tillerkänner bolagsstämma. Visserligen kunna stadgeföreskrifter, som utesluta föreningssammanträdets rätt att disponera över årsvinst för utdelning åt delägarna, tänkas medföra, att föreningen icke kan anses ha till ändamål att befrämja sina medlemmars ekonomiska intressen och sålunda strida mot föreningens karaktär av ekonomisk förening, men nödvändigt är det icke (och dessutom behöva föreningar, som avses i 1 § andra stycket föreningslagen, ju icke ha till ändamål att befrämja medlemmarnas ekonomiska intressen).
    I en i föregående rättsfallsöversikt (SvJT 1945 s. 74) omnämnd dom (NJA 1942 s. 589) upphävde HD efter klander föreningssammanträdesbeslut att överföra en understödsfonds medel till en annan fond, på den grund att beslutet innefattade ett förfogande över medlen utan beaktande av den rätt till dessa som enligt de ursprungliga stadgarna tillkom föreningsmedlem eller efterlevande till föreningsmedlem. I NJA 1947 s. 603 ogillades däremot klandertalan mot ett beslut angående förfogande över medlen i en understödsfond. Någon principiell olikhet mot 1942 års dom är det icke fråga om; på grund av omständigheterna har HD i 1947 års fall ansett att en på äldre stadgar grundad rätt till fondens medel icke blivit kränkt.
    Fråga huruvida i visst fall ekonomisk förening i verkligheten vore endast bulvan för ett konsortium och att dettas medlemmar därför vore ansvariga för förbindelser, ingångna i föreningens namn, besvarades nekande i NJA 1944 s. 35. Jämför ovan under rubriken Aktiebolag.
    Skiljedomsklausul i bostadsrättsförenings stadgar har av Göta hovrätt i SvJT 1946 rf s. 30 ansetts tillämplig på en av styrelseledamot väckt klandertalan mot föreningssammanträdes beslut att bifalla medlems ansökan att få uthyra sin bostadsrätt till utomstående (enligt 45 § lagen om bostadsrättsföreningar samt enligt bestämmelse i föreningens stadgar ankommer det på styrelsen att avgöra dylik fråga).
    Medlem i ekonomisk förening (tillika borgenär) äger icke föra talan mot beslut varigenom föreningen på egen begäran försatts i konkurs, NJA 1944 s. 489.
    Över verkställd inskrivning i föreningsregistret må ej administrativa besvär föras, jämför 80 § föreningslagen, RÅ 1947 Ju 42.
    Om rättsförhållandet mellan säljare och köpare vid köp av samtliga andelar i ekonomisk förening (skadeståndsskyldighet för fel) se NJA 1946 s. 567 samt 1947 s. 1 och 150.
    Om ekonomisk förenings firma se NJA 1946 s. 648.
    Lagen om bostadsrättsföreningar har icke ansetts tillämplig på avtal varigenom bostadslägenhet i fastighet, avsedd att ägas av bostadsrättsförening, provisoriskt upplåtits i avvaktan på fastställelse av den ekonomiska planen för föreningen; SvJT 1945 rf s. 37.
    Fråga huruvida ekonomisk förening, som trätt i likvidation och erhållit offentlig stämning å sina okända borgenärer, ägt vetskap om vissa skattefordringar förelåg till bedömning i NJA 1944 s. 435. Om fallet se RODHE i SvJT 1946 s. 35 samt LJUNGMAN: Om skattefordran och skatterestitution s. 46 ff.

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1944—1947. 499IDEELLA FÖRENINGAR.

 

    Om en fackförening eller liknande förening utesluter medlem, kan denne påkalla domstols prövning, huruvida uteslutningen överensstämmer med föreningens stadgar, NJA 1945 s. 290, 1946 s. 83. (HD har i ett tidigare rättsfall, NJA 1931 s. 604, ansett en förening äga befogenhet att själv avgöra, huruvida en person på grund av sitt uppträdande skulle uteslutas ur föreningen. I det fallet var det emellertid fråga om en förening med egentligt ideellt ändamål — en religiös förening — och HD betonade också att föreningen hade uteslutningsrätt »med hänsyn till arten av sin verksamhet».)
    Även om en uteslutning ur fackförening e. d. sker med stöd av bestämmelse i stadgarna, torde uteslutningen kunna av domstol hävas, därest den i det särskilda fallet framstår såsom uppenbart obillig. Att en med uteslutningen enligt stadgarna förbunden påföljd, såsom förverkande av gjord insats, kan undanröjas eller jämkas av domstol framgår motsättningsvis av NJA 1946 s. 450. Jämlikt stadgarna i en stadsbudsförening blev en medlem på grund av oärlighet utesluten ur föreningen och förklarad förlustig sin insats om 4,000 kronor. Denna påföljd förklarades med hänsyn till vad som upplysts om anledningen till uteslutningen och övriga omständigheter icke vara uppenbart obillig.