NÅGRA ERFARENHETER AV DEN
NYA
STRAFFVERKSTÄLLIGHETSLAGEN.
AV
FÖRSTE LÄKAREN ARNE DUNGE.
Jämlikt lag d. 21 dec. 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m., här kallad VL, som trädde i kraft d. 1 juli 1946, skall straff- och fängelsefånge, om det ådömda straffet uppgår till minst sex månader, samt till förvaring dömda, »till ledning för behandlingen», underkastas undersökning med avseende på »levnadsomständigheter, personlig utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper». Undersökningen skall, under medverkan av anstaltens läkare, verkställas av styresmannen vid den fångvårdsanstalt, där fången intages för straffets undergående, och berättelse över undersökningen skall senast inom en månad efter intagning insändas till fångvårdsstyrelsen. Uppskov med berättelsens avgivande kan beviljas högst en månad. Praxis blev från början att dessa undersökningar koncentrerades till vissa fångvårdsanstalter med tillgång till fast anställda psykiatrer eller psykiatriska konsulter, vilka medverka vid undersökningen genom att underkasta de berörda intagna en kortfattad psykiatrisk undersökning utmynnande i ev. diagnos, förslag till behandling inklusive vård på sluten eller öppen anstalt samt förslag till sociala åtgärder vid frigivningen, såsom visst miljöbyte, anskaffande av lämpligt arbete, övervakning, anmälan till nykterhetsnämnd. Jämlikt VL skall fängelsefånge undergå straffet vid öppen anstalt, såframt detta ej anses olämpligt, t. ex. på grund av hälsotillstånd eller behov av yrkesutbildning, som endast kan meddelas på sluten anstalt. Straffånge skall börja undergå straffet vid sluten anstalt, men kan efter tre månader överföras till öppen anstalt. Finnas särskilda, t. ex. psykiatriska, skäl kan det ske redan tidigare. Straffånge, som ej fyllt 25 år vid verkställighetens början, bör också enligt lagen snarast överföras till öppen anstalt. Detta i korthet om verkställighetslagen som bakgrund till följande.
Under de tio första månaderna efter den nya lagens ikraftträdande verkställde jag dessa summariska psykiatriska undersökningar på de i detta sammanhang aktuella straff- och fängelsefångar, alla män, som under denna tid intogos på fångvårdsanstalten å Härlanda i Göteborg, detta så när som på fyra fångar, vilka undersöktes av dåvarande över-
läkaren C.-G. Berglin, vilken välvilligt ställt dessa fall till mitt förfogande. Materialet består av 129 fall undersökta av mig samt doktor Berglins fyra fall. En person förekommer två gånger. Fyra fall har ådömts fängelsestraff, övriga straffarbete.
Den exploration fallen som regel underkastats har, förutom sedvanlig rutinmässig kroppsundersökning, bestått i genomgång av rättegångshandlingarna (ofta med rapport över »särskild förundersökning i brottmål» innehållande en mer eller mindre utförlig social utredning), införskaffande av äldre rättspsykiatriska utlåtanden, sjukhusjournaler av intresse, upptagning av psykiatrisk autoanamnes, sedvanliga psykologiskt penetrerande samtal samt en del psykotekniska prov som IK-bestämning enligt Wåhléns metod eller Point scale — vid uträkningen av»intelligensåldern» har docenten Lindbergs modifierade skala använts,»levnadsåldern» har satts till sexton år — Bourdons uppmärksamhetsprov I och II, minnesprov i form av bestämning av den omedelbara minnesvidden för siffror, visuellt och akustiskt minnesprov med revokation efter fem minuters avledning. — I de fall där den undersökte (expl.) nyligen genomgått en mera utförlig psykiatrisk exploration har undersökningen, när den ställda diagnosen kunnat verifieras, gjorts mera summarisk.
De stora huvudgrupper av brott, som förekomma i materialet, äro grov stöld, stöld samt förskingring och förfalskning; till dessa grupper hänföras nämligen resp. 43, 27 och 23 fall. Brottens fördelning i övrigt framgår av nedanstående tabell under A, där varje fall så gott sig göra låtit placerats efter det väsentliga brottet, tämligen många äro självfallet dömda för flera olika förseelser. (Ang. kol. B se nedan).
| | A. | B. | | A. | B. |
|---|
| Spioneri | 1 | 0 | Stöld | 27 | 5 |
|---|
| MORD | 1 | 0 | Häleri | 4 | 0 |
|---|
| Dråp | 3 | 1 | Egenmäktigt förfarande | 1 | 0 |
|---|
| Misshandel | 6 | 1 | Svartabörsaffärer | 3 | 1 |
|---|
| Abort | 4 | 3 | Spritlangning | 1 | 0 |
|---|
| Våldtäkt | 2 | 0 | Rån | 3 | 0 |
|---|
| Otukt | 2 | 1 | Förfalskning, förskingring etc. | 23 | 4 |
|---|
| Incest | 2 | 0 | Rattfylleri | 1 | 0 |
|---|
| Koppleri | 1 | 0 | Rymning | 3 | 0 |
|---|
| Mordbrand | 2 | 0 | Summa | 133 | 18 |
|---|
| Grov stöld | 43 | 2 | | | |
|---|
Medelstrafftiden är 12,6 månader, medelåldern för de straffade 31,9 år. Vad civilståndet beträffar, finner man, att endast 48 äro gifta, 65 äro ogifta, 19 frånskilda och 1 änkling.
40 stycken ha okvalificerade yrken, 3 har inget angivet yrke, 90 ha yrken krävande mer eller mindre yrkesutbildning. Bland dessa senare kan man bl. a. särskilja följande grupper:
| Hantverkare | 7 | Affärsmän etc. | 15 |
|---|
| Jordbrukare etc | 6 | Intellektuella | 5 |
|---|
| Sjömän | 13 | Summa | 46 |
|---|
| Militär | 1 | | |
|---|
De övriga ha de mest skilda yrken, övervägande krävande föga yrkesutbildning.
I hela materialet ha 34 varit kvarsittare i folkskolan, 1 har gått i hjälpklass, 1 i extra klass, 3 ha haft oregelbunden skolgång. Sammanlagt 39 (29 % ± 4 %) ha sålunda haft »trassel» med skolgången av ett eller annat slag. Detta är minimisiffror, då uppgifterna till största delen äro grundade på de undersöktas egna uppgifter.
71 fall (53 % + 4,3 %) äro hemfallna åt alkoholmissbruk. Om man med »vaneförbrytare» betecknar sådana som tidigare dömts till frihetsstraff minst tre gånger, bötesförvandlingsstraff ej inräknade men väl tidigare villkorlig dom (en godtycklig definition), finner man, att 53 (40 % ± 4,3 %) äro vaneförbrytare. Av dessa äro 40 (75 % ± 6 %) alkoholister. 21 fall äro förstagångsförbrytare, av dessa äro 7 (33 % ±10 %) hemfallna åt alkoholmissbruk. Av dessa siffror kan man utläsa att alkoholmissbruk är ytterst vanligt förekommande i materialet, betydligt vanligare än inom genomsnittsbefolkningen. En statistiskt säker skillnad (42 % ± 12 %) finnes också mellan »vane-» och förstagångsförbrytarna. De senare äro mera sällan hemfallna åt missbruk, ett förhållande som åtmistone inte enbart torde kunna förklaras av att förstagångsförbrytarna skulle ha en lägre medelålder än »vaneförbrytarna». I detta material kan man i själva verket inte påvisa någon sådan skillnad i medelåldern i det förstagångsförbrytarnas medelålder blir 31,8 ± 1,7 år, »vaneförbrytarnas» 35,0 ± 1,5 år. Alkoholisterna torde i större utsträckning bli »vaneförbrytare» än icke-alkoholmissbrukare, detta på grund av dels rusets omedelbara avhämmande inflytande och dels den med det kroniska alkoholmissbruket följande allmänna psykologiska avtrubbningen (demensen) med dess etiskt-moraliska förfall. En annan orsak till att alkoholmissbruk är vanligare bland »vaneförbrytarna» torde vara, att dessa sannolikt oftare och i högre grad äro originärt psykiskt abnorma än förstagångsförbrytarna och att deras psykiska abnormitet tar sig uttryck dels i alkoholmissbruk och dels i brott.
40 stycken (30 % + 4 %) äro sinnesundersökta i samband med det nu aktuella målet. I endast 9 fall av dessa (6,8 % ± 2 % av hela materialet) har sådan särbehandling, som kommer till synes genom tillämpning av SL 5: 6, kommit till stånd. 12 av de 40 fallen (9 % ± 2,5 % av hela materialet) ha även tidigare sinnesundersökts, i endast 2 av dessa fall har SL 5:6 tillämpats. 7 som undersökts tidigare ha ej blivit undersökta i det nu aktuella målet.
Märkligare somatiska nyfynd, som gjorts vid den rutinmässiga kroppsundersökningen äro: 1 fall med W. R. pos. i blod och liquor samt ljusstela pupiller, 1 fall med en ifrågasatt diabetes mellitus, 1 fall med stegrade reflexer och ensidig äkta patellarklonus hos en posttraumatiker samt minst 2 fall av hypertoni på 200 och däröver, sammanlagt sålunda 5 fall, cirka 3,8 %.
Materialet fördelar sig ur psykiatrisk synpunkt enligt följande tabell:
| Intellektuellt debila (IK≦90) | 41 | Schizoidi | 1 |
|---|
| Imbecilla (i SL:s mening)1 | 8 | Encephalopathia traumatica | 2 |
|---|
| Emotivt och/eller konativt defekta | 64 | Organisk demens av skild etiologi | 7 |
|---|
| Psykoinfantila | 5 | Senil demens | 1 |
|---|
| Hjärnsyfilis (lues cerebri) | 1 | Hypersexualitet | 1 |
|---|
| Psykoneuros (defektläkt schizofreni?) | 1 | Psykiskt normal | 1 |
|---|
| | | Summa | 133 |
|---|
Jag är väl medveten om att den stora gruppen »emotivt och/eller konativt defekta», 64 stycken, är en ytterst otillfredsställande redovisad grupp, men på grund av den summariska exploration som gjorts, har jag inte kunnat komma till någon mera specificerad diagnos än denna, som satts med ledning dels av de psykologiska fynden och dels de i anamnesen funna sociala data. Den ende »psykiskt normale» i hela materialet är en 36-årig, gift järnvägsman, »ej hemfallen åt alkoholmissbruk», som i tillfälligt berusat tillstånd begått ett dråp av närmast olyckshändelses karaktär.
Minst 18 fall ( 13,5 % ± 3 %) torde av domstolarna ha felbedömts i det de utan rättspsykiatrisk undersökning ådömts straffarbete, medan mycket starka skäl tala för att de efter dylik undersökning blivit strafffriförklarade och därmed föremål för helt andra socialpolitiska åtgärder. Som man ser är denna domstolarnas felbedömning vid uttagning av de rättspsykiatriska fallen statistiskt säker i minst vart 20:e och sannolik i mer än vart 10:e fall av denna kategori. I någon mån åt samma håll pekar också att 31 fall (23 % ± 3,7 %), ett likaledes statistiskt säkerställt förhållande, hänvisats till sinnesundersökning utan att någon särbehandling i form av straffriförklaring eller tillämpning av SL 5: 6 eller 5:6 a senare ansetts indicerad. I vad mån en särbehandling i form av straffnedsättning inom ramen av straffminimum ägt rum, låter sig dock inte bedöma. I de fall där en sådan särbehandling kommit till stånd torde i regel en »särskild förundersökning» rätt utförd jämte den mera kortfattade psykiatriska explorationen i och för utfärdande av läkarutlåtande jämlikt lagen om särskild förundersökning i brottmål varit till fyllest.
De 18 fall, som enligt mitt förmenande borde ha blivit föremål för rättspsykiatrisk undersökning, gruppera sig ur psykiatrisk-diagnostisk synpunkt sålunda:
| Sinneslöshet (i SL:s mening) | 8 | Lues Cerebri | 1 |
|---|
| Senil demens | 1 | Psykoneuros (defektläkt schizofreni?) | 1 |
|---|
| Encephalopathia traumatica med demens | 2 | Summa | 18 |
|---|
| Organiska demenser av skilda slag | 5 | | |
|---|
De sinnesslöa (i SL:s mening) ha en IK på resp. 50, 56, 63, 63, 69 och 75. Självfallet är en IK-bestämning endast av begränsat diagnostiskt värde, särskilt när som här så osäkra metoder som Point scale ochWåhlén använts. Övriga psykologiska funktioner samt graden av social kapacitet äro faktorer, som i hög grad måste beaktas. I justitiedepartementets promemoria (1946: 1) rörande den senaste ändringen av SL 5: 5 och 5: 6 framhållas också dessa synpunkter. Fallet med IK 75 gäller en 33-årig arbetshämmad, en gång villkorligt dömd, socialt inkapabel lösdrivare, lidande av kronisk alkoholism. Han har bötat för fylleri tolv gånger och två gånger vårdats på alkoholistanstalt utan bestående resultat. Han hör enligt mitt förmenande bäst hemma på sinnessjukhus för asociala imbecilla, där han troligen rätt snart skulle kunna placeras i familjevård hos någon lantbrukare. Två andra fall torde särskilt böra nämnas. Först ett fall med IK 63, en 45-årig ogift hamnarbetare, hemfallen åt alkoholmissbruk, 8 gånger tidigare dömd till frihetsstraff, vilken i januari 1947 frigavs villkorligt från det i detta sammanhang aktuella straffet. Trots myndigheternas försök att omplacera honom i annan miljö återvände han till den tidigare, olämpliga spritdränkta miljön —till nykterhetsnämnden anmäldes han inte trots mina rekommendationer — samt återföll snart i såväl alkoholmissbruk som brott. Även nu dömdes han utan sinnesundersökning till frihetsstraff. Det andra fallet rör en 58-årig tattare, skrothandlare till yrket, hemfallen åt alkoholmissbruk, 3 gånger tidigare dömd till frihetsstraff, kroppsligen sjuk (diabetes, hypertoni, myocardit), sinnesslö med IK 50, dömd till ett års straffarbete för misshandel med livsfarligt vapen. Efter att ha avtjänat en del av straffet begärde han nåd hos K. M:t men fick avslag. Dessa två fall borde också ha blivit omhändertagna på sinnessjukhus för asociala imbecilla, en betydligt mera rationell behandling såväl ur allmänpreventiv som individualpreventiv och terapeutisk synpunkt än 8 mån. resp. 1 års straffarbete.
Fallet av senil demens rör en 69-årig f. d. agent, åtta gånger tidigare dömd till frihetsstraff, 1922 för hemfridsbrott, 1926 för stöld, 1933—39 fyra gånger för olaga spritförsäljning, 1944 för prisocker och 1946 för svartabörsaffärer, vilken på gamla dagar slagit sig på fosterfördrivning. Originärt torde han förete vissa emotiva defekter men vara intellektuellt fullmålig. Nu har han en IK på 88, företer en minnesrubbning i form av nedsatt inpräglingsförmåga, uppmärksamheten är förändrad med ökad uttröttbarhet och avledbarhet. Han kan på grund av sina psykologiska defekter ej sköta sig själv utan tarvar ett varaktigt omhändertagande.
Det ena av de två fallen av encephalopathia traumatica med demens utgöres av en 39-årig, ej tidigare straffad karamellarbetare, nu dömd föra bort med dödlig utgång. Han har varit kvarsittare i folkskolan, har varit utsatt för skalltraumata 1930 och 1945 samt är hemfallen åt alkoholmissbruk. I många år har han företett nervösa besvär i form av ångest och oro, för vilka han under lång tid stått under läkarbehandling.Vid undersökningen nu finner man i kroppsligt avseende en äkta patell-
arklonus, ett symptom som anses säkerställa diagnosen organisk hjärnskada. Psykologiskt finner man en allmän avtrubbning, IK 75 samt symptom av typen encephalopathia traumatica (huvudvärk och yrsel, särskilt i nedåtlutad ställning, överkänslighet för buller, gräl, tjat o. dyl., ökad irritabilitet, perseverationstendens, minnesrubbning i form av nedsatt inpräglingsförmåga, förströdd uppmärksamhet m. m.). Skallskadorna torde utgöra det huvudsakliga etiologiska momentet, men alkoholmissbruket kan ha accentuerat bilden. Det andra fallet gäller en 36-årig arbetshämmad stuveriarbetare, tre gånger tidigare ådömd frihetsstraff, 1933 och 1939 utsatt för skalltraumata, hemfallen åt alkoholmissbruk. 1939, om före eller efter det senaste skalltraumat har inte kunnat utrönas, vårdades han på sjukhus för status epilepticus i samband med akut alkoholförgiftning, 1941 vårdades han på sinnessjukhus för suicidalförsök, sedan 1943 har han haft en del lindriga epileptiska anfall, då han ej fallit utan endast »varit borta» för ett ögonblick (s. k. absenser). En syster betecknar honom i den av domstolen förordnade förundersökningen som »fördärvad i nerverna» sedan skallskadan 1939, lättretlig, »sjuk och i behov av vård». Vid undersökningen finner man en måttlig psykologisk avtrubbning (demens). Expl:s levnadskurva beskriver vid omkring 31 års ålder en knick och faller sedan allt brantare. Fram till denna tid var expl. skötsam om än svag för sprit. Sedan dess har han varit intagen på arbetshem och sinnessjukhus samt avtjänat tre frihetsstraff. Anmärkas kan att expl. efter det vid denna undersökning aktuella straffet så gott som omedelbart återföll i brott och utan att sinnesundersökas ånyo ådömdes frihetsstraff. Som en parentes kan nämnas att man, när man finner en knick på levnadskurvan vid en bestämd tidpunkt samt en efterföljande nedgång, ständigt bör fråga sig vad som hänt, vad som är orsaken. Mycket ofta är en dylik förändring av levnadskurvan tillräcklig motivering för en rättspsykiatrisk undersökning.
De fem organiska demenserna äro av typiskt slag. Etiologien är, åtminstone delvis till följd av den summariska explorationen, rätt oklar, övervägande dock alkohol och skalltraumata. Ett typiskt fall är en 39-årig, socialt inkapabel diversearbetare, »vaneförbrytare», svårt hemfallen åt alkoholmissbruk (femton fylleriböter, varning och övervakning av nykterhetsnämnd) men ej vårdad på alkoholistanstalt, utsatt för skalltraumata för cirka tio år sedan och 1946. Vid undersökningen finner man en betydligt åldrad man med minnesrubbningar i form av nedsatt inpräglingsförmåga, förströdd uppmärksamhet med ökad uttröttbarhet och avledbarhet, konfabulationstendens, blödighet samt IK 81, trots trolig originär intellektuell fullmålighet. Hans organiska demens torde vara höjd över allt tvivel. Då denna är av så utpräglad grad, att den medför en klar social inkapacitet, torde hans »själsliga abnormitet» utan tvekan kunna jämställas med sinnessjukdom, om man nu intea priori skall benämna psykiska sjukdomstillstånd orsakade av organiska hjärnskador som sinnessjukdom. Den lämpligaste behandlingen i detta fall anser jag, att en straffriförklaring med efterföljande vård på
alkoholistanstalt skulle ha varit. Ett annat lika typiskt fall är en 52-årig, likaledes socialt inkapabel sjöman, »vaneförbrytare», hemfallen åt alkoholmissbruk. Han uppträder på typiskt kronisk-alkoholistmanér, jovialisk, smårolig och vitsig men ytterst torftig. Han har en höggradigt nedsatt inpräglingsförmåga, är affektivt betydligt avtrubbad, har en förströdd uppmärksamhet med ökad avledbarhet. Intellektuellt har han originärt troligen varit åtminstone någorlunda fullmålig, icke desto mindre blir nu hans IK 69. Här föreligger sålunda ett uttalat organiskt demenstillstånd, med all sannolikhet ett senskede av hans kroniska alkoholsjukdom. Den allmänna etiska avtrubbning och det sociala förfall, som följer denna sjukdom, finns i rikligt mått i detta fall. De synpunkter jag anlade på det först relaterade fallet i denna grupp gäller även för detta fall, likaså förslaget till behandling. De övriga tre fallen i denna grupp är i huvudsak liknande de här relaterade.
Fallet av lues cerebri (hjärnsyfilis) tarvar inte många kommentarer. Det rör sig om en 42-årig, en gång tidigare till frihetsstraff dömd lösdrivare, som inte känner till någon syfilitisk infektion. Kroppsligt finner man de vid denna sjukdom oftast förekommande ljusstela pupillerna, positiva syfilisreaktioner i såväl blod som lumbalvätska, den senare även i övrigt patologiskt förändrad. I psykologiskt avseende finner man en tämligen uttalad allmän avtrubbning (demens), mest påfallande är den affektiva avtrubbningen och kontaktlösheten med omvärlden. Att en människa lidande av hjärnsyfilis bör bli föremål för straffriförklaring och vård på sinnessjukhus torde vara uppenbart.
Det sista fallet gäller en 31-årig man utan fast arbete, ej tidigare straffad. År 1940 sjuknade han utan känd orsak tämligen akut med neurossymptom. Han var vid denna tid stamanställd i det militära, där han trivdes bra, men måste på grund av sin psykiska sjukdom avbryta anställningen. 1945 tillråddes han vård på sinnessjukhus av läkare, ehuru dylik aldrig kom till stånd. Det är möjligt att det i detta fall rör sig om en psykoneuros, men en symptomfattig schizofreni, nu »defekt läkt», kan inte utan en omfattande rättspsykiatrisk undersökning uteslutas.
Av ovanstående torde framgå att åtminstone större delen av dessa 18 fall (Su-fallen) ur individualpreventiv och terapeutisk synpunkt bortbli föremål för straffriförklaring och därmed helt andra socialpolitiska åtgärder än nu. Hur det kan gå, när de allmänpreventiva synpunkterna få dominera på bekostnad av de individualpreventiva och terapeutiska demonstreras av följande fall. Det gäller en 45-årig affärsman W. från Göteborg, dömd för svartabörsjobberier i stor skala. Han undersöktes rättspsykiatriskt, undersökaren konstaterade uttalade organiska hjärnskador orsakade av alkohol, narkotika, gengas och skalltraumata samt föreslog straffriförklaring och vård på sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen som tillfrågades av rätten var av samma åsikt som undersökningsläkaren. Trots detta dömdes W. i alla tre instanserna till straffarbete, dock med tillämpning av SL 5: 6. Ett halvt år efter straffverkställighetens början måste W. intagas på sinnessjukavdelning, cirka en månad
senare beviljades han av K. M:t nåd samt intogs på sinnessjukhus, senare begick han suicidium.
Beträffande de olika brottens fördelning inom Su-gruppen se tabell s. 501 kol. B. På det stora hela tycks brotten fördela sig någorlunda på samma sätt som i hela materialet; att observera är dock att grov stöld tycks förekomma påfallande sällan samt att 3 av materialets 4 abortörer tillhöra Su-gruppen.
Av visst intresse är att se hur materialets 133 fall och de 18 Su-fallen fördela sig på olika slags domstolar. Detta framgår av följande tabell:
| | Hela materialet | Su-fall | | Hela materialet | Su-fall |
|---|
| Rådhusrätter | 87 | 11 | Högsta domstolen | 8 | 3 |
|---|
| Häradsrätter | 14 | 2 | Militära domstolar | 5 | 0 |
|---|
| Hovrätter | 20 | 3 | Summa | 134 | 19 |
|---|
Att »hela materialet» i denna uppställning blir 134 fall liksom att Su-fallen blir 19 beror på att ett fall tillhörande Su-gruppen, dömts avsåväl under- som överrätt men i olika mål. Antalet Su-fall är för de högre rätterna väl så högt som för de lägre. Hovrättsfallen ha behandlats i två juridiska instanser, högsta domstols-fallen i tre och trots detta är antalet felbedömda fall (Su-fall) väl så stort som för de lägre instanserna. Materialet är dock för litet för att statistiskt kunna bearbetas. Det förefaller dock som om upprepad juridisk prövning och stigande juridisk expertis inte medför säkrare bedömning av vilka fall som böra hänvisas till rättspsykiatrisk undersökning, ett förhållande som inte på något vis förvånar, då för rätt bedömande psykiatrisk skolning är nödvändig.
De 18 Su-fallen fördela sig på 9 »vaneförbrytare», av vilka 4 dessutom äro lösdrivare; 6 återfallsförbrytare, varav 2 även äro lösdrivare samt 3 förstagångsförbrytare. Dessa senare utgöras av en 31-årig man, lidande av psykoneuros (defektläkt schizofreni?), en 24-årig imbecill med IK 56 samt en 39-åring lidande av encephalopathia traumatica med demens och somatiska tecken på hjärnskada (fall 1 i encephalopatigruppen).
I hela materialet finns det 15 lösdrivare, 10 av dessa äro »vaneförbrytare», 5 äro återfallsförbrytare, ingen förstagångsförbrytare. 6 av dessa 15 lösdrivare tillhöra Su-gruppen. Av kombinationen lösdrivare »vaneförbrytare», 10 stycken, tillhör 4 Su-gruppen, av kombinationen lösdrivare-återfallsförbrytare, 5 stycken, 2. »Vane»- och återfallsförbrytare som också äro lösdrivare synas sålunda i rätt stor utsträckning böra bli föremål för rättspsykiatrisk undersökning.
7 stycken tattare eller misstänkta sådana förekomma i materialet, 3 av dessa tillhöra Su-gruppen. De äro samtliga imbecilla med IK resp. 50, 63 och 69. Har domstolen hållpunkter för att en åtalad kan vara tattare bör sålunda rättspsykiatrisk undersökning särskilt noga övervägas samt intellektuell undermålighet efterspanas.
34 stycken i materialet äro skall traumatiker, huvudsakligast enligt egen uppgift. Av dessa tillhöra 7 Su-gruppen, 3 äro dömda enligt SL
5:6, 24 tillhöra den övriga gruppen. Enbart uppgiften skall trauma i anamnesen synes sålunda inte utgöra indikation för rättspsykiatrisk undersökning, undantagsfall finnas givetvis och man torde få döma från fall till fall.
Av de i hela materialet förekommande 39 fallen med skolsvårigheter i folkskolan tillhöra 6 Su-gruppen. Av de 8 i denna grupp förekommande imbecilla ha 4 haft skolsvårigheter, de övriga 4 ha, såvitt man genom handlingarna och utfrågning av vederbörande kunnat utröna, klarat skolan utan anmärkning. Efterforskandet av skolsvårigheter tycks sålunda inte utgöra någon väsentligare ledning för uppspårandet av de imbecilla eller de andra »psykiskt abnorma» som böra bli föremål för rättspsykiatrisk utredning.
Utbredningen av alkoholism i materialet har tidigare delvis berörts, här skall endast tilläggas att bland de förekommande 49 intellektuellt undermåliga (imbecilla inräknade) 23 (47 % ± 7 %) äro hemfallna åt alkoholmissbruk, bland de 18 Su-fallen 12 (67 % ± 11 %). Alkoholism tycks sålunda i stort sett vara lika utbredd i dessa grupper som i hela materialet (40 % ± 4,3 %).
Den viktigaste slutsatsen av den här gjorda sammanställningen och utredningen är att om de funna siffrorna äro någorlunda representativa— och allt synes tala härför — domstolarna, såväl under- som överrätter, icke äro kompetenta att avgöra vilka fall som böra hänskjutas till rättspsykiatrisk undersökning och inte. Den funna siffran 13,5 % ±3 % felbedömda torde numera snarare vara för låg än för hög, då domstolarna, på grund av bristen på rättspsykiatrer och de därmed sammanhängande långa väntetiderna, nu hänskjuta betydligt färre fall än förut till rättspsykiatrisk bedömning. Att så stor procent av de till frihetsstraff på sex månader eller däröver dömda felbedömts och därmed undandragits den för dem lämpligaste och många gånger enda lämpliga socialpolitiska behandlingen visar hur trängande behovet är, att läkaren rättspsykiatern inkopplas i rättsproceduren redan före domen, naturligtvis helst i samtliga fall och åtminstone i alla de fall där rätten räknar med en dom på minst sex månaders straffarbete eller fängelse. Det bästa vore, att en rättspsykiater tillhörde rätten men som ett någorlunda godtagbart provisorium skulle man enligt min åsikt kunna förlägga »verkställighets » -undersökningarna före i stället för efter domen, exempelvis i form av en något modifierad undersökning av det slag som nu kan och i vissa fall skall verkställas jämlikt lagen om särskild förundersökning i brottmål. Förordnade domstolarna om dylik undersökning i alla fall där minst 6 mån. frihetsstraff väntas, skulle en dylik reform de facto vara i huvudsak genomförd och psykiatern, helst på grund av de speciella frågeställningarna rättspsykiatern, finge sitt ord med i laget vid avgörandet av vilka fall som böra hänskjutas till rättspsykiatrisk utredning och bedömning.