STEPHAN HURWITZ. Kriminologi. Khvn 1948. Gads forlag. 443 s. Kr. 24.00.

 

    Utgivandet av en samlad modern handbok i kriminologi inom det nordiska kulturområdet utgör onekligen en lika ovanlig som glädjande företeelse. Värdefulla specialarbeten av kriminalbiologisk, statistisk och sociologisk art hava väl sett dagen även hos oss under de senaste decennierna, men en framställning som syftar att giva läsaren en total överblick över kriminologien såsom forskningsgren med fullständig, om ock relativt summarisk, redovisning för dess metoder och resultat har hittills saknats hos oss. Icke ens OLOF KINBERGS tungt vägande huvudarbete »Aktuella kriminalitetsproblem» (Basic problems of criminology) avser en dylik fullständighet, och hans förträffliga populära skrift »Varför bli människor brottsliga?» är givetvis för summarisk för att giva juristen och socialarbetaren tillräcklig kunskap; samma är förhållandet med TORSTEN ERIKSSONS »Brott och samhälle», medan HANS KJÆRSGAARDS bok om »Forbrydelsens Aarsager», med hänsyn till metod och utförlighet giver större behållning även för fackmannen. Vad angår det stort anlagda svenska standardverket »Kriminologisk handbok», utgiven avKARL SCHLYTER, har väl hittills utkommit volymer av stort värde avseende rättsmedicin och rättspsykiatri, men kriminologien i egentlig mening har ännu ej varit föremål för bearbetning.
    Termen kriminologi kan tagas i olika bemärkelser. Den sist omnämnda handboken synes hit vilja hänföra flertalet av de vetenskapsgrenar, som på något sätt hava med brottet att göra, varvid också vissa delar av kriminalrätten och processrätten räknas med. Härom är givetvis intet annat än gott att säga, särskilt som detta verk säkerligen en gång torde komma att bliva den svenske brottmålsjuristens, rättsläkarens, kriminalvårdarens och polismannens oumbärliga handbok. Emellertid är det vanligare och kanske också bättre ägnat att klargöra kriminalvetenskapernas inbördes förhållande att i likhet med HURWITZ reservera ordet kriminologi för läran om brottets orsaker (kriminaletiologi). Det föreliggande arbetet iakttager dock icke en alltför snäv begränsning till detta dess huvudämne. Såsom författaren framhåller redan i inledningen kan man icke vid behandlingen av ett fenomens orsaker helt bortse från beskaffenheten av fenomenet självt. Vissa avsnitt — f. ö. några av de intressantaste — behandla därför brottet som socialt och juridiskt (normativt) fenomen även som de därmed sammanhängande försöken att klassificera brottstyper och brottslingstyper o. s. v.
    Författaren berör även förhållandet mellan kriminologi och kriminalpolitik. Vad han därvid anför är naturligtvis riktigt: kriminologien

 

såsom fenomenlära och orsaksvetenskap utgör visserligen s. k. målforskning i den meningen, att härmed avses att skänka en vetenskaplig grundval för en riktig kriminalpolitik, d. v. s. valet av de bästa medlen för brottslighetens bekämpande, men så länge kriminologiens rön och resultat äro så osäkra och omtvistade är klyftan mellan dem och ett systematiskt kriminalpolitiskt program för stor för att detta senare (såsom tillämpad kriminologi) lämpligen bör tagas upp till genomgående behandling i en framställning av den egentliga kriminologien. Det sagda utesluter dock ej att förf. i vissa sammanhang — särskilt i kapitlet om klassificeringen av brottslingstyper — giver en översikt över de kriminalpolitiska grundtankarna i dansk strafflagstiftning.
    Arbetet utmärker sig både för klarhet och överskådlighet och för stor fyllighet i avseende å stoffet och litteraturhänvisningarna. Urvalet av publicerade detaljforskningar, som redovisas i eleganta resuméer och utnyttjas för den egna framställningen, förefaller att vara gjort med stor sakkunskap och kritisk skärpa. Om man vill våga ett allmänt omdöme om HURWITZ' metod och inställning till de skilda problemen, torde det vara befogat att säga, att de präglas av försiktighet med ett elegant stänk av skepsis som nog är välmotiverad om man betänker de många slagord och falska generaliseringar, som alltför ofta präglar den kriminologiska diskussionen. Till en del äro dessa fenomen ursäktliga: om man betänker att primärundersökningar och detaljforskningar, men ofta också utläggningar av mera allmän art, i regel göras av vetenskapsmän och praktiker med en speciell utbildning eller intressesfär, synes det förklarligt att var och en drager för snabba slutsatser av rön just på hans specialgebit — vare sig detta utgöres av statistik, ärftlighetslära eller något annat. De flesta sakna också det rätta perspektivitet över hela området, och man glömmer lätt huru komplicerat samspelet måste vara mellan alla tänkbara faktorer som påverka individens sociala attityder och förändringar i brottsligheten såsom massföreteelse. Desto mera imponerande är det att finna, huru väl HURWITZ gjort sig förtrogen med kriminologiens hjälpvetenskaper och vilken klar blick han visar sig äga för de olika faktorernas relativa betydelse. Denna förtrogenhet med ämnets skilda grenar har gjort möjligt för honom att betrakta och behandla de skilda brottsfrämjande faktorerna i deras samspel med varandra och icke som isolerade storheter. Härmed har han — såvitt anmälaren kan bedöma — i stort sett undgått att över- eller undervärdera den kausala betydelsen av alla skiftande inviduella eller sociala förhållanden som han steg för steg analyserar och redovisar. I detta sammanhang bör särskilt pekas på de ytterst instruktiva förklaringarna av förhållandet mellan begreppen anlag och miljö i deras växelspel med varandra och preciseringen av kriminologiens objekt, brottet, sett från juridisk och sociologisk synpunkt, ett område där oklarheten i utgångspunkterna — kanske vanligast hos kriminalbiologerna — åstadkommit många missförstånd i debatterna mellan olika meningsriktningar.
    En summarisk redogörelse för bokens innehållsförteckning gör naturligtvis ej rättvisa åt dess rikedom på intressanta referat av primärforsk-

 

ningar och på författarens egna synpunkter, men kan kanske ändå giva denna tidskrifts läsare en stöt i rätt riktning, d. v. s. att själva studera verket. Efter ett inledande avsnitt, vari kriminologiens innebörd, metoder, historia, litteratur och förhållande till andra vetenskapsgrenar klargöras, giver författaren i det följande stora huvudkapitlet en framställning av kriminalitetens biologiska bakgrund. Förhållandet mellan anlag och miljö, det omtvistade problemet om arvsanlagens betydelse och metoderna för deras utforskande utgöra fängslande partier likaväl som de därpå följande utredningarna om den brottsliga individens konstitution och fysiska och psykiska egendomligheter. För den som studerat olika rättspsykiatriska och kriminalpsykologiska framställningar erbjuder det stort intresse att se hur en rättsvetenskapsman på detta område utvinner de ur kriminalpolitisk synpunkt betydelsefullaste huvudresultaten av hithörande hjälpvetenskapers ansträngningar. Bokens tredje huvudavsnitt är ägnat kriminalitetens sociologiska bakgrund; författaren avlivar här åtskilliga slagord och vanföreställningar samtidigt som en underström av socialt rättfärdighetspatos gör framställningen särskilt levande. I därpå följande huvudavsnitt behandlas de viktigaste data som plägar undersökas vid s. k. case-studies, då alltså brottsligheten och dessa orsaker ej studeras som abstrakt massföreteelse utan den enskilde brottslingens miljö, egenskaper och levnadslopp studeras för att man skall söka utröna de faktorer som bestämt just denna persons kriminalitet. Läsningen av detta kapitel giver läsaren en stark känsla av att denna metod inom kriminologien är den som giver de relativt säkraste och nyttigaste resultaten, även om dessa i sin tur ej berättigar till generaliseringar. När allt kommer omkring är varje brottsling ett problem för sig och konstellationen av de faktorer som kan antagas hava varit bestämmande för hans brottslighet, lär aldrig återkomma oförändrad i ett annat fall.
    Av intresse är författarens avslutande analyser av den kriminella situationen och själva gärningen såsom asocialt uppförande liksom hans redogörelse för olika försök att klassificera brottslingstyper och att ställa empiriskt underbyggda prognoser för brottslingars fortsatta utveckling och uppförande.
    Här är icke platsen att upptaga någon debatt i sak om de många intrikata och städse aktuella problem som behandlas i HURWITZ' arbete. Må det tillåtas anmälaren att lyckönska förf. till fullbordandet av ett verk, som snart nog torde visa sig oumbärligt lika väl för praktikens män som för studerande av alla åldrar, som önska vederhäftig kunskap om de allvarliga och fängslande mänskliga problem som utredas i detta standardverk.

Ivar Agge.