Domstolsdräkter? I dagens diskussion (SvJT 1947 s. 674) framkastades tanken på att införa en enkel tjänstedräkt, ett slags kappa, för domare, advokater och åklagare. Juristernas åsikt i saken efterlystes. Flera uttalanden i ämnet ha i anledning därav inkommit. Vidare ha några jurister uttalat sig på red:s direkta begäran. Frågan har väckt stor uppmärksamhet i dagspressen och diskuterats i flera ledare. Red. publicerar här de uttalanden som gjorts av presidenten ARTHUR LINDHAGEN, f. d. justitierådet NILS VON STEYERN, borgmästaren JOËL LAURIN, presidenten KNUT ELLIOT och häradshövdingen P. G. LINDSTRÖM. Flera följa i nästa häfte, bl. a. från advokathåll och från grannländerna.

 

    ARTHUR LINDHAGEN: Spörsmålet om införande av en särskild domardräkt kan uppenbarligen inte lösas på logisk väg. Det är en praktisk fråga och i viss mån en känslofråga, där tycke och smak har det vidaste spelrum. För egen del är jag en bestämd anhängare av tanken på en sådan dräkt.
    En rättegång är en högst allvarlig sak, som ofta är av livsavgörande vikt för parterna. Även när det är fråga om ett mål som för den utomstående kan förefalla bagatellartat, uppfattar parten icke sällan saken såsom högst betydelsefull, beroende på att han betraktar en dom, som fastslår att han handlat lagstridigt eller dumt, såsom nedsättande för hans människovärde eller kränkande för hans medborgerliga heder.
    Jag har alltid ansett att det svenska domstolsväsendet i hög grad försummat att genom sina yttre former betona det högtidliga och allvarliga i rättegången och anknyta till parternas känsloläge. Det är en föga uppbygglig syn att se parter och advokater i en rättegång stå och hänga över dombordet inför en domare, som kan vara klädd hur som helst, samtidigt som själva förhandlingarna föras i en halvviskande samtalston, som hindrar åhörarna att uppfatta vad som säges. I den gamla rättegången torde denna brist på stil delvis ha haft sin orsak i att rättegångstillfällena voro många och att förhandlingen för varje gång ofta fick karaktär av ett rent rutinarbete. Den nya, till ett rättegångstillfälle koncentrerade huvudförhandlingen måste enligt sakens natur få en mera dramatisk utformning, och detta ställer också helt andra krav på de personer, som bekläda de olika rollerna i dramat.
    En särskild domardräkt skulle till en början åt förhandlingen ge ett allmänt intryck av värdighet och stil. Detta är av särskild betydelse i de kollegialt sammansatta domstolarna, där den nuvarande oenhetligheten i klädedräkt verkar mest stillöst. Men domardräkten skulle också vara av psykologisk betydelse för dem som ha att agera vid tillfället. Först för domaren själv. En lång rättegångsdag med en mångfald irritationsmoment ställer mycket stora krav på domarens tålamod

 

och självbehärskning. Det kan enligt min mening icke betvivlas, att en särskild ämbetsdräkt, som i varje stund påminner domaren om hans ställning, skulle vara ägnad att hos honom inskärpa vikten av att han inte eftersätter vad som hör till ett värdigt uppträdande. Men den psykologiska verkan torde också sträcka sig till dem, som stå på andra sidan dombordet, parter, advokater och vittnen. De få en ständig påminnelse om att det här inte är fråga om ett vanligt sammanträde för diskuterande av inbördes motsatta intressen, utan om en högst allvarlig offentlig förrättning, där framför allt sanningsplikten skall utkrävas till det yttersta.
    För någon tid sedan blev jag tillfrågad, om jag ansåg, att införandet av domardräkt borde såsom konsekvens medföra, att denna skulle bäras också av nämndens ledamöter. Naturligtvis hyser jag inte en sådan åsikt. Bortsett från praktiska synpunkter är en dylik konsekvens utesluten av rent teoretiska grunder. Nämnden har nämligen i rättegången en annan uppgift än yrkesdomaren. Den har att företräda de särskilda synpunkter, praktiska och känslomässiga, som kan göra sig gällande på grund av det allmänna rättsmedvetandet. Nämnden representerar alltså den stora allmänheten, och därmed överensstämmer att nämndens ledamöter i rätten framträda i sin dagliga dräkt.
    Sedan blir frågan, hur en domardräkt skall se ut. Tydligen kan det inte komma i fråga att återgå till de civila uniformer, som allt sedan Carl Johans-tiden under hela 1800-talet buros även av domare vid tjänstgöring i rätten och som man ännu i dag kan få se buren av en eller annan domare. Bortsett från att den civila uniformen såsom sådan hör samman med en helt annan kulturepok, kan det göras gällande, att dess symbolik illa stämmer med domarens uppgift, i varje fall sådan den är tänkt i den nya rättegångsbalken. Den civila uniformen är nämligen i allt för hög grad ett yttre uttryck för statens makt och styrka och den kan sägas vara anlagd på att skrämma till underkastelse. Domarens uppgift däremot är att genom ett saktmodigt övervägande tränga fram till sanningen.
    Nej, vill man införa en ämbetsdräkt för domare, måste man söka sig till utländska förebilder. Och resultatet måste då bli någon form av kappa. För egen del skulle jag vilja uttala följande önskemål om dess utseende. Den skall vara gjord att dragas utanpå annan dräkt. Den skall skyla denna dräkt så väl, att det blir tämligen likgiltigt hur den undre dräkten ser ut till form och färg. Den skall vara lätt. Vad kappans färg angår föredrar jag svart men med besättning, t. ex. på krage eller slag, av olika färg för utmärkande av skilda typer av domstolar. Jag har alldeles klart för mig att det blir svårt att finna en modell, som på en gång tillgodoser dessa önskemål och samtidigt fyller de nödvändiga estetiska kraven.
    Den invändning, som man vanligen hör resas mot införande av en dylik ämbetsdräkt för domare, är att det saknas tradition för saken här i landet och att allmänheten därför kan tänkas reagera med ovilja eller t. o. m. löje. Det är naturligtvis ytterst vanskligt att på förhand

 

bedöma allmänhetens blivande reaktion. För egen del tror jag inte på att domardräkten skulle missuppfattas på sätt som befarats. Man må ju också betänka, att vi i Sverige endast skulle anknyta till en tradition, som är gemensam för hela den västeuropeiska kulturkretsen. Våra grannländer Danmark och Norge ha en sådan dräkt. Någon enhetlig tradition fanns inte där före genomförandet av de nya rättegångsordningarna, och vid införandet av dräkten togs detta av allmänheten som en naturlig sak.
    Jag har här talat blott om domardräkten, eftersom jag uppfattat, att juristtidningens redaktion endast velat höra min mening i denna fråga. Emellertid vill jag betona, att grunderna för min inställning tala för införande av liknande dräkt även för åklagare och advokater. Först därigenom skulle i tillämpningen den nya rättegångsordningen få en yttre form, som överensstämmer med min uppfattning om erforderlig värdighet och stil, och det skulle inskärpas, att de, som yrkesmässigt skola handha rättegången, alla äro rättens och sanningens tjänare, oavsett på vilken sida om dombordet deras plats är.

 

    NILS VON STEYERN: Ehuru jag icke räknar mig till de förståndiga jurister, vilkas mening red. önskar inhämta i frågan om domstolsdräkter, vill jag tillmötesgå en framställd begäran om ett uttalande.
    Någon meningsskiljaktighet råder väl ej om, att offentliga domstolsförhandlingar böra präglas av värdighet. Därvidlag är huvudpersonernas — domares, åklagares och advokaters — yttre habitus väl ej den viktigaste men dock en ingalunda betydelselös faktor. Deras klädsel bör åtminstone ej förtaga intrycket av att en högtidlig förrättning försiggår. Klädedräkten har sin betydelse ej endast för det omedelbara intryck domstolen och de, som inför denna föra talan, göra på parter, vittnen och allmänheten; det förhåller sig nog även så, att de flesta medvetet eller omedvetet beflita sig om ett mera vårdat uppträdande, om de äro iförda en dräkt, som höjer sig över den vardagliga. Det kanske rent av icke är för djärvt att anta, att domstolsdräkter skulle i någon mån avstyra obetänksamma inpass och avvikningar från ämnet och över huvud bidraga till reda och koncentration i förhandlingarna.
    För de flesta parter är domstolsförhandlingen en betydelsefull och allvarlig tilldragelse. I känslan av stundens högtidlighet bruka de också inställa sig vid rätten i en efter vars och ens förhållanden vårdad klädsel. Det kan då med fog förefalla en part anstötligt, om han finner sig ställd inför domare, vilkas klädedräkter synas angiva att de uppfatta sitt domarekall som ett alldagligt rutingöra.
    Säkerligen är det synpunkter sådana som de här anförda och icke en otillbörlig lust att spöka ut sig, som föranlett att domstolsdräkter brukas i så gott som alla civiliserade länder.
    Jag hyser alltså ingen tvekan om, att det är olämpligt att domare, åklagare och advokater vid huvudförhandlingar uppträda i vardagskläder. Det kan medges, att de här anförda önskemålen skulle bli åtminstone nödtorftigt tillgodosedda, om — såsom fallet torde vara i många häradsrätter — mörka kläder och vit skjorta komme till an-

 

vändning. Att utfärda ett påbud härom skulle dock verka löjligt. Så ofta som de nu angivna personerna efter nya RB:s införande komma att fungera vid offentliga förhandlingar, skulle för övrigt en sådan praxis vara ganska betungande. På frivillighetens väg lär den ej bliva allmänt vedertagen. Domstolsdräkten har den fördelen, att den, som bär den, kan vara klädd som vanligt »under». En annan fördel är, att den är lika för män och kvinnor. Att den i vårt land bör vara enkel, är självkart.
    På dessa skäl skulle jag vilja förorda, att domstolsdräkter komma till användning. En allmän föreskrift härom är i så fall ofrånkomlig. Förhållandena skulle bliva alltför kaotiska och underliga, om man skulle lita till överenskommelser, majoritetsbeslut eller föreskrifter av domstolsordförande, riksåklagaren och advokatsamfundets styrelse.

 

    JOÉL LAURIN: Om det funnits en traditionell domardräkt av civilt snitt, i stil med de danska, skulle jag nog icke ogärna ha burit den. Men jag är mycket skeptisk på möjligheterna att plötsligt, och just i vår tid, skapa en sådan tradition. En obligatorisk dräkt är väl utesluten, men skulle det endast fastställas en modell för frivillig användning, fruktar jag å andra sidan att många av oss domare skulle dra oss för att dra den på oss, av fruktan att därmed taga det lilla steget mellan det sublima och det löjliga. Jag fruktar också att svenskens känslighet för detta steg skulle visa sig i allmänhetens reaktion.
    Jag syftar då främst på underrätterna; det är ju också att märka att någon domardräkt mig veterligen icke förekommer i de danska underrätterna. Mycket naturligare skulle det väl vara för hovrätterna och högsta domstolen.
    Är det förresten så lyckat vid underrätterna med tanke på nämnden? Sitter denna vid själva dombordet bredvid ordföranden — vilket jag tycker att den bör göra — vet jag inte om det skulle ta sig så bra ut att klä ut ordföranden men inte de övriga ledamöterna av domstolen.
    Själv är jag inte heller så övertygad om, att domardräkterna skulle ha något vidare värde. En viss värdighet i klädseln bör naturligtvis iakttagas. Men finns inte den naturliga värdigheten, går det väl dåligt att drapera till sig den; blir det inte lätt litet billigt? Och finns den där ändå, ja då behövs väl strängt taget inte kostymeringen?
    Visst skall det gå värdigt till och se värdigt ut vid domstolarna, även vid underrätterna, men det kan också bli för värdigt. Det är väl också önskvärt, inte minst med tanke på åtskilliga brottmål, att det går någorlunda naturligt till och uppnås en viss trivsel för de agerande —även de tilltalade. Jag är rädd för att dräkterna ibland skulle kunna motverka denna naturlighet.
    För min del skulle jag därför inte vilja förorda någon åtgärd nu. Trots att det nog skulle kunna vara svalt och skönt på sommaren.
    Skulle man ha domardräkter, borde man väl också ha advokat- och åklagardräkter. Och det inbillar jag mig skulle få ännu svårare att slå igenom vid underrätterna.

 

    KNUT ELLIOT: Jag anser att en kappa för domare och, varför icke, även för advokater borde införas. Under min första tingstjänstgöring bar rättens ordförande frack eller unifom. För egen del har jag så småningom förenklat denna sedvänja, men jag har alltid haft mörka kläder samt vit skjorta och krage vid tingen. Det har fallit sig naturligt även för övriga jurister i min domsaga att vara så klädda.
    Domstolens värdighet kräver en viss högtidlighet i klädedräkten. I och med att den nya rättegångsordningen börjar tillämpas blir det emellertid besvärligt att vid domstolssessionerna alltid vara klädd på ett särskilt sätt. Såväl vid underdomstolarna som i hovrätten blir det ju ofta flera sessioner varje vecka. Understundom komma dessa kanske att taga endast en mindre del av dagen i anspråk. Klädproblemet skulle då avsevärt förenklas, om man hade en kappa av lämpligt slag, som under sessionstimmarna kunde bäras över vardagskläderna.
    Införes en dylik ämbetsdräkt, borde den enligt min mening bli obligatorisk. Även om domarnas löner numera äro avsevärt för låga, torde kostnaderna för anskaffande av en ämbetskappa icke behöva bli alltför betungande. Genom kappan skyddas väl något de vanliga kläderna, vilket ju innebär en besparing!

 

    P. G. LINDSTRÖM: Syftet med dessa rader är att motarbeta införandet av domstolsdräkter. Diskussionsinledaren återger i annat sammanhang (SvJT 1947 s. 673) ett uttalande av en amerikansk student. Uttalandet, som icke är ensamt i sitt slag, är sannolikt att uppfatta som uttryck för oförbehållsam beundran. Det har verkligt underlag. Underrättsdomaren lägger i våra dagar sig vinn om att göra förhandlingarna så fria från former och tvång som omständigheterna medgiva. Detta har haft goda verkningar. Allmänhetens förtroende för den i bästa bemärkelse demokratiserade rättsskipningen vid underrätt har vunnit i styrka, och samverkan från parters och vittnens sida med domstolarna har underlättats och har ökat förutsättningarna för riktiga avgöranden. Processreformen kräver på grund av rättegångens muntlighet största möjliga frimodighet hos parter och vittnen. Uniformer med eller utan guld och annat glitter äro ägnade att skapa en avart av respekt, som hos mången svensk orsakar tunghäfta. De kunna också bibringa en och annan bärare en felaktig uppfattning om egen vikt och betydelse och därigenom ytterligare försvåra den lediga umgängelsen. Det är icke något gott tecken på kvalitet, om en domare fortfarande under rättsförhandlingar mera regelbundet brukar uniform. Sådan behövs icke för att trygga förhandlingarnas värdighet. Denna beror tilldels på att rättsförhandling är i sig själv en mycket allvarlig angelägenhet och dels på personligheten hos den ledande. Finnas hos denne icke förutsättningar att utan domstolsdräkt giva värdighet åt sin gärning, lärer dylik skrud icke kunna hjälpa upp saken men göra eländet lysande. Inledaren anser, att domstolsdräkten skall kunna dölja kroppsliga skavanker. Det kan den i sällsynta fall. I andra och de flesta, då skavankerna äro tillfinnandes å huvud och extremiteter, kan icke en vanligt konstruerad kåpa förebygga, att de synas. Tvärtom torde den draga uppmärksamheten till lytet, särskilt om dräkten samlar blickarna på

 

sin bärare. För kvinnlig och kvinnligt lagd domare, advokat eller till äventyrs åklagare torde dräkten kunna ha sitt behag. När det gäller kvinna har hon dock redan i sin dagliga klädnad möjlighet att dölja former, som hon av någon anledning icke önskar röja. — Låt åtminstone oss domare i vår strävan att göra vårt allra bästa av den nya rättegångsordningen få vårda »den gemytliga tonen vid svenska domstolar» och få uppträda »faderligt mot såväl vittnen som svarande» samt slippa yttre former och fåfänglighet. — Det skäl, som kan anföras till förmån för domstolskåpan, nämligen att denna »en sorts enkel slängkappa efter danskt, norskt, kontinentalt och anglosaxiskt mönster» såsom importvara har gemenskap med processreformen, får icke vara avgörande.