Den omständigheten, att enligt uppbördsförordningen löneavdrag skall äga rum för gäldande av skatt, torde icke kunna medföra att staten, kommun eller annan samfällighet härigenom erhåller bättre förmånsrätt för sin skattefordran än som tillkommer vederbörande enligt 17 kap. handelsbalken. Det synes därför riktigt att dödsboet i det ovan berörda fallet icke vidkännes löneavdrag för skatt, om boet kan visa att skattebetalningen genom löneavdrag skulle lända till men för övriga borgenärer.
    I detta sammanhang kan erinras om en förklaring av centrala uppbördsnämnden rörande frågan, om löneavdrag skall verkställas å pantförskriven livränta. Nämnden har i denna förklaring uttalat bl. a., att bestämmelserna om löneavdrag för skatt icke kunde anses giva stat eller kommun för deras skattefordran bättre rätt i förhållande till annan fordran å den skattskyldige än eljest skolat tillkomma skattefordringen. Med hänsyn till att pantinnehavet medför bättre förmånsrätt än den, som är förenad med det allmännas skattefordran, fann nämnden skäligt förklara, att avdrag för skatt å belopp, som utfalla å pantsatt livräntebrev, icke må ske utan panthavarens medgivande.
    Om sålunda dödsbo kan visa att skattens erläggande genom löneavdrag skulle skada övriga borgenärers intressen, synes vederbörande lokala skattemyndighet (häradsskrivare, kronokamrerare, i Stockholm uppbördsverket) kunna, med analog tillämpning av nyssnämnda förklaring av centrala uppbördsnämnden, efter framställning från döds

 

KÄLLSKATT VID DÖDSFALL. 61boet medge detta befrielse från löneavdrag. Det allmänna får därefter konkurrera med övriga borgenärer för att erhålla betalning för den skattefordran, som skulle ha likviderats genom löneavdrag.

Sture Jarnerup.