HALVAR G. F. SUNDBERG. Kyrkorätt. Uppsala (Helsingfors) 1948. Institutet för offentlig och internationell rätt. XVI + 438 s.Kr. 40.00.

 

    Professor Sundberg har med sitt nyligen utgivna arbete »Kyrkorätt» riktat den svenska offentligrättsliga litteraturen med ett förnämligt tillskott. Verket avser att utgöra en modern juridisk framställning av den svenska kyrkorätten och bygger sålunda på gällande lagar och författningar, historiskt belysta och principiellt uppfattade. Däremot lämnas å sido vad som kan betecknas som kyrkorättens allmänna del eller den kyrkorättsliga teori, som med utgångspunkt i kyrkans på kristendomen grundade väsen söker fastställa det förhållande, vari statsmakten kan och bör stå till kyrkan ävensom karaktären av de rättsnormer, som tillbörligen kunna reglera kyrkans yttre och inre liv. De sinsemellan divergerande uppfattningar, som härutinnan företrädas av exempelvis Sohm och Holstein, bliva sålunda följdriktigt icke upptagna till diskussion, lika litet som förf. från denna synpunkt framställt någon egen teori. En annan sak är, att förf. i sin framställning av kyrkostyrelsen behandlat riskerna för kyrkan av ett utsträckt statsinflytande och drar upp de principiella gränserna för statens inblandning, sådana de enligt den lutherska bekännelsen, regeringsformen och privilegielagstiftningen äro givna.
    Enligt författarens förord utgöres motivet till arbetet, förutom av den befintliga bristen på modern framställning av den svenska kyrkorätten, av behovet av juridisk redovisning av kyrkorättens innehåll även ur kyrklig synpunkt. Förf. framhåller, att den svenska kyrkan f. n. befinner sig i ett kritiskt skede i sin långa historia och påpekar härvid religiös indifferentism hos de politiska instanserna och reell sekularisering hos de organ, som hava att taga befattning med de kyrkliga angelägenheterna ävensom, å andra sidan, att den allmänna tendensen till utvidgande av statsinflytandet utsträckts också till kyrkan. Genom en undersökning av gällande kyrkorätts innehåll böra ifrågakommande reformer kunna bättre principiellt bedömas och de rättsliga konsekvenserna klarare överblickas.
    Det är en utomordentligt svår uppgift att ge en sammanfattande framställning av gällande svensk kyrkorätt. Den söndertrasade och ålderdomliga kyrkolagen av år 1686 är alltjämt stommen i systemet, men dels måste, såsom förf. även framhåller, varje forskning på detta område gå vida längre tillbaka i tiden för stadgandenas tolkning och förståelse, nämligen över landskapslagarnas kyrkobalkar till den kanoniska rätten, varpå balkarna voro byggda, dels har den formellt ännu gällande

 

kyrkolagen genom sedvänja till väsentliga delar satts ur kraft, liksom ett stort författningskomplex, innehållande delvis i hög grad väsentliga delar av kyrkorätten, vuxit upp vid den egentliga kyrkolagens sida.
    Om föreliggande arbetes omfattning och överskådlighet är det svårt att i en anmälan ge en träffande föreställning, men i viss mån kan ett angivande av kapitelrubrikerna tjäna syftet. Såsom inledning till arbetet behandlas kyrkorättens föremål och källor, kyrkolagsrevisioner och kyrkorättslitteratur, den medeltida kyrkorätten samt reformationen och kyrkorätten. Därefter följer, under rubriken de kyrkorättsliga begreppen, behandlingen av förhållandet mellan stat och kyrka, den svenska kyrkan, kyrkostyrelse och kyrkomakt, kyrkolag och kyrkostadgar, statsorganen och kyrkostyrelsen, prästämbetet och medlemskapet i kyrkan. Härefter följa huvudavdelningarna den kyrkliga organisationen, kyrkliga ämbeten och tjänster, officialrätt, kult- och pastoralrätt, ekonomirätt och statsuppsikt.
    Inom denna yttre ram har förf. lyckats att ur allmänna principer, ett ålderdomligt formellt underlag och ett moras av mer eller mindre kasuistiska lagstiftningsprodukter presentera en framställning av gällandes vensk kyrkorätt. Naturligtvis utgöres, kvantitativt sett, en betydande del av arbetet av redogörelse för bestämmelserna i lättillgängliga, i senare tid utkomna författningar, varvid dock bör framhållas, att denna redogörelse gjorts med stor överskådlighet och förstklassig systematik. Det svåraste i uppgiften är emellertid med säkerhet att historiskt deducera fram det principiella underlaget och att härvid utöva tillförlitlig kontroll däröver, att av de samverkande faktorerna intet väsentligt lämnas utanför synfältet. Endast en historisk och juridisk skolning, sådan som förf. besitter, utgör här garanti för resultatens värde.
    Redan tidigare har omnämnts de principiella gränser, som förf. uppdrar mellan statens kyrkomakt och den andliga, av kyrkan utövade makten (potestas magisterii), och i sammanhang härmed utredes på ett intresseväckande sätt kyrkans och statens ömsesidiga intresse av att den statliga kyrkostyrelsen bibehålles. Förf. vänder sig bestämt mot den uppfattningen, att Kungl. Maj:t vore att uppfatta som ett högsta kyrkligt organ; kyrkans högsta organ utgöras enligt förf. av episkopatet och det allmänna kyrkomötet, varemot Kungl. Maj:ts befattning med kyrkan ytterst beror av konstitutionen och ej av kyrkan. Ehuru frågan närmast är terminologisk och ej av större praktiskt intresse, må härtill anmärkas, att även episkopatet och kyrkomötet äro grundade i konstitutionen, låt vara att 1571 års kyrkoordning förutsätter existensen av biskopar och att, såsom förf. med all rätt anför, den högsta världsliga makten ej kan vara överordnad prästämbetet (väl såsom utövare av potestas magisterii, d. v. s. i sin andliga funktion). I detta sammanhang må ock beaktas, att episkopatet icke allmänt accepterats som något essentiale för den protestantiska kyrkan och att den kyrkliga representationen varit av växlande karaktär i kyrkans historia.
    Ett av de ömtåligaste och mest svårlösta problemen på kyrkorättens område är frågan om kyrkoegendomens natur. Som bekant ha sedan länge olika meningar, mer eller mindre dokumenterade, framställts sär-

 

skilt om äganderätten till den ecklesiastika jorden. Då här som eljest äganderätten är till sitt praktiska värde beroende av till- eller frånvaron av inskränkande och reglerande bestämmelser i fråga om förvaltningen och avkastningens användning, har avgörandet kunnat i de flesta rättsliga och legislativa fall skjutas åt sidan, men genom rättsavgöranden har dock fastställts, vad som ock av kyrkolagens stadganden får anses framgå, nämligen att kyrkan som sådan kan vara ägare även av annan fast egendom än själva kyrkobyggnaden med tillhörande markområde. Förf. redovisar historiskt de olika förvärvskällorna till den ecklesiastika egendomen och lämnar en överskådlig framställning av de motsatta strömningar inom rättsuppfattningen, som karakterisera utvecklingen, vilken — efter det den starka konungamakten, stödjande sig på kameralt-administrativt betraktelsesätt, hävdat en kronans äganderätt till kyrkojorden i allmänhet — slutar med de i prästerskapets privilegier uttryckta garantierna för oåterkalleligheten av gjorda donationer och förläningar. Förf. kommer till den slutsatsen, att kyrkans rätt är orubblig ej blott till all den jord, som förvärvats genom vanliga laga fång, utan även, så länge privilegierna gälla, till all förlänad jord. Beträffande jord, som efter privilegiernas utfärdande blivit av kronan upplåten, måste i varje särskilt fall undersökas vad avsikten med upplåtelsen varit. Författarens undersökningar leda till det resultatet, att såväl den egentliga kyrkojorden som boställsjorden är lokalkyrkans egendom. En donation till pastor eller prästbordet bör i princip betraktas som en donation till kyrkan med ändamålsbestämning. Svenska kyrkan såsom trossamfund är enligt förf. att anse som ägare till kyrkofonden, då den avkastning av avlöningstillgångarna, som ingår i kyrkofonden, såsom rättsligen lös egendom ej längre tillhör lokalkyrkorna och fonden ej kan betraktas såsom självständigt rättssubjekt.
    Slutligen vänder sig förf. i särskilda utredningar mot de i modern tid framförda teorierna om kyrkoegendomen som statsegendom eller församlingsegendom och framhåller beträffande den förra bland annat, att den icke accepterats av domstolarna, och, i fråga om den senare, att kommunallagstiftningens erkännande av församlingarna såsom rättssubjekt ej kan förändra bestående äganderättsförhållanden men väl medfört, att det numera finnes för kyrkliga ändamål avsedd egendom, som icke civilrättsligt tillhör lokalkyrkan utan äges av den lokala kyrkoförsamlingen. Lokalkyrkan betecknas såsom varande icke en korporation eller kommun utan snarare en anstalt eller en stiftelse, kyrkoförsamlingen åter som ett särskilt, kommunalt rättssubjekt.
    De av förf. sålunda uppställda principerna skola här ej göras till föremål för bedömande. Att diskussionen om kyrkoegendomen skulle vara slutförd är ej att förvänta. Det bör dock erkännas, att förf. lämnat en ingående historisk och juridisk motivering för en ståndpunkt, som representerar systematisk klarhet, och att han — med de modaliteter som i framställningen angivas men här ej kunnat närmare redovisas — icke för vinnandet av detta mål skattar åt hårdragen ensidighet.
    Till sist kan anmälaren icke underlåta att uttrycka sin uppskattning av arbetets utomordentligt eleganta och efter innehållet avpassade stil,

 

som gör läsningen till ett nöje och i hög grad underlättar uppfattningen av det i sig självt svårtillgängliga ämnet. Som handbok i kyrkorätten kommer helt visst detta arbete att vara till ovärderligt gagn för alla, som ha att syssla med hithörande frågor och problem.

N. Quensel.