INVIGNINGEN AV HOVRÄTTEN FÖR
NEDRE NORRLAND.
Lördagen d. 2 okt. 1948 högtidlighölls i Sundsvall inrättandet av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten hade som bekant börjat sin verksamhet redan med årets ingång men bl. a. dröjsmålet med det slutliga färdigställandet av hovrättens byggnad och inredningen därav hade föranlett att invigningshögtidligheterna uppskjutits.
Det hade ursprungligen varit meningen att H. M:t Konungen skulle inviga hovrätten men han hade med åberopande av sin höga ålder uppdragit åt H. K. H. Kronprinsen att förrätta invigningen. Även H. K. H. Kronprinsessan hedrade akten med sin närvaro. Utom Deras Kungl. Högheter med uppvaktning närvoro som särskilt inbjudna bl. a. riksmarskalken excellensen Ekeberg, justitieministern statsrådet Zetterberg, högsta domstolens ordförande justitierådet Afzelius, f. d. presidenten Schlyter, f. d. justitierådet Gärde, presidenterna Lindhagen, Wieslander, Romberg och Laurin, justitiekanslern Alsén, justitieombudsmannen Rudewall, militieombudsmannen Regner, riksåklagaren Heuman, landshövdingen Stattin, generaldirektören Leo, biskopen Bohlin, militärområdesbefälhavaren generalmajoren Tottie, statssekreteraren Lindell, ordföranden i Sveriges advokatsamfund advokaten Lindahl, häradshövdingar, tingsdomare, stadsdomare och representanter fördomstolsnämnderna inom hovrättens domsområde, representanter för Västernorrlands och Jämtlands läns landsting, landsfogdar och överlantmätare i de båda länen, advokater, kommunala representanter m. fl.
Den officiella delen av programmet började med en högtidlighet i Sundsvalls stads kyrka kl. 14. Sedan en orkester under ledning av musikdirektören HULT spelat en av dirigenten komponerad uvertyr höll landshövdingen STATTIN ett högstämt inledningsanförande. Efter ett sångnummer höll så hovrättspresidenten KNUT ELLIOT högtidstalet och yttrade därvid:
»Eders Kungl. Högheter, Ärade församling.
'Tronen vilar endast på lagens grund', så uttrycker skalden en gammal visdomsregel, som sedan långa tider varit gällande och alltjämt gäller i vårt land. Förvisso ligger det en oomkullrunkelig sanning däri att den överhöghet icke kan bestå, som ej har stöd i lag, grundad i folkets rättsmedvetande. Lagen ensam är dock härvid icke alltid tillfyllest. Den fasta förankring, som Sveriges konungahus genom åren vunnit i folkets hjärtan, är säkrad i undersåtarnas tillgivenhet och kärlek. Då vi i dag högtidlighålla tillblivelsen av en ny överrätt, en ny väktare över och tjänare av lagens majestät, är det naturligt att vår tanke och hyllning främst går till Hans Majestät Konungen och hela hans hus, en hyllning, som vi i denna stund vilja särskilt rikta till Deras här närvarande Kungl. Högheter, Sveriges högt aktade och varmt avhållna Kronprinspar.
Tillkomsten av ett nytt ämbetsverk är knappast längre någon ovanlig eller ens anmärkningsvärd händelse. Utvecklingen går i våra dagar med stor hastighet och allt som den fortskrider kräves utvidgning av bestående organisationer eller skapandet av nya. Även hovrätten för Nedre Norrland är ett led i den nydaning, som utmärker tiden. Planer på inrättandet av en hovrätt för Norrland förelågo visserligen redan för mer än 100 år sedan. Sedan nya lagberedningen år 1884 framlagt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, aktualiserades dessa planer, men först i och med att en sådan ombildning i början på 1920-talet fick fastare konturer kom frågan om Norrlandshovrätten i ett avgörande skede. Avsikten var härvid till en början att endast en, för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt skulle inrättas. I betänkande 1926 förordade emellertid processkommissionen en hovrätt för Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt för Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt för Västerbottens och Norrbottens län. Processlagberedningen å sin sida föreslog år 1934 att två nya hovrätter skulle inrättas för Norrland, nämligen en för Västernorrlands och Jämtlands län samt en för Västerbottens och Norrbottens län; Gävleborgs och Kopparbergs län skulle alltjämt tillhöra Svea hovrätt.
I proposition år 1935 framlade K. M:t förslag till riksdagen om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland, omfattande såsom processlagberedningen föreslagit Västerbottens och Norrbottens län. Propositionen bifölls av riksdagen och den nya hovrätten trädde i verksamhet d. 1 okt. 1936.
Arbetet med ombildning av rättegångsväsendet hade under tiden fortskridit. I slutet av 1938 avgav processlagberedningen förslag till ny rättegångsbalk. Enligt detta förslag skulle antalet hovrätter vara sex, bland dem en hovrätt för Nedre Norrland, omfattande Västernorrlands och Jämtlands län. I den av K. M:t med riksdagen d. 18 juli 1942 på grundval av processlagberedningens förslag antagna nya rättegångsbalken upptogs förslaget om hovrätten för Nedre Norrland. Omfattningen av hovrättens domkrets ställdes emellertid på framtiden.
Genom proposition till 1942 års riksdag föreslog K. M:t, att den nya hovrättens domsområde skulle omfatta Västernorrlands och Jämtlands län. En tanke att även Gävleborgs län eller åtminstone landskapet Hälsingland skulle läggas under den nya hovrätten avvisades. Riksdagen biföll K. M:ts förslag under uttalande att riksdagen, utan att taga ställning till invändningarna mot att jämväl Hälsingland tillfördes hovrättens domsområde, likväl ansåg övervägande skäl tala för att domsområdet för närvarande begränsades på sätt K. M:t föreslagit.
Frågan om hovrättens förläggningsort behandlades i en särskild proposition till samma riksdag. Valet stod närmast mellan Härnösand och Sundsvall. K. M:ts förord gick till Sundsvall och riksdagen följde K. M:t.
Samtidigt som den nya rättegångsordningen trädde i kraft, d. 1 jan. 1948, började den nya hovrätten sin verksamhet.
Hovrätten för Nedre Norrland består av president, en lagman, fyra hovrättsråd och tre assessorer. Därjämte finnas sekreterare, tillika advokatfiskal, ett antal fiskaler och fiskalsaspiranter samt kameral-, skriv- och vaktpersonal. In alles tjänstgöra i hovrätten omkring trettio personer.
Hovrättens domkrets omfattar tio domsagor och tre städer under rådhusrätt.
Även om, såsom nämnts, nya ämbetsverk ej tillhöra sällsyntheterna, är det icke förmätet att beteckna inrättandet av hovrätten för Nedre Norrland som en tilldragelse av betydande räckvidd och mer än vanligt intresse. Anledningen härtill är den nyss antydda, nämligen att hovrättens tillkomst sammanfaller med och betingats av ikraftträdandet av en ny rättegångsbalk, varigenom vårt under sekler gällande rättegångsväsende blivit föremål för genomgripande omgestaltning. Förtroendet till rättsskipningen har av ålder varit fast grundat i vårt land. Den nya ordningen bör betraktas icke så mycket som ett utslag av missnöje med tidigare rådande förhållanden utan som resultat av en samfälld strävan från de berörda intressenternas sida — främst domarkåren, advokatkåren och åklagarkåren — att med tillgodogörande av erfarenheterna vunna dels under tillämpningen av 1734 års rättegångsbalk dels ock från andra länder modernisera och förbättra det processuella förfarandet. Med de krav på muntlig förhandling även i överrätterna, som därvid kommo att ställas, befanns det nödvändigt att hovrätterna förlades på ett större antal orter än tidigare så att parternas inställelser icke skulle medföra alltför mycket besvär och kostnader.
Syftet att göra hovrätterna lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten har väl icke kunnat helt vinnas genom de åtgärder som vidtagits. Särskilt i Norrland med dess långa avstånd och flerstädes besvärliga kommunikationer är det en praktisk omöjlighet att tillfredsställande tillgodose alla de i och för sig befogade önskemål, som kunna resas i dylikt hänseende. Hovrätten för Nedre Norrland är icke främmande för att orter inom dess domsområde kunna anse sig missgynnade genom hovrättens förläggning till Sundsvall. Det framstår för hovrätten som en angelägenhet av vikt att i görligaste mån råda bot på olägenheterna härav och underlätta för parterna även i mera avlägset belägna delar av domkretsen att inför hovrätten föra sin talan. Avsikten är sålunda dels att vid utsättande av
tid för förhandlingar taga största hänsyn till enskilda parters, åklagares och advokaters befogade önskemål, dels ock att då så lämpligen kan ske förlägga förhandlingarna till orter utanför Sundsvall. Hovrättens förhoppning är att dess redobogenhet i dessa avseenden redan under den gångna, förhållandevis korta verksamhetstiden blivit för alla uppenbar.
Allmänhetens intresse för domarens uppgifter kretsar i särskilt hög grad kring straffprocessen. Det torde också vara på detta område, som för hovrätternas del den nya rättegångsordningen äger sin största betydelse. Domarens uppgift i straffprocessen har alltmer kommit att inriktas på klarläggande av orsakerna till brottet, den tilltalades karaktär och personliga förhållanden samt över huvud de omständigheter, under vilka den brottsliga gärningen tagit gestalt. Syftet med straffet är i vår tid icke vedergällning. Straffhotets ändamål är att skydda oförvitliga samhällsmedlemmar mot övergrepp. Domen vill vara ett medel att söka tillrättaföra den felande och förebygga återfall samtidigt som den måste givas sådant innehåll att respekten för lagen upprätthålles. Genom den personliga kontakt, som hovrätten enligt det nya rättegångsförfarandet får med parterna, ha förutsättningarna att ur dessa synpunkter träffa ett riktigt avgörande avsevärt ökat. Det är icke uteslutet att denna personliga kontakt även kan vara förbunden med risker. Den möjligheten föreligger, att en tilltalad inför överrätten uppträder på ett sätt, som är ägnat att skapa en felaktig uppfattning om hans person och utsikterna att påverka honom i avsedd riktning, en uppfattning, för vilken underlag måhända icke funnits vid ett studium allenast av handlingarna i målet. Men som allmän regel torde kunna sägas att den muntlighet och omedelbarhet, som kännetecknar det nya förfarandet, skänker hovrätten en icke oväsentligt större säkerhet vid prövningen av underrätternas domslut än en, såsom fallet var enligt den gamla ordningen, uteslutande på protokoll och skriftliga inlagor grundad föredragning av målet i parternas frånvaro.
Utvecklingen går i riktning mot att giva domstolarna större frihet än tidigare såväl i fråga om straffmätningen som i fråga om påbjudande av särskilda åtgärder i uppfostrande eller förebyggande syfte. I stort sett torde en sådan utveckling få betecknas såsom lycklig. Därmed öka förutsättningarna för tillämpning av domarereglernas ord: En god och beskedlig domare är bättre än en god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Men därmed ökar också domarens ansvar. Alla domare äro icke lika. De ha ej alla samma syn på vad som i det givna fallet är bäst och riktigast. Det vore oklokt att förbise den fara, som ligger häri, den nämligen att vad som i själva verket är allenast ett utslag av domarens rättsmedvetande, ett uttryck för hans strävan att fullgöra sitt i domareeden givna löfte att döma efter Guds och Sveriges lag samt efter sitt bästa förstånd och samvete, kan komma att betraktas som en avvikelse från den oväldsplikt, till vilken han genom samma ed bundits. Det är för hovrätten, såsom sista instans i flertalet mål inom dess domvärjo, en viktig uppgift att vaka över att rättstillämpningen icke på dylikt eller annat sätt kommer att förete avvikelser, som kunna med fog framstå såsom stötande.
Understundom har gjorts gällande att våra domstolar, särskilt hovrätter-
na, skulle vara säte för byråkratism och onödig formalism. Hur därmed än må ha förhållit sig tidigare, numera är en dylik anmärkning icke grundad. Domstolens uppgift är att skipa rättvisa. Att även vissa formella synpunkter härvid måste beaktas är ofrånkomligt. Ett sådant beaktande är påkallat i de rättssökandes eget intresse. Det kräves av hänsyn till rättssäkerheten, av angelägenheten att känslan av allas likhet inför lagen icke rubbas. Den nya rättegångsordningen kan synas mången onödigt invecklad. Visst är också att det nya förfarandet ansetts kräva ett synnerligen stort antal många gånger mycket detaljerade regler och bestämmelser, betydligt flera än de enligt den förutvarande ordningen gällande. Men byråkratiskt är det nya systemet ingalunda. Dess rätta handhavande förutsätter tvärtom formlösa förhandlingar och underhandsöverenskommelser mellan domstol och rättssökande i en utsträckning, som tidigare icke varit tänkbar. För domstolarna är det av minst lika stor vikt som för allmänheten att den formella sidan av förfarandet förlöper så smidigt och enkelt som möjligt. Hovrätten för Nedre Norrland vill bemöda sig därom att, utan underskattande av formens betydelse i domarens arbete, likväl icke låta hänsynen härtill skymma det förhållandet, att icke ett formellt oantastligt förfarande utan ett i sak tillfredsställande resultat är det slutliga målet för all domarverksamhet.
Hovrätten för Nedre Norrland är en ättling av Svea hovrätt. De flesta av den nya hovrättens ledamöter äro utgångna ur Svea hovrätts led. Släktskapen med Sveriges äldsta överrätt förpliktar. Hovrätten för Nedre Norrland är stolt över den släktskapen. Vi drista oss väl icke att göra oss tillbärare av Svea hovrätts ärorika traditioner, men vår strävan skall vara att så uträtta vår gärning att hovrätten för Nedre Norrland må kunna med aktning nämnas vid sidan av sin store frände.
Hovrättens för Nedre Norrland befattningshavare gå till det anförtrodda värvet med glad tillförsikt. Vi skatta domarkallet högt. Vi äga alltjämt den yrkesstolthet, utan vilken ett gott arbete icke är i längden möjligt att utföra. Vi glädja oss och äro stolta över att vi äro de, vilka blivit valda att lägga grunden till detta, Sveriges urgamla rikes nya fäste förlag och rätt, en grund, på vilken, enligt vad vi hoppas, generationer domare skola bygga efter oss. Vi äro medvetna om vårt ansvar. Men vi känna också vår begränsning. En förutsättning för att våra bemödanden skola krönas med framgång är att vi lyckas tillvinna oss våra kollegers i underrätterna, advokatkårens och åklagarnas samt den stora allmänhetens förtroende. Ömsesidig förståelse och tillit är den hörnsten, på vilken varje samhällelig gärning säkrast vilar. För hovrättens befattningshavare skall det alltid vara angeläget att söka efter måttet av sina krafter fylla de anspråk, som frånskilda håll må komma att ställas. Vi äro övertygade om att kunna i denna vår strävan räkna med stöd och uppmuntran från samhällets alla kategorier. Så se vi med förtröstan framtiden an, förvissade därom att med gemensamma ansträngningar den nya hovrätten, vars inrättande vi i dag högtidlighålla, skall värdigt hävda sin plats bland rikets överrätter och bli för de landsdelar, som dess domkrets omfattar, till den båtnad, vilken lagstiftaren avsett och vi alla uppriktigt eftersträva.»
Sedan en av musikdirektören Hult särskilt för högtidligheten komponerad kantat för soli, kör och orkester utförts av Sundsvalls orkesterförening och Sundsvalls förenade kyrkokörer under Hults ledning samt med fru Anna-Stina Lembke och dr Thorolv Perup som solister höll HKH KRONPRINSEN det tal som finnes återgivet ovan s. 625. HKH Kronprinsenstal åtföljdes av »Du gamla Du fria», unisont sjungen. Härefter framfördes välgångsönskningar till hovrätten av chefen för justitiedepartementet statsrådet HERMAN ZETTERBERG, högsta domstolens ordförande justitierådet AXEL AFZELIUS, presidenten i Svea hovrätt ARTHUR LINDHAGEN, häradshövdingen i Medelpads västra domsaga INGEMAR KRAMER, borgmästaren i Härnösand NATHAN ROSANDER, ordföranden i Sveriges advokatsamfund advokaten ALF LINDAHL samt riksåklagaren MATHS HEUMAN. De yttrade följande.
Statsrådet ZETTERBERG:
»I det svenska domstolsväsendets historia blir 1948 ett märkesår. Med ikraftträdandet av vår nya rättegångsordning har följt ett stort antal förändringar i domstolsorganisationen och främst bland dem inrättandet av två nya hovrätter. För att finna en motsvarighet till denna händelse måste man gå tilbaka ända till den första stora utbyggnaden av våra överdomstolar för mer än tre århundraden sedan. Då liksom nu var förändringen av den yttre organisationen ett uttryck för stora nyskapelser av rättslivets funktioner.
När våra överrätter förra gången utbyggdes på ett liknande sätt, blev de nya hovrätterna, tillika med övriga kollegier, infogade bland grundvalarna för statens organisation i 1634 års regeringsform, Axel Oxenstiernas berömda planritning för det svenska stormaktsväldet, vars administrativa idéer alltjämt ger en inhemsk särprägel åt vår centrala förvaltning.
I denna första krets av överdomstolar fick hovrätternas moder Svea vid sin sida Åbo hovrätt för Finland, hovrätten i Dorpat för östersjöländerna och Göta hovrätt för södra delen av det egentliga Sverige.
Om man bortser från domstolsväsendet i de tyska provinserna, dröjde det sedan mer än hundra år, innan hovrätternas kedja utökades med en ny länk, nämligen Vasa hovrätt för norra Finland. Vid dess invigning år 1776 yttrade konung Gustaf III: 'Rikets öfriga HofRätter hafva endast att bibehålla sig vid den aktning, en stor längd af år dem förskaffat. J hafven Eder att den förtjena.'
För något mer än hundra år sedan fick därefter de tätbefolkade sydligaste provinserna sin egen överdomstol. Vid tillkomsten hyllades hovrätten över Skåne och Blekinge av Esaias Tegnér med en dikt, som slutade med följande maning:
Glöm ej hvad våldet blott vill glömma,de ädlas tröst, de visas bud: 'På jorden måste menskor dömma, men öfver stjernor dömmer Gud.'
Som den sista i raden före de båda nu inrättade hovrätterna tillkom år 1935 hovrätten för Övre Norrland i Umeå, den närmaste systerinstitutionen till dagens festföremål.
Till denna krets av äldre och nyare överdomstolar med gemensamma höga rättstraditioner ansluter sig nu hovrätten för Nedre Norrland. Från sitt säte här i Sundsvall skall denna domstol skipa rätt över vidsträckta landområden med ett rikt näringsliv, som är av den största betydelse för hela vårt folk. Hovrättens verksamhet är också förlagd till en urgammal kulturbygd. Den västra delen av hovrättens rättsområde, Jämtlands län, gömmer på minnen från rättskipningen inom en fri bonderepublik och på traditioner från gammal norsk lag och rätt. Den andra delen av hovrättens domkrets, Västernorrlands län, har rent svenska hävder; också de med rötter i sagans tidsålder. 1600-talets omgestaltning av vårt samhällsliv sträckte sig även till rättsvården inom denna del av Sverige. För att främja Norrlands utveckling inrättades här år 1611 en ny lagsaga, vars förste ämbetsinnehavare blev ingen mindre än Axel Oxenstierna. Han kan alltså räknas till hovrättens anfäder även i denna egenskap, i vilken han bar titeln »lagman i Norlanden».
Då hovrätten för Nedre Norrland nu har inrättats som ett viktigt led iden stora processreformen, har denna nya institution, liksom reformen i övrigt, till syfte att skapa en bättre rättskipning i överensstämmelse med det moderna samhällslivets krav. Och för att minska de långa vägarna för den rättssökande allmänheten i de stora norrländska länen har den nya överdomstolen förlagts hit till Sundsvall.
Inför den höga uppgift, som nu anförtrotts denna domstol, i rikets tjänst och till allmänhetens gagn, får jag å regeringens vägnar framföra en varm välgångsönskan till hovrätten med förhoppning om framgång i arbetet för eder alla som, enligt ett gammalt domareord, 'tjäna för lag och rätta här Nordan ut'.»
Justitierådet AFZELIUS:
»Mitt i en stormrörd tid, medan runt omkring oss i världen rätten under åratal satt i spjutstångs ände, blev det vårt fädernesland förunnat att i lugn och endräkt fullborda ett försvarsverk för fredligt och lagbundet samhällsliv: ett nytt, ett efter nutida villkor uppbyggt rättegångsväsen. Många och stora äro de förändringar, som därmed följa. Vårt gamla rättegångsförfarande, vars stomme restes i 1734 års lag och sedan blev ståndandande i sekler, tillhör numer det förgångna. En omdaning har skett, och vad den omsider gav oss blev för sitt område en 'reformation till huvud och lemmar'.
När Kungl. Maj:ts och Rikets hovrätt för Nedre Norrland nu gör sitt inträde i de svenska överrätternas krets, sker det alltså i den stora reformens tecken. Detta icke bara så, att det är den som har kallat hovrätten till liv, utan också — och än mer — därför, att det redan från begynnelsen blir hovrättens största och angelägnaste uppgift att, så långt dess makt når, i den nya ordningens tillämpning ingjuta den anda, utan vilken lagar och institutioner. former och regler föga förmå. På alla våra domstolar,
var i sin mån, kommer att bero, om de förhoppningar, som knutits till rättegångsreformen, skola kunna fullt ut förverkligas. Här prövas den sanning, som ligger i det gamla ordet att bokstaven dödar, men anden ger liv.
Uppgiften är svår, och målet är högt. Den nya hovrätten går till verket utan att äga stödet av de gamla och ärevördiga, men livskraftiga och tryggande traditioner, till vilka de äldre domstolarna kunna lita i vad det gäller arbetets jämna och säkra gång. Men vi tro förvisst, att hovrätten skall med ungdomlig håg och kraft söka och finna sin väg och snart nog själv ha lagt grunden till en tradition, som skall vittna om styrka och fasthet i dess rättsvårdande verksamhet.
I de välönskningar, som idag samlas kring Hovrätten, deltager med värme Konungens högsta domstol, vars hälsning jag nu frambär. Må lycka och framgång följa hovrätten i dess ädla värv att vårda lag och rätt, i dess strävan att värdigt förvalta domarämbetets ansvar, ja, i all dess gärning på den plats som nu är den given i Konungens och Rikets tjänst.»
Presidenten LINDHAGEN :
»De svenska hovrätterna ha stolta traditioner. När år 1614 konung Gustaf II Adolf instiftade den första hovrätten, som sedan följts av andra, lades grunden för en utveckling, som haft djupt ingripande betydelse för den svenska rätten. Och då tänker jag icke blott på vad hovrätterna betytt inom det nuvarande Sverige utan också på huru svenska rättstankar vårdats och ärats av hovrätter inom länder, som redan för länge sedan upphört att lyda under Sveriges krona.
Land skall med lag byggas. Denna i Upplandslagen uttalade rättssats åberopade våra fäder ofta under onda tider. Och utan förhävelse kan det förvisso sägas, att det mest utmärkande draget i hovrätternas icke sällan någotsträva rättsskipning varit den starka känslan för lagen. Lagen såsom den fasta punkten i rättsordningen. Lagen såsom garanti för medborgarens rättsskydd både mot myndigheters godtycke och enskildas kränkningar.
Hovrätterna ha blivit en värdefull skola icke bara för domare utan för ämbetsjurister i högre grader i allmänhet. Men betydelsen härav, i sig själv stor, ökas därigenom att den i hovrätterna tillägnade känslan för lag och rättsskydd på så sätt kommit att i stor utsträckning genomsyra hela samhällslivet, såvitt fråga är om rättsliga angelägenheter.
De svenska hovrätterna framföra i dag sina välgångsönskningar till sin syster, den nya hovrätten för Nedre Norrland. Det sker i stark förvissning om att denna hovrätt kommer att vara en god medförvaltare av det rättsarv, för vilket vi gemensamt bära ansvaret.»
Häradshövdingen KRAMER:
»Rättsskipningen i Norrland följde länge sin egen linje. Där dömde underlagmän eller lagmansdomhavande, tagna ur folkets eget led ända fram till slutet av 1600-talet. Så fick Medelpad sin första Häradshövding 1673. Med tillkomsten av Hovrätten för Nedre Norrland — rätteligen för Mellersta Norrland — inträder en ny epok. Häradsrätterna, vilkas talan jag har äran föra, hälsa med tillfredsställelse tillblivelsen av den nya hovrätten i den
förvissningen, att den kontakt, som därigenom möjliggöres, med landet och dess i mycket särpräglade förhållanden, med folket, med den rättssökande allmänheten och med underdomarna skall lända rättsskipningen till fromma.
På denna Hovrättens högtidsdag frambär jag å Häradsrätternas vägnar deras lyckönskningar och uttalar förhoppningen om ett gott och gagnande samarbete.»
Borgmästaren ROSANDER :
»Med den rätt, som ålder och tjänsteåren ge, har jag att i dag på rådhusrätternas i domkretsen vägnar hälsa vår nya överinstans.
Stora förändringar i ens tillvaro ge merendels anledning till eftertanke. Det är sällan, som icke vemodet inställer sig som gäst vid dessa tillfällen. En epok har gått; ett tidsskede sjunker obönhörligen i graven. Det är därför icke underligt att även i dagens högtid ett visst mått av vemod mänger sig in i ens känslor. Det är en månghundraårig tradition, som brytes, när den gamla, anrika Svea hovrätt sjunker under vår horisont.
Men framtiden får vara det viktigaste. För alla underrättsdomare är det sannolikt en gemensam erfarenhet, att parters, ombuds och vittnens personligheter och uppträdande äro ett viktigt material i en rättegång. Det ligger väl i sakens natur, att med hittillsvarande instans- och rättegångsordning detta material i ytterst begränsad omfattning stått överinstanserna till buds. Härutinnan bör den nya ordningen kunna medföra en avsevärd förbättring. Även i övrigt är det att förvänta, att den nya instansordningen kommer att föra domstolarnas verksamhet i närmare kontakt med den allmänhet, vilkens tjänare de skola vara.
Vi hälsa därför med glädje den nya hovrätten för Nedre Norrland i förvissningen om, att den skall vara till gagn och nytta för den utomordentligt viktiga samhällsfunktion, som rättsskipningen är.
Med dessa ord och i denna anda hylla vi, rådhusrätterna i domkretsen, vår nya överinstans och tillönska den en lyckosam och gagnerik framtid.»
Advokaten LINDAHL:
»Å advokaternas vägnar ber jag att till Hovrätten för Nedre Norrland få framföra en vördsam hälsning på denna dess högtidsdag. Denna nya överdomstol kommer att från sin tillblivelse arbeta enligt principer, som för den tidigare hovrättsproceduren varit främmande. Advokaterna, som under det gamla skriftliga förfarandets tid utgjort den huvudsakliga kontakten mellan överdomstolarna och allmänheten och som i sin yrkesutövning erfarit bristerna i detta förfarande, hälsa med stor glädje den nya hovrättsprocessen med dess offentlighet och muntlighet. De äro, ej minst Norrlands advokater, övertygade om att instiftandet av denna hovrätt utgör ett betydelsefullt bidrag till samhällslivet i denna del av landet och de äro övertygade om att rättssäkerheten skall främjas och förtroendet för rättsskipningen alltmer befästas, då parterna numera få personligen möta sina domare i överrätten.
Nytt är förfarandet men gammal och förnäm är den rättstradition, som denna domstol tager i arv från Svea Hovrätt.
Sveriges advokater framföra sina välgångsönskningar för framtiden.»
Riksåklagaren HEUMAN :
»Mitt i en värld, som alltfort i så hög grad regeras icke av rätten utan av svärdet, har det förunnats oss att samlas för att fira upprättandet i vårt svenska samhälle av ännu en rättsvårdens hörnpelare. I hyllningarna för den nya hovrätten deltar livligt riksåklagarämbetet, självt årsbarn med hovrätten, rikets åklagarkår och särskilt de inom hovrättens domvärjo verksamma åklagarna.
Den gamla maximen från romarrätten: 'Nemo judex sine actore', ingen domare utan åklagare, uttalar inte bara det för oss självklara förhållandet att det krävs ett initiativ från åklagarens sida för att domstolen överhuvud skall träda i funktion i straffprocessen. Den kan också sägas giva uttryck åt den tanken att en grundläggande förutsättning för att vi skall kunna genomföra en modern straffprocess, där domaren ovanför stridsvimlet skiljer mellan parterna, är, att det finns en högt kvalificerad åklagarkår med förmåga att framlägga saken, att höra vittnen och parter och i pläderingen utveckla sin ståndpunkt. En italiensk rättslärd, PIERO CALAMANDREI, har uttryckt denna den ackusatoriska processens princip i liknelsen, att sanningen är tredimensionell: den påminner om den berömda målningen i National Gallery av Richelieu, där kardinalen framställes i två profilbilder och en enface-bild. Så påvisar åklagaren den ena profilen, försvararen den andra, endast rätten ser den hela och fulla bilden.
Den moderna kriminalpolitiken har emellertid i ett väsentligt avseende anvisat domstolen och åklagaren en gemensam uppgift. Åklagaren har liksom rätten att sträva efter, att det i straffprocessen blir inte som förutbara ett klarläggande av skuldfrågan med en matematisk utmätning av straffet efter brottets svårhetsgrad. Processen måste inriktas på att lagöverträdaren, inom det mångskiftande kriminalpolitiska reaktionssystem som har skapats under de senaste decennierna, får den särbehandling, som är mest ägnad att tillrättaföra honom. Därmed realiseras bäst strafflagstiftningens syfte — att skydda samhället mot brott.
Få institutioner i detta gamla rike är så beundrandsvärda som dess hovrätter. Må, när vi nu står inför en modern process och inför en omvandling inom kriminalpolitiken, den unga hovrätten med bevarandet av det yppersta hos föregångarna, framgångsrikt vårda också dessa nya och betydande uppgifter. Med denna önskan frambär jag, Herr President, på hovrättens invigningsdag åklagarkårens hyllning.»
Efter dessa tal blev det åter musik, varefter biskopen BOHLIN höll ett avslutningsanförande. Biskopen talade om sambandet mellan rättvisa och religion och citerade bl. a. Augustinus: »Om rättfärdigheten är borta, vad är staterna då annat än stora rövarband?»1 Den högtidliga akten avslutades med psalmsång.
Från kyrkan begåvo sig de särskilt inbjudna gästerna till hovrättsbyggnaden, vilken förevisades av hovrättspresidenten. I stora sessionssalen blev hovrättens personal föreställd för kronprinsparet.
På kvällen gav Sundsvalls stad middag på stadshussalongen för kronprinsparet och övriga inbjudna gäster, tillhopa omkring 270 personer. Vid middagen presiderade stadsfullmäktiges i Sundsvall ordförande gasmästaren Erland Lilo. H. M:t Konungens skål utbringades av häradshövdingen Kramer och tal höllos av hr Lilo, presidenten Knut Elliot och Kronprinsen. Dagen slutade med dans.
B. L.