H. K. H. KRONPRINSENS TAL

 

VID INVIGNINGEN AV HOVRÄTTEN 

FÖR VÄSTRA SVERIGE.

 

Kärlek till friheten, längtan efter oberoende, önskan att självstyra och ställa för sig, att råda över sig själv, är en egenskap, gemensam för flertalet människor, överförd på folken gäller ju denna sats i lika hög grad. En enda blick på vår historia visar, att svenska folket därvid ej utgör något undantag. Kanske snarare tvärtom. Biskop Thomas'  frihetssång, skriven för ett halvt tusental år sedan, ger åt sådana känslor ett fullödigt uttryck. Vårt folk har alltid avskytt tyranner, varifrån de än kommit. Sådan förblir säkert vår inställning för all framtid.
    Utan frihet kan heller inte rätten trivas. I djupare mening kan den helt enkelt ej existera, om friheten fattas. Ty då förefinnes ju ingen garanti, att det som i dag anses såsom rätt ej i morgon kastas på skräphögen. Förfärande exempel härpå har vår generation i sanning fått skåda.
    Det är således endast i en atmosfär av frihet, som rätten kan trivas och kan utvecklas för att tjäna höga mänskliga ideal.
    Men som allt annat, med mänskliga svagheter behäftat, har också friheten sin begränsning. Den får ej övergå till själviskhet och självsvåld. Den får ej utgöra förevändning för ett otyglat hävdande av själviska intressen. Frihet för den ena människan får ej tillfoga medmänniskorna skada. Utan hänsyn för nästan kan intet mänskligt samfund bestå, är ingen samlevnad oss mänskliga varelser emellan i längden möjlig. Detta är, djupare sett, anledningen till vår strävan efter lagbunden frihet, en avvägning mellan individens rätt till frihet och hänsynen till andras

 

    45—187004. Svensk Juristtidning 1948.

 

706 INVIGNINGEN AV HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE.rätt. Det är väl just ett frihetens kännetecken, att man av egen vilja avstår från otyglad självhävdelse till förmån för och av hänsyn till andra. Avvägningen i dessa stycken hör till det, som tiderna igenom ständigt framkallat och ständigt kommer att framkalla meningsbrytningar och skiftande uppfattningar. Lagstiftningen utgör vårt ofullkomliga försök att tillgodose båda dessa höga önskemål. Och domstolarna äro de institutioner, som skola tillämpa lagarna, vårda rätten och bidraga till att giva stadga åt rättsuppfattningen. De böra också utöva inflytande på rättens varsamma anpassning efter samhällsutvecklingen. Förty måste de tillmätas en utomordentligt viktig, ja en central plats i vårt samhälle. Alla medborgare, hög som låg, böra inse detta och enigt slå vakt om rättsskipningens anseende och okränkbarhet.
    Sådana reflexioner ligga nära till hands, då en ny överdomstol inrättas i vårt land. Det är en betydelsefull händelse i vårt rättsväsendes långa historia, att Hovrätten för Västra Sverige nu bildats. Mera än 300-åriga traditioner äro knutna till våra svenska hovrätter. Utan överdrift kan sägas att de förhoppningar, som till dem knötos av stiftarna, Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna, i rikt mått infriats.
    Ett förpliktande arv skall således övertagas av denna nya hovrätt. Måtte dess arbete alltid ledas av oväld, rättrådighet och självständighet samt företagas i en anda av vidsynthet och humanitet. Må dess ledamöter och andra, som äro knutna till den, tiderna igenom hålla för ögonen sitt höga ansvar i det svenska samhällslivet. Må den bli ett starkt värn i lugna som i stormiga tider för vår gamla, men alltid sig föryngrande, lagbundna frihet.
    Med dessa ord förenar sig en hjärtlig välgångsönskan till den nya Hovrätten för Västra Sverige, som jag nu i Konungens namnförklarar invigd för sitt höga och ansvarsfulla värv.