OM BEVISPRÖVNING OCH SANNINGSPLIKT.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET HARRY GULDBERG.

 

Med hänsyn till rättsordningens ingripande betydelse för alla och envar är det förvånande att intresset för rättsliga principfrågor icke kommer till livligare uttryck i den offentliga debatten. Väl ägnas åt vissa domar en uppmärksamhet som icke är uttömd i de vanliga rättegångsreferaten, men intresset räcker sällan till för spörsmål av mera allmän innebörd. Icke ens i fackpressen upptager idé eller principdiskussionen något större utrymme. Går man närmare in på de fall då meningarna brutit sig, skall man finna att diskussionen ofta berör bevisprövningen och vad därmed sammanhänger. Och när enskilda personer framställas såsom offer för rättsskipningen, angives merendels felaktighet i bevisprövningen såsom orsak till deras olycka. Någon gång anlägges en upprörd ton, och det har mer eller mindre öppet klagats över brister i domarmaktens utövning och förtroendekris för rättsväsendet. Det kan därför vara skäl att undersöka huruvida någon ändring inträtt i rättssäkerheten. Av intresse är även att belysa frågan med utgångspunkt från de nya processreglerna.
    Bevisprövningen utgör ett av rättsordningens svåraste problem och angår i högsta grad den rättssökande allmänheten. Frånsett beskattningen finns det nog ingen statlig verksamhet som för de därav berörda väcker mera missnöje än rättsskipningen, och det är tydligt att denna olust till stor del beror på utgången av bevisprövningen. Part, vilken sitter inne med kännedom om faktiska förhållanden av beskaffenhet att tala till hans förmån, har svårt att förlika sig med att sanningen icke lagts till grund för avgörandet, även om han vid eftertanke borde säga sig att utgången är att tillskriva brister vid fullgörande av

 

egen bevisskyldighet. Och den som oförskyllt råkat få skenet emot sig, har ännu svårare att fatta att förebragta omständigheter tillåtits gälla såsom fullt bevis mot honom. Nu ligger det i människans natur att ge efter för sina känslor, och det är därför naturligt att dessa känslor komma till uttryck. Även om detta genljud skulle vara starkare nu än tillförne, behöver det icke innebära att missnöjet har vunnit större utbredning. En stegring kan väl förklaras av rättstvisternas ökning och en större benägenhet för publicitet. Den sistnämnda omständigheten blir säkerligen underskattad icke blott i detta sammanhang utan även eljest då jämförelse skall göras mellan nutid och förfluten tid; vem som helst kan i dag — huru ensidigt och polemiskt som helst — föra till torgs vad som för några årtionden sedan aldrig skulle ha bragts inför offentligheten. I varje fall torde man icke i en kvantitativ uppskattning av uttalat missnöje få tillräckligt stöd för talet om en förtroendekris för rättsordningen. Till den som ändå använder ordet kris kan sägas att man helt enkelt står inför en företeelse som visserligen kan skifta i uttryck eller styrka men aldrig försvinna. Därmed är icke sagt att icke åt rättsskipningen och därmed även bevisprövningen kunde beredas ännu bättre förutsättningar. Att i möjligaste mån undanröja faran för misstag är ett samhällsintresse av högsta ordningen.
    För att få en närmare inblick i det nuvarande tillståndet och bevisprövningens problem i det hela bör man lämpligen efterforska huru klagomålen ge sig tillkänna. En del av det missnöje som följer med rättsskipningen är knutet till avgörandet av själva rättsfrågan i målet. Här intresserar oss dock endast bedömandet av de omständigheter som bilda processens bakgrund, d. v. s. fastställandet av vad som är hänt och sant i saken. Och denna del av rättegången som vid första påseende kan synas enkel blir för människans svaghets skull ej sällan den vanskligaste. Eftersom rättsordningen i allmänhet icke kan skaffa rättvisa åt andra än dem som visa stöd för sin rätt, kommer svårigheten att konstatera fakta att gå ut över den som i det särskilda fallet har bevisskyldighet. I tvistemål är denna efter omständigheterna fördelad. Den som påstår en förpliktelse för annan är i regel bevisskyldig för sitt påstående, under det att bevisbördan vilar på den som gör gällande uppfyllelse eller annan befrielse i fråga om ingången förpliktelse. I brottmålen kräves

 

städse bevis av den som anställer åtalet; endast i någon ringa mån mildras denna regel av att gjord invändning kan lämnas utan avseende med hänsyn till invändningens innehåll.
    Att en part, som råkar ha dåliga bevis för sin rättmätiga sak eller sin befogade invändning, förlorar målet är från materiell synpunkt beklagligt men kan icke karakteriseras såsom misstag vid bevisprövningen; om misstag i teknisk mening kan man tala först då i ett tvivelaktigt fall bevisen bort anses ha haft sådan styrka att de skolat godtagas såsom fullt bevis. Å andra sidan föreligger ett misstag när i förvisso ännu sällsyntare fallo tillräckliga skäl lagts till grund för bifall till en materiellt oriktig talan. Tyngdpunkten ligger i sistnämnda fall på otillräckligheten; skulle objektivt välgrundade skäl föranleda ett materiellt oriktigt avgörande, är något bevistekniskt misstag icke förhanden.
    Redan av denna schematiska uppläggning framgår att bevisprövningens svagheter och det därav föranledda missnöjet hos parterna framträder i olikartade situationer och att en i viss riktning genomförd ändring i kravet på full bevisning väl kan verka till fördel för ena parten men i samma ögonblick riskerar att bli till nackdel för motparten. Ökad stränghet i kravet på bevisning leder till att de rättssökande i större utsträckning bli avskurna från att komma till sin materiella rätt, under det att en uppmjukning av samma krav medför ökad risk för att medborgarna underkastas skyldigheter och påföljder, för vilka fog saknas. Visserligen förefaller det som om klagomålen väsentligen härrörde från personer, vilka förmena sig vara utsatta för rättsliga åtgärder utan grund. Och det ligger därför nära tillhands att tro att bevisprövningen vore för slapp, d. v. s. att påstådda sakförhållanden antoges vara för handen utan att tillräckliga bevis förebragts i målet. En sådan slutsats är dock förhastad. Oavsett klagomålens natur är det otvivelaktigt så att mot en part som förpliktats utan grund svarar en mångfald parter som icke kommit till sin rätt med hänsyn till att bevisen icke funnits tillräckligt starka. Denna proportion är i viss mån en naturlig följd av rättsordningens krav på bevis, men det kan vara så att inom den senare kategorin rymmas parter som icke utan fog kunna klaga över att bevisningen icke tagits för god. Motsäges nu icke ett sådant antagande av klagomålens art? Skulle icke kritiken te sig annorlunda, för den händelse bevis-

 

prövningen vore alltför sträng? På dessa frågor kan svaras med en hänvisning till de psykologiska faktorerna. Den som förlorar sin rätt i brist på bevis känner sig visserligen kränkt men håller inne med sin olust, eftersom han inser att domstolen måste fordra bevis och att han vid sitt ben får binda oförmågan att övertyga domstolen. Helt annorlunda reagerar den som anser sig förpliktad utan fog. Hans missnöje är långt mera spontant, och han finner ej den lugnande förklaring som står till buds i det motsatta fallet. Att märka är också att klagomålets intensitet ingalunda — såsom den okritiska allmänheten ibland tror — är tecken på ett materiellt oriktigt avgörande eller ens något bevistekniskt misstag. Även om ett misstag av det senare slaget någon gång kan antagas, förblir det i allmänhet, där det faktiska läget icke är uppenbart, en öppen fråga huruvida utgången är den bästa från materiell synpunkt. Detta frågetecken — vilket tyvärr ibland måste sättas efter rättsliga avgöranden — visar för övrigt på den dystra sidan av domarkallet och minskar den tillfredsställelse över arbetsresultatet som helst bör åtfölja en livsgärning.
    I domsmotiveringen återgives ibland bevisprövningens resultat i försiktiga ordalag: »genom vad i målet förekommit får anses utrett att» etc. eller ännu mjukare vändningar. Med anledning av dylika uttryckssätt talas misstänksamt om »torde»-rättvisa, och man har funnit stöd för en förmodan att domaren nöjer sig med svag bevisning och röjer sin osäkerhet. Denna förmodan är icke riktig. Den valda formuleringen är nog oftast ett utslag av försiktighet; domaren känner med sig att han måste skilja sig från en uppgift med så många obekanta att en absolut säker lösning icke står att finna, och denna känsla kan han icke alltid dölja, när han skriver ned resultatet av sin prövning. Genom att uttrycka sig mera rakt på sak kan emellertid domaren undvika missförstånd, och en sådan stil är onekligen att föredraga.
    Det är följaktligen mycket svårt att avgöra huruvida rättssäkerheten undergått någon ändring genom det sätt på vilket bevisprövningen utövas. I varje fall saknas belägg för antagandet att denna prövning i nuvarande tid skulle utvisa särskild bristfällighet. Och reformatorer måste städse betänka att ändringar i kravet på bevisning ha högst olikartade verkningar. Därmed bör man dock icke slå sig till ro. Man måste oavlåtligt vaka över att förutsättningarna för rättsskipningen och därmed även bevis-

 

prövningen äro så gynnsamma som möjligt. Och en närmare granskning bör alls icke hindras av vanskligheten att få yttre kännetecken på god eller dålig bevisprövning.
    Till en början kan konstateras att bevisprövningens problem ge sig mest tillkänna i sådana mål där domaren icke har stöd i de regler som finnas till ledning för att bedöma vad som är bevisat. För vissa fall är ju angivet att bevisvärde tillkommer särskilda fakta, och i andra fall åter är stadgat att ett lägre mått av bevisning är tillfyllest för att fastslå existensen av ett rättsfaktum. I anslutning härtill må också erinras om att det ibland är genom bevisbörderegler bestämt vilkendera av parterna som skall bära risken för ovissheten om visst förhållande. Men bortsett från dessa lagreglerade situationer — vilka utgöra en jämförelsevis obetydlig del av det hela — är prövningen praktiskt sett fri och obunden. Den tidigare härskande legala bevisteorin, återspeglad i äldre rättegångsbalken, har länge varit övergiven, och att den fria bevisprövningen — numera lagfäst genom processreformen — arbetat sig fram mot skriven lag torde tillräckligt tydligt utvisa att det icke kan bli tal om någon återgång till den äldre ordningen. Även om en eller annan suck ägnats åt det försvunna 17 kapitlet i äldre rättegångsbalken, är det väl ingen som på allvar önskar draga en lans för den legala bevisteorin ens i ändrad gestalt. Nya försök till en mera ingående reglering skulle icke upphäva risken för misstag utan i stället hindra sanningen att göra sig gällande.
    Att bevisprövningen är fri innebär naturligtvis icke att den är underkastad domarens godtycke. Domarens övertygelse måste vara knuten till objektiva kriterier. Så långt kommer man lätt i princip. Men man råkar ut på djupt vatten då denna huvudprincip skall närmare utläggas. Till ursäkt kan anföras att omständigheterna äro alltför mångskiftande för att fångas i några formler, men den egentliga förklaringen torde vara att man fort nog invecklas i en psykologisk analys som erbjuder stora svårigheter. Bevisprövningens avgörande moment innefattar i regel en slutledning, i vilken domaren begagnar sig icke blott av objektiva rön från själva målet utan även av de allmänna erfarenhetsrön som utgöra hans andliga egendom. Och det kan icke förnekas att den personliga läggningen kan spela en viss roll. En domare kan vara benägen att kräva mera bevis än en annan för att nå fram till sin övertygelse. Och hur omdömesgill och välbalanserad

 

domaren än må vara, är det ur en personlig uppfattning som själva avgörandet skall framgå. Eftersom det personliga aldrig kan mätas med fasta mått, är det tydligen här man har att söka den ömma punkten. Någon idealisk standard för bevisprövningen kan visserligen icke åstadkommas, men ingen ansträngning är överflödig som kan bidraga till att prövningen blir så god och jämn som möjligt. Innan frågan om tänkbara anstalter i sådan riktning upptages till närmare behandling, skall dock ytterligare någon uppmärksamhet ägnas åt bevisprövningens crux: den slutledningskonst varigenom det i målet givna materialet sammanställes med allmänna erfarenhetsrön till den uppfattning som är domarens fulla övertygelse.
    Frånsett de mycket klara fallen, bygges i regel beviset upp på det sättet att olika element sammanfogas till den helhetsbild som blir fullt bevis. Dessa element kunna väl i och för sig vara ovedersägliga fakta, men oftast ingår något från den allmänna föreställningsvärlden hämtat. Om ett led i ett händelseförlopp vet man exempelvis icke exakt hur det tett sig i verkligheten, men av föregående och efterföljande moment, vilka äro fullt kända, sluter man sig till det mellanliggande ledet. Använder man sig därvid av naturlagarna, kan intet ont sägas om denna art av slutledning. Emellertid rör det sig merendels om mänskligt handlande, och då blir uppgiften vanskligare och resultatet mindre säkert. Även om en människa efter all erfarenhet handlar på ett visst sätt i en given situation, kan det i ett föreliggande fall vara fråga om undantag från regeln. Okända motiv kunna ha spelat in, och människans natur är tyvärr sådan att hennes handlingar stundom te sig alldeles irrationella för den utomstående. Att räkna med lagbundenhet angående mänskliga reaktioner är alltså farligt, och säkerligen bero de misstag som kunna begås vid bevisprövningen främst på denna stötesten för domaren.
    Det är tydligt att dessa svårigheter äro särskilt framträdande i brottmålen, där det vid prövning av indicier gäller icke blott att utreda hur det faktiska händelseförloppet varit utan även att klarlägga den åtalades uppsåt. Vid bedömandet av olika möjligheter antages det för den tilltalade ofördelaktigaste alternativet gälla endast om de övriga praktiskt taget äro uteslutna. Att söka närmare angiva tillvägagångssättet är besvärligt med hänsyn till att de omständigheter, vilka skola beaktas, förekomma i de

 

mest skiftande sammanställningar. I varje fall kan sägas att en bestraffning utan grund är en så allvarlig företeelse att flera skyldiga hellre skola gå fria från straff än att någon enda blir oskyldigt dömd. Skulle å andra sidan domaren alltid finna sig bunden av så avlägsna möjligheter att de måste betecknas såsom rent teoretiska, kunde den alltför långt drivna försiktigheten leda till att brott lämnades utan påföljd i sådan utsträckning att respekten för lag och rätt försvagades. Och vad särskilt angår det subjektiva rekvisitet är det mången gång så att förefintligheten av vissa fakta utgör tillräckligt bevis om det uppsåt som fordras för en fällande dom.
    I civila mål är situationen i någon mån förändrad. Avvägningen av de olika intressena är här i allmänhet en annan. När målets utgång endast angår ekonomiska värden, behöver den ena parten icke stå tillbaka för den andra på sätt som gäller beträffande anspråken på straffrättslig sanktion för viss gärning. En strävan att minska risken att förplikta någon utan grund bör icke köpas på bekostnad av otaliga som få sin materiellt befogade talan ogillad. Det är därför rimligt att domaren i tvistemål har något större frihet att komplettera bevisningen med allmänna erfarenhetsrön; dock måste självfallet beaktas att domarens övertygelse alltid är objektivt grundad, d. v. s. stödjes av skäl som äro giltiga inför omdömesgilla personer i allmänhet.
    Eftersom bevisprövningen inrymmer en psykisk aktivitet hos domaren, gäller det att i hans person skapa förutsättningar för att irrationella faktorer så långt som möjligt hindras att utöva skadliga verkningar. Åt utbildningen måste härvidlag tillmätas stor betydelse. Vad angår de juridiska studierna är det otvivelaktigt så att undervisningen i processrätt — som närmast kommer i fråga — hålles på så hög nivå som skäligen kan begäras. De studerande bli säkerligen ordentligt insatta i de rättsregler som givits till ledning för bevisningen och som i det föregående antytts, men det kan spörjas huruvida icke handledningen i frågor som ha med den allmänna bevisprövningen att skaffa kunde ytterligare utbyggas. Vittnespsykologi blir kanske upptagen i läroplanen och är till god hjälp för den blivande domaren, men även andra sidor av bevisningens ömtåliga problem förtjäna mera ingående belysning från såväl juridiska som mera allmänmänskliga synpunkter. Visserligen är man inne på ett svårtillgängligt område. Det är vanskligt att få ett så fast

 

grepp om materialet som kräves för vetenskaplig undersökning, och att framlägga resultaten i kompendieform torde icke höra till de lättare uppgifterna. En sådan framställning riskerar —liksom dessa reflexioner i ämnet — att bli en blandning av självklara satser och alltför allmänt hållna påståenden. Men svårigheterna äro till för att övervinnas. Något mera kan säkerligen göras till ledning för de självstudier, vilka idkas av den praktiserande juristen så länge han lever. Och redan en orientering och belysning av problemkomplexet med utgångspunkt från våra förträffliga domarregler skulle vara till stor nytta såsom underlag för tillämpningen av bevisprövningens konst.
    Den blivande domarens fortsatta utbildning sker jämsides med den praktiska verksamheten i yrkeskarriären. Det kommer visserligen närmast an på juridiska insikter, men lika viktigt är att förvärva allmän livserfarenhet och ett moget omdöme. Helst borde domaren vara fackman på alla områden. Ett sådant krav kan icke uppfyllas, och med en så vidsträckt allmän orientering som möjligt måste domaren anses skickad för sitt värv. Undantag får naturligtvis göras för domstolar med särskild kompetens, och hänsyn till speciella fackkunskaper kan lämpligen även tagas vid tillsättning av kollegiala domstolar; ledamöterna skola här komplettera varandra så långt sig göra låter. Vad åter beträffar den praktiska sidan av domarutbildningen bör domaren helst få grepp på sin verksamhet från så många synpunkter som möjligt. Han skall självfallet inhämta lärospån vid olika domstolar, men han bör också få veta hur rättsskipningen ter sig från de rättssökandes sida. Denna del av utbildningen har hittills icke tillräckligt beaktats, och det skall därför hälsas med tillfredsställelse att förslag nu väckts om obligatorisk tjänstgöring såsom åklagare och advokat. Erfarenhet från förvaltningsområdet och lagstiftningsarbetet kan också vara till nytta men är i förevarande avseende ej av sådant värde som den som erhålles i kontakt med rättsskipningen i dess olika former. Emellertid skall ännu en gång understrykas att goda domaregenskaper i mycket väsentlig mån bero av det vidsynta omdöme, för vars förvärvande inga regler kunna uppställas. Juridiska insikter, hur grundliga och omfattande de än må vara, utgöra icke tillförlitligt underlag, utan detta bör ökas genom samvaro med andra människor och genom kännedom om livsbetingelserna i olika delar av samhälls- och arbetslivet. Över-

 

huvud taget har en bred och djup allmänbildning stor betydelse i detta sammanhang. Det är klart att så skiftande kvalifikationer icke kunna förvärvas utan jämförelsevis stora utbildningskostnader och fortlöpande utgifter för livsföringen. I högre grad än om de flesta befattningshavare gäller därför om domaren att han bör hållas med icke alltför njuggt utmätta inkomster; även bortsett från spörsmålet om skälig ersättning för utfört arbete, är det i allmänt intresse påkallat att tillförsäkra honom en skälig lönestandard. Att — såsom för närvarande sker — nedsätta lönerna genom att icke lämna kompensation i anledning av pågående inflation kan i längden visa sig vara en olycka för vårt rättsväsen.
    Ett ofta framfört önskemål är att domartjänsterna kunde i viss omfattning rekryteras från de yrkeskategorier som jämte domarkåren bilda hörnstenarna i vårt rättssamhälle, nämligen åklagarna och advokaterna. Detta önskemål förtjänar otvivelaktigt beaktande. När man betänker vikten av åklagarens och advokatens insatser i rättslivet, är det mycket förvånande att man icke i vårt land, liksom på andra håll, åvägabragt en allmän kommunikation mellan de tre yrkesgrenarna. En sådan reform skulle icke blott stärka domarkåren utan även, till gagn för rättsskipningen, ytterligare öka det goda samarbete som råder och måste råda mellan alla som verka till fromma för rättsskipningen. Vad angår advokaternas övergång till domartjänst finnas tyvärr hinder, särskilt av ekonomisk natur. En sådan övergång skulle i regel medföra en alltför stor inkomstminskning. Det kan dock antagas att en viss cirkulation skulle kunna möjliggöras utan att statsmakterna behövde åstadkomma likställighet i ekonomiskt avseende eller ens någon betydande standardhöjning åt domarna. Å andra sidan är det uppenbart att något måste göras, och det behöver icke sägas att den sänkta lönens politik direkt motverkar ifrågavarande önskemål.
    Det lekmannainslag som av ålder funnits i våra domstolar har säkerligen förmånlig inverkan på bevisprövningen. I vissa fall kan man räkna med en förstärkning av den speciella sakkunskap som kräves för målets avgörande, men fördelen ligger i allmänhet i att domstolens fond av livserfarenhet ökats. När lekmannainslaget nu vidgats genom införande av nämnd även i stadsdomstolarna, vinnes ökad garanti för bevisprövningen,

 

och denna åtgärd måste således betecknas såsom en av reformens landvinningar. Genom att lekmän i större utsträckning än tidigare deltaga i rättsskipningen får denna också ännu starkare anknytning till medborgarna i gemen, och den ytterligare förankring, som domstolsarbetet härigenom erhåller i det allmänna folkmedvetandet, är i och för sig av stort värde. Med ökat förtroende för domstolarna följer automatiskt större villighet att acceptera de förlorade målen, och en sådan inställning är till fördel såväl för domstolarna som för rättsordningen i det hela.
    I detta sammanhang må framhållas att en ytterligare ökning av lekmannainslaget icke är utan vidare motiverad av fördelarna med lekmännens medverkan i rättsskipningen. Att yrkesdomarna bilda kärnan i domstolen är nog den bästa lösningen, icke minst med hänsyn till bevisprövningen; yrkesdomaren har— just genom sin erfarenhet såsom domare — större förutsättningar att hålla sig fri från ovidkommande inflytande, exempelvis sådant som beror av tillfällig opinion, politisk inställning eller andra intresse- eller känslobetonade hänsyn.
    Förut har antytts, med vilka åtgärder ännu bättre förutsättningar skulle kunna skapas för domarmaktens utövning och därigenom även för säkerheten i bevisprövningen. Ämnet är härmed ingalunda uttömt, men det anförda torde vara nog för att utmärka på vilket plan ytterligare förstärkningar kunna ernås. Emellertid kan problemet angripas från en helt annan utgångspunkt: genom att vidtaga anstalter som minska uppgiften att efterforska och utleta sanningen i målet. Därest relevanta fakta av sig själva framkomma i större utsträckning, undanröjas i motsvarande mån bevisprövningens svårigheter. Med åtgärder i denna riktning är man inne på den närmast liggande och mest rationella lösningen av hela problemet.
    De faktiska förhållandena i målet äro vanligen uppenbara för parterna eller någon av dem, och det är sorgligt att dessa fakta icke utan vidare bli framlagda för domstolen. Däremot är det lyckligtvis sedan länge fastslaget att den kunskap som utomstående personer kunna äga i saken bör överbringas till domstolen, och denna upplysningsskyldighet säkerställes genom hot om straffrättsliga sanktioner. Vittnesplikten är en grundsten i bevisningen, och det är naturligt att man varit angelägen om att hålla den vid makt. Det räcker med att peka på de jäm-

 

förelsevis stränga straff som utsatts för mened. För att säkra laglydnaden har det också ansetts påkallat att såsom regel utkräva det för mened ådömda straffet. Denna stränghet kan synas stå i strid med de ändrade riktlinjer, efter vilka straffrättsskipningen numera arbetar. Emellertid är motsättningen skenbar. Även den, som i allmänhet lämnar stort utrymme åt individualpreventivt betraktelsesätt, måste medgiva att det av allmänpreventiva hänsyn kan vara nödvändigt att hålla på straffets verkställande. Detta inträffar vanligen vid mened, och mot den som förnekar straffets allmänpreventiva verkan må framhållas den stora fara som skulle ligga i hans åskådning, om den finge leda till slapphet i reaktionen på menedsbrotten. Utan tvivel skulle en sådan omläggning så småningom försvåra bevisningen och leda till skada för rättsordningen.
    Med vittnesplikten för ögonen kan man finna egendomligt att parten i målet skall behandlas väsentligen annorlunda, såvitt angår hans kännedom om relevanta fakta — särskilt om man betänker att sanning från partens sida är av utomordentlig betydelse för sakframställningen i målet. Den skarpa skillnaden mellan part och vittne uppbäres naturligtvis av sakliga skäl, bland vilka hänsynen till intressekollisioner spelar den största rollen. Man vågar dock säga att denna skillnad blivit mera utpräglad än som verkligen är nödigt. Om anledningen härtill är det vanskligt att göra bestämda påståenden. Måhända ha äldre föreställningar på det moraliska området hållit sig kvar alltför länge och genomsyrat rättsuppfattningen. Det är nämligen påfallande huru lögnen figurerat genom tiderna utan att tillnärmelsevis möta den reaktion som följt på moraliskt ont av annat slag; ett ringa mått av vidhängande intresse har varit nog för att göra lögnen icke blott förklarlig utan även försvarlig. Sammanställes denna moraliska eftersläpning med det förhållandet att rättstvisten alltför mycket skärpts till en strid på kniven mellan parterna, torde man ha fått åtminstone en del av förklaringen till att det ansetts fullt riktigt att ljuga införrätta.
    I denna uppfattning — som uppenbarligen är till förfång för rättsskipningen — har numera lyckligtvis inträtt en ändring. Även om det i vida kretsar alltjämt är brukligt att obehindrat använda lögnen såsom hjälpmedel i rättegång, börja nog allt flera mena att det icke längre är riktigt fint att ljuga. Ett verksamt

 

stöd för denna förbättring har lämnats i nya rättegångsbalken genom bestämmelserna om förhör med part under sanningsförsäkran. Dessa bestämmelser — jämte stadgandet om att partöverhuvud taget skall lämna sanningsenliga uppgifter — utgöra ett så viktigt steg i utvecklingen att det med fog kan frågas, huruvida de icke tåla jämförelse med de föreskrifter, genom vilka man sökt förverkliga muntlighetens och omedelbarhetens principer. Part har äntligen fått en allvarlig tankeställare om att han bör undvika de lögner och halvsanningar som så lätt prägla framställningen och som innebära det hårdaste motståndet vid prövningen av de faktiska omständigheterna i målet. Emellertid kommer mycket att bero på rättstillämpningen. Det är högst angeläget att det hjälpmedel som här givits för att finna sanningen i målet blir anlitat på sådant sätt att bevisprövningen underlättas och säkras. Visserligen är det motbjudande att vidga området för straffrättsliga sanktioner, men det är icke desto mindre nödvändigt att beslutsamt ingripa vid uppenbara brister i parts sanningsplikt. Intages icke en sådan hållning redan från början, blir reformen förfelad på denna punkt. Rättstillämpningen måste här i hög grad tillgodose moralbildningens krav. I allmänna medvetandet måste inpräntas att även parterna ha skyldighet att bidraga till att sakframställningen blir så tillförlitlig som möjligt. Detta syfte rättfärdigar ovillkorliga sanktioner även i fall då de komma att uppfattas såsom hårda följder. Om sanningen framdeles skulle prägla utredningen i högre grad än tidigare, har rättsskipningen gjort en vinst, vars värde icke kan överskattas. Och vilken domare har icke livligt önskat att få ägna sig mera åt rättsfrågorna än åt uppgiften att söka sig fram till vad som hänt i saken!
    Tilltron till partsförhöret såsom bevismedel är ingalunda odelad. Med hänvisning till att man bör umgås varligen med högtidliga utfästelser att tala sanning har den meningen framförts att partsförhör under sanningsförsäkran borde vara ett subsidiärt bevismedel. Denna ståndpunkt har emellertid icke intagits av lagstiftaren. Och vill man på allvar att den nya processordningen skall befordra ett materiellt riktigt resultat av domstolsprövningen, är det nödvändigt att positivt verka för att lagreglerna icke bli döda bokstäver. En sådan inställning utesluter icke att vid tillämpningen iakttages den varsamhet som är påkallad av omständigheterna i det särskilda fallet. Av

 

intresse och passion i förening kan nämligen part ibland bli så förblindad att han omedvetet avlägsnar sig från sanningen eller lämnar en starkt färgad framställning.
    Den utvidgning av parts sanningsplikt som ligger i reglerna om parts hörande under sanningsförsäkran har icke avseende å brottmål. Det är tydligt att hänsynen till intressekonflikter här gör sig gällande med sådan styrka att denna gränsdragning är motiverad. Å andra sidan måste erkännas att brottmålen i viss mån fått ändrad karaktär genom de förskjutningar som ägt rum i uppfattningen av brottsligheten och dess bekämpande. Brottsliga handlingar anses ej längre vara skulder som skola sonas med ett efter handlingens art noga avpassat lidande utan betraktas såsom ett på många olika omständigheter beroende samhällsont som bör undvikas med tjänligaste medel. På brottet skall för den skyldige följa den behandling som är bäst ägnad att återföra honom till ett laglydigt liv, samtidigt som det för andra inskärpes att brottsligt handlingssätt är förkastligt. När det är fråga om att bota den som är kroppsligt eller själsligt sjuk, äro oförbehållsamma uppgifter från den sjukes sida en självklar förutsättning för medicinsk behandling. Det är numera icke ur vägen att anlägga samma synpunkter på behandlingen av brottslingen; genom fullständiga upplysningar både om brottet och om den brottsliges person vinnes bästa stöd för det lämpligaste förfaringssättet. Och åtminstone beträffande sådana brottmål, i vilka hänsynen till intressekonflikten träder något i bakgrunden, frestas man att ställa frågan huruvida icke en viss sanningsplikt skulle kunna införas. Att närmare ingå på härmed sammanhängande spörsmål låter sig icke göra inom ramen för denna artikel, men det sagda torde vara nog för att fastslå att läget blivit ett annat på grund av utvecklingen inom straffrätten. Under alla omständigheter vore det önskligt att den sanningskärlekens anda som nu ingjutits på tvistemålens område efterhand finge verka även vid handläggningen av brottmålen. Det bör göras klart att man med brottssanktioner endast åsyftar botemedel för något ont och att sanningen skapar de bästa förutsättningarna för ett gott resultat. Att undertrycka sanningen kan ej längre räknas till de naturliga försvarsmedlen å den tilltalades sida, sedan även åklagarens uppgift ändrats i följd av den moderna uppfattningen om brottsreaktionerna — en förändring som i viss mån återspeglas i de nya processreg-

 

lerna om förundersökning i brottmål. I varje fall kunde väl med större eftertryck framhållas att lögnen ej sällan direkt motverkar den tilltalades åstundan att komma ifrån saken så lindrigt som möjligt. Blir han beslagen med lögn, löper han stor risk att icke bli tagen på allvar då han i andra stycken talar sanning. Det kan ej hjälpas att en sådan taktik någon gång har beklagliga påföljder för den tilltalade; han kan bli svårare bedömd än som bort ske med hänsyn till det faktiska läget.
    Att lämna upplysning om sanningens värde ankommer närmast på dem som i första hand få kontakt med brottslingen och hans sak, och om vår högtstående och ansvarskännande advokatkår ville ägna frågan ökad uppmärksamhet, skulle — utan att en enda paragraf behövde skrivas — ytterligare ett stort steg vara taget i riktning mot tillförlitligare sakframställning. Det behöver icke tilläggas, att lösningen av bevisprövningens problem därigenom skulle underlättas; området för bevisprövningen blir inringat och begränsat. Uppgiften är oerhört svår med hänsyn till lögnens makt över sinnena; det är ej ovanligt att en tilltalad från början försvarar sig genom lögn med sådan energi och uthållighet att han slutligen själv tror på sin sanningslösa berättelse. Mången vill mena att det är lönlöst att slå ett slag för sanningen; det skulle vara blåögd optimism att tro att en tilltalad kan övertygas om att brottspåföljden — vilken regelmässigt innebär ett mått av personligt lidande — är till hans bättring eller åtminstone till bot för ett samhällsont. Men att försöka duger. Något fastnar måhända, och propaganda för sanningen är alltid utmärkt propaganda. Syftet är högt nog: bästa möjliga grundval för bästa möjliga rättsskipning.