Från dagens diskussion. Vi underrättsdomare ha säkert allmänt med starkt intresse tagit del av presidenten Schlyters understreckare i Svenska Dagbladet om den villkorliga domen, och artikeln innehöll åtskilliga tankeväckande synpunkter. Här skall jag söka komma med några ytterligare synpunkter i anslutning till Schlyters.
Schlyter nämner, att man överväger, att villkorlig dom bör kunna skärpas genom samtidigt ådömande av ett bötesbelopp. Detta torde vara en mycket lycklig anordning, och införandet av denna över hela linjen bör icke anstå i avbidan på att nya regler om den villkorliga domen skola kunna genomföras i anslutning till organisationsförändringar. Icke endast det av Schlyter nämnda skälet, nämligen vid ligabrottslighet jämförelsen mellan dem, som få böter, och dem, som få villkorlig dom, talar härför. Jämförelser göras även olika mål emellan. Och framför allt kan det ur jag skulle vilja säga uppfostringssynpunkt ibland vara mycket nyttigt, att den villkorligt dömde får ekonomiskt känna på att det kostar något att bryta mot lagen. Nu kan denna kombination endast användas vid flerfaldig brottslighet; 4: 1 SL: För brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda; jämför 2 § andra stycket lagen om villkorlig dom. Sedan några år tillbaka ha häradsrätterna i min domsaga funnit sådana särskilda skäl ibland föreligga just vid villkorlig dom. Den tillämpas naturligtvis ingalunda alltid. Har t. ex. den tilltalade tillika ådragit sig att betala ett för honom märkbart skadestånd, bruka vi anse, att skadeståndet fyller det syfte, böterna skulle ha.
Beträffande ungdomar tror jag att åtalseftergift ibland och kanske icke så sällan användes när det för vederbörandes rättelse varit bättre med bötesstraff. Det säges ibland, att minderåriga icke skola få böter annat än beträffande cykellyktor o. d. Beckman har (Studier över brottsligheten och dess bekämpande i Sverige s. 46) kategoriskt förklarat, att »av bötesstraff ha endast bagatellböter något berättigande för lagöverträdare under 18 år». Den åsikten synes dock icke stämma med verkligheten. Och jag har tillfälle att påvisa, att bötesstraff här kunna göra mera nytta. För några år sedan hände det icke sällan, att en pojke — eller kanske oftare flera stycken — tog en motorcykel utan lov och körde med denna. Det var alltså egenmäktigt förfarande och förande av motorfordon utan körkort, ibland även rattovarsamhet. Det höll nästan på att bli som en epidemi, jag hade ett tag sådana mål snart sagt varje ting. Pojkarna voro alls icke förhärdade, i regel tvärtom mycket hyggliga pojkar. Men oskicket innebar fara för andras liv, hälsa och egendom, och det måste alltså stävjas. Landsfogden vägrade
nästan alltid åtalseftergift. Pojkarna åtalades, fingo måttliga böter eller någon gång villkorlig dom, dessutom ett allvarets ord, och epidemien tog slut. Det verkade alltså avhållande på andra. Och inte var det skadligt för pojkarna att de en tid framåt fingo vara sparsamma på slantarna (pojkar i ålder 16—18 kunna förtjäna ganska bra), kanske icke hade råd att röka så mycket som vanligt och fingo inskränka på biobesöken med flickan. På andra håll, där åtalseftergift tillämpats, torde oskicket fortfarande blomstra. Att lita på barnavårdsnämndernas varningar, ev. övervakning, skulle säkerligen innebära en allvarlig fara för den allmänna laglydnaden; inte verkar hotet om varning från barnavårdsnämnden något vidare avskräckande på pojkar i allmänhet.
Det vore naturligtvis mycket bra om skyddsorganisationen kunde byggas ut. Men det bör under inga omständigheter bli så, att domstolarna frikopplas från denna tillsyn, som är en för domstolarna mycket viktig del av rättsvården. Det blev nog vid skyddsorganisationens införande icke tillräckligt inskärpt hos domstolarna att dessa ingalunda skulle ingripa endast på skyddskonsulentens begäran. Det är ingen kritik mot skyddsorganisationen att säga, att en domare har vissa möjligheter, som en skyddskonsulent eller en skyddsassistent icke har. Domaren har under målets handläggning blivit personligen bekant med den dömde, han känner kanske övervakaren och han får av nämndemän och andra värdefulla upplysningar. Det är också ganska naturligt — och även av erfarenheten bestyrkt— att om häradshövdingen frågar varför intet betalts på skadeståndet så »tar» detta gärna bättre än om skyddsassistenten frågar; den försumlige fattar lättare att det är allvar bakom. För domstolarna är det säkert nyttigt att få följa de dömda, att få se att det lönar sig med villkorlig dom, att kanske någon gång få anledning att fundera på om det icke varit klokt att i tid t. ex. meddela en föreskrift. I förbigående sagt skulle jag gärna vilja ha ett system, genom vilket en domare, som dömt en person villkorligt, i de fall, där han icke har kvar övervakningen, vid prövotidens slut fick veta hur det i stort utfallit.
Varför genom ändringar i lagen om villkorlig dom häradshövdingens möjligheter att utan nämnd t. ex. ge en föreskrift minskats är mig en gåta. Det är väl både naturligt och bäst om ett samtal mellan häradshövdingen och den dömde resulterade i ett beslut genast. Nå ja, i praktiken finner väl en klok domare saken alltid »icke lämpligen böra anstå» till allmänt ting (9 § sista punkten lagen om villkorlig dom).
Om det göres en statistik över resultatet av villkorliga domar, bli då domar från olika instanser (nådevägen räknad såsom en särskild instans) redovisade var för sig, så att man fick se hur det brukar gå med villkorligt dömda, där första instansen vägrat villkorlig dom?
Slutligen borde det för domstolarna föreskrivas att ha en särskild akt för varje dömd. Stommen till denna akt blir akten i det ursprungliga målet. I roteln — som bör föras såsom kortsystem — bör särskilt antecknas vad i skadestånd utdömts, så att domstolen lätt kan kontrollera om den dömde betalar vad han skall.
E. Thomasson.