I referatet av DN:s enkät bland domare, åklagare och advokater rörande erfarenheterna av processreformen (s. 56 ff) anmärktes att det saknades uttalanden från den viktiga domargrupp som nämndemännen utgöra. Nu har denna lucka såtillvida utfyllts som ett antal nämndemän i de tre största städerna kommit till tals. Alla redovisa positiva erfarenheter. Samarbetet med juristdomarna har gått bra; lekmän och jurister ha fått en större förståelse och större respekt för varandra.
    Detta betyder naturligtvis inte att nämnd och ordförande alltid sett på målen på samma sätt. En nämndeman i Malmö har sagt sig märka att juristdomaren ofta reagerar hårdare inför fysiska övergrepp:
    »När ett par ölgubbar slår till varandra i fyllan gör de sig skyldiga till en våldshandling enligt juristterminologin. I våra diskussioner har jag alltid sökt hävda att man skall söka se det passerade en smula ur slagskämparnas synpunkt.
    Ett sviket hedersord exempelvis är i sådana kretsar ett långt större brott än fysiskt övervåld och för att döma rätt måste man beakta den saken, anser jag.»

 

    Den känsla av ansvar hos nämndemännen inför domaruppgiften som tidigare omvittnats från juristhållet poängteras också av nämndemännen själva. »Jag har ofta känt mig bra liten och enkel i nämndemansbänken; att sitta till doms över medmänniskor innebär verkligen ett tungt ansvar», yttrar en nämndeman.
    Flera ha gjort kriminalpolitiska uttalanden och därvid ha de kommit in på frågan om kriminalvården i frihet, den villkorliga domens utbyggnad, brottslighetens orsaker och mycket annat. En kvinnlig nämndeman säger, att det
    »borde finnas möjligheter att döma till den fria psykoterapeutiska vård som de unga svarandena oftast behöver allra bäst, en vård som för övrigt inte får vara rationellt sjukhusbetonad, utan ge den mänskliga individuella kontakt som dessa urspårade existenser saknar och som kommit dem att bryta sig ut ur de sociala sammanhangen».

 

    Inom hennes grupp har man också diskuterat
    »möjligheterna att följa fallen på längre sikt, eventuellt via ett utbyggt övervakningssystem — den övervakning som nu existerar är alltför överbelastad och alltför materiellt inriktad: människan lever icke av bröd allenast !».

 

    En nämndeman, som redovisar starka positiva erfarenheter, säger:
    »Den enda olustkänslan man kan ha är den av att straffet sällan eller aldrig förbättrar. Flertalet återfallsförbrytare förefaller lida av något konstitutivt fel, och vad tillfällighetsbrottslingarna beträffar är det på Holmen de får sina neddragande bekantskaper — de starkaste viljorna gör sig alltid gällande.
    Det borde finnas något annat alternativ — man har intrycket att bästa tidpunkten att sätta in en effektiv behandling vore efter första villkorliga domen: övervakningssystemet borde byggas ut och och individualiseras. Och en sak är utan vidare klar: varje dröjsmål med straffverkställighetens reformering, med fängelsesystemets differentiering och utspridning efter moderna principer kostar samhället som helhet oerhört mycket mer pengar än vad man kan tänkas spara på inställda byggen.
    Det gäller också andra allmänt samhällssanerande åtgärder: man har efter det här året fått det ovillkorliga intrycket att nästan all brottslighet som inte beror på tillfälligheternas spel baserar sig på barndomsintryck i

en fientlig eller ogynnsam miljö. Men man får därför aldrig glömma — vilket man kanske numera gör lite för ofta — att det inte bara är brottslingarna det är synd om, utan också deras offer: samhällets lojala medborgare måste också skyddas!»

 

    Man vet för litet om fångvården, klagar en kvinnlig nämndeman från Göteborg:
    »En brist i min nämndemannabildning, jag erkänner den villigt, är att jag vet alldeles för litet om fångvårds- och interneringsanstalterna. Det är ju på tok att vara med om att döma folk till intagning på en anstalt som man känner nästan bara till namnet. Men det skall bli bättre, kommer att gå in för att studera den detaljen.
    Övervakningen av de villkorligt dömda är en lika viktig fråga som den villkorliga domen själv. I Göteborg är övervakarna överbelastade, det har förekommit att en enda person anförtrotts upp till 150 fall. Vederbörande kan knappast hinna ägna var och en så mycket tid och intresse som vore önskvärt, följden blir att verkställandet och fullföljandet av den villkorliga domen äventyras. Ökade anslag och fler övervakare behövs.»

 

    Någon politisk influens har inte kunnat märkas, trots den rent politiska kandidatnomineringen i storstäderna. Någon tycker sig i stället möjligen ha kunnat märka att åldersskillnaderna inom nämnderna satt sina spår i voteringarna och betraktelsesätten — och det vore ju märkligt om det inte skulle vara så.

Bengt Lassen.