Justitieombudsmannen i Finland, v. häradsh. Mauno Laisaari och dennes suppleant, lagstiftningsrådet, jur. dr Antti Hannikainen ha av riksdagen d. 19 nov. 1948 återvalts för treårsperioden 1949—51 (Jfr SvJT 1946 s. 149 och 1947 s. 696).
B. P—n.
Till juris hedersdoktorer har juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet d. 14 dec. 1948 utan solenn promotion kallat förutvarande presidenterna i högsta domstolen Frans Albert Pehkonen och Nils Hjalmar Neovius samt presidenten i högsta domstolen Oskar Möller och presidenten i högsta förvaltningsdomstolen Urho Jonas Castrén. Genom denna hedersbevisning har fakulteten i anslutning till högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens 30-årsjubileum velat understryka den samverkan, som bör äga rum mellan rättsvetenskap och rättskipning vid förverkligandet och förkovrandet av rättsordningen.
Utdelningen av doktorsgraden ägde rum vid en högtidssammankomst, i vilken bl. a. såsom tidigare lärare inom fakulteten deltogo republikens president J. K. Paasikivi, republikens förutvarande president K. J. Ståhlberg, universitetskanslern Antti Tulenheimo och akademikanslern O. Hj. Granfelt.
Det är över ett sekel sedan dess juris hedersdoktorer senast kreerades i Finland. Detta skedde vid en doktorspromotion, som ägde rum d. 17 juli 1840 i samband med universitetets 200-årsjubileum.
För övrigt kan nämnas, att ingen solenn doktorspromotion hållits inom juridiska faktulteten sedan d. 31 maj 1860. De, vilka sedan dess avlagt godkänt disputationsprov, ha av juridiska fakulteten tilldelats doktorsgraden utan solenn promotion.1
B. P-n.
Skadestånd till nazismens offer i Tyskland. I en uppsats om restitution av egendom, som i Tyskland fråntagits ägarna under nazistregimens tid, har hovrättsassessorn L. J. WALLMARK i SvJT 1948 s. 469 ff redogjort för av militärmyndigheterna i Tyskland, bl. a. i dess franska zon, utfärdade bestämmelser i ämnet. Enligt vad Wallmark framhåller, avse de av honom omnämnda restitutionsförordningarna endast återställande av identifierbara förmögenhetsobjekt och rättigheter till de rättmätiga ägarna, men icke att reglera skadeståndsanspråk mot tysk offentlig myndighet.
Senare har emellertid general Koenig (29/6 1948) utfärdat en för franska zonen gällande förordning (nr 164) om skadestånd till nazismens offer, varigenom även detta problem, som dittills icke reglerats genom lagstiftning, erhållit en lösning, vilken måhända kommer att följas av liknande bestämmelser i Tysklands övriga zoner. Med hänsyn till sakens principiella betydelse och till komplettering av Wallmarks artikel må förordningen därför i sina huvuddrag refereras.
Anspråk på skadestånd kunna framställas för bestämda, omedelbara, kroppsliga eller materiella skador, som i Tyskland efter d. 30 jan. 1933 tillskyndats fysiska eller juridiska personer å fast eller lös egendom på grund av handlingar eller åtgärder efter nämnda tidpunkt, såvida dessa föranletts av diskrimineringar, vilka haft sin grund i viss nationalitet, ras eller religion eller i nazistfientlig åskådning eller verksamhet.
Förordningen skall i synnerhet tillämpas å skador på grund av total eller delförlust eller skadegörelse å fast egendom eller lösa saker, på grund av förlust av rättigheter till fastigheter, värdepapper, banktillgodohavanden, fordringar, kontanta penningmedel, inklusive erlagda skatter och avgifter, som påförts inom ramen för nämnda diskrimineringsåtgärder, samt på grund av handlingar, riktade mot personers liv, kroppsliga integritet och hälsa.
Däremot falla utanför förordningen sådana skador, för vilka fullständig ersättning kan anses garanterad genom tillämpning av annan lag, särskilt förordningen om återställande av rövad egendom (jfr Wallmark s. 471), samt skador, vilka å förmögenhetsobjekt eller personer förorsakats genom krigshändelser, vidare sådana skador, som bestå i mistad inkomst, särskilt yrkesskador, samt slutligen skador av immateriell natur.
Omnämnas må, att även i utlandet bosatt person kan kräva ersättning för kroppsskada, om han vid tiden för skadan haft sin vanliga vistelseort inom den franska zonen eller om han arresterats därstädes. Materiella skador ersättas, oberoende av den berättigades vistelseort, om de uppkommit inom zonen.
Skadeståndsberättigade äro dock endast den skadade själv, dennes bröstarvingar, föräldrar, de senares bröstarvingar samt slutligen den skadades make. Vissa kategorier av politiskt belastade personer äro dock uteslutna.
Skadeståndsskyldiga äro de delstater, som ingå i den franska zonen. De ha ålagts att utfärda tillämpningsbestämmelser och att tillsätta särskilda myndigheter för deras genomförande. Skadeståndsbetalningarna skola bl. a. bestridas av medel, som influtit vid försäljning av rövad egendom, vartill ej finnes rättsinnehavare, eller från förvärvare i ond tro av sådan egendom, vilka enligt tidigare utfärdade bestämmelser äro skyldiga att till särskild fond redovisa av dem härå gjorda vinster (jfr Wallmark s. 471) eller av medel, som influtit på grund av politiska beslags- eller straffåtgärder mot nazistiska organisationer eller personer.
Ansökningar om skadestånd avgöras i första hand av vederbörande finansminister. Hans beslut skola dock granskas av särskilda kommissioner, vari nazismens offer äro representerade. Över kommissionens beslut må anföras besvär hos domstol, där dylika ärenden handläggas av särskild avdelning. Domstolens beslut må icke överklagas, med mindre revisionsanledning av rent juridisk natur föreligger.
Josef Fischler.