Utredning rörande de juridiska och statsvetenskapliga examina. I konseljen d. 3 jan. 1949 beslöts att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning av de juridiska och statsvetenskapliga examina samt i samband därmed stående utbildningsfrågor. Föredragande departementschefen, statsrådet Weijne, anförde därvid till statsrådsprotokollet:
»Under senare år har från olika håll framställts önskemål om reformering av det juridiska undervisnings- och examensväsendet. En översyn av juristutbildningen är motiverad även med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan de grundläggande bestämmelserna därom tillkommo. Den nuvarande examensordningen tillkom i huvudsak år 1904, och den har sedermera ändrats endast i mindre betydelsefulla avseenden. De viktigaste ändringarna gjordes år 1935 i samband med inrättandet av statsvetenskaplig examen, då nu gällande stadga angående juridiska examina utfärdades.
Utöver den kritik mot den nuvarande juristutbildningen, som framkommit i den offentliga debatten, ha kritiska synpunkter och reformkrav framförts i vissa till ecklesiastikdepartementet inkomna framställningar. Sålunda har 1945 års universitetsberedning i april 1947 hemställt, att en särskild utredning av de juridiska examina samt den av dessa betingade studie- och forskningsverksamheten vid de juridiska fakulteterna snarast möjligt måtte komma till stånd. Liknande önskemål ha framförts av Sveriges juristförbund i september 1948 samt av styrelsen för Sveriges förenade studentkårer i april 1948. Den sistnämnda organisationen önskar dessutom, att även de statsvetenskapliga examina samtidigt upptagas till omprövning. Jag erinrar vidare om 1943 års domarutredning (SOU 1946:57), som även uttalade sig i vissa frågor angående den juridiska undervisningen.
I kritiken av den nuvarande juristutbildningen har bland annat gjorts gällande, att studierna till juris kandidatexamen för många studerande kräva alltför lång tid och att många avsluta sina studier utan att ha tagit examen. Detta kan givetvis bero på att åtskilliga, som påbörja juridiska studier, sakna personliga förutsättningar härför. Men även lärostoffet och examensfordringarna ha ansetts vara alltför omfattande. Ofta framhållas även de olägenheter, som föranledas av att examensstadgan för tillträde till studierna kräver studentbetyg i vissa särskilda ämnen, bland dem latin, och att på grund härav tidskrävande kompletteringsstudier efter studentexamen bliva nödvändiga. Kravet på latinkunskaper har vidare ansetts framkalla ett begåvningsurval i orätt riktning, enär realstudenter med goda betyg ogärna underkasta sig dessa tidskrävande kompletteringsstudier.
Kritiken synes med rätta ha gjort gällande, att kursfordringarna icke äro tillräckligt anpassade efter det praktiska livets behov. Utbildningen säges vara alltför ensidigt inriktad på domare- och advokatkarriären och anses icke beakta det förhållandet, att omkring hälften av alla jurister går till förvaltningen. Ibland efterlyses därför en specialisering, som kunde göra den examinerade juristen mera skickad för den särskilda uppgift inom det juridiska arbetsfältet, åt vilken han önskar ägna sig. En anmärkning, som framförts med stor tyngd, är att de juridiska studierna icke förmedla tillräckliga insikter i samhällslivets ekonomiska och sociala problem samt att nya områden, främst socialrätten, ha alltför liten plats på undervisningsschemat.
Reformkrav ha även framkommit beträffande själva undervisningen vid de juridiska fakulteterna. Den säges ibland vara alltför omfattande och icke tillräckligt effektiv, beroende på att man i alltför stor utsträckning fasthåller vid föreläsningar och kurser såsom en huvudsaklig undervisningsform. Läroböcker finnas icke att tillgå i nödig omfattning. Ofta har i diskussionen gjorts gällande, att undervisningen är alltför teoretisk. Man önskar i stället flera möjligheter till verksamhet i det praktiska rättslivet och till praktiska övningar överhuvud taget under studietiden samt vidgad medverkan av praktiska jurister i undervisningen. Omvänt har också framhållits, att utbildningen icke har en tillräckligt vetenskaplig karaktär utan i alltför hög grad avser inlärandet av en elementär kunskap om lagstiftningens innehåll.
I vad mån den kritik, för vars huvudlinjer här redogjorts, är berättigad, skall icke här diskuteras. Uppenbart är emellertid, att de juridiska fakulteterna ha stora svårigheter att bemästra. Anpassningen efter nya krav har sålunda försvårats dels av den oerhörda ökningen genom lagstiftning och annan rättsbildning av det material, som skall tillgodogöras i undervisningen, dels av en mycket stark ansvällning av de studerandes antal. Lärarkrafterna ha längre varit otillräckliga till antalet, och fakulteterna ha dessutom haft svårt att besätta befintliga befattningar med fullgoda krafter.
Under de sista åren ha emellertid de juridiska fakulteterna fått något ökade materiella resurser. Sålunda ha enstaka nya lärarbefattningar inrättats, anslag till nya undervisningskurser beviljats och stipendier för högre studier ställts till förfogande. Ännu återstår emellertid en hel del att göra även ifråga om dessa förhållanden.
Tiden torde således nu vara inne för en från skilda håll påyrkad översyn av de bestämmelser, som gälla det juridiska undervisnings- och examensväsendet. Det synes mig påkallat, att särskilda sakkunniga tillkallas för att verkställa denna översyn och föreslå åtgärder för att effektivisera den juridiska utbildningen och anpassa densamma efter samhällets aktuella krav.
De spörsmål, åt vilka de sakkunniga i första hand böra ägna uppmärksamhet, torde ha framgått av den kritik av den juridiska utbildningen, för vars huvuddrag jag redogjort. Därutöver vill jag framhålla följande synpunkter.
Det bör övervägas, om särskilda fordringar, exempelvis kvalificerade betyg i vissa ämnen, böra uppställas för att de, som avlagt studentexamen eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper, skola erhålla tillträde till juridiska studier. Vidare böra de sakkunniga taga ställning till vilken eller vilka linjer på gymnasiet, som skola godtagas, och i samband därmed kravet på latinkunskaper. En översyn av det nuvarande dispensförfarandet för vinnande av inträde vid universitet och högskolor i och för bedrivande av juridiska eller statsvetenskapliga studier synes även motiverad. Någon form av kvantitativ begränsning av tillströmningen till de juridiska fakulteterna (»numerus clausus») torde däremot icke vara lämplig. Anordningar för »utgallring» på ett tidigt stadium av dem, som befinnas olämpliga för juridiska studier, böra däremot övervägas. Lösningen av sistnämnda fråga torde också inverka på spörsmålet om formerna för tentamina eller andra prövningar.
Omfattningen av läro- och examensstoffet bör granskas med syfte att såvitt möjligt begränsa och koncentrera detsamma. Detta kan möjligen ske på det sätt, att kraven på inlärande och behärskande av lagars och författningars detaljer minskas, medan större vikt lägges vid en levande kännedom om vår rättsordnings huvudlinjer. Det bör övervägas, huruvida examensämnenas antal lämpligen kan minskas genom sammanslagning av vissa inbördes närstående bland de nuvarande ämnena. När det gäller lärostoffets omfattning bör en vägledande synpunkt vara, att universitetsstudierna till juris kandidatexamen skola göra de examinerade juristerna i
så hög grad som möjligt skickade för praktisk juridisk verksamhet. Denna synpunkt får emellertid icke undanskymma det generella kravet, att undervisningen måste bibehålla en vetenskaplig karaktär. Juris kandidatexamens betydelse som grund för vetenskaplig utbildning måste därför också beaktas.
För att vinna en önskvärd specialisering av de juridiska studierna har i den offentliga debatten förslag väckts om en uppdelning av juris kandidatexamen i skilda studielinjer, närmast en »domarlinje» och en »förvaltningslinje». Förslaget bör prövas men synes vara förenat med vissa nackdelar och skulle bland annat medföra en icke önskvärd begränsning av examenskompetensen. Däremot torde en specialisering inom juris kandidatexamen antingen på de privaträttsliga eller offentligrättsliga ämnena erbjuda vissa fördelar. En sådan specialisering torde kunna vinnas på olika sätt, t. ex. genom överkurser i vissa ämnen eller krav på högre betyg. Övervägas bör dessutom huruvida vissa ämnen kunna vara frivilliga, såsom för närvarande är fallet med alternativt nationalekonomi eller romersk rätt. Examen som sådan torde dock böra grunda allmän kompetens. Frågan om efterprövning efter avlagd tentamen eller examen bör även utredas. De sakkunniga böra emellertid vara oförhindrade att söka en lösning av här nämnda utbildningsfrågor även efter andra linjer.
I samband med spörsmålet om en specialisering av de juridiska studierna på vissa huvudämnen bör förhållandet till den nuvarande statsvetenskaplig-juridiska examen ingående dryftas. Förhållandet till de nuvarande politices magisterexamina torde också böra uppmärksammas, när det gäller att finna former för att giva de juris studerande större insikter i sociala, ekonomiska och samhälleliga frågor överhuvud taget. I detta sammanhang böra de sakkunniga även pröva ett uppslag som framkommit om att inrätta en grundläggande samhällsvetenskapsexamen gemensam för jur.kand.- och pol.mag.examina.
Då de sakkunniga för juristutbildningen icke kunna undgå att även upptaga frågor rörande de statsvetenskapliga examina till behandling, synes det mig lämpligt att utvidga de sakkunnigas uppdrag till att omfatta även den samhällsvetenskapliga utbildningen. Utredningsarbetet i vad avser de samhällsvetenskapliga studierna torde emellertid i stort sett kunna inskränkas till en omprövning av de förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m., som socialutbildningssakkunniga avlämnade år 1946. Med hänsyn till de mycket väsentliga erinringar mot sakkunnigförslaget, som framkommo vid ärendets remissbehandling, har jag nämligen funnit, att en överarbetning av socialutbildningssakkunnigas betänkande i vad avser de statsvetenskapliga utbildningslinjerna är nödvändig, innan dessa frågor kunna bringas till en lösning.
I fråga om den juridiska utbildningen torde vidare den nuvarande praktiska kursen böra underkastas en noggrann omprövning, eftersom den anses för närvarande icke vara anordnad på ett tillfredsställande sätt. Ganska allmänt kräves, att den utvidgas och rationaliseras eller att den såvitt möjligt ersättes med praktisk tjänstgöring. Domarutredningens förslag att den praktiska undervisningen skall sammanföras med undervisningen i övrigt i den utsträckning detta är möjligt, bör givetvis prövas i detta sammanhang. Vid sidan av en praktisk kurs eller tjänstgöring kan ifrågakomma, att undervisning vid fakulteterna av utanför desamma stående praktiskt verksamma jurister, särskilt över vissa specialfrågor, inordnas såsom ett fast led i studiegången.
I fråga om formen för de akademiska lärarnas undervisning bör särskilt tillses, att största möjliga utrymme beredes för seminarieövningar och annan undervisning, som kräver en självständig insats av de studerande. Undervisningens egenskap att vara obligatorisk eller frivillig torde likaledes böra närmare bestämmas.
Frågan om åtgärder för åstadkommande av läroböcker är av stor vikt
och bör av de sakkunniga upptagas till prövning. Det bör också övervägas, huruvida andra åtgärder kunna vidtagas för undervisningens främjande.
I det föregående har avsetts den allmänna juridiska ämbetsexamen, för närvarande benämnd juris kandidatexamen. Beträffande den högsta examen, juris licentiatexamen, bör undersökas, om ändrade bestämmelser äro påkallade, möjligen av den innebörd att denna examen erhåller en mera självständig ställning och betydelse i förhållande till doktorsgraden än nu är fallet. De sakkunniga böra slutligen taga ställning till frågan om särskilda anslag till juridisk forskning, enär denna för närvarande icke kan erhålla anslag vare sig från nu existerande forskningsråd eller från statliga fonder.
Utredningen bör uppmärksamma de erfarenheter, som gjorts i utlandet och i synnerhet i övriga nordiska länder. Särskilt bör kontakt sökas med en i Danmark pågående utredning om motsvarande spörsmål.
Såsom jag förut framhållit, böra de juridiska och de statsvetenskapliga examina bliva föremål för gemensam utredning. Härför talar även nödvändigheten av en förutsättningslös undersökning angående behovet av arbetskraft med olika slag av rätts- och samhällsvetenskaplig utbildning inom skilda områden. I samband därmed böra de sakkunniga även verkställa en översyn av kompetensfordringarna för tjänster inom statsförvaltningen.
I övrigt böra de sakkunniga äga att ingå även på andra, här ej särskilt berörda frågor, som finnas vara av betydelse för deras arbete. I den mån de sakkunniga anse lämpligt, synes utredningen kunna arbeta på två sektioner, varav en för de juridiska och en för de statsvetenskapliga examina.»
Ang. de sakkunniga se s. 157.