SVENSK RÄTTSPRAXIS.

STRAFFRÄTT 1944—1947.

 

AV

 

PROFESSOR IVAR STRAHL.

 

Denna artikel utgör fortsättning på översikten för åren 1939—1943 i SvJT 1945 s. 32 ff.¹

 

 

    Åtalsprövning. Den föreskrivna åtalsprövningen innan åtal för olovligt förfogande anställes ansågs uppfylld: i NJA 1945 s. 347 genom att i hovrätten inkom förklaring från landsfogden att han funne åtalet vara ur allmän synpunkt påkallat, i NJA 1947 s. 582 genom att JK fullföljde målet till HD under yrkande om ansvar för olovligt förfogande.

 

    1 kap. Försäljning av spritdrycker å utländskt fartyg i svensk hamn betraktades i SvJT 1945 rf s. 89 såsom brott inom riket utan hinder av att köparnas försök att ilandföra dryckerna för dem medförde ansvar för försök till olovlig införsel. I NJA 1944 s. 144 ansågs förordnande av Konungen icke heller erforderligt för åtal mot svensk medborgare för stöld, begången på ett tyskt handelsfartyg sedan detta strandat inom (yttre) svenskt territorialvatten. Se AGGE, Den svenska straffrättens allmänna del, h. 1 1944, s. 80 f.

 

    2 kap. I SvJT 1947 rf s. 32 togs, när det gällde att bestämma dagsbotsbeloppet för en förmögen man med stor inkomst, hänsyn till det progressiva skattetrycket. Felaktig uppgift till ledning för fastställande av dagsbotsbelopp föranledde i SvJT 1945 rf s. 66 icke ansvar. Bedrägeribestämmelserna äro nämligen otillämpliga, eftersom den vilseledde, domstolen, icke kan sägas vara i någon genom brottet skadelidandes ställe. Ej heller bestämmelsen i nya 13: 11 är tillämplig, ty uppgift av ifrågavarande slag rör ju uppgiftslämnarens egna angelägenheter. Se

 

¹ Där ej annat anges avse hänvisningar till lagrum strafflagen. Vid litteraturhänvisningar ha följande förkortningar använts. EKEBERG, STRAHL & BECKMAN avser dessa författares arbete Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, 3:e uppl., 1945. Påföljder avser den i Kriminologisk handbok, utg. av K. SCHLYTER, ingående delen Om påföljder för brott, 1948. Skada och vinning avser STRAHL, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, 1948. Straffrättskommitténs betänkande om brott mot staten och allmänheten avser straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, SOU 1944: 69.

11—497004. Svensk Juristtidning 1949.

dan en person erhållit uppmaning av utmätningsman att betala såväl honom påförd skatt som oguldna böter, tillställde han utmätningsmannen visst belopp till betalning av böterna. Utmätningsmannen gottskrev honom emellertid beloppet såsom skatt och talan anställdes om böternas förvandling. I SvJT 1946 rf s. 2 funno domstolarna, att beloppet icke fick användas för annat ändamål än det för vilket det frivilligt betalats och lämnade yrkandet om böternas förvandling utan bifall. Denna mening är säkerligen riktig. Se om detta och närliggande spörsmål STRAHL i Påföljder s. 70 och 78.
    Villkorlig dom med övervakning har använts trots stark föregående kriminell belastning. I NJA 1946 s. 475 och SvJT 1946 rf s. 17 ansågs sådan villkorlig dom motiverad med hänsyn till att den tilltalade var intagen i allmän alkoholistanstalt. I ett annat på sistnämnda ställe refererat rättsfall hade den dömde, som var tjugo år, tidigare undergått såväl skyddsuppfostran i barnhem som tvångsuppfostran. Just den omständigheten, att han tidigare varit föremål för så mycken anstaltsvård, ansågs vara ett skäl att försöka med vård i friare form. I SvJT 1946 rf s. 49 meddelades villkorlig dom med övervakning i ett likartat fall. Se STRAHL i Påföljder s. 88 och 91 f. — Att en tilltalad dömes till avsättning hindrar icke, att han för annat brott samtidigt erhåller villkorligt anstånd med straffs ådömande; se NJA 1945 s. 354. Villkorlig dom kan även meddelas samtidigt med att den dömde för samma brott dömes till avsättning.
    Enligt 4: 3 skall tilltalad, vars brott förövats innan han börjat undergå straff för annat brott, dömas till gemensamt straff för båda brotten, förutsatt att straffet för vartdera brottet är fängelse eller straffarbete. Fråga uppstår stundom, huruvida villkorlig dom i sådant fall kan meddelas utan hinder av att det förstnämnda straffet redan blivit verkställt. Frågan har besvarats jakande i SvJT 1945 rf s. 52 och NJA 1947 s. 326. I sistnämnda mål gavs villkorligt anstånd med verkställigheten av det gemensamma straffet till den del det icke blivit verkställt, och detta fastän det först ådömda straffet avsåg rattfylleri. I NJA 1947 s. 446 hade den tilltalade villkorligt frigivits från det förut ådömda straffet och prövotiden hade gått till ända. I överensstämmelse med ståndpunkten i de båda föregående rättsfallen erhöll han villkorligt anstånd med det enligt 4:3 bestämda gemensamma straffet till den del det icke skulle anses till fullo verkställt enligt 15 § lagen om villkorlig frigivning. Domstolarna ha genom denna praxis satt sig över de huvudsakligen formella betänkligheter som SANDEGREN anfört i SvJT 1946 s. 379 f. Det är att märka, att i alla rättsfallen det tidigare ådömda straffet vid det nya domfällandet var till fullo verkställt eller skulle så anses. Huruvida villkorlig dom kan ifrågakomma när det tidigare straffet ännu icke är till fullo verkställt framgår ej av rättsfallen. Med hänsyn till 13 § lagen om villkorlig frigivning synes det emellertid knappast möjligt att under prövotiden efter en villkorlig frigivning meddela villkorlig dom med avseende å återstående delen av ett då enligt 4: 3 ådömt gemensamt straff. Nämnda lagrum i lagen om

villkorlig frigivning föreskriver nämligen, att den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad om en villkorligt frigiven under prövotiden övertygas om brott som förövats innan straffet började verkställas och till följd härav förhöjt straff ådömes jämlikt 4: 3. Det enda undantag från denna regel som lagrummet känner är det, att särskilt straff må ådömas och verkställas för det nyupptäckta brottet om förhöjningen är ringa. Att sålunda villkorlig dom synes utesluten om en 4: 3-situation föreligger vid lagföring under prövotiden utgör onekligen en omständighet som är svår att förena med de ifrågavarande rättsfallen. Ty det är föga tillfredsställande, att möjligheten till villkorlig dom skall bero av tidpunkten då det äldre brottet upptäckes. En reform av konkurrensreglerna är påkallad.

 

    3 kap. Tre personer gjorde inbrott i avsikt att föröva stöld. Innan de hunnit tillgripa något, ångrade sig emellertid en av dem och avlägsnade sig, åtföljd av de andra. Senare samma kväll bröto dessa båda sig in på samma plats och fullbordade sin avsikt, dock utan att draga någon nytta av det förra inbrottet. Fråga uppstod i SvJT 1946 rf s. 104 om den förstnämnde ådragit sig ansvar för försök eller delaktighet eller om han finge anses åtnjuta straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Hovrätten frikände honom. Detta kunde den tydligen icke ha gjort, om icke inbrottsstölden kunnat uppfattas såsom ett nytt brott i förhållande till det vari han deltog. I annat fall hade han måst dömas för delaktighet, eftersom andra bringat brottet till utförande och någon regel om straffrihet vid tillbakaträdande från medverkan icke fanns och för övrigt icke heller finnes. I straffrättskommitténs betänkande om brott mot staten och allmänheten (3: 4, motsvarande lagens 3:5) var en sådan regel upptagen, men denna fick utgå ur den slutliga lagtexten emedan det icke ansågs fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning för fall då flera medverkat men ej för sådana fall då gärningsmannen varit ensam om brottet (k. prop. nr 80 till 1948 års riksdag s. 94). Rättsfallet synes visa, att straffrättskommitténs ståndpunkt icke saknade fog.
    I NJA 1947 s. 321 och 323 dömdes passagerare i bil för delaktighet i rattfylleri. I det förra fallet hade passageraren, vilken var den som förfogade över bilen, överlämnat åt en av alkohol påverkad att föra denna och instruerat honom angående växlingen. I det senare fallet hade passageraren med bilen företagit vissa manipulationer, utan vilka den ej hade kunnat igångsättas. I båda fallen dömdes föraren icke på grund av för hög alkoholhalt i blodet utan för att han varit så påverkad av starka drycker att det kunde antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra bilen, och i båda fallen ansågs, att passageraren måste ha insett att föraren var i denna grad påverkad. Rättsfallen kunna således icke tagas till intäkt för att blotta åkandet i bil med påverkad förare bör anses som straffbar medverkan och ej heller för att medverkansbestämmelserna äro tillämpliga när föraren icke finnes vara påverkad utan blott kan dömas för att ha kört med alltför hög alkoholhalt i blodet. Se i ämnet THORNSTEDT, Om företagaransvar, 1948,

s. 80. I enlighet med härskande uppfattning — se därom STRAHL i SvJT 1945 s. 37 — dömdes i NJA 1944 s. 526 en person, som förlett annan till gärning för vilken denne på grund av otillräknelighet förklarats straffri, såsom medelbar gärningsman men en annan, som i likartat fall saknat kännedom om den andres otillräknelighet, för anstiftan. Dessa subtiliteter bortfalla enligt nya lydelsen av 3 kap. I ena som i andra fallet dömes för anstiftan.

 

    4 kap. En man, som vid samma tillfälle stulit saker dels genom inbrott dels utan, dömdes i NJA 1945 s. 647 för grov stöld och icke tillika för stöld. Detta överensstämmer med den av HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt I, 1901—1905, s. 671 f., framställda läran, att om ett brottsligt förfarande faller under skilda grader av samma brott, endast den svåraste brottsgraden skall tillämpas såvida förfarandet om det i sin helhet fallit under denna grad skulle ha utgjort allenast ett brott. Så också STRAHL i Påföljder s. 169. Jfr vad nedan under 21 kap. säges om NJA 1945 s. 387. Vid ådömande av ansvar för grovt bedrägeri medelst förfalskning ansågs i NJA 1944 s. 354 hänvisning böra ske även till 12: 2, i detta lagrums äldre lydelse, med hänsyn till det där stadgade straffminimum. Något sådant skäl att antaga lagkonkurrens finnes icke enligt nya lydelsen av 12 kap., men väl bör grov förfalskning föranleda tillämpning av 12:3 i verklig konkurrens med bedrägeri. Se straffrättskommitténs betänkande om brott mot staten och allmänheten s. 252 f. och STRAHL i Påföljder s. 171. I mål angående äktenskapsskillnad på grund av hor begick ett vittne mened på anstiftan av två personer, av vilka den ene jämväl hade anstiftat den andre att anstifta vittnet till meneden. Den som sålunda anstiftat s. a. s. dubbelt ansågs i NJA 1947 s. 353 icke kunna ådömas särskilt ansvar för anstiftan av anstiftan. Utgången är enligt nya lydelsen av 3:4 otvivelaktigt riktig. Jfr STRAHL i Påföljder s. 170 not 1. En bilförare, som genom ovarsamhet vid bilens förande vållat annans död, dömdes i NJA 1945 s. 451 till ansvar både enligt vissa paragrafer i vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av bil och enligt 14: 9 för vållande till annans död. Två brott ansågos föreligga. En bestämmelse i strafflagen om straff för vållande torde nämligen i regel ej konsumera specialstraffrättsliga stadganden; se STRAHL i Påföljder s. 171.
    Tillämpning av 4:3 förutsätter, att dom varigenom straff tidigare ådömts vunnit laga kraft. Genom ett misstag hade i NJA 1944 s. 476 4: 3 tillämpats, ehuru denna förutsättning icke var uppfylld, och domen i detta mål vann laga kraft. Emellertid vann även den tidigare domen sedermera laga kraft. HD, varest ansökts om resning i det mål där 4: 3 tillämpats, fann då, att den verkställda straffbestämningen enligt grunderna för nämnda lagrum borde lända till efterrättelse och beviljade icke resningen. Sedan en villkorligt frigiven återintagits i fångvårdsanstalt för att avtjäna dels straffåterstoden dels straff för nytt brott, ansågs i NJA 1947 s. 177, att dessa straffkvantiteter båda börjat verkställas vid återintagningen varför brott som han begått innan en mot straffåterstoden svarande tid förflutit från återintagningen icke ansågs

begånget innan straffet för förstnämnda brott börjat verkställas och 4: 3 icke ansågs böra tillämpas.
    I NJA 1944 s. 228 tillämpades 4: 14, när en till fängelse villkorligt dömd som förövat brott under prövotiden fick sitt anstånd förklarat förverkat. Den villkorliga domen ansågs sålunda kunna föranleda återfallsskärpning, fastän det nya brottet förövats under prövotiden och fastän den andra domen fälldes med tillämpning av 4:3, enligt vilket lagrum gemensamt straff för brotten skall »ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd». Se STRAHL i Påföljder s. 138 f.

 

    5 kap. I NJA 1946 s. 593 gjordes gällande, att den tilltalade, som betett sig synnerligen egendomligt, handlat under komplicerat eller patologiskt rus eller liknande patologiskt betingat rustillstånd. De medicinskt sakkunniga uttalade sig för tillämpning av 5: 5 eller 5: 6. Domstolarna tillämpade emellertid icke någotdera lagrummet. Rättsfallet innebär likväl ej något övergivande av den allmänt omfattade åsikten att komplicerat rus åtminstone i utpräglade fall medför straffrihet. I NJA 1945 s. 525 refereras ett mål, vari överrätterna dels ansågo sig böra i någon mån korrigera utfallet av företagna intelligensmätningar med hänsyn till att den tilltalade visat sig kunna tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och samhällslivet, dels funno 5:6 (i dess äldre lydelse) tillämplig men skäl för straffnedsättning ändock icke föreligga. Rättsfallet i SvJT 1946 rf s. 49 är av intresse såsom belysande gränsen mellan 5: 5 och 5: 6.
    En person var på besök i en av två makar innehavd bostadslägenhet. Han tillsades av mannen att lämna lägenheten, men hustrun däremot uppmanade honom att stanna, och han vägrade att åtlyda mannens tillsägelse. Fråga uppstod i NJA 1944 s. 67, huruvida han därigenom gjort sig förfallen till hemfridsbrott. HD fann liksom pluraliteten inom hovrätten, att hustruns uppmaning icke i och för sig hade utgjort giltig grund för hans vägran att begiva sig från lägenheten. Hustruns samtycke till hans kvarstannande ansågs således icke utesluta tillämpning av 11:10 (motsvarande nuvarande 15:26). Se om samtyckets otillräcklighet i detta fall AGGE, Den svenska straffrättens allmänna del, h. 2 1948, s. 206 not 27. Emellertid frikände HD:s pluralitet mannen med stöd av ett rättsstridighetsövervägande av annat slag, närmast hänförligt under nöd: hans vägran fick enligt pluralitetens mening antagas ha haft sin grund i att han efter vad som förevarit ej ansåg sig böra lämna hustrun ensam hos mannen. Det tillades, att han ej heller avsåg att kvarstanna längre än som behövdes för att hon skulle hinna göra sig i ordning att lämna lägenheten. — Se om en annan intressekollision NJA 1946 s. 28 nedan under 14 kap.
    Det är givet, att samtycke till att en person erhåller äganderätt till ett föremål icke behöver innefatta samtycke till att han själv sätter sig i besittning av föremålet; se AGGE nyss a. a. s. 213. I SvJT 1946 rf s. 81 blev därför en lapp, som med åsidosättande av vad som erfordrades för

behörig kontroll inmärkt några renar, dömd för egenmäktigt förfarande, ehuru han måhända hade tillstånd att tillgodogöra sig renarna.
    När maximum i straffsatsen för ett brott nedsatts efter brottets förövande, gäller den kortare preskriptionstid för åtal som föranledes av den nya straffsatsen, NJA 1944 s. 451. Att omvänt preskriptionstiden förlänges genom att straffsatsen skärpes antogs i plenimålet NJA 1941 s. 251; se därom STRAHL i SvJT 1945 s. 41 och i Påföljder s. 41 not 2.
    I NJA 1945 s. 45 hade ett trafikbiträde vid statens järnvägar tillgripit ved som fallit ned från järnvägsvagnarna m. m. och ansågs därigenom ha begått snatteri. I vad snatterierna voro begångna mer än två år före stämningsdagen ansågs preskription hava inträtt, fastän gärningarna även inneburo uppsåtliga förbrytelser i tjänsten för vilka preskriptionstiden icke utgått. Han dömdes således endast för brott av detta senare slag. En sådan kombination av ämbetsbrott och allmänt brott kan icke uppkomma efter 1948 års lagändringar. Men väl kan det i andra sammanhang inträffa, att någon, såsom i det förevarande fallet, genom en och samma handling begår flera brott med olika preskriptionstid. Huruvida då verkligen, såsom skedde i rättsfallet, något av brotten bör anses preskriberat, ehuru annat icke är det, synes tvivelaktigt. Se därom STRAHL i Påföljder s. 41. Se om rättsfallet också nedan under 20 kap.
    En man köpte på hösten 1942 tobaksvaror, vilka enligt vad han hade skälig anledning misstänka voro stulna, och behöll dem till i juni 1944, då de togos i beslag av polismyndighet. Ställd under åtal befanns han i SvJT 1946 rf s. 40 skyldig till sådan efterföljande delaktighet som avsågs i 3: 10 enligt detta lagrums lydelse före 1942 års strafflagsändringar. Detta brott ansågs emellertid preskriberat såsom icke varande ett perdurerande brott. Enligt nuvarande lag skulle hans beteende emellertid varit att bedöma enligt 21:6 andra stycket såsom det oaktsamhetsbrott som svarar mot häleri enligt första punkten i första stycket av nämnda paragraf, och sådant brott, vilket avser upprätthållande av ett genom brott uppkommet tillstånd, torde få anses perdurerande. Se STRAHL i Påföljder s. 43.
    I NJA 1945 s. 101 ansågs tid för preskription av ansvarstalan mot revisor i ett aktiebolag för oriktighet i revisionsberättelsen ej ha börjat löpa, förrän berättelsen blev tillgänglig för aktieägarna. Detta sammanhänger med den allmänna synpunkten, att preskriptionstid ej bör börja löpa förrän den brottsliga effekten inträffat och åtal kan komma ifråga. Se STRAHL i Påföljder s. 42.
    Ett mål om åtal för falsk deklaration förklarades vilande i avbidan på avgörande av det därmed sammanhängande skatteärendet. Vilandeförklaringen ansågs, NJA 1945 s. 104, icke innefatta ett sådant avbrott i åtalet, att därigenom enligt 5: 17 ny preskriptionstid börjat löpa från förklaringen. En omstridd fråga torde genom denna dom ha slutligt lösts på ett praktiskt tillfredsställande sätt. Se STRAHL i Påföljder s. 45 f.

 

    8 kap. En tysk medborgare hade inom norskt territorium, medan detta var ockuperat av tyskarna, under fullgörande av krigstjänst vid tyska krigsmakten bedrivit verksamhet för utrönande av svenska mili

tära hemligheter. Sedan han kommit till Sverige, åtalades han, efter Konungens förordnande, för spioneri. HD förklarade i NJA 1946 s. 65, att enligt folkrättsliga grundsatser, vilka jämväl efter svensk rätt skulle vinna tillämpning, vad som lagts honom till last icke vore av beskaffenhet att medföra ansvar för honom. Rättsfallet ger anledning att framhålla, att folkrättsliga grundsatser om straffrihet skola vinna beaktande ehuru de icke kommit till uttryck i strafflagen. Ett rättsfall angående gränsen mellan spioneri och olovlig underrättelseverksamhet finnes publicerat i SvJT 1946 rf s. 22.

 

    10 kap. En rattfyllerist erbjöd, enligt vad pluraliteten inom HD i NJA 1947 s. 362 fann utrett, den stadsdistriktsläkare, som tog blodprov på honom, ett belopp för det denne skulle underlåta att lämna pressen meddelande om rattfylleriet. Läkaren var på grund av sin tjänst pliktig att icke lämna sådant meddelande, men erbjudandet ansågs icke desto mindre vara ett erbjudande av otillbörlig belöning för läkarens tjänsteutövning, och rattfylleristen dömdes för bestickning.
    I 10: 18 a, motsvarande 10: 10 i strafflagens lydelse efter 1948 års reform, stadgades straff för den som motverkade brottsligs befordran till ansvar. För straffbarhet fordrades icke — och fordras ej heller nu — att förfarandet övar inflytande på myndigheternas åtgöranden. Men förfarandet måste ingå i det händelseförlopp som leder eller icke leder till ansvar för den brottslige. Att erbjuda denne ett medel till räddning, vilket han icke begagnar, är en straffri förberedelse. En person, som givit en förskingrare falska kvitton för att denne genom att åberopa dem skulle gå fri från upptäckt, frikändes därför i SvJT 1946 rf s. 57, då han omtalat rätta förhållandet för polisen innan något bruk gjorts av kvittona. Se också NJA 1944 s. 631 under 21 kap.

 

    11 kap. I NJA 1944 s. 437 ansågs polisman icke vara sådan myndighet, vars skingringsbefallning kan konstituera upploppssituation enligt äldre 10: 13, nu 11: 1. En man stod i NJA 1944 s. 702 under åtal för det han åstadkommit förargelse genom att å allmän plats dela uttryckt skrift. Det påstods ej, att han vid utdelningen uppträtt förargelseväckande men väl att förargelse uppstått hos personer som genom utdelningen fått kännedom om skriftens innehåll. Huruvida förfarandet var straffbart var föremål för stark meningsskiljaktighet inom domstolarna, men HD:s pluralitet fällde den tilltalade för förargelseväckande beteende. Till jämförelse anförde JK vid sin fullföljd av åtalet, att kringbärande på allmän plats av standar eller plakat med anstötlig text i praxis bestraffats såsom sådant beteende. Uppenbart är dock, såsom anföres i 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947: 60) s. 108, att frågan huruvida spridandet av tryckt skrift innefattar förargelseväckande beteende måste bedömas med varsamhet. De sakkunniga uttala, att det, om sättet förspridningen är förargelseväckande, icke föreligger något hinder mot dess bestraffande; att enbart på grund av skriftens innehåll anse dess spridande vara straffbart såsom förargelseväckande beteende står där

emot enligt de sakkunniga icke i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens grundsatser. Jfr NJA 1945 s. 511 som omtalas under 18 kap. samt SvJT 1942 rf s. 83 och anteckningarna därom av STRAHL i SvJT 1945 s. 44.
    Frågan, huruvida poker är äventyrligt spel, bejakades i NJA 1944 s. 256 i alla instanserna med endast en dissident, ett justitieråd som fann att spelet icke kunde anses så beroende av slumpen att det vore att betrakta såsom äventyrligt. Att spelet icke allenast beror av slumpen eller beräkningar över denna utesluter enligt den segrande meningen icke, att ett spel kan ha äventyrlig karaktär. Utgången stämmer med NJA 1875 s. 649, vari knack hänfördes till äventyrliga spel. Såsom WEDBERG, Tärningkast om liv och död, 1935, s. 210 ff, omtalar, har HD emellertid på 1860-talet funnit knack icke vara äventyrligt och såsom sådant ej heller ansett det ännu mera pokerliknande spelet schervengsel.
    Nickhällning av häst ansågs i SvJT 1944 rf s. 12 med hänsyn till omständigheterna icke innebära djurplågeri. I SvJT 1945 rf s. 83 förelåg fråga, om en viss transport av hund per järnväg utgjorde djurplågeri.

 

    12 kap. En man skrev sin hustrus namn under kvittensmeningen på postanvisningar ställda till hustrun och uppbar därefter mot avlämnande av postanvisningarna medlen på posten. Han dömdes i NJA 1947 s. 302 av HD:s pluralitet för förfalskning, oansett om han, såsom han påstod, vid ifrågavarande tid hade fullmakt som enligt sin lydelse medförde behörighet att uppbära hustrun tillkommande medel. Ett justitieråd fann emellertid, att hans uppgift om fullmakten icke kunde lämnas utan avseende och att han vid sådant förhållande ej kunde anses ha falskeligen skrivit hustruns namn. Denna mening synes åtminstone enligt 12 kap:s nuvarande lydelse ha fog för sig. Om han med begagnande av fullmakten kunnat utfå medlen, synes hans åtgärd beträffande kvittensmeningarna på postanvisningarna icke innefatta fara i bevishänseende. Märk att förfalskningen, om det vore någon sådan, enligt nya lagen skulle vara fullbordad redan när han före besöket på postkontoret tecknade hustruns namn och att han då icke hade anledning att förete fullmakten. En tandtekniker, som utan bemyndigande undertecknat kvitto med namnet på en hos honom anställd tandläkare, dömdes i NJA 1944 s. 394 för förfalskning. Att verksamheten bedrevs i tandläkarens namn kunde icke fritaga tandteknikern från ansvar.
    I NJA 1944 s. 440 uppstod, för bestämmande av rätt forum, frågan är viss förfalskning vore att anse såsom fullbordat brott. Ett ombud hade för att erhålla provision tecknat olika personers namn på beställningssedlar rörande ett bokverk och sänt beställningssedlarna i vanliga brev till förlaget. Brottet ansågs fullbordat redan i och med avsändandet. Enligt nya lagen kan det i allt fall icke anses fullbordat senare än vid denna tidpunkt. Om forumfrågan se nu 19: 1 RB.
    Ett hembiträde, som på egen hand skaffat sig ett tjänstgöringsbetyg

genom att låta på maskin utskriva ett dylikt försett med arbetsgivarens namn i maskinskrift och därefter låta två personer skriva sina namn under det därunder skrivna ordet »Bevittnas», frikändes i SvJT 1946 rf s. 8. Handlingen uppfattades såsom en avskrift, och såsom sådan var den äkta men oriktig. Enligt nu gällande lag hade vittnena gjort sig skyldiga till osant intygande och hembiträdet till anstiftan av detta brott.
    En anställd vid statens järnvägar satte, för att dölja förskingringar, förut begagnade fraktmärken på försändelser som han mottagit av allmänheten för befordran. Han dömdes i NJA 1944 s. 305 enligt äldre 12: 7 för förfalskning. Han skulle varit att döma enligt 12: 7 även enligt dess nuvarande lydelse. Enligt straffrättskommitténs betänkande om brott mot staten och allmänheten s. 291 är ett förfarande sådant som hans att likställa med det eftergörande varom paragrafen talar. Med anledning av ett uttalande i ett remissyttrande anförde föredragande departementschefen i k. prop. nr 80 till 1948 års riksdag s. 242, att det syntes honom tveksamt om, såsom kommittén anfört, eftergörande av märke förelåge i ett sådant fall men att förfarandet i allt fall vore att hänföra under någon av de i paragrafen beskrivna gärningsformerna. Förfarandet bör måhända hänföras till anbringande av falskt märke.
    Se angående förfalskning vidare nedan under 13 kap.

 

    13 kap. Enligt 13:4 första stycket i dess nuvarande lydelse skall ej till straff dömas för utsaga som prövas vara utan betydelse för saken. Denna bestämmelse skulle, om den hade funnits tidigare, förmodligen ha kunnat föranleda frikännande i NJA 1947 s. 565, där ett vittne hade riktigt uppgivit att en viss obligationspost icke tillhörde honom själv, vilket synes ha varit det som hade betydelse i målet, men oriktigt uppgivit att den tillhörde viss annan person. HD frikände emellertid på grund av att den oriktiga uppgiften icke kunde anses ha ingått i vittnets under menedsansvar avgivna utsaga. Under vittnesmålet hade ordföranden uttryckligen sagt, att uppgiften saknade betydelse, den upptogs icke i den sammanfattning som vidkändes av vittnet och den inflöt icke i protokollet.
    Vittne äger enligt 36: 6 RB vägra att yttra sig bl. a. angående omständighet vars yppande skulle röja att vittnet eller någon tillhörande viss krets av honom närstående förövat brottslig eller vanärande handling. Det kan emellertid naturligtvis lätt inträffa att han yttrar sig om en sådan omständighet, kanske emedan han drager sig för att öppet vägra. Fråga uppstår då, om menedsbestämmelserna ändock äro tillämpliga. Därom stadgas i 13: 4 andra stycket efter 1948 års reform, att han ej skall dömas till straff om han lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom. Tidigare innehöll lagen intet i ämnet, men rättspraxis intog dock ungefärligen den ståndpunkt som numera blivit lagfäst. Några rättsfall belysa straffrihetens begränsning enligt hittillsvarande praxis. I NJA 1947 s. 273 dömdes två personer, som köpt hembränt brännvin av en tredje och, hörda såsom

vittnen, förnekat ej blott var och en sina egna inköp utan även den andres, för mened begången under synnerligen mildrande omständigheter. En dagunderofficer dömdes i NJA 1945 s. 623 likaså för mened begången under synnerligen mildrande omständigheter för det han, hörd som vittne om en misshandel vilken han bort hindra eller åtminstone anmäla, lämnat oriktiga uppgifter om en del omständigheter och förtigit andra. Han hade redan då han begick tjänstefelet haft anledning räkna med att han skulle komma att höras som vittne, varför meneden tedde sig såsom ett fullföljande av den tidigare brottsligheten. Detta skäl att icke anse den oriktiga utsagan ursäktlig var tillämpligt också i NJA 1947 s. 140. I detta rättsfall hade vittnet på ett förfalskat testamente dels vid sammanträde med dödsbodelägarna bekräftat testamentsbevittnandet och därigenom gjort sig skyldiga till delaktighet i försök till bedrägeri, dels sedermera vid vittnesförhör inför domstol för dödsfalls skull ytterligare bekräftat bevittnandet. De dömdes utom för delaktighet i bedrägeriförsök även för mened. Att de nödgats svära falskt för att ej behöva vidgå sin delaktighet i bedrägeriförsöket ansågs ej böra medföra straffrihet, och enligt överrätterna ej heller tillämpning av straffskalan för mened under synnerligen mildrande omständigheter.
    Två vittnen avgåvo medvetet oriktiga utsagor, men vartdera vittnet återkallade sin utsaga innan förhöret med vittnet avslutats, och de undgingo därför ansvar; något fullbordat menedsbrott hade icke kommit till stånd. En person, som anstiftat vittnena att avge utsagorna, dömdes däremot, i NJA 1945 s. 349, för försök till anstiftan av mened. Enligt nu gällande lag skulle han ha dömts jämlikt 13: 15 första stycket för förberedelse till mened. I ett annat fall, NJA 1947 s. 353, ansågs ett vittne ha begått mened men erhöll, emedan vittnet senare återkallat sitt vittnesmål, straffminskning enligt den särskilda bestämmelsen därom. Detta ansågs icke böra medföra, att även den som anstiftat meneden skulle åtnjuta straffminskning. Så är även nya 13: 14 att förstå. Se straffrättskommitténs betänkande om brott mot staten och allmänheten s. 356.
    I NJA 1942 s. 271 dömdes en man jämlikt äldre 22: 16 första stycket för begagnande av veterligen falsk i diktad persons namn skriven handling, när han, sedan han rymt från Svartsjö men blivit anhållen för fylleri, för att undgå upptäckt uppgivit sig heta Granvik och vid frigivandet följande morgon med detta namn kvitterat ett belopp som tagits i förvar vid anhållandet men på morgonen återställdes till honom. I SvJT 1945 s. 46 f. har jag tillåtit mig några kritiska anmärkningar till detta rättsfall samt ifrågasatt, om icke ett fall sådant som detta borde anses straffritt sedan den tillämpade straffbestämmelsen genom 1942 års lagstiftning upphävts och skrivande eller begagnande av diktad persons namn hänförts under förfalskningsbestämmelserna i 12 kap.¹ För straffbarhet enligt dessa torde nämligen böra fordras, att gärningsmannen givit handlingen sken av att vara utfärdad av någon annan än av honom själv. I NJA 1948 s. 487 har emellertid HD:s pluralitet dömt för förfalskning enligt äldre 12:4 i ett likartat fall: även i detta var det fråga

 

¹ Annorlunda när, såsom i NJA 1948 s. 509, en verklig persons namn tecknats.

om en man, som sedan han blivit anhållen för fylleri och därvid uppgivit diktat namn, följande dag utkvitterat sina tillhörigheter med detta namn. Ett justitieråd och de lägre instanserna frikände. Genom 1948 års lagstiftning har emellertid i 13: 11 införts en straffbestämmelse för osant intygande, vilken omfattar bl. a. det fallet att någon skriftligen lämnar oriktig uppgift om vem han är. Ordalagen peka närmast på fall där urkunden just avser att ge upplysning om undertecknarens person, såsom förhållandet exempelvis är med resandes anmälan enligt hotellstadgan. Straffrättskommittén utgick emellertid från att bestämmelsen täcker icke blott dessa mindre vanliga fall utan även sådana, där texten handlar om annat men utställaren genom underskriften uppger sig ha annat namn än det verkliga utan att likväl giva urkunden sken av att vara utfärdad av någon annan än honom själv; se kommitténs betänkande om brott mot staten och allmänheten s. 263, 345 och 349. Att någon skriftligen ljuger angående sitt namn borde enligt kommitténs tankegång väl icke, såsom skriftliga lögner angående hans egna angelägenheter i allmänhet, gå fritt från straff, men att urkunden, sedd för sig, genom den oriktiga namnunderskriften framstår såsom en annan mans verk borde icke ådraga förfalskningsansvar, när omständigheterna dock giva vid handen att så icke är förhållandet eller gärningsmannen i allt fall icke haft uppsåt att giva sken därav. Med motsatt tolkning komma förfalskningsbestämmelserna att omfatta även ett sådant uppenbarligen endast under 13: 11 hänförligt fall som att en hotellgäst uppger oriktigt namn i sin anmälan; även en sådan anmälan kan läsas såsom avgiven av en annan än den verkliga undertecknaren. Tillvaron av 13: 11 synes därför giva stöd för den mening som nu i anslutning till straffrättskommittén utvecklats. Kommittén tillämpade sitt betraktelsesätt också på de mindre oskyldiga fall, då en person öppnar bankräkning i diktat namn och gör uttag med begagnande av samma namn; jfr NJA 1935 s. 76 och SvJT 1941 rf s. 25. Att låta gränsdragningen mellan 12 kap. och 13: 11 bero av rättsärendets beskaffenhet eller av gärningsmannens mer eller mindre klandervärda syfte är nämligen främmande för de ifrågavarande lagrummen. Föredragande departementschefen fann emellertid i k. prop. nr 80 till 1948 års riksdag s. 275, att kommittén i sina motiv givit 12 kap. en alltför snäv innebörd. Exempelvis vore de nämnda manipulationerna med en bankräkning enligt hans mening att hänföra under 12: 1 eller 2.
    Under den period förevarande redogörelse omfattar har den diskuterade frågan varit föremål för prövning i några rättsfall. En man, som anhölls för fylleri, uppgav ett diktat namn och undertecknade därefter ett delgivningsbevis på stämning för fylleriet med detta namn. Han dömdes i NJA 1946 s. 473 (varest målet i denna del stannade i hovrätten) för förfalskning. Vad han gjort var emellertid blott att skriftligen vidhålla en av honom muntligen lämnad oriktig uppgift om vem han var. Däremot gav han icke åt delgivningsbeviset sken av att vara undertecknat av annan än honom själv. Enligt nu gällande rätt synes han därför, om den här förordade meningen är riktig, ha bort dömas enligt 13:11. Enligt detta lagrum synes också, om fallet bedömts enligt nu

gällande rätt, den man ha bort straffas, som i NJA 1944 s. 245 enligt äldre rätt dömdes för förfalskning för det han, efter att han uppgivit diktat namn undertecknat delgivningsbevis på en stämning och på ett besked om varning för lösdriveri. Fallet komplicerades av att namnunderskriften sedd för sig var riktig. Han hette Gustav Edvard Johansson och tecknade Gustaf eller Gustav Johansson. Som han emellertid sagt sig heta Gustaf Adolf Johansson och uppgivit oriktig födelsetid samt detta namn och denna tid förekommo i urkundernas text, ansågs, att namnteckningen avsåg detta namn. Närliggande, men i ett väsentligt avseende olika, var fallet i NJA 1944 s. 328. I detta hade en man vid namn Anton Persson, f. 2 nov. 1887 i Smedstorps församling, undertecknat ett skriftligt avtal, varigenom han erkände faderskap och förband sig att betala underhållsbidrag. Avtalet hade undertecknats med A. Persson, och i texten uppgavs, att hans namn vore Arne Persson och att han vore född 4 jan. 1899 i Östra Tommarps församling. Under detta namn hade han en följd av år varit känd i orten; genom att uppträda under oriktigt namn ville han tydligen undandraga sig vissa förpliktelser, som han ådragit sig under sitt rätta namn. I överrätterna var man ense om att namnteckningen A. Persson måste anses betyda Arne Persson. Pluraliteten inom hovrätten och en minoritet inom HD dömde därför, enligt äldre 22: 16 första stycket, för begagnande av veterligen falsk i diktad persons namn skriven handling. De flesta justitieråden frikände emellertid Persson, ehuru med skiftande motivering. Gemensamt för deras vota var, att Persson icke ansågs ha handlat med uppsåt att giva avtalet sken av att vara undertecknat av någon annan än honom själv. Detta skäl borde också efter 1948 års lagändringar ha lett till frikännande från ansvar för förfalskning. Han hade vad själva namnteckningen angår icke heller gärna kunnat dömas enligt 13: 11. Ty att uppge det namn varunder man är känd synes icke, såsom enligt 13: 11 fordras, vara att lämna osann uppgift om vem man är. Uppgifterna om födelsetid och födelseort voro däremot klart oriktiga och skulle nog varit tillräckliga för att föranleda ansvar.
    Se också SvJT 1946 rf s. 8 ovan under 12 kap.

 

    14 kap. En spårvagnskonduktör dömdes i NJA 1946 s. 28 för vållande till annans död. Han hade i strid mot spårvägsreglementet öppnat sidodörrarna i spårvagnen under färd med påföljd att en passagerare föll ut och skadade sig till döds. Att konduktören öppnat för att lösgöra en person vars kläder fastnat i en dörr och att han varnat passagerarna ansågs icke fritaga honom från ansvar. En läkare som behandlat en fingerskada felaktigt, dömdes i NJA 1946 s. 712 för vållande till kroppsskada och i NJA 1944 s. 206 likaså en man, som under körning med häst och släde färdats ovarsamt med påföljd att släden vält och en person som åkte i denna åsamkats kroppsskada.
    Tillfogande av ett par ärr i pannan, det ena nedanför det andra ovanför hårfästet, bedömdes i NJA 1945 s. 483 enligt 14: 12. En lindrig hjärnskakning hänfördes däremot i NJA 1947 s. 328 under dissens till 14: 13.

    En man dömdes i NJA 1945 s. 227 för resande av livsfarligt vapen, en pistol laddad med nio skott varav åtta i magasinet och ett, som var obrukbart, i patronläget. En järnskena — 45 cm lång, 7 cm bred och 3 cm tjock — ansågs i NJA 1946 s. 471 vara ett livsfarligt vapen. Jfr STRAHL i SvJT 1945 s. 49.
    En man hade med vetskap om att han led av gonorré i smittosamt skede bedrivit otukt med annan man, NJA 1945 s. 194. Åtalad för att han utsatt denne för fara att bliva smittad, sökte han försvara sig med att han förfarit så att någon smittorisk icke förefanns och att han i allt fall icke förstått eller ens bort förstå att någon risk förelåg. Han dömdes emellertid enligt 14: 21: fara för smitta ansågs ha uppstått. Huruvida den tilltalade insett faran var nog tvivelaktigt. Enligt en åsikt, som uttalats av straffrättskommittén i dess betänkande om brott mot staten och allmänheten s. 375 och av R. BERGENDAL i Tidsskrift for Strafferet1946 s. 194 f., är emellertid farerekvisitet i 14: 21 ett rent objektivt rekvisit. Även om man icke delar denna åsikt, torde man vid bedömande av rättsfallet komma till samma resultat. Ett krav på att fara skall vara framkallad uppsåtligen torde nämligen, åtminstone praktiskt taget, icke innebära mera, än att de omständigheter, varav kan slutas att fara föreligger, skola vara framkallade med uppsåt. Till jämförelse kan erinras om att den tilltalade säkerligen ej skulle ha undgått ansvar genom att invända och göra troligt att han icke förstått att hans beteende innefattade otukt. Den ena som andra invändningen bör anses avse ett rubriceringsspörsmål och därför sakna relevans: lagen avgör själv vad som är fara och vad som är otukt. Se STRAHL, Skada och vinning s. 125 ff., och, till resultatet huvudsakligen instämmande R. BERGENDAL a. a.s. 195 ff., jfr i SvJT 1949 s. 48. Åsikten är emellertid omstridd, såsom framgår av dessa författares framställningar. Jfr också AGGE i SvJT 1949 s. 76. I SvJT 1945 rf s. 12 tillämpades 14: 21 icke, när båda kontrahenterna ledo av samma könssjukdom. Medicinalstyrelsen hade väl uttalat, att de utsatt varandra för fara att sjukdomstillståndet skulle förvärras eller förlängas, men de hade dock icke, såsom enligt 14: 21 fordras, utsatts för fara att bliva smittade.

 

    15 kap. En fråga om hemfridsbrott var föremål för prövning i NJA 1944 s. 67, som omtalats under 5 kap.

 

    16 kap. I uppgiven avsikt att varna för smittorisk uppgav en kvinna för en annan att en tredje lede av könssjukdom. Kvinnan frikändes i SvJT 1944 rf s. 71 av häradsrätten med hänsyn till de omständigheter under vilka yttrandet fällts men dömdes av hovrätten vid det förhållandet att hon enligt hovrättens mening saknat tillräckliga skäl för antagandet att den av henne lämnade upplysningen vore sann.
    Att advokat, vars uppgift är att biträda vid lösningen av konflikt mellan hans huvudman och dennes vederdeloman, anses kunna under fullgörandet av sitt uppdrag ostraffat framföra även tämligen grava beskyllningar belyses av SvJT 1944 rf s. 96. En försvarsadvokat ansågs av HD i NJA 1945 s. 339 icke ha överskridit sin rätt till kritik

av polismyndighetens åtgärder, när han om polisförhörsprotokollet yttrade att det vore »tendentiöst och en förvrängning». Han dömdes däremot för ärekränkning för det han om polisutredningen i annat avseende fällt ett yttrande, vilket icke ansågs ha kunnat uppfattas annorlunda än såsom tillvitelse om tjänsteförbrytelse av de för utredningen ansvariga polismännen.
    I SvJT 1944 rf s. 60 gjordes ordföranden i en förening ansvarig för att å föreningens anslagstavla enligt beslut av föreningen uppsatts en skrivelse vari en person, som icke var medlem av föreningen, beskylldes för att icke ha gjort rätt för sig gentemot en av föreningens medlemmar.
    I SvJT 1945 rf s. 8 dömdes två personer, som vid ett samtal varvid ytterligare endast en var närvarande båda beskyllt denne för ett brott, enligt 16: 9 för förolämpning och ej enligt 16: 7 för förtal. Utgången synes grundad på en åsikt, att förtal såsom ett angrepp på annans anseende förutsätter meddelande till någon som ej själv är lika verksam för att nedsätta detta.
    Enligt 1944 års tryckfrihetssakkunniga måste det antagas, att gällande rätt i viss utsträckning utesluter tillämpning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser när tryckt skrifts brottslighet icke omedelbart framgår av dess eget innehåll; se Förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) s. 123. Enligt den år 1948 antagna nya tryckfrihetsförordningen 7: 2 skall såsom tryckfrihetsbrott icke anses tillkännagivande i annons, om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. I NJA 1945 s. 680 var vissa ifrågakomna annonsers text, sedd för sig, helt oskyldig, men icke desto mindre ansågs ansvarigheten för innehållet ej åvila annonsören. Fallet var så till vida komplicerat som annonserna enligt målsägandens påstående erhöllo en kränkande innebörd om de jämfördes med målsägandens annonser i samma tidningsnummer.

 

    18 kap. Med en flicka, som omhändertagits för samhällsvård och utackorderats till en man och hans hustru för vård och fostran, övade mannen otukt. Han betraktades i NJA 1946 s. 118 som flickans fosterfar och dömdes enligt 18: 6 första stycket. I NJA 1946 s. 456 tillämpades 18: 10 av HD enhälligt, när en man fingrat på en 10-årig gossesmans lem, enligt egen uppgift med ringa njutning och utan att hans egen manslem styvnat. Ett sådant beteende har tidigare bedömts enligt 18: 13 — se NJA 1943 s. 541 — men frågan har kommit i annat läge genom 1944 års reform beträffande den homosexuella otuktens straffbarhet. Se därom STRAHL i SvJT 1945 s. 51.
    Det är, såsom 1944 års tryckfrihetssakkunniga framhållit i Förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) s. 107, givet, att även om det råder frihet att sprida tryckta skrifter, försäljare och andra utspridare dock, åtminstone i viss utsträckning, måste vara underkastade allmänna ordningsföreskrifter. Sättet för spridningen kan därför vara sådant att 11: 11 blir tillämplig. Ett rättsfall, NJA 1944 s. 702, i vilket detta ansågs vara fallet har omtalats i det föregående under 11 kap. I över

ensstämmelse härmed är det möjligt, att tillvägagångssättet är sådant att gärningen faller under 18: 13 såsom sårande tukt och sedlighet. I NJA 1945 s. 511, varest innehavarinnan av en bokhandel stod under åtal fördet hon sårat tukt och sedlighet genom att i skyltfönstret utställa vissa böcker med påfallande utstyrsel, frikändes hon därför av HD under uttalande, att det sätt varpå skyltningen anordnats icke föranledde att hon därigenom gjort sig förfallen till ansvar i åtalat hänseende.

 

    20 kap. Att olovligen »låna» en cykel bör icke anses som stöld, om icke gärningsmannen tillägnar sig den. Vad detta skall betyda är i någon mån omstritt, se härom EKEBERG, STRAHL och BECKMAN s. 140 ff. och STRAHL i SvJT 1942 s. 428 ff. Klart är emellertid, att tillägnelserekvisitet kan vara uppfyllt genom att gärningsmannen helt enkelt behåller och begagnar den som om den vore hans egen. I ett sådant fall har i SvJT 1945 rf s. 1 dömts för stöld. — Tillgrepp av ved, vilken från järnvägsvagnar fallit ned på stationsområdet eller vid städning av vagnar fanns kvar i dem, bedömdes i NJA 1945 s. 45 såsom tjuvnadsbrott. Se om rättsfallet också ovan under 5 kap. Att en person, som olovligen tagit och brukat annans gengasdrivna bil, därvid förbrukade två säckar kol, som förvarades i bilen för dess drift, ansågs i NJA 1944 s. 644 icke göra hans gärning till stöld. I ett liknande fall, NJA 1946 s. 524,bortsågs likaledes från förbrukande av drivmedel; jfr NJA 1947 s. 658 nedan under 22 kap. Olovligt tillgrepp av stulet gods har i NJA 1944 s. 656 bedömts såsom stöld. Se STRAHL, Skada och vinning s. 36 ff. I NJA 1947 s. 582 hade en man tagit en cykel, som frånstulits rätteägaren men av tjuven övergivits. Något olovligt tillgrepp gjorde sig mannen därför ej skyldig till. Att han tog hand om cykeln var i och för sig i sin ordning. Men han ägde ej betrakta cykeln som derelinkverad. Att han tog den med tillägnelseuppsåt ansågs därför böra föranleda ansvar för olovligt förfogande. Genom olovligt tagande av ris frånväxande träd åstadkoms avsevärd skada. HD:s pluralitet bedömde dock i NJA 1944 s. 277 brottet allenast såsom stöld under anförande, att då gärningsmännen handlat uteslutande i tillägnelsesyfte, straffbestämmelsen om skadegörelse icke vore tillämplig. Utgången överensstämmer med att inbrottsstöld bedömes såsom allenast stöld, även om skadan genom inbrottet skulle vara större än skadan genom tillägnandet.

    En man, som med tillägnelseuppsåt förmått en annan att, i god tro, taga några lådor med fisk i fiskhamnen för att transportera dem därifrån, dömdes i NJA 1944 s. 4 för fullbordad stöld, ehuru gärningen blev upptäckt redan då kärran passerat porten till fiskhamnen, 25 à 30 m. från den plats där lådorna förvarades.
    En man, som stulit gods till värde av minst 125 kr., dömdes i NJA 1944 s. 229 endast för snatteri, då han ej kunde övertygas omatt ha förstått bättre än att godset utgjort skrot och varit värt endast omkring 10 kr. Ett tillgrepp av några syltflaskor, värda tillhopa cirka 9 kr., genom inbrott medelst bortbrytande av en märla, bedömdes i SvJT 1946 rf s. 32 icke såsom grov utan såsom enkel stöld. Och i NJA 1944 s. 447 blev en obetydlig inbrottsstöld bestraffad som enkel

stöld och ett »cykellån» som icke grovt egenmäktigt förfarande. I NJA 1944 s. 231 åter dömdes en person för stöld, ehuru det tillgripna enligt åklagarens uppskattning ej hade högre värde än 19 kr. 75 öre. Tillgreppet avsåg emellertid en ransonerad vara och riktade sig mot gärningsmannens arbetsgivare.
    En person, som stulit skrot vid en rad tillfällen, dömdes i NJA 1944s. 555 för upprepade stölder enligt 20: 1, fastän värdet av det tillgripna vid en del av tillfällena var sådant att tillgreppet i och för sig var allenast snatteri. Se EKEBERG, STRAHL och BECKMAN s. 51.
    I NJA 1946 s. 56 hade en person slagit sig ned på en fastighet, bebyggd med boningshus och uthusbyggnader, utan tillstånd av ägaren men med samtycke av en person som då utan erinran av ägaren bodde på fastigheten. Den andre flyttade emellertid nästan genast efter den förstes ditflyttning, och därefter kvarbodde denne trots upprepade anmaningar från ägaren att avflytta. Det var nog rätt tydligt, att han, när han flyttade till fastigheten, hade klart för sig både att den som då bodde där nästan genast skulle flytta och att denne icke hade rätt att förfoga över fåstigheten. Till något olovligt besittningstagande hade den ditflyttande dock enligt HD:s mening icke gjort sig skyldig, och han frikändes därför från ansvar för egenmäktigt förfarande; den andre hade trots allt besittning till fastigheten och överlät besittningen. Den nye »hyresgästen» tog sig emellertid för att använda dörrar, skåp, uthus m. m. till bränsle. För detta dömdes han av hovrätten för olovligt förfogande, men HD fann, att han icke i fråga om dessa föremål haft sådan besittning att hans åtgöranden vore att bedöma annorledes än såsom stöld. Ägaren ansågs sålunda alltjämt ha besittning till sakerna jämte »hyresgästen».
    Kan den som åtagit sig att tillhandahålla elektrisk ström strafflöst avbryta strömtillförseln, när medkontrahenten icke betalar det överenskomna priset? Det kunde tyckas, som vore frågan avgjord genom grundsatsen i 14 § köplagen att en leverantör icke behöver leverera om han icke får betalt. Men frågan ter sig något annorlunda, när den framstår såsom en fråga huruvida underlåtenhet att betala skall medföra att borgenären äger hindra förbrukaren att begagna en ledning som upplåtits för hans bruk. Att ansvar i sådant fall inträder, om upplåtaren företager en åtgärd med den del av ledningen som är i den andres besittning är uppenbart. Men ansvar bör nog även inträda i vissa fall, där upplåtaren håller sig till den del av ledningen som ligger inom hans eget besittningsområde. Det skulle icke vara tillfredsställande, om det stode i hans skön att avstänga ledningen. Den andres besittning får anses bliva rubbad, om ledningen sättes ur funktion genom att göras icke strömförande. I NJA 1946 s. 103 dömdes också en hyresvärd, som avbrutit strömtillförseln till de byggnader han uthyrt med rätt till dylik strömtillförsel, för egenmäktigt förfarande utan avseende på hans invändning att hyresgästerna icke betalat överenskommet vederlag.
    I NJA 1944 s. 449 dömdes en värnpliktig, som från annan värnpliktig tagit ett par till denne utlämnade, kronan tillhöriga stövlar i avsikt

att med dessa fullgöra sin redovisningsskyldighet för utlämnade persedlar, för egenmäktigt förfarande och icke för stöld. Se härom STRAHL, Skada och vinning s. 54 ff. Vissa frågor om tillgrepp och förskingring av renar förelågo i SvJT 1946 rf s. 81. Sådana frågor diskuteras av BECKMAN i SvJT 1948 s. 343 ff.

 

    21 kap. Hos EKEBERG, STRAHL och BECKMAN uttalas, s. 225, att den omständigheten att en förespeglad eller utlovad vinst uteblir icke i och för sig uppfyller bedrägeribrottets skaderekvisit. För att belysa denna sats anföres såsom skolexempel, att någon förmår annan att köpa lotter under oriktig uppgift om vinstchanserna, såvida lotterna likväl få anses värda sitt pris. I NJA 1947 s. 674 dömdes några personer för bedrägeri för det de, sedan de fått tillstånd att anordna lotteri med 2,400 nitar och 600 vinster, låtit under pågående lottförsäljning i tombolahjulet nedlägga ytterligare 762 nitlotter. Att skada därigenom åsamkades lottköparna får emellertid antagas. Förmodligen voro lottköp redan enligt planen ekonomiskt ofördelaktiga, och i allt fall måste köpen ha blivit ofördelaktiga efter en så väsentlig försämring av lotternas värde. Enahanda synpunkt torde böra anläggas vid studiet av NJA 1944 s. 402. I detta fall hade en man genom tidningsannonser utbjudit beklädnadsvaror till försäljning på villkor att visst belopp av köpesumman skulle insändas såsom första avbetalning och att därefter månatliga avbetalningar skulle erläggas. I tro att det gällde vanligt avbetalningsköp insände många personer beställningar och mottogo därefter från säljaren postförskott å första avbetalningen. När de utlöst postförskotten, funno de, att försändelsen innehöll ett ordererkännande vari meddelades bl. a. att den beställda varan komme att levereras när betalningarna enligt annonsvillkoren vore fullgjorda. Säljaren ansågs ha lurat beställarna att tro, att de skulle erhålla varan vid första avbetalningen, och dömdes för bedrägeri. I och för sig kan emellertid den omständigheten, att säljaren förespeglat tidigare leverans och alltså förmånligare villkor än beställarna faktiskt fingo åtnjuta, icke konstituera detta brott. Men det var med hänsyn till omständigheterna i målet tydligt, att beställarna förletts att göra en dålig affär.
    En rörledningsentreprenör, som av skilda personer uppburit avsevärda belopp såsom förskottsbetalning för åtagna installationsarbeten men icke utfört dessa, fälldes i NJA 1947 s. 612 för bedrägeri. Enligt hovrättens dom, som blev beståndande emedan dispensansökan av den dömde ej bifölls, var det synnerligen osannolikt att han skulle kunna bliva i tillfälle att utföra arbetena. Hans ekonomi var nämligen svag. Han hade emellertid ingivit de betalande uppfattningen att han med sannolikhet skulle kunna utföra sina åtaganden och sålunda vilselett dem. Med hänsyn till osäkerheten beträffande uppfyllandet av hans förpliktelser och hans mindre goda ekonomi hade utbetalningarna inneburit vinning för honom och skada för de betalande. Detta synes riktigt. Han hade tillnarrat sig kontanta medel och i utbyte lämnat ett

 

    12—497004. Svensk Juristtidning 1949.

i förhållande därtill tydligen mindervärdigt anspråk på utförande av vissa arbeten eller återfående av medlen. Därmed hade en förmögenhetsöverföring skett, och han måste ha insett att det förhöll sig så. Att här, såsom i rättsfallsrubriken ifrågasättes, skulle krävas dolus eventualis i förhållande till en slutlig förlust är svårt att se. Har han väl insett att han narrat beställarna att ge mer än de erhållit, kan det icke gärna rädda honom, att han till äventyrs hoppas kunna fullgöra sina förpliktelser och kanske icke skulle ha narrat till sig förskottsbetalningarna under annan förutsättning. — Enahanda är att säga om NJA 1945 s. 348. Där hade en köpare förmått personalen vid en station att lämna ut fraktgodssändningen med den köpta varan genom att till stationsinspektoren låta överlämna en check utan täckning såsom likvid. Han dömdes med all rätt för bedrägeri. I häradsrättens av de högre instanserna ej ändrade motivering säges, att det måste anses uppenbart att köparen vid godsets uttagande haft åtminstone eventuellt uppsåt att utan vederlag utbekomma detsamma. Det bör räcka, att han hade klart för sig att han sannolikt icke kunde betala. Se STRAHL, Skada och vinning s. 106 f.
    En borgenär, som narrar en betalningsovillig gäldenär att betala sin skuld, kan icke därmed anses ha åsamkat denne skada. Gäldenären var ju skyldig att betala, och den blotta omständigheten att betalningen föranledes genom ett vilseledande är icke tillräcklig för att ådraga borgenären ansvar. Naturligtvis händer det i fall, där en betalning kommer till stånd genom vilseledande, ej sällan att fordringen är tvistig. Det är ofta just för den skull som oriktiga uppgifter måste användas för att uppnå betalning. Är nu betalningsmottagaren övertygad om att hans anspråk är grundat, kan han tydligen icke fällas till ansvar även om så i själva verket icke är fallet. Men mången gång är han själv oviss. Han kanske icke är säker på huru det faktiska förloppet varit eller hur det rättsligen bör bedömas. Icke desto mindre torde han gå fri från ansvar, såvida det icke kan anses för visst att hans uppsåt omfattar också att erhålla betalning som icke tillkommer honom. Från denna regel måste dock nog göras ett undantag. Det kanske sedermera visar sig, att fordringen icke existerade och att han därför är återbetalningsskyldig. Är hans ekonomi svag, har han i sådant fall genom sitt förfarande åstadkommit, att den andre i stället för sina penningar erhållit en osäker fordran på återfående av beloppet, vilket vill säga att förfarandet inneburit skada. Inser gärningsmannen detta, synes han vara att fälla till ansvar för bedrägeri, oavsett att han kanske icke skulle velat narra till sig pengarna om han vetat att han icke hade rätt till dem. Ett sådant fall var före i NJA 1947 s. 634. En man, som tillerkänts pension, försvann, men hans hustru fortsatte att uppbära pensionen med tecknande av hans namn, något vartill hon hade hans tillstånd. Därmed fortsatte hon i mer än sex år och hemlighöll på detta sätt för den utbetalande myndigheten att mannen var försvunnen. Hon saknade icke anledning att tro, att pensionen skulle utgå till dess det visats att mannen vore död eller ock dödförklaring ägt

rum. En ledamot av hovrätten ansåg t. o. m. denna åsikt vara den riktiga och fritog, från denna utgångspunkt med rätta, hustrun från såväl återbetalningsskyldighet som ansvar. En ledamot av HD frikände från ansvar under motivering, att hustrun icke blivit övertygad om uppsåt att uppbära pension trots visshet att sådan icke skulle utgå. Övriga ledamöter i domstolarna voro eniga om att hon gjort sig skyldig till bedrägeri genom den risk för förlust för vilken hon utsatt det allmänna. Utbetalningarna inneburo, yttrade HD:s pluralitet, skada oavsett huruvida rätt till uppburna belopp framdeles funnes tillkomma mannen och därmed även henne. Se STRAHL, Skada och vinning s. 78 ff.
    Om skaderekvisitet vid bedrägeribrottet se även NJA 1947 s. 658 som omtalas nedan under 22 kap.
    Ett handelsbiträde besökte en trålare för att höra, om man där ville köpa drivmedel, men fick till svar av en man som befann sig på båten att man ej behövde några, NJA 1945 s. 351. Något senare kom mannen till butiken, där biträdet då befann sig, och bad att få låna 50 kr., vilket butiksinnehavaren på sin anställdes tillstyrkan biföll. Han underskrev därvid ett kvitto, enligt vilket han mottagit ett lån »för räkning trål. Lilli». Långivaren trodde, att låntagaren vore befälhavare på båten eller åtminstone handlade på uppdrag av denne. Intetdera var emellertid fallet. Låntagaren dömdes för bedrägligt beteende. Något tvivel om riktigheten av denna utgång skulle icke kunna råda, om man vågade antaga att låntagaren läst igenom kvittot då han undertecknade det, men han bestred att han hade gjort detta. Fallet vore också klart, om låntagaren redan vid det första sammanträffandet hade förstått att handelsbiträdet uppfattade honom såsom befälhavare och han redan då haft uppsåt att tillnarra sig ett lån; han hade ju i så fall uppsåtligen genom sitt uppträdande förlett den andre att medverka till lånet. Men icke heller detta var, efter vad man kan förstå, säkert. Måhända utnyttjade han blott den oriktiga föreställning han oavsiktligt ingivit den andre. Insåg han detta, böra emellertid förutsättningarna för ansvar anses uppfyllda. Han förefaller att vara lika straffvärd oavsett om det psykologiska skeendet förlupit på ena eller andra sättet. Man drives till att med vilseledande i vissa fall jämställa ett blott utnyttjande av en villfarelse. Resultatet får förklaras med att utnyttjandet innefattaren underlåtenhet att upplysa om verkliga förhållandet och att sådan underlåtenhet i vissa fall framstår såsom så ohederlig att den kan jämställas med ett vilseledande. Se den litteratur som anföres av STRAHL i SvJT 1945 s. 54.
    En säljare av begagnad bil hade före försäljningen ändrat vägmätaren, så att den visat 584 mil i stället för 1 584, och underlåtit att upplysa köparen om ändringen. Förfarandet faller uppenbarligen under bedrägeribestämmelserna. Han dömdes i SvJT 1947 rf s. 20 för bedrägligt beteende.
    Under 2 kap. har anmärkts rättsfallet i SvJT 1945 rf s. 66, i vilket felaktig uppgift till ledning för fastställande av dagsbotsbelopp lämnades straffri.

    I olikhet mot de lägre instanserna fann HD i NJA 1944 s. 442 vissa tämligen ordinära bedrägerier icke vara grova.
    I NJA 1946 s. 526 dömdes en person för försök till utpressning. Han hade sökt tillskansa sig pengar av annan medelst hot, att han eljest skulle dels för polisen dels i en bok, som han författat, om den andre lämna menliga uppgifter. I de båda lägre instanserna hade han frikänts, emedan han icke ansågs överbevisad om att ha bragt större belopp på tal än vad som kunde antagas ha erfordrats för att han skulle kunna, på sätt han i målet sagt sig hava åsyftat, undandraga sig polisförhör genom utrikes resa och hindra utgivandet av skriften. Man måste ge de lägre instanserna rätt i att han icke eftersträvat någon vinning, om han blott sökt få täckning för sina utgifter för bokens inhiberande och för en resa som icke för honom själv hade något intresse. Med vinning måste nämligen förstås nettovinning genom brottet. Se STRAHL, Skada och vinning s. 135 f. Men han ville troligen skaffa sig förtjänst, åtminstone i form av ersättning för nedlagt arbete, ty han vidtog åtgärder för de menliga uppgifternas spridning även efter det han första gången framställt sin begäran om pengar.
    En hyresvärd frikändes i SvJT 1946 rf s. 106 från ansvar för ocker. Han hade hyrt ut lägenheten för en hyra, som sedermera av hyresnämnden nedsattes till något mindre än hälften. Det trångmål, som föranledde hyresgästen att gå med hyresavtalet, var emellertid icke någon för honom speciell omständighet utan den allmänna bristen på rum.
    I NJA 1947 s. 282 refereras med hänsyn till en skadeståndsrättslig fråga ett rättsfall, som torde förtjäna uppmärksamhet också från straffrättslig synpunkt. En man hade fått smycken om händer med uppdrag att föra dem till Stockholm och där överlämna dem till viss person. Istället lämnade han smyckena till en annan person, som på uppdrag av honom pantsatte dem för hans räkning. Denne dömdes i de lägre instanserna för delaktighet i hans förskingringsbrott och förpliktades att solidariskt med honom utge skadestånd. HD åter frikände den för delaktighet dömde, emedan det icke ansågs tillförlitligen styrkt att han insett att hans uppdragsgivare icke ägde förfoga över smyckena. Det för förskingringsansvar erforderliga uppsåtet ansågs alltså ej styrkt. Med hänsyn till omständigheterna fann HD emellertid, att han haft skälig anledning antaga att uppdragsgivaren saknat förfoganderätt, och ansåg honom därför ansvarig för den skada som uppkommit genom pantsättningen, varför hovrättens beslut i skadeståndsfrågan fastställdes. HD fann således, att en gärning, som på grund av bristande uppsåt ej föranleder straff, kan, emedan den är culpös, medföra skadeståndsskyldighet. Mot detta synes ej någon erinran kunna riktas; se STRAHL i Påföljder s. 235. Däremot måste ifrågasättas, om det var riktigt att den tilltalade frikändes från allt straffrättsligt ansvar. För delaktighet i förskingring kunde han visserligen ej fällas, om han icke insåg att han medverkade till pantsättning av annans egendom, men borde han ej ha fällts för det culpösa brottet i häleriparagrafen, 21:6

andra stycket? Hade förskingring icke skett först i och med den gärning vid vilken han medverkade utan tidigare, skulle 21:6 andra stycket otvivelaktigt varit tillämpligt. Han hade nämligen i så fall pantsatt saker, som varit frånhända annan genom brott. Det behöves icke stor ändring av händelseförloppet i rättsfallet för att förskingring skulle ha ägt rum vid en sådan tidigare tidpunkt. I själva verket hade smyckena lämnats till den tilltalades uppdragsgivare icke av ägaren direkt utan genom mellanhand. Om mellanhanden sålt smyckena till den tilltalades uppdragsgivare, hade han tydligen gjort sig skyldig till förskingring och den tilltalade till det mot häleri svarande oaktsamhetsbrottet. Man måste fråga, om den tilltalade borde gå straffri för det hans gärning innefattade medverkan vid själva tillägnandet och icke, såsom med denna ändring av sakförhållandena skulle varit fallet, ägt rum efter det sakerna frånhänts ägaren. Liksom olovligt förfogande anses föreligga, när någon tager hittad sak i besittning med uppsåt att tillägna sig den, ehuru 22: 4 enligt orden förutsätter att tillägnandet avser sak som redan är i gärningsmannens besittning, bör måhända 21:6 andra stycket vara tilllämpligt icke blott där saken redan före gärningen är frånhänd utan även där gärningen innebär medverkan till att saken frånhändes.
    En person mottog ett paket för förvaring, NJA 1944 s. 631. Ett par dagar därefter omtalade avlämnaren, att det innehöll stulna ransoneringskuponger och efter ytterligare ett par dagar brände mottagaren upp kupongerna. Han fälldes i de båda lägre instanserna och av tre justitieråd för häleri. HD:s dom dikterades emellertid av tre justitieråd som inskränkte sig till att döma honom enligt 10: 18 a för s. k. personlig faution. I domen anfördes, att den tilltalade såvitt visats icke tagit befattning med kupongerna i annat syfte än att skydda sig för misstankar och samtidigt förebygga missbruk av kupongerna. På motivet kommer det emellertid icke an. Ett bättre domskäl, vilket även åberopades, var, att det icke vore visat att den tilltalades uppsåt omfattade den möjligheten att hans åtgärd vore till förfång för någon på annat sätt än så till vida som bevis för annans brottsliga förfarande undanröjdes. Den tilltalade hade nämligen påstått, att han utgått från att kupongerna voro makulerade och ej kunde ha något värde utom i den illegala handeln. Äldre 10: 18 a motsvaras nu av 10: 10.
    En man tillbytte sig en cykel, ehuru han hade skäl att misstänka att den åtkommits genom brott, NJA 1945 s. 387. Sedan han vid polisförhör fått veta att den var stulen, lät han sälja den för sin räkning. Han dömdes i alla instanserna enhälligt jämlikt såväl första som andra stycket i 21:6, alltså både för häleri och för det häleriliknande oaktsamhetsbrottet. Det framgår ej, om domstolarna ansågo att han genom sitt förfarande begått flera brott eller om de blott ansågo att båda styckena i 21:6 borde åberopas. Att anse flera brott föreligga och alltså tänka sig möjligheten att vid straffmätningen överskrida maximum för häleri synes emellertid icke riktigt. Ty antag att han redan vid förvärvet av cykeln vetat att den var stulen. Då hade han näppeligen kunnat dömas för flera brott. Ett häleribrott kan tydligen omfatta en hel rad

av de i 21:6 avsedda handlingarna. En person, som köper en stulen cykel, döljer den, förändrar den, pantsätter den och säljer den, kan icke gärna straffas för mer än ett brott. Att åter anse att den tilltalade i ett fall sådant som det ifrågavarande väl begått allenast ett brott men att detta faller såväl under första som andra stycket i 21: 6 möter däremot inga betänkligheter. Det kan blott ifrågasättas, om det icke vore naturligare att uppfatta de båda styckena som olika grader av samma brott, något som med tillämpning av det betraktelsesätt som anlades i NJA 1945 s. 647 (se ovan under 4 kap.) skulle medföra att endast första stycket åberopades.
    I SvJT 1945 rf s. 50 frikändes en man, som arrangerat ett inbrott hos sig själv. Hans avsikt var att genom att på detta sätt undanskaffa egendom förmå en borgenär att avstå från att påkalla utmätning. Bestämmelsen i 21: 8 andra stycket var icke tillämplig, ty han hade icke såsom enligt detta lagrum fordras skadat eller sökt skada egendomen.

 

    22 kap. Det är omtvistat, huruvida den som efter att ha förskingrat medel tillägnar sig ytterligare medel från samma person för att dölja förskingringen bör anses därigenom ha begått en ny förskingring. I NJA 1944 s. 526 förelåg ett liknande fall. Det skilde sig emellertid från fall av den nämnda typen i det väsentliga hänseendet, att tillägnandet nr 2 företogs av annan än den som begått den första förskingringen men likväl för att täcka brist som uppstått genom denna och från samme redovisningsborgenär. Det andra tillägnandet bedömdes såsom förskingring. Se om dessa frågor STRAHL, Skada och vinning s. 57 ff.
    En man, som mottagit pengar för att göra ett inköp för annans räkning, beslöt sig, då han icke kunde fullgöra sitt uppdrag, för att behålla pengarna. Han dömdes i NJA 1944 s. 412 för fullbordad undandräkt, varvid i domen anfördes att han, efter det han blivit anhållen, sökt gömma undan pengarna. Han ansågs tydligen ej ha ådragit sig ansvar redan genom beslutet att behålla dem. Jfr STERZEL, Bidrag till läran om bedrägeribrottet, 1919 s. 40 ff.
    I NJA 1947 s. 8 förelåg det fallet, att en person, som på ett av honom innehaft postgirokonto av misstag krediterats visst belopp, disponerat beloppet ehuru han insett misstaget. Han dömdes i de lägre instanserna för olovligt förfogande, och hans dispensansökan avslogs. Han ansågs tydligen ha tillägnat sig saker, pengarna, som han av misstag fått i sin besittning. Med rättsfallet bör jämföras SvJT 1941 rf s. 11, där en person dömdes för förskingring — vilket säkerligen betyder att han enligt nu gällande rätt skulle dömts för olovligt förfogande — för det han uppburit och behållit medel som per postanvisning av misstag tillställts honom. I NJA 1939 s. 138 dömdes däremot en anställd, som uppburit lön för anställningen från två håll för bedrägeri. Med anställningen ansågs följa skyldighet att omtala, att dubbel lön utbetalades. Se STRAHL i SvJT 1945 s. 54.
    Ägaren av ett antal aktier sålde dessa på villkor bland andra, att köpeskillingen skulle erläggas genom avbetalningar, att aktierna skulle

deponeras i bank och icke utlämnas till köparen förrän denne guldit hela köpeskillingen samt att köparen för varje amortering skulle erhålla äganderätten till aktier motsvarande inbetalningen, NJA 1947 s. 143. Köparen fullgjorde en inbetalning men brast i återstoden, varefter säljaren sålde alla aktierna till annan. Han åtalades för olovligt förfogande. HD frikände honom emellertid med motivering, att den successiva äganderättsövergången måste antagas hava varit avsedd att bliva slutligt gällande allenast för det fall att köparen fullföljde avtalet i dess helhet. Förbehållet, att aktierna ej skulle få utlämnas tillköparen före slutlikviden, hade förmodligen intagits i avtalet just för att säljaren skulle äga återtaga alla aktierna därest likviden ej erlades till fullo. Om detta var den sakliga innebörden av avtalet, kan ej däremot åberopas den formella bestämmelsen angående äganderättsövergången, vars verkan f. ö. synes ganska tvivelaktig emedan det ej var sörjt för att det bestämdes vilka aktier köparen skulle förvärva vid varje inbetalning utan blott huru många. Även i NJA 1945 s. 406 bortsågs, i mål angående förskingring, från en avtalsbestämmelse angående äganderätten vilken ej ansågs motsvara verkliga förhållandet.
    Ett bryggeri ansågs i SvJT 1944 rf s. 88 alltjämt vara ägare till ett antal med dess namn märkta flaskor, vilka annat byggeri av sina kunder fått i utbyte mot egna flaskor. Att det senare bryggeriet utplånat namnet och använt flaskorna i sin rörelse bedömdes därför som olovligt förfogande, men emedan bryggeriet ansågs berättigat att innehålla flaskorna till dess lösen motsvarande dessas fulla värde erbjödes, förpliktades det ej att utge skadestånd. Se om rättsfallet MALMSTRÖM i SvJT 1949 s. 25 f. Ett annat rättsfall om olovligt förfogande, NJA 1947 s. 582 har omtalats under 20 kap.; jfr också det där berörda rättsfallet NJA 1946 s. 56.
    En person pantsatte vissa saker hos en varubelåning och pantsatte därefter pantkvittona. Under föregivande att pantkvittona förkommit utlöste han sedermera de pantsatta sakerna hos varubelåningen. Han dömdes, i SvJT 1946 rf s. 44, för behörighetsmissbruk. Som varubelåningen icke underrättats om pantsättningen av pantkvittona, var han alltjämt behörig att utlösa sakerna, men denna behörighet hade han missbrukat till skada för den person hos vilken han pantsatt kvittona.
    En man, som fått en bil sig anförtrodd för att föra den till ett garage, gjorde i stället en resa med bilen och återlämnade den icke. Han dömdes, i NJA 1947 s. 658, av rådhusrätten och hovrätten för egenmäktigt förfarande. Som något tillgrepp ej skett, fann HD emellertid icke detta slut riktigt. Dess pluralitet ansåg, att han i stället gjort sig skyldig till olovligt brukande. En minoritet fällde honom emellertid för bedrägligt beteende, emedan han genom oriktiga uppgifter hade förmått sin uppdragsgivare att icke återtaga bilen före resan. Vilkendera meningen som bör föredragas synes bero av svaret på frågan, om han genom att narra sig till att få begagna bilen för färden åsamkade skada. Enligt EKEBERG, STRAHL & BECKMAN, s. 197, är bedrägeribestämmelsernas skaderekvisit i ett fall sådant som det förevarande uppfyllt, så

framt omständigheterna äro sådana att vederlag rätteligen bort utgå. Att avgöra om så är fallet är emellertid stundom svårt. Måhända bör icke varje liten nöjesfärd med en privatbil anses kräva vederlag. Men i det förevarande fallet sträckte sig färden från en stad till en annan och ägaren återfick sin bil först genom att den följande dag återfanns på en gata i hemstaden. Se vidare STRAHL, Skada och vinning s. 60 ff. Om ansvar för förbrukande av drivmedel var, såvitt referatet utvisar, icke tal i målet; se om denna fråga NJA 1944 s. 644 och 1946 s. 524 vilka omtalats ovan under 20 kap.

 

    23 kap. Ett aktiebolag trädde i likvidation, varvid viss person utsågs till likvidator. Aktiebolaget avträdde därefter sin egendom till konkurs, och konkursförvaltningen omhändertog dess handelsböcker. På begäran av likvidatorn utlämnades böckerna sedermera till denne för komplettering. Han lät då i böckerna införa två oriktiga uppgifter. I NJA 1944 s. 478 yrkades ansvar bl. a. för detta. Likvidatorn hävdade, att bokföringsåtgärder som vidtagits efter konkursutbrottet ej kunde ådraga honom ansvar, men han dömdes dels för grov oredlighet mot borgenärer bestående i att han oriktigt uppgivit och bokfört ett belopp såsom ett mot säkerhet av inteckning till aktiebolaget lämnat lån, dels för bokföringsbrott bestående i att han låtit bokföra ett belopp såsom utbetalt av aktiebolaget ehuru sådan utbetalning ej skett.

 

    25 kap. En person hade för vissa år valts till ledamot av direktionen för ett vårdhem, tillhörigt ett landsting, och för ett visst år av denna tid utsetts att jämväl vara kassakontrollant, NJA 1944 s. 474. Han fortsatte, att därefter intill utgången av sin tid som direktionsledamot utöva kontrollantskapet utan att hava formligt utsetts därtill. Under den tid varunder han sålunda utan förordnande utövade kontrollantskapet ägde förskingringar rum, vilka han icke upptäckte. Emedan han brustit i kontrollen, dömdes han för tjänstefel. Det ansågs ha ålegat honom, när han på sätt som skett i egenskap av direktionsledamot fullgjorde jämväl en kassakontrollants åligganden att följa den för kassakontrollanten gällande instruktionen. Sysslan som kassakontrollant torde ha stått i så nära förhållande till ledamotskapet i direktionen, att vårdslösandet av kassakontrollen för gärningsmannen själv och andra framstod såsom en försummelse av en ledamots åligganden; jfr anteckningar av STRAHL i SvJT 1945 s. 61 till SvJT 1943 rf s. 53.
    Extra lotsbiträden ansågos i NJA 1944 s. 390 underkastade ämbetsansvar. De voro tillfälligt anställda utan skriftligt antagningsbevis mot dagarvode och kunde när som helst lämna sina anställningar, men de fullgjorde vakttjänst vid lotsstationens utkik och omhänderhade skötseln och vården av lotsstationens båtar ävensom körning av dessa i lotsärenden.