IVAR STRAHL m. fl. Om påföljder för brott. Sthm 1948. Wahlström & Widstrand. 394 s. Inb. kr. 25.00. — Kriminologisk handbok utgiven av KARL SCHLYTER. V.

 

    Av Karl Schlyters stort upplagda kriminologiska handbok ha under vart och ett av åren 1946 och 1947 utkommit en synnerligen betydelsefull del, nämligen som del III Rättsmedicin av EINAR SJÖVALL och som del II Rättspsykiatri av GÖSTA RYLANDER och ERIK BENDZ. Båda arbetena ha redan visat sig fylla ett stort behov vid den akademiska undervisningen och ha på något sätt redan ingått i brottmålsjuristens medvetande såsom oumbärliga handböcker vid orientering i hithörande praktiskt viktiga, men för juristen i genomsnitt föga bekanta områden. Arbetena ha redan anmälts i denna tidskrift (SvJT 1947 s. 521 resp. 1948 s. 116), varjämte Rylanders del av verket ytterligare bedömts i samband med förf:s befordran till den första svenska professuren i rättspsykiatri, på sätt SvJT redovisat för sina läsare (SvJT 1948 s. 518). Dessa delar av handboken skola därför ej här ånyo rekommenderas envar till lärorikt studium, utan intresset skall i de efterföljande raderna koncentreras på den nya byggsten som infogats i verket såsom del V med titeln: Om påföljder för brott. Författarna till denna del äro flera. I det följande skola de skilda kapitlen, författade av skilda krafter, i korthet omnämnas. Säkerligen skall det icke uppfattas som en underskattning av de övriga medarbetarnas värdefulla insatser om denna anmälan främst kommer att röra sig om IVAR STRAHLS del av verket. Rent kvantitativt har han dragit det tyngsta lasset: mer än två tredjedelar av bokens text har flutit ur hans penna. Efter en kort men intresseväckande inledning om det straffrättsliga reaktionssystemets allmänna utveckling i svensk rätt behandlar han i en diger huvudavdelning av arbetet brottspåföljderna och förutsättningarna för deras bestämmande. För ett kortare avsnitt (10 kap.) svarar HUGO HENKOW, som på ett överskådligt och klargörande sätt behandlar disciplinstraff för krigsmän med hänsyn tagen till 1948 års omdaning av militärstraffrätten. I bokens andra huvudavdelning, som behandlar den egentliga kriminalvården, har STRAHL författat avsnitten om utskrivning från fångvårdsanstalt (16 kap.) och om kriminalvård i frihet (17 kap.).

    Ej blott nyssnämnda kvantitativa synpunkter motivera emellertid att en anmälan i denna tidskrift i första hand riktar uppmäksamheten på Strahls andel i handboken. I själva verket har han härmed riktat den svenska rättslitteraturen med ett ganska enastående arbete, nämligen en fullständig och aktuell läro- och uppslagsbok på ett av kriminalrättens mest splittrade och svårbemästrade områden, nämligen reaktionssystemets. Det står säkerligen klart för varje svensk jurist, att den föreliggande handboken fyller en verklig lucka i vår juridiska litteratur. Den sedan några årtionden pågående omdaningen av strafflagstiftningen har bragt mycket gott till utförande men onekligen skapat högst besvärliga arbetsförhållanden för straffrättslig undervisning och rättstillämpning. Bl. a. på grund av lagstiftningens arbetssätt med suc

cessiva partiella reformer ha de positivrättsliga framställningarna länge fått stå tillbaka för de kriminalpolitiska och principiella debatterna i doktrinen, och den av reglernas mångfald tyngde ämbetsjuristen har vanligen sett sig nödsakad att bedriva tidsödande — om ock för honom säkerligen ofta berikande — källstudier på egen hand. För den juridiska undervisningens behov ha föråldrade eller alltför schematiska läroböcker och kompendier nödtorftigt fått göra tjänst som grundval för den muntliga undervisningen. Mot bakgrunden av dessa förhållanden synes det uppenbart att våra domare, åklagare, advokater m. fl. med tacksamhet komma att mottaga det föreliggande verket, vilket utmärkes av pålitlighet, detaljrikedom och tillika överskådlighet, och som synes väl avpassat för skilda praktiska syften. För akademiskt bruk kommer det självfallet att te sig oumbärligt. Bland bokens särskilda förtjänster må nämnas den flärdfria, klara stilen och fylligheten i redovisningen av litteratur, judikatur och tolkningsdata i de skilda lagarnas förarbeten. Strahl visar härigenom sin fullständiga behärskning av hela materian och av den straffrättsliga litteraturen; att arbetet också betraktats som ett förnämligt lärdomsspecimen framgår av sakkunnigutlåtandena i samband med förf:s utnämning till professor vid Uppsala universitet (jfr SvJT 1949 s. 71).
    På åtskilliga punkter skänker den föreliggande framställningen mer än en rent systematisk kompilation av lagstiftning och praxis. Det vore onekligen frestande att till diskussion upptaga vissa mera teoretiska spörsmål som berörts av Strahl, visserligen mera i förbigående, och som stundom erhållit en delvis ny belysning. En dylik diskussion skulle emellertid föra utom gränserna för en kort anmälan av handboken. Här skola blott nämnas de partier, som särskilt intresserat recensenten.
    Inledningen erbjuder en snabbteckning av straffteorierna bakom 1864 års SL och av tendenserna i den moderna svenska lagstiftningen på reaktionssystemets område. Förf. uppehåller sig i det senare hänseendet bl. a. vid skillnden mellan straff och skyddsåtgärder och påvisar med rätta, att denna skillnad genom reformerna blivit allt mindre, särskilt efter 1945 års verkställighetslag. Det förefaller som om förf. anser denna systematiska skillnad mogen att försvinna och synes föredraga den gemensamma termen »ansvarspåföljd». Man kan dock ifrågasätta om icke straffbegreppets principiella bibehållande är en logisk nödvändighet, om man vill laborera med brottsbegreppet som uttryck för vissa arter av samhällsfarligt uppträdande från medborgarnas sida. Dessutom förenklar förf. kanske något problemet genom att väl ensidigt framhäva de individualpreventiva syftena med de skilda ansvarspåföljderna. Frågan är väl dock, om ej föreställningarna om straff i proportion till det begångna brottet, ansvarighet och skuld ha allmänpreventiva funktioner att fylla, vilka ej kunna undvaras i samhället. Att även åtskilliga skyddsåtgärder faktiskt utöva ett avsevärt direkt avskräckande inflytande på vissa typer av redan asociala personer utgör intet avgörande bevis mot de gängse strafföreställningarnas betydelse för samhällsordningens upprätthållande. Att de hos en tanklös all

mänhet ofta äro förbundna med grumliga vedergällningsföreställningar kan tyvärr icke bestridas, men dessa osympatiska företeelser motarbetas bättre genom oförtrutet upplysningsarbete om brottet och dess bekämpande än genom radikala terminologiska förändringar, vilkas genomförande snarare verka förvirrande och kanske rent av rättsupplösande på stora medborgargrupper än förädlande på deras moraliska tänkesätt.
    I visst samband med de i handbokens inledning dryftade straffrättsliga grundproblemen står den intressanta utvecklingen (i 5 kap.) av det besvärliga praktiska problemet om utmätande av frihetsstraff. Vad Strahl här har att säga är synnerligen tänkvärt och ger en ny och personlig belysning av ett hittills ganska outrett frågekomplex.
    Framställningen av åtalspreskriptionens och konkurrenslärans regler (1 resp. 8 kap.) bjuder mycket av intresse och fyller ett länge känt behov av överblick och kunskap för praktikens män. Vad den förstnämnda materian beträffar, har det — helt naturligt — sammanträngda framställningssättet hindrat förf. från ett teoretiskt klarläggande avvissa rättsfigurer såsom perdurerande brott, underlåtenhetsbrott och kollektivdelikt. Samma problemkrets möter delvis också i konkurrensläran, som måhända även blivit något styvmoderligt behandlad ur dogmatisk synpunkt. Denna erinran får ej uppfattas såsom någon kritik av förf. Tvärtom är det en förnämlig prestation att i en rent praktisk, översiktlig framställning med i förväg begränsat omfång få med det väsentliga av teoretiskt besvärliga och ofta tvivelaktiga ämnen.
    Framställningens disposition uppvisar flera självständiga och lyckliga grepp. Åtalsförutsättningarnas sammanförande i ett kap före de olika brottspåföljderna faller sig naturligt — sedan det en gång genomförts. Framställningen har också vunnit därpå att förf. i kap. om konkurrens sammanfört reglerna i SL med de speciella stadgandena i samma ämne i lagarna om ungdomsfängelse, villkorlig frigivning samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Däremot behandlas i 4 kap. om villkorlig dom de frågor som sammanhänga med upptäckten av nytt brott. Detta måste anses motiverat av de speciella förhållanden, som sammanhänga med den villkorliga domens båda former och rikhaltigheten i de åtgärder som kunna vidtagas, om det villkorliga anståndet med dömandet eller straffverkställigheten förklaras förverkat. Förf. är f. ö. värd en särskild eloge för den grundlighet, med vilken han utrett hithörande, ofta tvivelaktiga rättstekniska spörsmål. Slutligen förtjänar framhållas den överskådlighet som vunnits genom att de närmare reglerna om övervakning av villkorligt dömda, resp. tillsyn över villkorligt frigivna m. fl. sammanförts i bokens andra huvudavdelning under rubriken: om kriminalvård i frihet (17 kap.).
    Med några ord skola därefter omnämnas de högst värdefulla avsnitt i handboken, vilka författats av andra experter men som här kommit något i skymundan vid redogörelsen för Strahls värdefulla prestation. I avdelningen kriminalvård behandlar HARDY GÖRANSSON (i 15 kap.) behandlingen av de i fångvårdsanstalt intagna. I form av en historisk

redogörelse med utgångspunkt från 1934 års reformprogram (härom SvJT 1934 s. 282) kan läsaren följa straffverkställighetens gradvisa utveckling alltifrån 1916 års ganska stela verkställighetslag fram till allt större smidighet baserad på tillskapandet av nya former av halvöppen och helöppen kriminalvård, differentiering av klientelet och över huvud nya målsättningar för fångvården. Värdefulla faktiska upplysningar givas om den nuvarande anstaltsorganisationen och klientelets fördelning, arbetsförhållandena och resocialiseringsmomentet inom anstaltsvården. Över huvud kan ett studium av dessa ting varmt rekommenderas icke minst åklagare och domare, vilka onekligen böra söka kunskap om de begagnade reaktionernas faktiska innebörd.
    Handbokens sista avdelning består av tre kapitel om socialvård av kriminella. TORSTEN ERIKSSON skriver om behandlingen i ungdomsvårdsskolor (18 kap.), DANIEL WIKLUND om behandlingen av kriminella alkoholmissbrukare (19 kap.) och GUSTAV JONSSON om behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar (20 kap.). Med hänsyn till den stora utsträckning, i vilken faktiskt redan nu de sociala vårdformerna träda istället för de kriminella, är det synnerligen viktigt att intresset väckes för den omfattande sociala verksamhet, som här kommer kriminalvården till mötes, och att exakta kunskaper om anstaltstyper och vårdformer kunna inhämtas utan alltför stor omgång. De tre förf., vilka ställt sin expertis till handboksredaktörens förfogande ha med heder skilt sig från sina uppgifter och skänkt läsaren en instruktiv framställning från sina skilda arbetsområden.
    Den nu verkställda recensionen må avslutas med en varm lyckönskan till handbokens redaktör och medarbetare för en ståtlig volym och med en livlig förhoppning om det angelägna verkets lyckliga fullbordan.

Ivar Agge.