Sakkunnigutlåtandena om prof. Seve Ljungman. Prof. Ljungman, som, enligt vad tidigare (1948 s. 478) omnämnts, vid Stockholms högskola efterträtt prof. Eberstein som innehavare av professorsämbetet i speciell privaträtt jämte finansrätt var ensam (slutlig) sökande till ämbetet. Sakkunniga voro professorerna BENCKERT och HOLMBÄCK, justitierådet KARLGREN och regeringsrådet KUYLENSTIERNA. Eftersom utlåtandena innehålla intressanta uttalanden om Ljungmans skrifter, har SvJT gjort några utdrag därur.
    Ljungmans gradualavhandling »Om skada och olägenhet från grannfastighet» recenserades i SvJT (1944 s. 663 ff.) av numera prof. Lejman, varför här i huvudsak kan hänvisas till denna recension. Här må blott ur Karlgrens yttrande återges följande:

 

    »Den valda uppgiften hör väl icke i och för sig till de allra svåraste. Ämnet är på sitt sätt fast avgränsat, och såväl svenskt lagstiftningsarbete på området (lagberedningen) som doktrin och rättspraxis i andra länder ge utmärkt vägledning. Emellertid har en svårighet kanske legat däri, att nämnda vägledning, om jag så får uttrycka mig, varit alltför utmärkt. Läsaren undgår knappast intrycket, att avhandlingens författare fått anstränga sig för att i diskussionen införa nya synpunkter. Härutinnan har han ock haft påtaglig framgång. Men frestelsen har då varit överhängande att åt dessa synpunkter — såsom för liknande fall är vanligt i förstlingsarbeten — förläna otillbörlig räckvidd. Och för frestelsen har han nog understundom fallit.
    Avhandlingen är emellertid enligt min mening en verkligt berömvärd prestation. Den är skriven av en man med vetenskaplig läggning och förmåga. Bristerna äro visserligen ingalunda få, och för all del ibland av ganska central natur. Men — och detta torde få anses vara det viktigaste, ty ingen väntar sig väl någon 'felfrihet' i ett nybörjararbete — förtjänsterna äro så mycket större. Där finnes, såsom redan antytts, idérikedom, vetenskaplig fantasi. Ämnet behandlas intelligent. Blicken är öppen för praktiska hänsyn. Utredningarna äro grundliga och lärorika. Formellt är framställningen välvårdad och i högsta grad medryckande; man skulle kanske med någon överdrift kunna säga, att boken är så rolig som juridik i allmänhet kan bli. — — —
    Förf:s tillvägagångssätt att före analysen av gällande rätt inskjuta en utomordentligt bred framställning — upptagande bortåt en tredjedel av boken — rörande imissionsproblemet ur legislativ och komparativ synpunkt måste otvivelaktigt betecknas som mindre lyckat i metodiskt hänseende. Det säger sig nämligen självt, att en mångfald av de där de lege ferenda framlagda grundlinjerna och konklusionerna måste för sin tillvaro ha att tacka just de resultat, till vilka man redan i svensk rättspraxis, med stöd bland annat av lagberedningens uttalanden på området, kommit de lege lata och vilka också längre fram i arbetet redovisas. Om förf. föreställt sig något annat, torde det bero på ett fromt självbedrägeri. Men under sådana förhållanden gör det berörda stora partiet av avhandlingen ett missvisande intryck — det blir varken fågel eller fisk — och verkar förbryllande på läsaren, åtminstone intill dess denne genomskådat dubblyren i fråga.

    Att, såsom skett, disponera framställningen av immissionsläran med utgångspunkt från en behandling av varje särskilt sanktionsmedel, eller kombination av sanktionsmedel, för sig (i likhet med vad USSING gjort på den allmänna obligationsrättens område), synes vara en klok procedur. Men jag har icke riktigt fått ett grepp om hur sagda uppdelning här genomförts. Att behandla förbudsdomen i denna dess egenskap som en särskild sanktion förefaller i betraktande av förf:s egna anmärkningar s. 76 f. besynnerligt, och vad på samma ställe anförts till stöd härför är enligt min mening knappast avväpnande. Icke heller har jag kommit till klarhet om hur i arbetet 'moralsanktionen' uppfattas och vilket allvar som göres av densamma. Av vad som yttras å s. 75 f., där förf. översikligt redovisar skadeståndstvånget som sanktionsform, skulle väl framgå det ganska märkliga förhållandet, att han därvid abstraherar från skadeståndets allmänt preventiva funktion, vilken i stället inräknas under moralsanktionen; endast den reparativa och konkret preventiva funktionen skulle avses (jfr ock s. 119). Annorstädes tyckes emellertid förf. icke fullfölja denna till sina konsekvenser svåröverskådliga begränsning utan talar, så vitt man kan se, om skadeståndet som sanktionsform helt i hävdvunnen bemärkelse.
    I en principutredning s. 85 ff., diskuteras frågan vad förklaringen kan vara till att en jordägare vid immissioner vore skyldig tåla inverkan från grannen till ett mått, som överstiger vad som må anses tolerabelt från 'alle mans' sida. Det svar som ges är, att hänsyn främst måste tagas till att jordägaren i sin ordning, genomsnittligt sett, äger tillgodonjuta motsvarande rörelsefrihet gentemot granne. Denna synpunkt ('kompensationssynpunkten'), som fascinerat förf. i högsta grad och onekligen även är anslående, kan dock näppeligen utgöra den historiskt riktiga förklaringen i förevarande hänseende. Och även som ett rationellt försvar i nutiden för immissionsreglerna förefaller dess betydelse överdriven och i viss mån tvivelaktig. Hela den antydda frågeställningen, med dess jämförelse mellan allemansrättigheter och immissioner, synes mig i själva verket vara något skev. Vid allemansrättigheter rör det sig ju merendels om direkta ingrepp, vid immissioner i allmänhet endast om sådan inverkan på en grannfastighet, som är indirekt (emanerande från en jordägare verksam på den egna fastighetens område). Man torde icke kunna vara säker på att ej i största utsträckning jämväl 'alle man' principiellt skulle kunna i den allmänna rörelsefrihetens intresse, av rättsordningen tillåtas sistnämnda slags inverkan, utan ersättning, i ungefär samma omfattning som vid immissioner i grannelag, trots att kompensationsmöjligheten saknas. Att göra en bestämd skillnad mellan direkta ingrepp och inverkan av nämnda indirekta art torde icke utan vidare vara en naturrättslig vidskepelse; satsen 'qui jure suo utitur, neminem lædit' rymmer förmodligen i detta hänseende en kärna av sanning.

    På de av prof. Nial¹ anförda skälen anser jag det förfelat att uppgiva kravet på att en immission, för att vara excessiv, skall innefatta väsentlig olägenhet för grannfastigheten (jfr lagberedningens nästföregående år framlagda förslag till jordabalk 3 kap. 2 § samt motiven s. 123). Icke heller är det troligt, att högsta domstolen, vilken i andra sammanhang tillmätt prioritetssynpunkten avgörande betydelse (se rättsfall av typen NJA 1931 s. 490, 1936 s. 392, 1937 s. 327 och 1939 s. 492), på förevarande område skulle varit så jämförelsevis ointresserad för densamma, som förf. vill låta påskina. Synpunkten har nog ofta legat 'på botten' av domsluten.
    Vad den immitterandes skadeståndsskyldighet angår, synes i arbetet företrädas åsikten, att det icke finnes någon annan realitet i den gamla läran om att grannelagsrätten lämpar sig för ett av culpabetingelsen oavhängigt (strikt) ansvar än att dels understundom även i grannelag bör in

 

¹ I sitt i anledning av disputationen inom falkulteten avgivna utlåtande, ej återgivet i yttrandet.

träda dylikt ansvar vid 'farlig verksamhet' dels skadeståndsskyldighet kan förekomma som enda sanktion i vissa immissionsfall där förbudsdom är utesluten (ansvar för, enligt gängse rättsterminologi, 'rättsenligt' handlande). Detta kan kanske i princip synas tilltalande nog. Tveksamt är emellertid, om icke området för dylika 'rättsenliga' men med skadeståndspåföljd belagda immissioner för den gällande rättens del i arbetet inskränkts alltför starkt. Vidare bygger förf. tydligen sin åsikt om obehövligheten av att, för de fall då förbudsdom är medgiven, koppla bort culparekvisitet för grannelagsrättens del — en åsikt som icke godtagits i nämnda jordabalksförslag (3 kap. 5 § och motiven s. 131 f.) — på förutsättningen, att ansvarighetsprincipen 'farlig verksamhet' uttänjes på ett mycket markant sätt; se förf:s om hans onda samvete på denna punkt vittnande uttalanden s. 130 (överst), jfr. s. 245 ('i regel'). Denna princip är för resten relativt ny och till sin innebörd och sitt värde omtvistad. — Det må tillläggas, att de hårda omdömen, som vid behandlingen av frågan om strikt skadeståndsansvar i grannelag fällas om WILHELM SJÖGRENS yttrande i rättsfallet NJA 1911 s. 574, med beskyllningar mot honom för naturrättsligt tänkande (s. 243 ff.), synas åtminstone så till vida otillräckligt motiverade, som Sjögrens huvudargument var en slutsats från den skadelidandes möjlighet till förbudsdom, d. v. s. ett slags naturalexekution (jfr nedan) och detta argument icke vederbörligen bemötes. Till slut må beträffande förevarande arbete tillåtas mig att komma med en petitess. Lämpligheten av att för bedömande av eventuellt utländskt inflytande på svensk rätt anställa efterforskningar, med ledning av bokauktionskataloger o. dyl. rörande 'justitierådens litterära bohag' (s. 170 not. 3) kan ifrågasättas. Sådant torde böra höra privatlivet till.»
    Ett civilrättsligt arbete »Om prestation in natura», som vid specimineringstidens utgång förelåg blott i korrektur, kan väntas inom kort utkomma av trycket och skall då bli föremål för särskild anmälan. Benckert yttrade om arbetet (sidhänvisningarna hänföra sig till det tryckfärdiga korrekturet) :
    »Arbetet behandlar ett centralt civilrättsligt problem med anläggande av synpunkter, som hittills litet beaktats i svensk doktrin. Ämnesvalet måste därför betecknas som lyckligt, men det måste beklagas, att förf. ej haft tillfälle att genomföra sin undersökning mer ingående och fullfölja denna jämväl med avseende på andra rättsområden.
    Det huvudspörsmål, som behandlas i arbetet, är väl frågan, om köparen vid leveransavtal de lege ferenda bör äga rätt till naturalexekution, — vilket förf. synes anse utgöra en förutsättning för rätt att kräva naturaluppfyllelse (jämför bl. a. s. 32 in fine) — vid leveransavtal, då säljaren råkat i mora. Sådan rätt anser förf. icke, på sätt i köplagen § 21 st. 1 stadgas, böra tillkomma köparen och han förutsätter tydligen, ehuru detta blott indirekt framträder, att köparen då ej heller skall äga lägga en efter den avtalade leveransdagen inträdd prisstegring till grund för yrkande om skadestånd. I enlighet med den härskande uppfattningen anser förf. åter, att den i positiv svensk rätt fastslagna rätten till naturaluppfyllelse i allt fall i princip (jämför nedan) grundar rätt för köparen som efter avtalad leveransdag vidhållit krav på naturaluppfyllelse, att i skadeståndshänseende tillgodoräkna sig prisstegring, som inträtt under tiden därefter intill den dag, då rätten att kräva naturaluppfyllelse upphört (s. 36 initio).
    När det gäller att motivera sin ståndpunkt i huvudfrågan — rätt att kräva naturaluppfyllelse eller ej — berör han emellertid egendomligt nog knappast de motsatta ståndpunkternas betydelse för skadeståndsberäkningen, ehuru detta, som Almén framhållit, lär vara den sida av problemet, som har den största reella betydelsen (jämför f. övr. förf. själv, s. 28 vid anm. 9).
    Skadeståndsberäkningens stora betydelse framträder till en början, när

man vill undersöka frågan om sanktionernas s. k. preventiva funktion, d. v. s. deras förmåga att i det stora flertalet fall hos säljare inskärpa vikten av punktlig leverans (jämför s. 30 ff.). Särskilt i tider av varubrist kan ju en säljare önska bryta ett leveransavtal exempelvis för att kunna tillgodose en större kund eller antaga ett lockande köpanbud från annan person, men då bör ju risken att nödgas betala ett på grund av senare prisstegring förhöjt skadestånd till den förste köparen utgöra ett avhållande moment. Skall åter skadeståndet alltid beräknas på grund av marknadspriset å den avtalade avlämningsdagen, kan säljaren väl i regel utan egentlig risk bryta avtalet, blott han sålt eller kan sälja varan på annat håll till lägst detta pris.
    För den mening, att den av honom hävdade ståndpunkten ej skulle innebära några egentliga vådor ur preventiv synpunkt har förf. främst åberopat erfarenheter från den anglosaxiska rätten. Förf:s redogörelse för engelsk rätt kan emellertid knappast tillerkännas egentlig betydeles för det föreliggande spörsmålet, bl. a. på den grund, att förf. ej utrett efter vilka grunder köparens rätt till skadestånd bestämmes enligt engelsk rätt. Överhuvud kräver den för en utlänning svårtillgängliga engelska rätten ett mer ingående studium, om man skall kunna draga sådana slutsatser därav, som förf. vill göra.
    Förf. riktar (s. 35 i anm. 8) ett skarpt angrepp mot ett 50 år gammalt uttalande i förarbetena till tyska civillagen (s. 12 anm. 7). Uttalandet innebär enligt förf., att naturalexekution betraktas såsom en av rättslogiken påkallad reaktion gentemot bristande uppfyllelse in natura. 'Här begås' säger förf. 'det snart nog klassiska tankefelet att anse sanktionen vara en följd av orättshandling i stället för ett medel att bekämpa och neutralisera verkan av icke önskvärda handlingar.' Att märka är emellertid bl. a. att yttrandet fälles som motivering för stadgandet i BGB § 249, som bl. a. avser skyldighet att ersätta utomobligatorisk skadegörelse och ej äger någon egentlig motsvarighet i svensk rätt.
    Rätten att kräva naturaluppfyllelse vid säljarmora motiveras väl naturligast därmed, att detta motsvarar den adekvata tolkningen av säljarens utfästelse. Lekmannen skulle i varje fall ha svårt att fatta, att säljarens åtagande att leverera varan väl skulle medföra rättslig verkan men åtminstone i flertalet fall blott såtillvida, att säljaren kan bli skyldig att betala skadestånd, om och i den mån marknadspriset å den fastställda avlämningsdagen överstiger den avtalade köpeskillingen. Om köparen kanske av lojalitet mot säljaren ej omedelbart häver och sluter täckningsköp utan underrättar säljaren, att han trots dröjsmålet avvaktar leverans, skulle ju detta enligt de av förf. förordade reglerna medföra förlust för köparen, om varupriset stiger. En köpare, som ej är köpman, skulle väl för övrigt knappast komma på den tanken att omedelbart häva och sluta täckningsköp. En huvudprincip för reglerna angående avtal, nämligen att dessa regler såvitt möjligt böra så avfattas, att man i allmänhet kan lita på löften, talar därför mot förf:s ståndpunkt.
    Förf. utgår utan närmare motivering från den uppfattningen att vid säljarmora ett leveransavtal så gott som undantagslöst lämpligast avvecklas genom att köparen omedelbart häver avtalet och sluter ett täckningsköp ; och de av förf. förordade reglerna skulle ju ofta framtvinga en sådan avveckling. Förhållandena äro väl emellertid mycket växlande. Gäller det en vara, som säljaren redan avsänt med självständig fraktförare (utan att casusansvaret övergått) eller en vara, som säljaren själv tillverkar och önskar avsätta i största möjliga utsträckning, skulle det väl i regel lända säljaren till skada, om köparen vore tvungen att omedelbart häva för att ej riskera förlust på grund av prishöjning. Stundom kan det, på sätt förf. själv framhåller, gälla en vara, som köparen ej alls eller endast med svårighet kan anskaffa från annat håll. Stundom kan det vara svårt för köparen att avgöra, när dröjsmålet varat så länge att han måste anses berättigad att häva på grund därav, o. s. v.

    Förf:s allmänna inställning, att ett av köparen snarast möjligt verkställt täckningsköp nästan undantagslöst utgör den lämpligaste avvecklingsformen, sammanhänger väl f. övr. därmed ett enligt förf. 'leveransskyldighetens förhanden varo i de flesta tvistiga fall ter sig skäligen oviss försäljaren'; och då är det i varje fall för säljaren fördelaktigt, om tvisten begränsas genom ett av köparen utan dröjsmål företaget täckningsköp. Härvid är emellertid till en början att beakta, att tvist med anledning av säljarmora naturligt nog företrädesvis uppkommer, då marknadspriset för varan stigit över den avtalade köpeskillingen. Säljaren önskar då ofta komma ifrån avtalet och brukar ej sällan på ganska svaga grunder söka göra gällande, att något för honom bindande köpeavtal ej föreligger. Detta utgör nog en av anledningarna varför stundom göres gällande, att tvister företrädesvis uppkomma, då leveransskyldigheten ter sig oviss för säljaren. Särskild anledning att skydda säljaren föreligger emellertid egentligen endast, då han har verkliga skäl att ifrågasätta sin leveransskyldighet. I dessa fall lärer väl emellertid i regel frågan om säljarens leveransskyldighet framstå som tveksam även för köparen och det skulle då innebära en orättvisa mot denne, om han, särskilt vid en tidpunkt, då marknadspriset är högt, tvingades att omedelbart sluta ett täckningsköp för att kunna göra sin ovissa rätt mot säljaren gällande. Det synes därför vanskligt att enligt förf:s förslag avfatta reglerna för säljarmora så, att säljaren fritages från att bära följderna av sitt eget misstag angående sin leveransskyldighet.
    I detta sammanhang skall slutligen även beröras ett uttalande, som avser tolkningen av gällande svensk rätt. 'I svensk praxis har man' säger förf. 'ogärna velat tillgripa den rimliga utvägen att låta säljarens uttryckliga leveransvägran städse medföra skyldighet för köparen att om möjligt täcka sig på annat håll, vid äventyr att köparen själv får svara för prisdifferensen' (s. 38). Förf. antyder rent av att denna praxis kan betraktas som chikanös mot säljaren. Det kan ju emellertid ifrågasättas, om den av förf. hävdade rättstillämpningen står i överensstämmelse med det uttryckliga stadgandet i köplagen § 21, att köparen i händelse av säljarmora äger kräva godsets avlämnande, låt vara att dansk och norsk praxis här liksom stundom eljest ger uttryck för en friare lagtolkning. Vad som ovan yttrats angående de här ifrågavarande sanktionernas preventiva verkan samt angående de nackdelar, det kan innebära för köparen, att tvingas omedelbart företaga ett täckningsköp, kan f. övr. sakligt sett åberopas för den svenska rättstillämpningen.
    Jag har kommit att dröja jämförelsevis länge vid vad jag uppfattat som det centrala spörsmålet i föreliggande arbete. I olikhet mot förf:s övriga produktion är detta arbete, delvis på grund av mindre lycklig disposition, svårt att överblicka och jag har därför ansett mig böra mer i detalj klarlägga min ståndpunkt därtill. För att utesluta feltolkning vill jag emellertid betona, att mina relativt kritiska anmärkningar i denna del endast angå en mycket begränsad del av förf:s produktion.»

 

    Om samma arbete yttrar Holmbäck att det står utom debatt att det visar förmåga av problemställning och vetenskaplig diskussion. I sin kritik säger Holmbäck vidare:

 

    »I det första kapitlet 'Vissa idéhistoriska utvecklingslinjer' behandlar förf. den utveckling, som fört fram till motsättningen mellan kontinental och anglo-amerikansk rätt i fråga om möjligheten att framtvinga naturaprestation. Denna redogörelse, som börjar med den romerska rätten, är av refererande natur. För min del står jag rätt kritisk mot framställningar, som då det gäller omstridda ämnen söka på några sidor spänna över årtusenden och en översikt av den art som Ljungman här givit torde icke vara nödvändig, då den icke synes kunna belysa den svenska rätten. Däremot böra notiserna om den engelska rätten, som är av särskild vikt för

 

15—497004. Svensk Juristtidning 1949.

författaren, enligt min åsikt byggas ut till en självständig undersökning, som är belagd i detalj. Nu talar å s. 13 och 33 förf. om utvecklingen av institutet specific performance inom equity men någon författare citeras ej i annan mån än att det anges (s. 12 not 9) att hela framställningen av den engelska rätten grundar sig på ett studium av standardverken. Å s. 13 talas om att den engelska juristen BRACTON ganska bestämt uttalat sig mot möjligheten av naturalexekution, men som belägg hänför sig förf. blott till en sekundär källa. Å s. 32 not 5 belägger förf. ett förhållande i fråga om specific performance med hänvisningar till en tysk, en finländsk och en svensk författare men icke med hänvisning till någon engelsk källa. I varje fall, detta sistnämnda är icke elegant. Överhuvud skulle arbetet få en vida större tyngd, om den engelska rätten blir ingående och självständigt behandlad på de punkter som äro av vikt för avhandlingen. — — —
    Det andra — och för närvarande sista — kapitlet i arbetet ägnas åt gällande svensk rätt. Å s. 17—23 behandlar förf. därvid sakrättsliga prestationsfall. Denna framställning, som icke synes belysa några direkta frågor utan blott hänför sig till kända förhållanden, utmynnar i att en av författaren inledningsvis uppställd tes är riktig, nämligen att naturalexekution i svensk rätt regelmässigt bildar ett exklusivt medel att förverkliga det typiskt sakrättsliga skyddet. Vad är då emellertid naturalexekution? Då det gäller panträtt i lös egendom synes förf. (s. 20) anse att med naturalexekution menas vederbörande panthavares rätt att låta försälja den sak han fått i pant, så att ägaren ej har rätt att taga den i besittning mot en penningsumma motsvarande dess värde. Men om man i begreppet naturalexekution inlägger även detta har man helt avlägsnat sig från den betydelse av exekution in natura, som ligger i begreppet. Såsom synonym till naturalexekution använder han termen naturalfullgörelse, och å s. 25 talar han om naturafullgörelse vid retentionsrätt. Vid retentionsrätten är det emellertid icke fråga om fullgörelse utan om innehavarensrätt att behålla en sak. Mot dessa sidor kunna även andra invändningar göras. Så talas å s. 23 om vindikation av lös sak, varefter å s. 24 säges att vid sidan av den nyss berörda vindikationsrätten föreligger en befogenhet för rätt ägare av en sak att 'åtminstone' mot lösen framtvinga sakens överlämnande in natura. Ordet 'åtminstone' medför att någon motsättning ej finnes mellan de båda grupperna.»

 

    Uttalandena rörande det huvudsakligen finansrättsliga arbetet »Om skattefordran och skatterestitution» ha här ansetts kunna förbigås (särskilt Kuylenstiernas utlåtande innehåller en ingående granskning därav; jfr i övrigt anmälan av WILDEMAN S. 120 ff.).
    Samtliga sakkunniga förklarade Ljungman kompetent till den sökta professuren.

B. L.