The International Law Commission. Enligt artikel 13 i FN:s stadga skall generalförsamlingen taga initiativ till utredningar och framlägga förslag i syfte bl. a. att främja den internationella rättens fortgående utveckling och dess kodifiering. Vid församlingens möte 1946 tillsattes en särskild kommitté med uppgift att utarbeta förslag angående lämpliga metoder för förverkligandet av denna bestämmelse i stadgan.1 På grundval av kommitténs rapport beslöt församlingen vid sitt möte 1947 att upprätta en permanent kommission för internationell rätt och antog statuter för denna.
Enligt statuterna skall kommissionen, The International Law Commission (La Commission du Droit International), bestå av 15 ledamöter vilka skola besitta erkänd sakkunskap på den internationella rättens område och som av generalförsamlingen skola väljas för tre år i sänder efter förslag från FN:s medlemsstater. Vid valet skall beaktas, att de viktigaste civilisations-
formerna och rättssystemen i världen skola tillförsäkras representation i kommissionen. Uppdraget som ledamot av kommissionen är icke avsett att innebära heltidssysselsättning. Kommissionens arbete skall förberedas av FN:s generalsekretariat och dess sammanträden skola i princip hållas där FN har sitt säte. Kommissionen äger emellertid rätt att förlägga sammanträden även till andra orter.
I första hand ålägga statuterna kommissionen att ägna sig åt folkrättens utbyggnad och kodifiering men den är oförhindrad att behandla även ämnen inom den internationella privaträtten. På områden, inom vilka det varken finnes konventioner eller utbildad sedvanerätt, avses kommissionens arbete skola bestå i uppgörandet av förslag till konventioner. Inom sådana områden åter, där det finnes en utbildad sedvanerätt, skall kommissionen inrikta sig på att kodifiera denna, vilket tänkes skola kunna ske icke blott genom konventioner utan även genom att kommissionens rapporter publiceras och eventuellt därutöver av generalförsamlingen tagas till protokollet eller uttryckligen godkännas. Mot dylik kodifiering i annan form än genom konventioner framförde bl. a. de skandinaviska länderna betänkligheter.
Vid fullgörandet av sina uppgifter skall kommissionen äga konsultera sådana internationella och nationella organisationer, vilkas medverkan den finner kunna vara av värde.
Val till kommissionen förrättades av generalförsamlingen första gången d. 3 nov. 1948. Härvid utsågos följande personer till ledamöter av kommissionen, nämligen prof. Ricardo Alfaro (Panama), ambassadören Gilberto Amado (Brasilien), prof. James Leslie Brierly (Storbritannien), prof. Roberto Cordoba (Mexico), prof. J. P. A. Francois (Nederländerna), prof. Shuhsi Hsu (Kina), prof. Manley O. Hudson (Förenta Staterna), talmannen i deputeradekammaren Faris Bey el-Khouri (Syrien), prof. Vladimir Koretsky (Sovjetunionen), sir Benegal Narsing Rau (Indien), f. d. justitierådet Emil Sandström (Sverige), prof. Georges Scelle (Frankrike), prof. Jean Spiropoulos (Grekland), prof. Jesus Maria Yepes (Colombia) och prof. Jaroslav Zourek (Tjeckoslovakien).
Kommissionen avses skola sammanträda första gången under våren 1949 i Lake Success. Bland frågor, som redan hänskjutits till dess handläggning, märkas främst utformningen av de folkrättsliga grundsatser, som kommit till uttryck i Nürnbergdomstolens stadga och utslag, samt kodifieringen avregler rörande förbrytelser mot freden och säkerheten.
S. P.