Finlands Advokatförbunds verksamhet har efter krigen fortsatt i görligaste mån enligt tidigare principer. Förbundets strävan har ända sedan dess grundande syftat till en legal organisation av advokatkåren, som bl. a. skulle medföra, att endast de lagfarna advokaterna finge använda yrkesnamnet advokat. Före krigen skymtade detta slutmål redan rätt nära, men i detta nu har det blivit endast ett önsketänkande, sedan rättegångsreformen på grund av landets ekonomiska svårigheter framskjutits på obestämd tid. De lagfarna advokaternas antal håller emellertid undan för undan på att öka, och dessa advokater erövra ständigt mark av lekmanna-advokaterna. Beklagligt är dock, på grund av bristen på disciplinär kontroll, att såsom advokater uppträda personer, som kasta en skugga på hela advokatkåren. Advokatförbundet har för sin del strävat att hålla sina medlemmar under noggrann övervakning. Glädjande har varit, att förbundet i förhållandevis få fall varit tvunget skrida till disciplinära bestraffningar. Under senaste år hava t. ex. endast sex dylika fall behandlats. Arvodestariffen har under de

senaste åren varit förbundets viktigaste ekonomiska fråga. Alla förbundets underavdelningar hava egna, av förbundets styrelse fastställda arvodestariffer. På grund av penningevärdets successiva fall har man ofta varit tvungen höja de gällande arvodena, men arvodenas stegring har icke kunnat följa penningevärdets fall. Oberoende av att penningevärdet nedgått till en åttondedel av dess värde före kriget, har arvodenas stegring endast varit sexfaldig. Inom förbundet arbetar även en begravningshjälpring. I detta nu utbetalar ringen vid medlems dödsfall till hans anhöriga mk 50,000:— Härintills har ringen i begravningshjälp redan utbetalat över mk 1,000,000:— Beklagligt nog har förbundet ännu icke kunnat fullfölja sitt initiativ beträffande advokatpensionering. Finlands Advokatförbund har nämligen i detta avseende samma svårigheter som de övriga nordiska advokatsammanslutningarna. Förbundet strävar emellertid målmedvetet att finna en väg till lösande av denna viktiga sociala fråga, som även under detta år varit föremål för behandling.
    Förbundsmötet hölls d. 12 juni 1948. En särskild betydelse erhöll detta möte därigenom, att vid detsamma närvoro representanter för alla de nordiska advokatsammanslutningarna. En speciell glädje har det berett Finlands Advokatförbund, att samarbetet med Sveriges, Norges och Danmarks advokatsammanslutningar år efter år blivit allt intimare. Vid detta möte inträffade ordförandeskifte inom förbundet. Advokaten, vice häradshövdingen Lauri Castrén, som i en följd sedan år 1926 med stor framgång och med alla medlemmars stora uppskattning verkat såsom förbundets ordförande, hade anmält att han på grund av sin ålder icke vidare ansåg sig kunna mottaga detta hedersuppdrag. Till ordförande i hans ställe utsågs enhälligt advokaten, vicehäradshövdingen Heikki Borenius. Till viceordförande återvaldes förbundets mångåriga viceordförande, advokaten, vicehäradshövdingen Bertel Taucher. Till övriga ordinarie styrelsemedlemmar utsågos advokaterna Urho Jaakkola, Vike Jaakkola, Aatto Kauno, Martti Olsson, Toivo Piintilä, Juho Puha och Gunnar Troupp samt till styrelsesuppleanter advokaterna Mauri Hakapää, Lars Hornborg, Eino Juusela, Hanne Kankaanpää, Julius Lagus, Eemeli Niemelä, Lauri Norros, Ano Oinas, Lauri Oja, Lauri Paavola, Yrjö Raevuori, Valto Riekkinen, Åke Roschier-Holmberg, Leif Schultz, Yrjö Sipari och Väinö Äijälä. Såsom förbundets sekreterare verkar fortfarande prof. Bruno A. Salmiala.
    Med hänsyn till sitt medlemsantal är Finlands Advokatförbund det minsta i Norden, men dess medlemsantal utvisar en jämn ökning. I slutet av år 1946 var medlemsantalet 429, ett år senare 455 och är nu 466. Av medlemmarna äro c:a 260 byråinnehavare, c:a 100 advokatbiträden och återstoden personer, som idka advokatverksamhet såsom bisyssla eller hava upphört att utöva advokatverksamhet.

B. A. S.