TRYCKFRIHETEN.

 

AV

 

F. D. JUSTITIERÅDET N. GÄRDE.

 

Riksdagens båda kamrar ha den 23 mars detta år samstämmigt antagit det från 1948 års riksdag vilande förslaget till ny tryckfrihetsordning, Kungl. Maj :t har den 6 april genom öppet brev tillkännagivit riksdagen sitt godkännande; därmed har en ny grundlag tillkommit. Att någon av våra fyra grundlagar ersättes med en helt ny grundlag har efter 1812, äldre tryckfrihetsförordningens tillkomstår, tidigare inträffat allenast en gång, vid antagandet av ny riksdagsordning år 1866. I anledning av denna i vår konstitutions historia sällsynta händelse har tidskriftens redaktion bett mig att framlägga några reflexioner i anslutning till den nya lagstiftningen.
    Redogörelse för den nya tryckfrihetslagstiftningens förhistoria och huvudsakliga innehåll har i denna tidskrift tidigare lämnats av BJÖRN KJELLIN i två uppsatser (1948 s. 61 ff. samt s. 535 ff.). I dessa ämnen hänvisas till nämnda uppsatser.

 

    Den svenska tryckfrihetsrätten har förnämliga anor. Vår första tryckfrihetsförordning tillkom den 2 dec. 1766 genom en av Kungl. Maj :t »såsom orygglig grundlag» utfärdad förordning angående skriv- och tryckfriheten. I stort sett upptogos i denna till behandling samma tryckfrihetsrättsliga problem, som sedan dess alltjämt stått i brännpunken: censuren, anonymitetsrätten, det straffrättsliga ansvaret, rättegången, ävensom den med tryckfriheten nära sammanhängande rätten att utfå och trycka allmänna handlingar. Sverige var vid denna tid det enda land jämte England — i sistnämnda land hade redan 1695 censuren avskaffats — där en lagstadgad tryckfrihet införts.
    Tryckfriheten är en av de ännu bestående landvinningar, som upplysningstiden tillförde det mänskliga framåtskridandet. Dess ideella grundval är alltjämt densamma som kommit till uttryck i franska revolutionens ryktbara rättighetsförklaring den 4 aug.

 

21— 497004. Svensk Juristtidning 1949.

322 N. GÄRDE.1789: »Det fria utbytet av tankar och åsikter är en av de mest värdefulla mänskliga rättigheterna; varje medborgare äger att tala, skriva och trycka fritt, dock med skyldighet att svara för missbruk av denna frihet i de fall som äro bestämda i lag.» Begränsad till tryckfrihetens område överensstämmer tankegången nära med den som uppbär stadgandet i 86 § regeringsformen.
    Tryckfriheten är grundval för ett fritt samhällsskick. Uttrycket återfinnes i den nya tryckfrihetsförordningen (1 kap. 4 §). Det är samma synpunkt som kommit till uttryck i konstitutionsutskottets memorial den 28 nov. 1809 med förslag till tryckfrihetsförordning. Utskottet yttrade bl. a.: »Tryckfriheten, tagen i sitt sammnhang med rikets nuvarande statsförfattning, får av sin egenskap att vara en av dess säkraste grundpelare en alldeles egen vikt, en alldeles avgjord oumbärlighet.» Som tryckfrihetens väsentliga innebörd träder i dessa ord dess politiska uppgift starkt i förgrunden; den skulle, såsom också framhålles i memorialet, vara en garanti för de folket förbehållna fri- och rättigheterna.
    Tryckfriheten har, sedd ur innehållets synpunkt, två aspekter, den innefattar rätt att i tryckt skrift framställa tankar och åsikter, yttrandefriheten i egentlig mening, men ock att meddela uppgifter och underrättelser, meddelelserätten. I den nya tryckfrihetsförordningen har denna sistnämnda sida av tryckfriheten, som är av stor betydelse särskilt för den periodiska pressen, närmare fastställts.
    Tryckfriheten är icke obegränsad. Den upphäver icke det rättsskydd, som enligt lag tillkommer samhället som sådant eller den enskilde mot rättskränkning. Att även tryckfriheten är underställd statens lagar, framgår klart av 86 § regeringsformen. I detta stadgande ligger emellertid icke blott en begränsning av tryckfriheten utan ock en tryckfrihetsrättslig garanti; ingrepp av administrativ karaktär äro principiellt förbjudna. Denna princip har i den nya tryckfrihetsförordningen genomförts med större konsekvens än i den äldre. Censur är icke medgiven i något fall. Repressiva åtgärder mot tryckta skrifter få allenast grunda sig på domstols prövning av skriftens brottslighet och detta ej allenast då fråga är om straff eller enskilt anspråk utan även då åtgärden innebär skriftens konfiskerande. Konfiskation i administrativ ordning är alltså — i olikhet med vad som gällde enligt den äldre förordningen — icke tillåten. I vissa fall kunna sär

TRYCKFRIHETEN. 323skilda straffprocessuella tvångsmedel användas mot tryckt skrift. För upprätthållande av sådan tvångsåtgärd, måste emellertid inom kort tid åtal anställas vid domstol; denna har då att pröva om åtgärden skall bestå.
    Såsom framgår av den av Kjellin lämnade redogörelsen (s. 535 ff.) innehöll det sakkunnigförslag, som låg till grund för propositionen, icke några särbestämmelser för krigstid. I propositionen skedde på denna punkt en avvikelse, som godkändes av riksdagen. Vid vissa för rikets säkerhet farliga brott äger domstolen meddela utgivningsförbud för skriften under viss tid, högst sex månader. I avbidan på domstolens prövning kan chefen för justitiedepartementet förordna om provisoriskt utgivningsförbud. Utgivningsförbud kan dock förekomma allenast då riket befinner sig i krig. Ej heller genom dessa bestämmelser har något avsteg gjorts från den principiella utgångspunkten att ingrepp av detta slag skola i sista hand prövas av domstol, ett resultat, som måste hälsas med tillfredsställelse.
    En särställning intaga de regler, som gälla gärningsmannaskap och medverkan vid tryckfrihetsbrott. Dessa regler skilja sig som bekant från allmänna straffrättsliga grundsatser däri att i princip det straffrättsliga ansvaret drabbar allenast viss i förordningen angiven person med hänsyn till hans ställning till skriften samt att ansvar icke samtidigt kan göras gällande mot annan, som medverkat till skriftens tillkomst. Kan ansvaret icke utkrävas av den som sålunda i första hand är ansvarig kan ansvaret i viss ordning övergå på andra. Det torde icke kunna förnekas att dessa regler framstå som främmande för en modern straffrättslig uppfattning. De äga emellertid sin förklaring i den tryckfrihetsrättsliga anonymitetsrätten. Denna utesluter i stor utsträckning befogenhet för polismyndighet, åklagare eller domstol att efterforska meddelare, författare och, vad angår tryckt skrift, som icke är periodisk, även utgivare (3 kap.) och leder med nödvändighet till att det allmänna straffrättsliga ansvarighetssystemet genombrytes. Angående anonymitetsrättens utomordentliga betydelse för tryckfriheten torde någon meningsskiljaktighet icke föreligga. Å andra sidan bör uppenbart tillses att avvikelserna från allmänna straffrättsliga grundsatser icke bliva större än som betingas av anonymitetsskyddet. Vid utformningenav de nya ansvarighetsreglerna har ock denna synpunkt i högre grad än tidigare vunnit beaktande. Vissa brott ha även överförts

324 N. GÄRDE.från tryckfrihetsrättslig reglering till den allmänna straffrättsskipningen (7 kap. 2 och 3 §§). I själva verket torde härmed gränsen ha nåtts för vad ur tryckfrihetssynpunkt kan anses tillrådligt.
    Angående rättegången i tryckfrihetsmål ha sedan lång tid tillbaka rått vitt skilda meningar. Redan då juryinstitutionen år 1815 infördes i tryckfrihetsmål, voro meningarna om gagnet därav mycket delade. De överväganden, som härvid blevo bestämmande, torde ha erhållit sitt mest fullödiga uttryck i lagkommitténs uttalanden i samband med frågan om juryns införande i den allmänna straffprocessen. Det var härvid främst två synpunkter, som åberopades till förmån för jurysystemet, dels juryns förmodade större självständighet i förhållande till den styrande makten och dess organ och dels den större frihet från en formalistisk lagtillämpning som ansågs tillkomma juryn framför en ämbetsmannadomstol, särskilt vid bedömande av det allmänna syftet med den tryckta framställningen. »Då tryckfriheten innebär en av de strängaste kontroller på all offentlig myndighet», yttrar lagkommittén, »har man ock i frågor om utövningen av denna frihet anledning att vänta mera oväld och självständighet hos en bland folket vald jury än hos den offentliga myndighetens egna organer». Den andra av nyssnämnda båda synpunkter kommer till ett klart uttryck i konstitutionsutskottets memorial i frågan vid 1812 års riksdag. I detta memorial framhålles den betydelse som vid bedömande av tryckta skrifter tillkommer själva framställningssättet samt hurusom en bokstavstolkning i detta fall kunde leda till oriktigt resultat; juryn ägde större förutsättningar än en domstol att »med avseende å lagens föreskrifter förena det blotta naturliga omdömets anvisning vid prövning av skriftens syftning».
    Uti ett yttrande, som inom lagrådet avgavs vid behandlingen av det till lagrådet remitterade förslaget till lag med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, har upptagits spörsmålet huruvida juryn vid fullgörandet av sin rättsskipningsuppgift vore bunden av gällande lagbud. Att en juryman till och med medvetet skulle i sin domargärning kunna sätta sig över ett positivt lagbud saknar, såvitt jag kan finna, varje stöd såväl historiskt som ur lagtolkningssynpunkt. Även i fråga om juryns rättsskipning gäller för visso 1809 års konstitutionsutskotts uttalande rörande domarmakten att den vore »självständig under lagarna

TRYCKFRIHETEN. 325men ej självhärskande över dem». Den tryckfrihetsrättsliga garanti, som juryprövningen innebär, skulle ju helt förfela sitt syfte, om juryn fällde den tilltalade med åsidosättande av tryckfrihetsförordningens egen reglering av vad som är att anse som tryckfrihetsbrott. Visserligen har vid fällande juryutlåtande även domstolen enligt den nya förordningen att pröva skriftens brottslighet; detta förhållande är emellertid utan betydelse för frågan om den ställning som är anvisad juryn. Ett lika klart överskridande av juryns befogenhet föreligger emellertid, då juryn i strid mot ett straffbud i förordningen frikänner den tilltalade. Stadgandet i 86 § regeringsformen har nämligen en dubbel syftning; det innebär såväl en tryckfrihetsrättslig garanti som en tryckfrihetsrättslig begränsning.
    Man kan invända att hela detta problem är av övervägande teoretiskt intresse, då juryn icke har något legalt ansvar för sin prövning. Det torde dock förhålla sig så att för varje juryman, som känner sitt ansvar, det är en i hög grad personlig fråga, vilka principer han skall följa. För juryns egen auktoritet skulle det vara att beklaga, om allmänheten erhölle den uppfattningen att juryn icke dömde efter lag. På missförhållanden av detta slag grundar sig till stor del den misstro mot juryinstitutionen, som framkommit i såväl vårt land som andra länder.
    För att juryn skall rätt kunna fullgöra sin domarfunktion fordras alltså kunskap hos de enskilda jurymännen, främst om tryckfrihetsförordningens egen reglering av de olika brottsfallen samt, i den mån förordningen hänvisar till annan lagstiftning, även om denna. Därmed sammanhänger frågan om juryns rättsliga information, ett svårlöst och sedan länge omstritt problem, som dock för juryns verksamhet är av ingripande betydelse.

 

    I denna min framställning ha berörts allenast några med tryckfriheten sammanhängande problemställningar. Utrymmet för denna uppsats torde därmed redan vara taget i anspråk. Det återstår mig endast att uttala den förhoppningen, att den nya förordningen skall kunna tjäna som ett verksamt stöd i strävandena att i vårt land upprätthålla ett fritt, på lag och rätt grundat samhällsskick. Om så blir förhållandet, skulle den väl motsvara de intentioner, som uppburo redan vår första författning i detta ämne.