REFORMER INOM ENGELSK KRIMINALVÅRD.

 

CRIMINAL JUSTICE ACT 1948.

 

AV

 

FÖRSTE BYRÅSEKRETERAREN TORGNY LINDBERG.

 

När kriminalvetenskapsmän från den europeiska eller den amerikanska kontinenten kommer på studiebesök till England, får de ofta till en början den uppfattningen att man där inte på allvar sysslar med kriminalpolitik, kriminalvård och liknande spörsmål. Den engelska kriminalvetenskapen förefaller dem vara i viss mån osystematisk. För en tysk eller svensk straffrättsprofessor måste det bli en chock att engelsmännen är så föga intresserade av t. ex. frågan om straff och skyddsåtgärder att de använder samma ord, punishment, för att beteckna bådadera och kanske — enligt vad professorn misstänker — inte alls ser någon skillnad mellan dem. Han finner det också äventyrligt att åtskilliga engelsmän med liv och lust ägnar sig åt kriminologiska spörsmål utan att äga den teoretiska underbyggnad och den vana vid abstrakt tänkande som traditionsenligt är av nöden.
    Den tidigare engelske fångvårdschefen SIR EVELYN RUGGLES-BRISE, känd som Borstalsystemets skapare, skriver i sin sista bok (Prison Reform: At Home and Abroad, London 1925) att ingen kriminologisk eller straffrättslig skola kan sägas ha hemortsrätt i England. Den insulära egenskapen »aloofness» har avhållit engelsmännen från att formulera definitiva åsikter i det mycket svåra och sammansatta spörsmålet om brottet och dess orsaker, en sysselsättning åt vilken den europeiske och amerikanske juristen ägnar sig med stor iver. Detta oaktat är det ett remarkabelt faktum att lagstiftare i främmande länder ofta hämtar den praktiska lösningen av kriminalpolitiska frågor från England, där man prövat sig fram empiriskt, vrakat en del och behållit en del och småningom funnit vägen till många reformer som förenar det humana med det rationella.

    Det kriminalpolitiska reformarbetet i England har sålunda försiggått genom partiella reformer och med beaktande av de erfarenheter som vunnits under arbetets gång. Trots den nationella egenart som kännetecknar allt engelskt lagstiftningsarbete föreligger i detta hänseende en viss överensstämmelse mellan den engelska och den svenska utvecklingen. Det finns också andra likheter. England har i betydande

omfattning, särskilt på ungdomsstraffrättens område, varit en förebild vid det svenska reformarbetet. På andra punkter förhåller det sig omvänt. Vi har inte lika segt bevarat sådana fornminnen som hängning och prygelstraff. Å andra sidan har vi på straffprocessens område, bl. a. i fråga om den misstänktes rättssäkerhet, i jämförelse med England stått på en polismässig och ganska ociviliserad nivå, tills vi genom rättegångsreformens ikraftträdande år 1948 närmat oss den engelskaståndpunkten, dock utan att erfara samma intresse som engelsmännenför de frågor det här gäller. Skillnaden mellan svensk och engelsk uppfattning belyses bl. a. därigenom att i svensk straffprocess straffregisterutdragen fortfarande spelar en dominerande roll såsom utgångspunkt för rättegången mot den stora kategori bland de åtalade som de förut straffade utgör; i England betraktar man som självfallen en där gällande regel, som innebär att den misstänktes tidigare asocialitetsyttringar överhuvud taget inte får omnämnas i rättegången, förrän domstolen fastställt att han gjort sig skyldig till den brottslighet för vilken han nu står under åtal. Värdet av en sådan bestämmelse fördunklas föga av det förmodligen från kontinenten emanerande påståendet att bestämmelsen historiskt sett har samband med den omfattande användning av lekmannadomstolar som förekommer i England; det kollegium av fredsdomare utan juridisk utbildning, som i England dömer i över 90 % av alla brottmål, säges tidigare ha rekryterats främst bland traktens storgodsägare, som emellanåt visade sig benägna att utan större omgång sakfälla tidigare straffade personer, särskilt om de var illa klädda och misstänktes för tjuvskytte.
    De engelska lekmannadomstolarna har ofta kritiserats, både av engelsmän och utlänningar. Bland kritikerna märkes kriminologen HERMANN MANNHEIM — tidigare hög ämbetsman i det förnazistiska Tyskland, numera naturaliserad engelsman — som i en av sina böcker (Criminal Justice and Social Reconstruction, 1946) intar den oengelska ståndpunkten, att förmågan att döma opartiskt är en egenskap som man ofta bättre förvärvar genom grundlig utbildning än genom långvarig erfarenhet av vad som tilldrar sig vid domarbordet. Men det är symtomatiskt för den förankring som lekmannadomstolarna har i det engelska medvetandet, att Mannheim vid närmare övervägande inte funnit det önskvärt att domstolsorganisationen förändras i denna del. Han framhåller bl. a. att för lekmannadomaren varje nytt fall ter sig unikt och förtjänt av speciell uppmärksamhet, medan det ständiga sysslandet med brottmål kan förvandla den bäste ämbetsdomare till slav under rutinen och göra honom jämförelsevis likgiltig för mänskligt lidande; ett alltför strängt sinnelag är i viss mån en yrkessjukdom hos ämbetsdomaren, vilken därjämte kan hindras i sitt arbete av en med åren tilltagande okunnighet om vanliga människors sätt att leva och tänka.
    Liknande synpunkter har från redaktionellt håll framförts i den ansedda kriminalvårdstidskriften The Howard Journal (vol. VII nr 2, 1946—47), som kritiserar det system med ensamma juristdomare som tillämpas vid Londons s. k. Magistrates' Courts. Tidningen finner det

naturligt om ämbetsdomarens kusin från landet, fredsdomaren, vid studier av domstolsväsendet i London någon gång gripes av misstanken att kollegans rutinerat snabba och eleganta rättsskipning inte uteslutande har sin förklaring i större skarpsinne och djupare lagkunskap utan delvis bör tillskrivas det förhållandet att det inte finns någon som säger emot domaren, när han i ensamhet och tystnad knäcker sina mål.
    På kriminalvårdens område framlades år 1938 av dåvarande engelske justitieministern SIR SAMUEL HOARE ett reformförslag, Criminal Justice Bill, som genom sin omfattning och principiella betydelse hade större räckvidd än någon av de tidigare genomförda partiella reformerna. Förslaget, som under den parlamentariska granskningen underkastades vissa jämkningar, hade goda utsikter att bli antaget, när världskrigets utbrott omintetgjorde reformfrågans fortsatta behandling (se SvJT 1939 s. 291 f. och 1940 s. 480 f.).

    Därmed blev reformförslaget emellertid ej avskrivet. Det visade en förvånande livskraft och stod under de följande åren i förgrunden för den kriminalpolitiska diskussionen. I England har intresset för förslagets principer hållits levande av det kända reformsällskapet The Howard League. Sällskapets aktivitet har inte minskat under dess nye ordförande LORD TEMPLEWOOD; bakom detta namn döljer sig den tidigare Sir Samuel Hoare.
    D. 31 okt. 1947 framlade den nuvarande justitieministern MR EDE en ny version av 1938 års Criminal Justice Bill, på några punkter olik den gamla men i stort sett av samma innebörd. Även detta lagförslag vållade strid i parlamentet men antogs med vissa ändringar. Den nya Criminal Justice Act stadfästes d. 31 juli 1948. I vissa delar, dock ej de mest väsentliga, har lagen trätt i kraft d. 13 sept. 1948. Den avser huvudsakligen ändringar och nybildningar på straffsystemets område — främst i vad angår villkorlig dom med övervakning (probation) samt anstaltsbehandling av unga brottslingar och äldre recidivister — men utgör inte någon fullständig kodifiering av bestämmelserna om behandling av lagbrytare. Beträffande straffverkställigheten reglerar lagen vissa principiellt betydelsefulla frågor men i huvudsak har detta område hänvisats till administrativ reglering. Lagen berör också vissa straffprocessuella förhållanden, främst såvitt angår den förberedande utredningen i brottmål och tvångsmedel mot unga tilltalade.

 

    Criminal Justice Act innebär en ombildning av det engelska straffsystemet dels genom att vissa strafformer upphäves eller erhåller ett mera begränsat användningsområde, dels genom att nya behandlingsformer inrättas för särskilda grupper lagbrytare, dels genom att vissa behandlingsformer förändras och erhåller ökade organisatoriska resurser.
    Bötesstraffet bibehålles utan att dagsbotssystem införes men med vidgade möjligheter till betalningsanstånd och avbetalning av ådömda bötesbelopp. Tillämpligheten av bötesstraff vidgas genom ett generellt bemyndigande för domstol att döma till böter i stället för frihetsstraff, oberoende av om böter ingår i straffskalan.

    Dödsstraffet hade ej föreslagits till avskaffande i den framlagda billen. Underhuset fattade likväl efter långvariga debatter beslut om dess upphävande, men beslutet fälldes av överhuset. Dödsstraffet kvarstår således, dock med den begränsningen att det ej får tillämpas mot personer under 18 år. Ett flertal avrättningar av underåriga har förekommit under det sista decenniet.
    Prygelstraffet (flogging) och dess motsvarighet beträffande ungdom (birching) har upphävts; förslaget därom mötte denna gång ej så starkt motstånd som 1939. Prygel kvarstår emellertid som disciplinär bestraffning vid fångvårdsanstalterna, nämligen för myteri och grov misshandel av befattningshavare. Beslut om prygelstraff meddelas i regel av utomstående domarrepresentanter. Beslutet skall underställas justitieministern för godkännande innan det verkställes. Den som undergår Borstal training får ej bestraffas med prygel. För andra interner verkställes denna bestraffning med högst 18 slag av den s. k. niosvansade katten (cat-o-nine tails), om fången fyllt 21 år. Utbyte kan eventuellt ske mot käpprapp, som alltid användes beträffande underåriga (12 slag).
    Straffarbete (penal servitude), som kunde ådömas för en tid av minst tre år, har avskaffats, huvudsakligen med den motiveringen att uppdelningen av de dömda på mildare och strängare straffarter var ägnad att verka deklasserande för den som dömdes till den strängare formen, särskilt i allmänhetens ögon. England har således numera ett enda enhetligt frihetsstraff: fängelse (imprisonment). Detta kunde tidigare ådömas i olika grader (divisions), som ursprungligen innebar strängare och mildare former av verkställighet. Bestämmelserna härom har med samma motivering upphävts. Erforderlig differentiering göres på verkställighetsstadiet. Angående custodia honesta vid fängelsestraff för vissa brott, se nedan (s. 334). Särskilda bestämmelser har meddelats om begränsad tillämplighet av fängelse beträffande underåriga lagbrytare i olika åldrar.
    Upphävandet av penal servitude innebär att också den tidigare polisuppsikten över frigivna straffångar enligt det s. k. ticket-of-leavesystemet— som bl. a. innebar att den frigivne regelbundet måste anmäla sin bostadsadress hos polisen — fått ändrad innebörd och starkt begränsad användning. Domstolarna har erhållit behörighet att beträffande vissa återfallsbrottslingar förordna om en liknande uppsikt, som visserligen till en början utövas av skyddsförening men vid försummelse från den frigivnes sida övertages av polisen. Uppsikten sanktioneras av en straffbestämmelse, som innebär att den frigivne kan dömas till ett särskilt straff av högst sex månaders fängelse för det delictum sui generis som det innebär att undandraga sig uppsikten. Denna anordnas inte längre i samband med villkorlig frigivning (release on license) utan vid slutlig frigivning efter utståndet straff. Villkorlig frigivning i förening med tillsyn har bibehållits — med en mera positiv inriktning — för fängelsefångar under 21 år. Äldre fångar kan inte bli villkorligt frigivna men har möjlighet att genom arbetsflit och gott uppförande erhålla en avkortning av straffet så att den slutliga frigivningen sker tidigare än eljest (remission for good conduct).

    Avskaffandet av penal servitude och därmed sammanhängande lagändringar har skett i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslogs i ett kommittébetänkande av 1932, Report of the committee on persistant offenders. I anslutning till förslag som väcktes i samma betänkande har vidare införts två nya reaktionsformer mot återfallsbrottslingar: corrective training och preventive detention.
    Corrective training kan tillämpas endast mot brottslingar som fyllt 21 år. Någon högsta åldersgräns har däremot ej uppställts. Vidare fordras att den brottslige för minst tredje gången efter fyllda sjutton år övertygas om brott varå kan följa fängelse i två år eller mera.
    Allmän förutsättning för tillämpning av corrective training är att domstolen för den tilltalades tillrättaförande och till förebyggande av brottslighet finner det lämpligt att han erhåller utbildning av korrektionell natur under en ansenlig tidrymd som åtföljes av en period av tillsyn, såframt han utskrives före den i domen utsatta slutdagen. Corrective training ådömes nämligen ej på obestämd tid utan på viss av domstolen fastställd tid, minst två och högst fyra år. Den utsatta tiden är endast en maximitid, som kan förkortas genom villkorlig utskrivning. Därom beslutar det centrala fångvårdsorganet (the prison commissioners).
    Preventive detention är, under förutsättning att den brottslige fyllt 30 år, tillämplig mot den som — för minst fjärde gången efter fyllda 17 år — övertygas om brott varå kan följa fängelse i två år eller mera, såframt han vid minst två av de tidigare lagföringarna dömts till Borstal training, imprisonment eller corrective training.
    Såsom allmän förutsättning för tillämpning av preventive detention gäller att domstolen med hänsyn till allmänhetens säkerhet finner det lämpligt att den tilltalade hålles i förvar under en ansenlig tidrymd, som åtföljes av en period av tillsyn, såframt han utskrives före den bestämda slutdagen. Preventive detention ådömes för en tid av minst 5 och högst 14 år, varvid the prison commissioners liksom vid corrective training har befogenhet att förordna om villkorlig utskrivning vid tidigare tidpunkt.

 

    Såsom ovan anförts har det kriminalpolitiska reformarbetet i England i väsentlig mån inriktats på att erhålla bättre behandlingsmöjligheter för unga lagbrytare. Den tanken tog redan tidigt form, att unga människor i stället för att spärras in i fängelser avsedda för vuxna förbrytare bör i särskilda former erhålla sådan behandling som är ägnad att hjälpa dem till rätta i samhället. Genom ett antal lagändringar har användningen av vanligt fängelsestraff mot barn och ungdom starkt begränsats till förmån för sådana mera positiva åtgärder som villkorlig övervakning (probation), uppfostran i enskilt hem eller ungdomsvårdsskola (approved school) och Borstal training. I denna utveckling innebär 1948 års Criminal Justice Act ytterligare ett steg framåt genom att än mer inskränka tillämpligheten av fängelsestraff för ungdom, genom att utveckla och främja instituten probation och Borstal

training samt genom att inrätta två nya behandlingsformer, detention in a detention centre och attendance in an attendance centre, av vilka den förra utgör ett slags ungdomsarrest avsedd att i vissa fall ersätta kortvariga fängelsestraff och den andra är en form av arrest på fritid.
    Den nedre åldersgränsen för tillämpning av fängelsestraff utgör 17 år (15 år i de sällsynta fall då den underårige dömes av någon av de högre jurydomstolarna). Härjämte har stadgats att ingen domstol äger döma någon som ej fyllt 21 år till fängelse såframt ej domstolen — på grunder som skall redovisas i domen — är av den uppfattningen att det ej finnes någon annan behandlingsform som lämpar sig för den tilltalade; sistnämnda ställningstagande får göras först sedan domstolen beaktat all erforderlig utredning rörande den tilltalades karaktär samt hans fysiska och psykiska hälsotillstånd.
    I syfte att hindra att fängelsestraff användes i onödan mot ungdom tvingar lagstiftaren således domstolen att i varje särskilt fall undersöka vilken åtgärd som bäst gagnar syftet med ingripande mot unga lagbrytare. Då behov av vedergällning eller avskräckning inte torde verka övertygande såsom domsskäl för inspärrning av barn och ungdom i fängelse, kan det antagas att det uppställda kravet på motivering av ådömda fängelsestraff kommer att fullgöra sin uppgift väl.
    Genom en särskild bestämmelse i lagen bemyndigas slutligen regeringen att — sedan justitieministern förklarat att tillfredsställande behandlingsmöjligheter finnes att tillgå — utfärda förbud för de lägre domstolarna (som handlägger så gott som samtliga brottmål mot ungdom) att överhuvud taget tillämpa fängelsestraff mot någon som ej fyllt 21 år eller uppnått den lägre ålder som anges i förordnandet.
    De ovannämnda formerna av arrest kan inte på samma sätt som probation och Borstal training karakteriseras såsom uppfostrings- och utbildningsåtgärder utan får anses inta en mellanställning mellan sistnämnda åtgärder samt fängelsestraff och bestraffning med ris.
    Arrest i ett detention centre kan tillämpas mot personer mellan 14 och 21 år, som inte förut dömts till fängelse eller Borstal training och som inte heller efter 14 års ålder dömts till arrest. Denna ungdomsarrest skall i regel pågå tre månader men kan i vissa fall ådömas på längre tid, högst sex månader, och undantagsvis även på kortare tid. Meningen synes vara att den skall komma till användning beträffande ungdom som under någon tid anses böra underkastas sträng disciplin. Arrest får endast tillämpas när domstolen finner att de övriga behandlingsformer utom fängelse som står till buds inte lämpligen bör användas mot den tilltalade.
    Den nu beskrivna formen av ungdomsarrest utgör i viss mån en påbyggnad av den tidigare i engelsk praxis tillämpade metoden att för kortare tid låta yngre lagbrytare sitta i arrest på ortens polisstation. Med ett ställningstagande till frågan om ungdomsarrestens uppgift i modern ungdomsvård synes böra anstå till dess närmare upplysningar föreligger om sättet för arrestens verkställande. Man torde kunna förutsätta att de engelska verkställighetsreglerna kommer att skilja sig väsentligt

från dem som man i Tyskland i början av 1940-talet tillämpade vid den då införda s. k. Jugend-Arrest, som enligt lagtexten skulle ha ungefär samma funktion som den nu i England införda ungdomsarresten men synes ha verkställts på ett sätt, som närmast innebar att den underårige arrestanten under någon månad fick vistas i mörkt enrum utan möjlighet till arbete, läsning eller annan sysselsättning.
    Fritidsarrest vid ett attendance centre kan användas mot person mellan 12 och 21 år som begått brott varå för vuxna kan följa fängelse eller som åsidosatt sina åligganden såsom villkorligt dömd. Sådan arrest innebär att den underårige av sin fritid får tillbringa sammanlagt högst 12 timmar vid ett attendance centre, d. v. s. en slags officiell pojkklubb där lämplig sysselsättning, undervisning och övervakning av underåriga har ordnats. Fritidsarrest får ej tillämpas beträffande den som tidigare dömts till fängelse, Borstal training eller ungdomsarrest eller som varit intagen i ungdomsvårdsskola.
    För tillämpning av Borstal training gäller, med visst undantag, att den tilltalade övertygas om brott varå kan följa fängelse, att han fyllt 16 år vid sakfällandet samt att domstolen med hänsyn till hans karaktärsegenskaper och tidigare uppförande samt omständigheterna vid brottet finner det lämpligt för hans tillrättaförande och till förebyggande av brottslighet att han erhåller någon tids utbildning i en Borstal institution. I förhållande till vad förut var stadgat har — samtidigt som kravet på vanebrottslighet eller brottsliga böjelser uppmjukats — den ändringen vidtagits att Borstal training inte längre får tillgripas mot personer mellan 21 och 23 år utan endast mot den som vid sakfällandet ej fyllt 21 år.
    Sänkningen av åldersgränsen har motiverats bl. a. därmed att personer i åldern mellan 21 och 23 år ofta är gifta familjeförsörjare och dessutom inte lämpligen bör ha samma uppfostran och utbildning som passar för ungdom i en något lägre åldersgrupp. Det må framhållas att den övre åldersgränsen utgjort 21 år ända sedan Borstal training infördes år 1908 fram till år 1936, då justitieministern med stöd av honom lämnat bemyndigande förordnade att Borstal training skulle kunna tillämpas även mot ungdom i de två närmast högre årsklasserna. En återgång till den ursprungliga regeln har underlättats genom införandet av den delvis likartade reaktionsformen corrective training för personer som fyllt 21 år.
    Den som dömts till Borstal training intages på anstalt som godkänts såsom Borstal institution. Maximitiden för anstaltsvistelsen utgör tre år räknat från domens dag, men den intagne kan genom beslut av the prison commissioners utskrivas på prov vid lämplig tidpunkt dessförinnan, dock ej tidigare än nio månader efter domens meddelande, såframt ej justitieministern annorlunda föreskriver. Sistnämnda bestämmelse om kortaste intagningstid innebär en förlängning av den tidigare gällande minimitiden av sex månader för pojkar och tre månader för flickor.
    Beträffande anstaltsvården av Borstalklientelet innebär den nya lag

stiftningen inte några förändringar av principiell betydelse, utan avsikten är att de dömda liksom tidigare skall intagas på en mottagningsavdelning för observation och därifrån fördelas mellan olika slutna och öppna anstalter. I detta sammanhang må framhållas att Borstalorganisationen, som vid sin start år 1908 inte hade tillgång till andra anstaltsutrymmen än för ändamålet moderniserade fängelser, senare kom att utvecklas i den riktningen att öppet anstaltsutrymme i växande utsträckning togs i anspråk, särskilt under 1930-talet fram till världskrigets utbrott år 1939. Under de speciella krigsförhållandena måste klientelet placeras efter lägligheten, men principen om öppen anstaltsvård hade blivit så allmänt omfattad att en opinionsstorm mot fångvårdsmyndigheterna restes när ett fyrtiotal av cirka 2 000 Borstalpojkar överfördes till det gamla straffängelset i Princetown på Dartmoorheden; sistnämnda åtgärd blev ett av de vapen som the Howard League begagnade sig av vid sin aktion i syfte att få till stånd en senare genomförd ombildning av det centrala fångvårdsorganet, varigenom ett lekmannaråd på tio personer ställdes vid fångvårdsledningens sida för att deltaga i bl. a. överläggningar om anstalternas användningsområde och planerandet av nya anstalter och anstaltsavdelningar.¹
    Genom beslut av justitieministern kan fängelsefånge som ej fyllt 21 år flyttas till en Borstal institution, varvid han emellertid blir underkastad samma bestämmelser om anstaltstid och utskrivning som övriga på anstalten intagna. Omvänt kan en Borstalelev överföras till vanlig straffverkställighet.
    Efter utskrivningen på prov står den till Borstal training dömde under tillsyn till dess fyra år förflutit från dagen för domen. Tillsynen utövas av förening eller person som utses av fångvårdsledningen, vilken jämväl äger att besluta om tillsynens upphörande. Eftervården skötes i så gott som samtliga fall av en särskild organisation med statligt stöd, the Borstal Association, som har ombud över hela landet och även driver en omfattande verksamhet för att bereda de utskrivna bostad i enskilda hem eller i inackorderingshem under den första tiden efter utskrivningen. Ett ombud för organisationen besöker också varje månad Borstal-anstalterna, varvid de intagna har tillfälle att rådgöra med honom angående sin placering efter utskrivningen.

 

    Bland de verkställighetsregler som upptagits i Criminal Justice Act märkes vissa bestämmelser som underlättar inköp av mark och byggnader för fångvårdsändamål samt vidare ett stadgande att de bestämmelser som kommer att utfärdas administrativt skall sörja för särbehandling av personer som dömts till preventive detention och personer

 

¹ Angående kritik som under en parlamentsdebatt riktades mot justitieministern i anledning av en plan att överföra Borstalflickor till en avdelning vid ett kvinnofängelse, se the Penal Reformer Vol. 5 nr 4 (1939) s. 8. Åtgärden karakteriserades som särskilt olämplig därför att flickor av denna kategori ofta har neurotisk läggning och är överkänsliga för intryck från olämpliga anstaltsmiljöer: de »överspelningar» som blivit vanligare bland flickorna än bland pojkarna betecknades som ett slags emotionella explosioner vilka är neurotiskt betingade och ingalunda — såsom det gjorts gällande från fångvårdshåll — utgör tecken på en mera djupgående asocialitet.

som dömts för vissa tryckfrihetsbrott m. m.; vidare bestämmelser som innebär att det vid fångvårdsanstalt skall finnas en visiting committee eller — vid specialanstalterna — s. k. board of visitors. Dessa nämnder består av två eller flera domare samt andra från fångvården fristående personer; ledamöterna är ålagda att ofta besöka anstalterna och att upptaga klagomål från de intagna.
    Den nya lagen innehåller även vissa stadganden om vård av straffriförklarade, som hädanefter ej kallas criminal lunatics utan Broadmoor patients efter den anstalt som nu fått giva namn åt hela organisationen.
    Begränsningarna av fängelsestraffets tillämpning mot unga lagbrytare har åtföljts av åtgärder för att undvika deras inspärrning i fängelse såsom häktade. I detta syfte samt för att förbättra möjligheterna till sinnesundersökning av häktade stadgas i den nya lagstiftningen att, utöver de redan befintliga remand homes (för personer under 17 år), skall inrättas s. k. remand centres, avsedda dels för personer mellan 17 och 21 år, dels för yngre personer som ej kunna förvaras i ett remand home eller behöver flyttas därifrån för att sinnesundersökning skall kunna verkställas.

 

    Beträffande probation innebär den nya lagstiftningen åtskilliga förbättringar, särskilt i organisatoriskt hänseende.
    Såsom probation skall icke längre räknas den villkorliga dom utan övervakning som hittills kallats binding-over och ej heller den eftergift av ansvarspåföljd utan villkor som brukat benämnas dismissal. Båda dessa institut har upptagits såsom särskilda straffrättsliga åtgärder under beteckningarna conditional discharge och absolute discharge. Vid conditional discharge får prövotiden, som fastställes av domstol, inte överstiga ett år; övervakning förekommer ej. Såsom förutsättning för tilllämpning av de båda formerna för discharge gäller att domstolen med hänsyn till brottets art, brottslingens karaktär och övriga omständigheter finner det olämpligt (inexpedient) att döma till straff och vidare anser att det inte finnes skäl att tillämpa probation. Av intresse är att föreskrift om tid och sätt för betalning av skadestånd kan förenas med discharge av båda slagen.
    För tillämpning av probation i egentlig mening uppställes i lagen inte någon annan förutsättning än att domstolen, med beaktande av brottets beskaffenhet, den brottsliges karaktär och övriga omständigheter, finner det lämpligt att tillämpa åtgärden. Probation kan således användas oberoende av brottets svårhetsgrad och utan hinder av tidigare asocialitetsyttringar från den tilltalades sida; i ett kommittébetänkande av år 1936 (Report on the social services in courts of summary jurisdiction) framhölls såsom exempel på felaktig domstolspraxis att tidigare bestraffning i och för sig betraktades som ett skäl mot användning av probation.
    Probation inledes genom att domstolen, i stället för att döma den brottslige till ansvarspåföljd, genom ett särskilt beslut, s. k. probationorder, ålägger honom att under en av domstolen bestämd prövotid av minst ett och högst tre år stå under tillsyn (supervision) av en proba

tion officer. Före beslutets meddelande skall domaren på lättfattligt språk (ordinary language) för den brottslige förklara vad ett beslut om probation kommer att innebära för honom, inbegripet betydelsen av sådana särskilda föreskrifter som domstolen överväger att meddela. Därvid framhålles för den brottslige att om han åsidosätter sina åligganden eller begår annat brott, han kan dömas till ansvarspåföljd för det ursprungliga brottet. Beslut om probation får, såframt den tilltalade fyllt 14 år, inte meddelas utan att denne därefter förklarar sig villig att fullgöra vad som kommer att åligga honom enligt beslutet.
    I fråga om meddelande av särskilda föreskrifter för den som erhåller probation gäller att domstolen kan ålägga honom att under hela prövotiden eller del därav följa sådana bestämmelser som domstolen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner erforderliga för att han skall förhålla sig väl i fortsättningen och för att förebygga att han begår nytt brott. För utfärdande av vissa föreskrifter gäller därjämte särskilda villkor. Sålunda får föreskrift om bostad ej meddelas förrän domstolen skaffat utredning om den brottsliges hemförhållanden. Den brottslige får ej åläggas att bo på ett inackorderingshem med arbete utanför hemmet (probation hostel) eller på ett övergångshem där han jämväl erhåller arbete (probation home) eller på någon annan anstalt för längre tid än tolv månader efter beslutets meddelande, varvid i beslutet skall angivas tiden för föreskriftens varaktighet och anstaltens namn. En viktig nyhet är att de nämnda inackorderings- och övergångshemmen skall underkastas statlig inspektion och endast får förestås av person som vederbörande myndighet förklarat kompetent för uppdraget. Samtidigt med dessa bestämmelser har tillkommit vissa regler om statligt bidrag med hälften av kostnaden för upprättande och drivande av inackorderings- och övergångshem av nämnda slag. — Genom de förbättrade möjligheterna att i samband med probation anlita inackorderingshem av tillfredsställande beskaffenhet tillgodoses samma syfte som i 1938 års Criminal Justice Bill hade föranlett upptagande av en särskild behandlingsform, residential control i s. k. Howard houses, som enligt förslaget kunde ådömas för högst sex månader.
    En annan nytillkommen bestämmelse möjliggör att den som erhåller probation kan åläggas att underkasta sig medicinsk behandling. Härom upptages i lagen utförliga bestämmelser som erhållit sin slutliga lydelse först under parlamentsbehandlingen. Av bestämmelsernas utformning framgår att man funnit det angeläget att begränsa användningen av dylik föreskrift till sådana fall där den övervakade verkligen erhåller en behandling som beräknas bli till gagn för honom. Man har med andra ord velat skapa garantier mot att föreskrift om läkarvård utnyttjas till att under falskt sken av terapi åvägabringa något slag av kasernering i säkerhetssyfte av den som ställes under övervakning.
    Domstolen får meddela föreskrift som nu sagts endast under förutsättning att behörig läkare med psykiaters kompetens intygar att den brottsliges tillstånd är sådant att behandlingen erfordras och kan beräknas komma att gynnsamt påverka honom, ehuru vårdbehovet ej är så utpräglat att det berättigar hans intagning på sinnessjukhus på

grundval av vederbörlig vårdattest. Föreskrift att underkasta sig medicinsk behandling kan meddelas för högst 12 månader räknat från beslutet om probation och får ej avse annan behandling än sådan som meddelas av legitimerad praktiserande läkare eller under ledning av sådan läkare. Behandlingen kan äga rum antingen polikliniskt eller efter frivilligt ingående på sjukhus eller vårdanstalt. En viktig inskränkning är att domstolen inte får meddela sådan föreskrift utan att ha förvissat sig om att behandlingen redan har ordnats eller kan ordnas på föreslaget sätt eller att patienten, om han vill lägga in sig på sjukhus, kan mottagas där.
    En viktig tvistefråga vid lagstiftningens tillkomst har varit huruvida beslut om probation även i fortsättningen skulle meddelas utan sakerförklaring (conviction) av den tilltalade eller i samband med sådan förklaring; denna har samma rättsverkningar som en dom har i Sverige. Den tidigare bestämmelsen innebar att domstolen formlöst konstaterade att den tilltalade begått gärningen. Beslutet om probation kunde då ej officiellt registreras och blev i rättsligt avseende en nullitet vid prövotidens utgång, såframt domstolen ej förklarat det medgivna anståndet förverkat. Både i 1938 och 1947 års lagförslag hade departementschefen med frångående av den nämnda principen föreslagit att beslut om probation skulle föregås av conviction. Parlamentets lagutskott (standing committee) ställde sig båda gångerna avvisande till den föreslagna ändringen; utskottet framhöll att formell sakerförklaring för brottet skulle kunna inverka oförmånligt på den övervakades rättsliga och sociala ställning i samhället. Till stöd för den föreslagna ändringen åberopades främst att man därigenom skulle uppnå vissa fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt. Slutresultatet har blivit att departementschefens förslag godtagits, varvid dock i en särskild paragraf upptagits ett stadgande att beslut om probation inte får räknas såsom conviction i den mån detta skulle medföra obehörighet eller rättighetsförlust av något slag för den övervakade. Samma bestämmelse gäller vid conditional discharge och absolute discharge.
    Bland de organisatoriska nyheter av betydelse för den fortsatta utvecklingen av probation som den nya lagstiftningen innebär märkes förbättrade möjligheter för rekrytering och utbildning av de probation officers, som redan tidigare obligatoriskt skulle finnas vid varje domstol (ev. flera domstolar i förening) men som endast till en del utgjordes av heltidsanställda och specialutbildade befattningshavare. Även åtgärder för utbildning av föreståndare vid inackorderings- och övergångshem har beslutats. Kostnaderna för avlöning och utbildning av sistnämnda befattningshavare och av probation officers fördelas lika mellan stat och kommun.
    Av det anförda framgår, såsom även i inledningen antytts, att den engelska kriminalvårdslagstiftningen lyckats finna en praktisk lösning i åtskilliga kriminalpolitiska frågor. Bl. a. synes det lämpligt att efter mönster av den engelska lagen frångå systemet med en gemensam åldersgräns nedåt för tillämpning av straffrättsliga åtgärder, oberoende av om böter, frihetsstraff eller någon uppfostrings- eller hjälpåtgärd kommer

ifråga. Uppenbarligen är det i första hand av vikt att söka begränsa tilllämpligheten på yngre lagbrytare av sådana straffåtgärder som erfarenhetsmässigt är gagnlösa eller skadliga. — Analogivis kunde måhända övervägas att på motsvarande sätt variera tillämpligheten av olika ansvarspåföljder med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd (vid domen), förslagsvis så att de ordinära frihetsstraffen aldrig finge användas när psykiatriskt vårdbehov konstaterats, varemot tillämpning av böter och olika slag av villkorlig dom med övervakning samt — under förutsättning av förbättrade vårdmöjligheter — ungdomsfängelse och förvaring skulle vara utesluten endast vid behov av vård för sinnessjukdom (eventuellt närbesläktat tillstånd) eller sinnesslöhet; alternativt till dessa påföljder skulle domstolen äga föreskriva omhändertagande inom sinnessjukvården. Frågan om straffrihet (frikännande) på grund av psykisk abnormitet vid gärningens begående skulle därigenom bli ett fristående spörsmål, som kanske ej erfordrade någon annan reglering än kravet på uppsåt eller vållande såsom förutsättning för straffbarhet; straffnedsättningsregeln i SL 5:6 kunde då uppgå i en allmän bestämmelse om möjlighet att med hänsyn till speciella omständigheter underskrida straffskalans minimum (jfr strafflagberedningens förslag till ett sådant stadgande, med bibehållande av 5:6, i SOU 1948:40).

 

Litteratur.

 

Criminal justice act, 1948;
Report of the departmental committee on young offenders, 1927;
Report of the d. c. on persistant offenders, 1932;
Report of the d. c. on the employment of prisoners I, 1933; II. Employment on discharge, 1935;
Report of the d. c. on imprisonment by courts of summary jurisdiction in default of payments of fines and other sums of money, 1934;
Report of the d. c. on the social services in courts of summary jurisdiction, 1936;
Report of the d. c. on corporal punishment, 1938;
Criminal justice, a bill, 1938; Criminal justice, a bill, 1947;
Prisons and Borstals; Statement of policy and practice in the administration of prisons and Borstal institutions in England and Wales, 1945;
Penal reform in England, English studies in criminal science, vol. I, 1946;
Mental abnormality and crime, English studies etc., vol. II, 1944;
The modern approach to criminal law, English studies etc., vol. IV, 1945;
Templewood, Crime and punishment, 1947;
Max Grünhut, Penal reform, 1948;
H. Mannheim, The dilemma of penal reform, 1939; Social aspects of crime in England between the wars, 1940; Criminal justice and social reconstruction, 1946;
L. W. Fox, The modern English prison, 1934;
G. S. Kenny, Outline of criminal law, 1936;
J. A. F. Watson, Meet the prisoner, 1939;
W. Healy och B. S. Alper, Criminal youth and the Borstal system, 1941;
W. Norwood East, Medical aspects of crime, 1936;
W. Norwood East and W. H. de B. Hubert, The psychological treatment of crime, 1939;
The Howard journal, vol V nr 1 och 2 (1938), vol VI nr 4 (1944—5), vol VII nr 1 (1945—6), nr 2 (1946—7) och nr 3 (1947—8);
The penal reformer, vol V nr 3 och 4 (1939), vol VII nr 1 (1939).

 

22—497004. Svensk Juristtidning 1949.