Juristutbildningen var föremål för debatt vid Sveriges juristförbunds fullmäktigmöte i Malmö d. 25—27 mars. I nr 6—7 av förbundets meddelanden refereras prof. Folke Schmidts inledningsföredrag och några diskussionsinlägg. Det sker under rubriken » Om en mänsklig varelses förvandling till jurist», en rubrik som förefaller en smula nedstämmande.

 

    Schmidt började med att redogöra för några av den nuvarande ordningens brister. Som en ytterst allvarlig punkt betecknade han att de juris studerandes intellektuella standard icke är tillräckligt hög. En undersökning, som företagits vid den statistiska institutionen i Lund och som redovisats i studentsociala utredningens betänkande,1 visar att en jämförelse mellan betygsstandarden för några årgångar studenter av olika fakulteter utfaller till juristernas nackdel. Schmidt ställde sig emellertid reserverad till tan-

 

    1 SOU 1948: 42 s. 47 f.

374 SVEN ERSMAN.ken på en betygsspärr för tillträdet till de juridiska studierna; en sådan åtgärd kunde väntas medföra en stark begränsning av antalet juris studerande och vore därför inte försvarlig med tanke på att det för närvarande syntes råda en viss brist på jurister.
    Den invändning mot den nuvarande ordningen som framförts kraftigare än någon annan är att juristutbildningen inte är tillräckligt praktisk, sade Schmidt. Bakom slagordet att utbildningen skall vara praktisk döljer sig emellertid många olika tankegångar av mycket skiftande innehåll. Att lära juristerna en mängd praktiska detaljer ansåg han icke vara någon uppgift för universitetsutbildningen. Däremot borde denna ägna stort utrymme åt att belysa rättsreglernas praktiska konsekvenser och sociala sammanhang, en uppgift som Schmidt betecknade snarare som en teoretisk eller vetenskaplig uppgift än som en praktisk.
    Ett grundläggande fel ansåg Schmidt vara att man hittills strävat efter att ge juristerna en fullständig kunskap om samtliga rättsområden. Att vara kunnig i mycket är värdefullt, men ändå inte det centrala för en jurist. Det väsentliga är snarare att juristen har kunskap om vilka metoder han skall använda för att söka upplysningar om de problem han möter i sin verksamhet och hur dessa problem skall lösas. Den praktiska uppgiften är därför, menade Schmidt, i första hand att lära studenten att använda rättskällorna, lagtexten, rättsfallen, lagmotiven och litteraturen. Det gäller inte bara, som man stundom synes mena, att ge den studerande konkreta exempel på vad en abstrakt rättsregel innebär. Snarare är uppgiften att visa hur en rättsregel byggs upp. Man bör gå från rättsfallen och de praktiska exemplen till den abstrakta regeln.
    Väsentligt är enligt Schmidt, att lära juristen att finna vilka värderingar, vilka syften och strävanden som ligger bakom lagreglerna och rättsavgörandena, att det avgörande icke är vad han personligen tycker utan hur lagen är tänkt. Lagens värdering överensstämmer kanske inte alltid med vad den enskilde tycker i det enskilda fallet. Den unge juris studeranden måste därför till en början döva sina personliga känslor, sade Schmidt. Han åberopade i detta sammanhang den amerikanske rättsvetenskapsmannen Llewellyn: »Det är, som Llewellyn säger, inte en lätt uppgift 'to turn a human being into a lawyer'».

 

    Där får man alltså förklaringen till uttrycket i rubriken. Det är naturligtvis svårt att av ett andrahandsreferat bedöma vilken betydelse Schmidt vill att man skall tillmäta dessa reflexioner. Nog vill det förefalla som om det vore mera eftersträvansvärt att så långt ifrån att söka döva de blivande juristernas personliga känslor fastmer förmå dem att självständigt ta ståndpunkt till lagens värderingar. Juristerna skall ju inte bara mekaniskt tillämpa givna rättsregler utan också kunna gjuta liv i lagens bokstav. I vårt land står man nog — för att använda ett aktuellt exempel från anglosaxisk rätt — ganska främmande för Lord Chief Justice Raynor Goddards ord när han stadfäste dödsdomen över den 19-åriga frun som slagit ihjäl sin plågoande till make: »Här håller vi oss endast till fakta». Efter vår mening kan detta vara bevis på en alltför framgångsrik förvandling från människa till jurist.

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 375    Med rätta påpekade Schmidt, det bör genast anmärkas, vad han kallade det juridiska omdömets betydelse:
    »Det svåraste, men kanske också det viktigaste, är att lära den unge juristen hur långt bundenheten går, hur långt man är tvungen att följa lagens ordalydelse, rättsfallens förlagor och motivens värderingar, var juridiken icke längre är ett konstaterande av fakta utan ett val mellan olika alternativ och vilka synpunkter som kan läggas vid ett val.— — — Juridik i denna mening kan icke inhämtas genom pluggande av litteratur utan endast genom diskussion och analys av lagtexter och rättsfall. Den juridiska tekniken går inte heller gärna att lära genom den gamla metoden med föreläsningar, vars innehåll studenterna passivt registrerar, utan förutsätter en aktiv medverkan i olika former från studenternas sida.»

    Schmidt skisserade slutligen hur han ville tänka sig en blivande examensordning.
    I anslutning till ett förslag från år 1945 av dåv. prof. Gunnar Myrdalförordade Schmidt att studietiden borde inledas med en grundläggande samhällsvetenskaplig examen med en studietid av förslagsvis ett år. Denna kunde vara gemensam för alla som bedriver juridiska och samhällsvetenskapliga studier, och skulle omfatta statskunskap, nationalekonomi, socialpolitik och allmän rättskunskap, det sista en motsvarighet till den nuvarande propedeutiska kursen. Under detta första studieår borde man ha bättre möjligheter att pröva de studerandes fallenhet för fortsatta studier. Samtidigt skulle en sådan grundläggande examen kunna ha ett självständigt värde för den som ville ha en allmän orientering om samhället före annan utbildning eller ville ägna sig åt journalistik, affärsverksamhet eller andra yrken.
    Juris kandidatexamen skulle därefter kunna avläggas på 3 /2 år. Huvudprincipen vid en reform av denna borde vara att man uppgav kravet på ett studium av alla rättsområden. Schmidt föreslog att examen borde omfatta sju ämnen, vart och ett omfattande ungefär en termin. Obligatoriska ämnen skulle vara två civilrättsämnen, stats- och förvaltningsrätt, straffrätt och processrätt. De två civilrättsämnena skulle omfatta i huvudsak samma rättsområde som den nuvarande civilrätten och speciella privaträtten med undantag av arbetsrätt. Dock skulle vissa mera perifera områden som t. ex. vattenrätt och sjörätt helt föras bort från de obligatoriska kurserna. Statsrätten skulle begränsas till sitt innehåll och främst avse regeringsformen och tjänstemannarätten. Straffrätten och processrätten skulle behålla ungefär sin nuvarande omfattning. Som fakultativa ämnen nämnde Schmidt allmän rättslära, rättshistoria med romersk rätt, socialrätt, internationell rätt (innefattande folkrätt, och internationell privaträtt) samt finansrätt. Möjligen borde man till dessa ämnen även lägga ämnet nationalekonomi.
    Schmidts föredrag innehåller många intresseväckande synpunkter. Många av hans förslag är dock icke invändningsfria. Särskilt tveksam ställer man sig kanske till möjligheten att sammanpressa studierna i civilrätt till två ämnen som skulle kunna absolveras på vardera en studietermin. På denna tid skulle ju studenterna enligt Schmidts egen tankegång icke blott bibringas en åtminstone översiktlig förtrogenhet

 

    1 GUNNAR MYRDAL. Universitetsreform. Sthm 1945. S. 80 ff.

376 FRÅN DAGENS DISKUSSION.med rättsreglernas innehåll utan också få lära sig hur en rättsregelbyggs upp, finna de värderingar som ligger bakom regelsystemet och få sitt juridiska omdöme på detta viktiga område skolat så att de förstår »hur långt bundenheten går, hur långt man är tvungen att följa lagens ordalydelse, rättsfallens förlagor och motivens värderingar.» Det är inte lite som förslagsställaren begär av — civilrättsprofessorerna!

Sven Ersman.