Målsägandetalan i bilmål. I anslutning till assessor NILS RAPPES föredrag »Om målsäganden enligt nya RB» (SvJT 1948 s. 481 ff), på vissa punkter bemött av hovrättsrådet BENGT LASSEN (1948 s. 677 ff), vill jag för bilmålens vidkommande tillfoga några synpunkter från försäkringshåll. För försäkringsbolagens del är det att hälsa med stor tillfredsställelse att denna fråga numera tagits upp till ytterligare diskussion, då åtskillig osäkerhet varit att förmärka på många håll trots de uttalanden, som tidigare gjorts dels av Lassen (SvJT 1946 s. 143 ff), dels i Processnämndens handbok »Underrättsförfarandet enligt nya RB» (s. 306—311). Rappes föredrag synes därför förtjänt av all uppmärksamhet. Från försäkringsbolagens sida torde man också i stort sett helt kunna instämma i Rappes synpunkter, såvitt bilmålen beträffar.
    I ett tidigare inlägg i denna fråga (SvJT 1946 s. 141 ff) framförde jag en förmodan, att det i flertalet trafikmål komme att visa sig olämpligt med hänsyn till åklagarens ställning gentemot de i olyckan inblandade parterna om åklagaren skulle befatta sig med utförande av målsägandetalan, samt att redan skadeståndsfrågans mera invecklade be

BENGT MALMÆUS. 379skaffenhet dessutom mycket ofta komme att utgöra ett fullgott skäl för åklagaren att avböja att taga befattning med målsägandens talan. Praxis synes också ha gått i denna riktning. Å andra sidan är det otvivelaktigt mycket lämpligt att — såsom på vissa håll sker — åklagaren på ett mera preliminärt stadium tager befattning med målsägandens anspråk såtillvida, att han kontaktar försäkringsbolaget. Det i Hälsingborg tillämpade systemet synes härvidlag förträffligt. Givetvis underlättas ett dylikt system på platser, där åtminstone de större försäkringsbolagen ha lokala skaderegleringskontor. Några större svårigheter torde dock i allmänhet knappast föreligga för en åklagare på ort, där så ej är fallet, att taga direkt kontakt med vederbörande bolags huvudkontor. »Hälsingborgssystemet» eller varianter därav synes också redan ha vunit insteg även på en del platser, där försäkringsbolagen ej äro lokalt representerade. Det må i detta sammanhang påpekas, att de lokala skaderegleringskontorens beslutanderätt vanligen är ganska starkt begränsad, varför i de flesta fall besked måste inhämtas från huvudkontoret.
    I Göteborg har sedan många år tillämpats det systemet, att försäkringsbolaget får del av oavslutad kopia av förundersökningsprotokollet, varefter bolaget inom viss tid — vanligen 14 dagar — har att lämna polismyndigheten besked, huruvida uppgörelse träffats i skadeståndsfrågan. Detta system, som sammanhänger med att särskild polisdomstol funnits, där ev. åtal anhängiggjorts om skadeståndsfrågan bragts ur världen, har senare vunnit efterföljd i Malmö. Även detta system har för försäkringsbolagens vidkommande fungerat utmärkt. I Stockholm brukar polisen, innan förundersökningsprotokollet färdigställes, taga telefonkontakt med försäkringsbolaget. Förklarar sig bolaget därvid icke kunna taga ställning till saken innan bolaget tagit del av förundersökningsprotokollet, brukar emellertid som regel icke något ytterligare besked rörande bolagets ståndpukt inhämtas innan beslut fattas i åtalsfrågan.
    Både »göteborgssystemet» och »hälsingborgssystemet» ha fungerat så väl, att det torde vara svårt att giva ettdera obetingat företräde framför det andra vid ett eventuellt — och förvisso önskvärt — mera allmänt praktiserande av något av dessa system. Det förefaller mig dock som om det sistnämnda systemet torde ligga närmare till hands sedan de särskilda polisdomstolarna avvecklats.
    De preliminära underrättelser om inträffad trafikolycka, vilka ingå såsom ett led i »hälsingborgssystemet», infördes ursprungligen på försök i Göteborgs och Bohus län för några år sedan. Dessa underrättelser äro av stort värde för försäkringsbolaget med hänsyn till att försäkringstagaren ofta försummar att — i enlighet med föreskrift härom i försäkringsvillkoren — omedelbart anmäla inträffad skada till bolaget. Undersökningar pågå angående möjligheterna att få dessa underrättelser mera allmänt införda, något som dock åtminstone tillsvidare endast torde kunna ske genom frivilligt åtagande från polismyndigheternas sida.

380 BENGT MALMÆUS.    Den mer eller mindre formella befattning, som polis- och åklagarmyndigheterna på detta preliminära stadium ev. taga med skadeståndsfrågan, är tydligen mycket värdefull för såväl domstolen som parterna, i det att i de flesta fall försäkringsbolaget blir i tillfälle att träffa uppgörelse i skadeståndsfrågan redan innan domstolen får befattning med åklagarmålet eller i vart fall på ett preliminärt stadium av målet. I detta sammanhang må anmärkas, att uppgörelse praktiskt taget alltid torde kunna påräknas i sådana mera okomplicerade och klara fall, där åklagaren funnit sig i tillfälle omhändertaga utförandet av målsägandens talan, varför åklagaren även i dessa enklare fall sällan eller aldrig torde behöva fullfölja målsägandeanspråk i rättegången.1
    Vad härefter beträffar handläggningen av icke redan uppgjorda målsägandeanspråk fr. o. m. det stadium, då åtal anhängiggjorts, synes — såvitt framgår av hittills gjorda uttalanden i saken — enighet råda därom, att man i största möjliga utsträckning bör tillåta att målsägandens talan prövas i brottmålet. Men — såsom Rappe mycket riktigt framhåller — då måste man också se till, att man får fram målsägandens yrkanden och vidtager erforderliga åtgärder för förberedande härav innan målet sättes ut till huvudförhandling. Enligt de erfarenheter jag haft synas domstolarna på många håll allt fortfarande icke ha fått upp ögonen för denna kardinalpunkt. Sålunda förekommer det fortfarande i ganska stor utsträckning att ett åklagarmål om bilolycksfall, oaktat skadeståndsanspråk äro att förvänta, utan vidare utsättes till huvudförhandling samt målsäganden kallas till denna och anmodas att underrätta försäkringsbolaget. Följden blir att bolaget, som kanske saknar all kännedom om olyckan, underrättas om målet en vecka eller kanske endast en eller annan dag före huvudförhandlingen. Att skadeståndsfrågans behandling i samband med åklagarmålet äventyras genom ett dylikt förfaringssätt torde vara uppenbart.
    Särskild risk för situationer av nämnd art föreligger tydligen om — såsom på sina håll förekommer — domstolen överlåtit åt åklagaren att själv utfärda stämning även i mål, där skadeståndstalan kan ifrågakomma.
    Den allmänna gången vid skadeståndsfrågans förberedande torde vid flertalet domstolar vara den, att målsäganden — genom meddelande antingen från åklagaren samtidigt med stämningsansökan (formulär 135 b) eller från domstolen sedan stämningsansökan inkommit dit — anmanas att till domstolen inkomma med uppgift om eventuella skadeståndsanspråk samt därvid bifoga bevis om att försäkringsbolaget underrättats. Sedan uppgift om anspråken inkommit, får svaranden tillfälle yttra sig över desamma, varefter svarandens yttrande delgives målsäganden. Huruvida ytterligare förberedelse erfordras beror på omständigheterna. Någon skyldighet att inhämta försäkringsbolagets

 

1 Ett viktigt undantag utgör dock regresstalan från försäkringsbolagets sida i anledning av försummad försäkringsplikt eller åsidosättande av försäkringsvillkorens bestämmelser. Det synes praktiskt om dylik talan i enklare fall kan uppdragas åt åklagaren.

MÅLSÄGANDETALAN I BILMÅL. 381ståndpunkt föreligger icke, men vissa domstolar bruka delgiva målsägandens anspråk ej blott med svaranden utan även med försäkringsbolaget. Det synes tacknämligt, om denna praxis bleve mera allmänt utbredd. Invändas kan, att det är bolagets sak att hålla kontakt med sin försäkringstagare, och i det stora flertalet fall brukar det ju också tillgå så, att bolagets intressen tillvaratagas av svarandens ombud, som konfererar med bolaget innan yttrande över anspråken avgives. Ett meddelande direkt till försäkringsbolaget kan dock ofta medföra en rätt avsevärd tidsbesparing. I synnerhet i fall av försummad försäkringsplikt, där alltså något försäkringsavtal ej föreligger och bolagens gemensamma organ Trafikförsäkringsföreningen på grund av stadgandet i 21 § trafikförsäkringslagen får träda emellan, försvåras eller omöjliggöres dessutom ofta ett samarbete med svaranden, och i dylika fall är det därför av särskilt värde om domstolen tager direkt kontakt med föreningen. Detsamma gäller fall, där försäkringsgivaren har regressrätt på grund av försummad premiebetalning eller åsidosättande av försäkringsvillkoren.
    Av det sagda framgår, att i den underrättelse om målet, som målsäganden enligt 22 § trafikförsäkringslagen är skyldig tillställa försäkringsbolaget, dagen för huvudförhandlingen icke kan angivas. Det har förekommit, att ett försäkringsbolag velat vänta till dess målsäganden kunnat lämna uppgift om dagen för huvudförhandlingen innan bevis lämnats om erhållen underrättelse. Denna inställning är givetvis felaktig men torde i viss mån vara förklarlig med hänsyn till att föreskrift saknas om att domstolen skall kalla bolaget till huvudförhandlingen. En kompletterande föreskrift härom vore nog önskvärd. För egen del har jag brukat praktisera att, samtidigt som bevis enligt 22 § trafikförsäkringslagen tillställes målsäganden, tillskriva domstolen med anmälan att bolaget (i detta fall Trafikförsäkringsföreningen) önskar inträda såsom intervenient i målet och därför hemställer om kallelse till huvudförhandlingen. En dylik begäran har åtminstone hittills alltid villfarits, oaktat direkt skyldighet ej synes föreligga att till huvudförhandlingen kalla biintervenient, vilken enligt nya RB:s terminologi ej synes inbegripen under begreppet part.

Bengt Malmæus.